Krönika: Kvarteren som sprängdes

Urban entropi i Kviberg

Något som är slående i modern stadsplanering är den fascinerande oviljan att bygga kvarter som inte är uppbrutna. Av någon obegriplig anledning måste huskroppar oundvikligen vara separerade från varandra. Enstaka infills klarar man vanligtvis av att göra stadsmässigt, men gäller det ett helt kvarter ser plötsligt huskropparna ut som repellerande magneter. De kan läggas mer eller mindre nära varandra, men de får absolut inte nudda varandra. Detta självklara axiom inom stadsplaneringen försvårar effektivt uppkomsten av ett dynamiskt stadsliv.

Jag har många gånger försökt få ett rationellt svar på orsaken till denna arkitektoniska fobi för sammanhållna kvarter. När jag vid ett tillfälle diskuterade saken med en erfaren planarkitekt vid Stadsbyggnadskontoret fick jag följande svar: "Ja du, det har jag också alltid undrat". Den enda förklaring han kunde komma på var att den slutna kvartersformen gör att vissa lägenheter får en sämre utsikt, vilket i sin tur skulle sänka värdet på dessa lägenheter.

Den slutna formen skulle alltså leda till lägre avkastning (men därigenom samtidigt möjliggöra större social blandning). Eftersom enbart avkastningen är av intresse för byggaren skulle man därför föredra uppbrutna kvarter (varför politikerna skulle vilja ha minskad social blandning är däremot svårförståeligt).

Detta är den enda förnuftiga förklaring jag någonsin fått. Frågan är dock om den är hållbar. Slutna kvarter borde rimligen ge en ökad exploateringsgrad, vilket ju torde vara till fromma för byggaren. Mysteriet måste följaktligen fortfarande betraktas som olöst. En alternativ förklaring är att funktionalismens hang-up på "solvinkeln" ligger bakom det maniska sönderplockandet av kvarteren.

Att man älskar solsken i ett kallt land som Sverige är ju inte så konstigt. Att just solvinkeln sedan funktionalismens intåg varit den viktigaste arkitektoniska parametern (viktigare än rumslig integrering mm) kan därför tyckas i sin ordning. Vad kan vara viktigare än att ha direkt solljus i vardagsrummet de få timmar om året då vi har direkt solljus? Ja, det är klart, det finns ju vissa människor som sätter andra saker högre, t.ex. en levande stadsmiljö, men hur många sådana konstiga typer finns det? Det överraskande svaret är: Väldigt många.

Som empiriska studier visar (Rådberg, Attraktiva kvarterstyper, KTH 2000) utgör bebyggelsestruktur den tyngsta parametern i människors bostadsval. Av flerbostadshus ligger de slutna kvartersformer, som slutade byggas i och med funktionalismen, högt över funktionalismens sol-optimerande lamellhusplaner. Då har man dessutom uteslutit andra faktorer som avstånd till stadscentrum, service, handel mm. Sammanhållen kvartersstad vinner ändå på knock-out.

Det kanske inte är så konstigt när man tänker efter. Sol är ju trevligt, men vem ska sitta i vardagsrummet mitt på dagen i solskenet? Den icke-existerande hemmafrun? Sverige har faktiskt förändrats en del sedan 30-talet. Kvinnor arbetar och barn går på dagis på vardagarna. Och om det nu råkar vara helg och strålande solsken, varför inte ta en promenad istället för att sitta inne?

Inomhus-picnic är förstås trevligt men den som vill ha en ordentlig solbränna föredrar nog stranden framför parkettgolvet. Nuförtiden, när det finns andra botemedel mot tbc än solljus, finns ingen anledning att planera städer utifrån solvinklar. Ur en hälsoaspekt är också intakta kvarter bättre än trasiga eftersom man då förhindrar externt buller. De negativa effekterna av ljusskugga inomhus är obetydliga jämfört med de positiva effekterna av ljudskugga inomhus.

Om inte växthuseffekten vill annorlunda så kommer Sverige att fortsätta vara ett ganska kallt och mörkt land. Solljus i all ära, men den värme som räcker längst är den som uppstår i kontakten med andra människor.