TV4-nyheterna tog häromkvällen upp att "forskarna" varnar för problem till följd av att svenska städer lider brist på grönområden. "Va, vänta nu, sa du brist på grönområden?!?" tänker du kanske nu. Det tänkte i varje fall jag när nyhetsankaret presenterade inslaget. Men ja, "brist" ska det vara.

Enligt inslaget bor 75% av svenska folket i tätorter, citat "långt från naturen". SCB har detaljstuderat satellitbilder över landets 36 största städer och kommit till slutsatsen att i nio av dem lider mer än var femte invånare brist på grönska, definierat som över 300m från bostaden till närmsta grönområde. Bland dessa finns en del lite mindre städer, bla Halmstad, Karlskrona, Kalmar, Gävle och Sundsvall, och två av våra tre storstäder, Stockholm och Malmö.

Göteborg är alltså inte med på listan, vilket inte kändes det minsta överraskande i sig, men en aning förvånad blev jag faktiskt att invånarna i en stad som tex Karlskrona har sämre tillgång till grönska än i storstaden Göteborg - men å andra sidan är det ju inte för ingenting vi ligger bland världstoppen när det gäller glesast befolkade större städer (t.ex. före skolexemplet på urban sprawl, Los Angeles).



Karlskrona – en stad där mer än var femte invånare lider brist på grönska

Enligt vad som sades är denna brist på grönska väldigt skadlig, ja "direkt hälsovådligt" var en term som användes, bla för hjärt- och kärlsystemet, återhämtning från stress, och förmågan att fokusera.

Jag utgår från att forskarna inte är helt ute och cyklar, att det faktiskt är viktigt med grönska i staden. Men något som inslaget inte alls gick in på var på vilket sätt grönskan integreras i staden (utöver att den då ska ligga inom 300m från bostaden), kvaliteten på grönområdena och hur det påverkar i vilken utsträckning de verkligen nyttjas, och huruvida det kan tänkas finnas andra faktorer som påverkar välbefinnande och hälsa och som delvis är omvänt proportionella mot hur stor del av stadens yta som upptas av grönarea. Inget nämndes heller om vad annat som var femte stadsinvånare inte har inom 300m, men det lämnar jag därhän.

Som argument mot förtätning hörs som bekant ofta att det i princip per automatik skulle leda till minskad grönska. Men det finns ingen motsättning mellan tillgång på grönt och tät blandstad, tvärt om kan den öka hur mycket grönska invånarna faktiskt "konsumerar". Det kräver bara att man är något mer kreativ och målfokuserad än att bara se det som ett rent kvantitativt problem och lösa grönskemängden genom att sprida ut varje hus i en slabb lerig-gräsmatta-med-snår-och-skogsparti.

Som jag ser det handlar det om 3 saker:

1) att se grönska omkring sig när man är i staden, det visuella intaget påverkar oss.

2) tillgång till en grön miljö för kortare stunder - ta en avkopplande paus på en bänk bland blommor och blad, sitta på gräset och käka lunch en varm dag, en timme på lekplatsen, etc.

3) tillgång till ordentligt grönområde och vild natur för aktiviteter under en längre stund.

1) Små stadsparker, pocketparker, trädrader utmed gator, förträdgårdar a la Linnégatan o.dyl. är nog så effektivt ur denna synpunkt som lerig-gräsmatta-med-snår-och-skogsparti-modellen. Det blir s.a.s. inte grönare för att det finns ytterligare 1 km grönt bakom den gröna ridå man kan se - det handlar om visuell exponeringsyta, inte om markareal.

2) För dessa behov är i allmänhet en välskött kvalitetspark mest tilltalande. Bäst förutsättningar att med samhällets begränsade resurser hålla kvalitetsparker i gott skick får man om de är mindre i storlek och med väldefinierad gräns mot staden runt omkring. Man kan då istället ha fler utan att de förfaller eller nyttjas i så låg omfattning att de övertas av aktiviteter som pågår där just för att komma bort från andras ögon.

Ett lysande exempel är Savannah i USA, med sina fantastiska små, men tätt förekommande, parker och trädklädda avenyer. Icke att förglömma här är att kvartersstadens innergårdar är ypperliga platser för lugna, välskötta gröna miljöer. Takterrasser likaså.

3) Tidigare nämnt citat ifrån inslaget, "långt från naturen", passar in här. Närheten till riktig, vild natur hade förbättrats ifall man gett tusan i att med stora gräsmattor och busk/träd-partier precis överallt trycka ut gränsen för var naturen börjar utanför staden. Kvaliteten på de stadsnära naturområdena blir också bättre om de får vara vilda och inte bestå av ett tjockt diffust lager av seminatur-semibebyggelse. För andra lite mer tidskrävande aktiviteter som tex brännboll, jogga, långpromenad, heldags-picknick o.dyl., bör man definiera ett fåtal större parker (typ Slottskogen/Änggården, Keillers) - ska man spendera en längre stund är det inte så farligt om parken ligger en liten bit bort.

Nej, nu ska jag gå och fortsätta måla köket bladgrönt och barkbrunt. 70-talets inredare var verkligen något på spåret!


Länk till programmet, inslaget börjar 8:50 in i filmklippet

Imorgon kl 10 på Köpmansgatan 20 så är det dags igen för Byggnadsnämnden att diskutera Gårdas framtid. Antingen väljer man att skicka ut SBK:s demoleringsförslag på samråd eller eller så utgår man istället från Yimbys konstruktiva utvecklingsförslag och bygger levande, blandad stad (eller så bordlägger man frågan till efter valet...).

Vi vill förstås att man väljer det konstruktiva alternativet. Ett efter ett har partierna i Byggnadsnämnden tagit avstånd från demoleringsförslaget och istället ställt sig bakom en blandstadsutveckling i Gårda. Det är mycket glädjande. Nu är det bara Socialdemokraterna som aktivt är emot en blandstadsutveckling.

Den stora frågan är hur Moderaterna väljer att rösta. Eftersom V,MP,KD och FP tagit ställning för blandstadsalternativet är Moderaterna vågmästare. Vi får hoppas att de väljer rätt. Kontakta gärna era politiker och berätta hur ni vill att Gårda ska utvecklas.

För att underlätta för ledamöterna i Byggnadsnämnden har Yimbys trafikplaneringsavdelning tagit fram detaljerade planritningar över vårt alternativa förslag för parkeringshus längs med E6. Som vi visar kan man i ett 5-vånings p-hus få plats med 32 bussplatser och 851 p-platser. Lägger man till en takvåning kan man t.o.m. få in mer än 1000 p-platser.



Klicka på den här länken för att titta på planritningarna

Yimbys förslag innebär samtidigt att en barriär skapas mot E6, som stoppar buller, förbättrar luftkvaliteten och skyddar mot farliga godstransporter - samtidigt som man bevarar den unika, kulturhistoriska miljön runt Fabriksgatan.

Varför inte välja det bästa förslaget?

Häromdagen lämnade Yimby Göteborg in sitt yttrande över förslaget till detaljplan för Marieholmsförbindelse. Tack alla som var med och bidrog!

Läs yttrandet som PDF

YTTRANDE

Yimby Göteborg ställer sig positiva till infrastruktursatsningar i Göteborg. Vi ser särskilt positivt på nya förbindelser mellan Hisingen och fastlandet som ett sätt att minska älvens barriäreffekt, och det behövs för att förtäta Göteborg stadsmässigt och inåt. Dock anser vi att en bättre balans behövs till förmån för större hänsyn till stadsutvecklingspotential kontra trafiktekniskt effektiva lösningar jämfört med tidigare decenniers infrastrukturutbyggnad.

För älvförbindelsen vid Marieholm anser vi att trafikapparaten har onödigt stort fokus på den trafiktekniska biten på bekostnad av potentialen för framtida stadsutveckling i området. Framförallt negativt för detta är de föreslagna ytkrävande klöverbladsformade ramperna mellan Partihallsviadukten/älvförbindelsen och Marieholmsleden. Då trafikmängden på Marieholmsleden är relativt begränsad för att vara en motorled anser vi att det bör finnas möjlighet att låta Marieholmsleden börja utvecklas från motorled mot att bli en större stadsboulevard in mot Mårten Krakowgatan, något som skulle vara till stor fördel för en framtida stadsutveckling.

Det bör då finnas tekniska möjligheter att istället för utrymmeskrävande klöverblad ansluta Partihallsviadukten/älvförbindelsen till Marieholmsleden i en signalreglerad plankorsning, alternativt via smäckra ramper i ett mot av rutertyp. Partihallsförbindelsens direktramp mot centrum ser vi däremot som acceptabel då den, till skillnad från flera av klöverramperna, kommer få stor trafikbelastning och samtidigt är klart mindre utrymmeskrävande än dessa. Diametern på de nya cirkulationsplatserna på Tingstadssidan bör hållas nere så mycket som möjligt med tanke på framkomligheten för gående och cyklister (och ytåtgång).

Vägverket bedömer att trafiken i den föreslagna Marieholmstunneln kommer uppgå till 34 000 fordon/dygn och på Marieholmsleden 32 000 fordon/dygn om biltrafiken inte ökar generellt, vilket är marginellt mer än vad som idag kör på Göta älvbron (28 000) eller Ullevigatan (33 000). Det innebär att trafikmängden bör kunna klaras med korsning utan klöverblad och i plan på Marieholmsleden. Vi uppmanar således till att säkerställa att alla rimliga möjligheter verkligen undersöks och utvärderas för att minska omfattningen på den trafikapparat som uppkommer av älvförbindelsen, till förmån för framtida stadsutveckling i området.



Idéskiss över alternativ älvförbindelse med lågbro för alla trafikslag.

Vi vill också framhäva att en lågbro av flera anledningar, inte minst ekonomiska, hade varit att föredra framför en tunnel. Med tanke på att villkoren för vänertrafikens framtid är osäkra, bl.a. genom att Sjöfartsverket för närvarande ej har för avsikt att hålla slussarna i Göta älv öppna bortom år 2030 och att antalet fartygspassager och deras tider på dygnet diskuteras i samband med andra lågbroar i Göteborg, anser vi att en lågbro bör ha plats som ett alternativ i den fortsatta planeringen fram tills dess att ett slutgiltigt beslut om byggstart fattas. Vi anser att det vore olyckligt att helt låsa sig vid ett tunnelalternativ om byggstarten skulle dröja och villkoren för vänertrafiken under tiden skulle ändras och därmed förutsättningarna för en lågbro.

Genomfartstrafiken genom älvsnittet är inte särskilt omfattande. Tidigare analyser indikerar att av trafiken i Tingstadstunneln har 70-75 % start eller mål på centrala eller västra Hisingen. Trafiken är alltså till övervägande del lokal. (Källa Älvförbindelser i Göteborg - tillstånd och sårbarhet. Vägverket 2007). Då större delen av trafiken är lokal bör en bro vara för alla trafikslag inklusive gång och cykel, för att ge alternativ till bilresor så långt det är möjligt.

Eftersom många av resorna är korta bör bron byggas för alla trafikslag, inklusive gång, cykel och kollektivtrafik, för att ge alternativ till bilresor så långt det är möjligt. Som framgår av "Resvanor i Göteborgsregionen 2005" så är 40% av bilresorna i göteborgsregionen, inklusive inpendlande från kranskommuner, kortare än sex kilometer. Det tar 20 minuter att cykla. Exempel på prioriterad snöröjning av cykelbanor vintertid finns i Linköping och Köpenhamn, där 70% av sommarcyklisterna fortsätter året runt. Många av dagens bilresor kan också föras över till en förbättrad och utbyggd kollektivtrafik.

Angående anslutningar och korsningar gäller tidigare nämnda förslag för sydsidan oavsett bro- eller tunnelalternativ (för norra sidan har vi inga synpunkter på programmet för ett tunnelalternativ). För ett broalternativ föreslås för norra sidan anslutning i en korsning i plan vid Salsmästaregatan samt en korsning i plan med förbindelsevägar till Kungälvsleden och Lundbyleden. Det behövs också en gång- och cykelförbindelse i gen sträckning mellan Salsmästaregatan och Ringögatan.

Vi vill också ta tillfället att understryka att det behövs flera nya förbindelser över och under älven. Dessa bör allmänt utformas som förlängningar av befintlig gator. Spårvägen kan utvecklas med en ny tunnel under älven till Lindholmen. Detta skulle ge snabbare resor i genare sträckning och med förbättrad punktlighet.

(OBS! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi)

Senaste numret av vänstertidskriften Arena lockar med ett "stadsmanifest för en rödgrön stadspolitik" signerat forskaren Karin Bradley (som doktorerat på miljörättvisa) och arkitekten Ola Broms Wessel. Bradley & Wessel (som båda arbetar för arkitektkontoret Spridd) har gjort sig ett namn på att kritisera förtätningstrenden inom stadsplaneringen.

Viljan att bygga täta, funktionsblandade kvarter med mycket stadsliv är enligt dem bara ett uttryck för en kapitalistisk och konsumistisk medelklassnorm. Istället efterfrågar B&W sk.  "alternativa lösningar". Det låter förstås intressant och många är nyfikna på hur alternativen till den täta blandstaden ser ut. Hittills har dock B&W inte lyckats presentera några alternativa lösningar, vilket gör det lite svårt att ha en meningsfull diskussion.

Uppenbarligen känner B&W att det börjar bli lite pinsamt och tradigt att bara fortsätta negga på tät blandstad utan att kunna erbjuda några alternativ, så nu har man samlat sig till ett grandiost stadsmanifest. Ordet manifest kommer av latinets manifestus, som betyder "tydlig, uppenbar". Det är alltså meningen att ett manifest ska innehålla ett väldigt konkret budskap om vad man vill göra. Det gör inte det här manifestet.

Halva texten är den gamla vanliga kritiken mot förtätning som ond medelklassnorm. Därefter kommer själva manifestet, som är en lista på saker som de rödgröna borde satsa på enligt B&W. Syftet är att få "...en mer långtgående politik för en miljörättvis stadsutveckling som matchar visionerna om en på djupet hållbar ekonomi, nya former för arbete och fritid, livskvalitet, förhållande till det gröna och maktrelationer - lokalt såväl som globalt."

Detta storslagna syfte ska uppnås genom

1. Flerkärniga städer
2. Långsiktiga visioner om "nollutsläppsstäder"
3. Upprustning av modernismens förorter
4. Starkare regional planering
5. Ett nationellt organ för hållbart stadsbyggande.

Ja, det var det. Föga kontroversiella ståndpunkter alltså. Tvärtom låter det som ett ganska ordinärt inlägg på en ganska ordinär workshop om stadsplanering. Men då har man inte läst det finstilta. Av någon anledning får nämligen de flerkärniga städerna inte byggas med "innerstaden som norm" och betongförorterna får absolut inte byggas om till  "kvartersstadsliknande strukturer".

Varför? Ja, vem vet? Ingenstans förklarar B&W varför man inte får göra det. Det bara är så. Tät, funktionsblandad kvartersstad är helt enkelt ond och måste förbjudas. Måhända ligger ett typologiskt trauma bakom denna kvartersfobi?

Ska man tro B&W går det inte att bygga "miljörättvisa" städer om man bygger tät, funktionsblandad kvartersstad. Och tro är det enda man kan göra för några argument får man inte se. Det är svårt att överhuvudtaget göra sig en bild av hur B&W tycker att en "miljörättvis" stad ska byggas, mer än att den naturligtvis inte får se ut som "innerstaden".

Men om man studerar vad B&W:s arkitektkontor Spridd har gjort för projekt blir man lite klokare. Spridd arbetar nämligen målmedvetet med något som kallas "Grön Social Arkitektur":

Vill man se exempel på B&W:s alternativa, miljörättvisa stad kan man t.ex. spana in de här radhusen i Malaga:



Spridd ritar radhus i Malaga - inget säger "hållbar stadsutveckling" som en golfpensionär som testar svingen rakt ut i havet.

Det är imponerande att Spridd lyckas hålla igång sin icke-kommersiella verksamhet, trots att man så tydligt tar avstånd från konsumistiska medelklassnormer. Ett annat fint exempel på Spridds miljörättvisa tänkande är villa "Satellit" i Helsingfors skärgård.



Villa "Satellit" på privat ö i Helsingfors skärgård

Att Spridd gav villan namnet "satellit" har en enkel förklaring: "Valet av satellit som namn refererar delvis till att det fungerar som en andrabostad till stadslägenheten i Helsingfors men är också ett sätt att förskjuta fokus från det enskilda huset till hela ön som bostad".

Ett annat intressant villaprojekt där beställaren också äger en ö (denna gång i Stockholms skärgård) befinner sig dessvärre i "viloläge". Så ser tyvärr den bistra verkligheten ut för de som utmanar den konsumistiska medelklassnormen med Grön Social Arkitektur.

Diskussioner om bostäder och dess priser tycks alltid vara aktuellt. Bostadsannonser tar upp en stor del av de flesta morgontidningar och det är ett vanligt samtalsämne på kafferaster och fester. Det är kanske inte så konstigt. För de flesta människor är ett bostadsköp den största affären de gör i livet och för de flesta, även för de som inte gör ett sådant köp, är kostnader för bostaden den största enskilda utgiftsposten i slutet på månaden.

En del av denna uppmärksamhet hänger givetvis samman med de stigande kvadratmeterspriserna, inte minst i Göteborg. Jag skall inte kommentera den tillhörande räntekarusellen eller göra några prognoser om prisutvecklingen på kort sikt. Det torde dock inte komma som någon överraskning när jag påstår att priserna hänger samman med utbud och efterfrågan. Uppsala är en växande, expansiv stad och utbudet av bostäder stiger inte i takt med efterfrågan. En diskrepans som på sikt skadar Uppsala som (del av) en tillväxtregion. Att få en bostad i Göteborg tarvar oftast pengar, kontakter eller långt tålamod.


Linné är ett populär stadsdel, det säger priserna.

Ett argument som framförts är att roten till det onda är det nuvarande systemet med bruksvärdeshyror, som begränsar hyresägarens möjlighet att göra vinst på attraktiva bostäder. Fastighetsägarna gjorde nyligen en enkel, visuell jämförelse mellan tiden det tar att få en hyresrätt i ett antal olika europeiska storstäder, inklusive Stockholm.

Hyresregleringar är definitivt en del i det. Den kraftiga expansionen av marknaden för bostadsrätter torde kunna ses som ett väg runt denna begränsning, där skillnaden mellan marknads- och bruksvärdet avspeglar sig i bostadsrättens pris. Marknadsvärdet, ett uttryck för efterfrågan, för centrala bostäder är högst och här torde alltså i princip de största vinsterna finnas i att öka utbudet av centrala bostäder.

Prisregleringen är dock inte den enda faktorn som måste tas i beaktande. Minst lika viktigt är de institutionella hinder och transaktionskostnader som ligger i vägen för att utbud skall kunna möte efterfrågan. Med rådande Plan- och Bygglag (PBL) och den planeringstradition och praxis som föreligger i svensk stadsplanering är det svårt - ja, i det närmaste omöjligt - att tillgodose en efterfrågan på centrala bostäder utan stegrande kostnader.

För att gå med vinst - vilket är ett företags mål, att tillgodose efterfrågan är endast ett medel för detta mål - finns det en i rådande förhållanden inbyggd tendens till förtunning - urban sprawl. Längre ut från stadskärnan sjunker kostnaderna för byggbolagen genom avtagande risker för överklaganden, negativa remisser och därpå följande långdragna planeringsprocesser med serie av kompromisser mot menlöshet. Efterfrågan är ju i stort sett garanterad oavsett.


Parkförstörande hus i park är bostadsbyggandets standardlösning.

När bristen blir tillräckligt stor blir allt attraktivt. Huskroppar sprids ut i landskapet för att maximera det främsta och egentligen enda målet med modern svensk planering - solljus - utan några ambitioner att tillföra ökad service utanför stadskärnan. Det senare är måhända mer attraktiv men kostnaderna är så mycket högre. Alla kostnader som följer av den planering, de överklaganden och begränsningar som sätts för ökad exploatering i stadsmiljöer under rådande institutionella ramverk hindrar skapande och omskapande av stadens mest attraktiva områden.

Så länge det finns en marknad för konserverad gröt finns det heller inget incitament för bygg- och fastighetsbolag att anpassa sitt utbud och gå emot systemet. Dessa är i mångt och mycket formade av sin omgivning och är givetvis duktigast på att bygga bostadsenklaver och till landskapet hörande skokartonger med dagligvarubuktiker vid påfarten.

Problemet med att bygga utåt istället för inåt är tvåfaldigt. För det första: I minst samma takt som kostnaderna sjunker för byggbolag och privatpersoner så stiger kostnaderna för samhället och offentlig sektor i övrigt med sämre samhällsservice, dyrare infrastruktur och ökad miljöbelastning. För det andra: Den utspridda tätorten saknar förutsättningar för det utbud av service, tjänster och kultur som gör innerstaden så attraktiv. Priserna där kan stiga ytterligare då utbudet av denna form av boende är i det närmaste helt oelastiskt i svenska, expanderande storstäder. Om, eller snarare när, trenden vänder och de nybygga lägenheterna inte är lika fräscha får vi se om de fortsätter att vara så attraktiva som de påstås i dagens detaljplaner eller om de blir lika populära som nordöstra Göteborg blev efter oljekrisen.

Det finns även kostnader att låta bygga mer och bygga tätt men vinsterna är desto större socialt, ekonomiskt och för miljön - kanske kan det bli världens bästa stad men för det krävs det att beslutsfattarna vågar tänka om.

Imorgon lördag kl 13 öppnar Oktanten - en utställning om hus och folklig opinon på Stadsmuseet. Tre rivningsstrider skildras: Haga, kvarteret Oktanten i Majorna och Gårda. Utställningen visar hur viktigt det är att engagera sig i stadens planering och göra sin röst hörd.



Alla som är intresserade av stadsbyggande bör gå dit och ta sig en titt. På invigningen kommer aktiva från de olika striderna att berätta om sina upplevelser. Det finns också många spännande bilder och modeller att studera.



Yimby Göteborg är också roligt nog representerade i utställningen i form av vårt förslag för alternativ stadsutveckling i Gårda. Ni som vill njuta av Jespers fina grafik IRL kan alltså få ert lystmäte på Stadsmuseet.



Tisdag 9 mars är för övrigt nästa viktiga datum i Gårdagate. Då sammanträder Byggnadsnämnden och ska behandla demoleringsförslaget för Gårda. Det är upp till oss alla att se till att de fattar rätt beslut - att skicka tillbaka det till SBK med en tydlig signal om att följa Yimbys blandstadsförslag istället...

Edit - GP:s ledare skriver idag om Yimbys förslag för Södra Gårda
 

Kungsportsavenyen



Lorensbergsgatan



Det är möjligt att det gamla uttrycket "allt har en baksida" stämmer även i stadsrummet. Fast man brukar ju bygga in baksidor på innergårdar exempelvis. Men en rätt stor del av den berömda paradgatan Avenyns baksida har man valt att visa upp ogenerat. För det är väl så det måste vara. Precis som Rosenlundsverket måste ligga kvar i centrala stan. Det måste det väl inte alls göra. Okej, det blå värmeverket kan nog en del tycka är rätt snyggt och det gör ju dessutom nytta. Fast himmelsblått? Nja, den där skorstenen är väl inte så vidare lik himmelens färg. Det ser snarare ut som någons slags vilsen MFF-kulör som kommit på villovägar. Skulle vara intressant att testa en ny färg, rostrött eller så. Men smaken är ju som baken.

Åter till bakgatan. Avenyns paralellgator har sina problem, men även sina möjligheter. Teatergatan har all chans i världen att bli en spännande gata. Precis som Vallgatan blev för ett antal år sedan när man piffade upp, gågatiserade och hade sig.




Teatergatan. Idéskiss från arkitektbyrån Semrén+Månsson




Kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite vackert ändå.