16:e Yimbyvandringen - Gråberget

Yimby Göteborg har besökt Gråberget en gång tidigare, närmare bestämt 2009, men med tanke på det aktuella programförslaget för området, så kändes det intressant att återvända. Om du missade någon av vandringarna, eller aldrig besökt platsen i fråga, så kan du med fördel börja med att läsa rapporten från den första turen. Området är så att säga konserverat i tiden, och troligtvis har inget dramatiskt hänt sedan 2009 (eller kanske rent av 1979). De fina fotona från den första vandringen är även ett utmärkt komplement till denna rapports mer dogma-inspirerade bildspråk…

Jag var lite sen när jag klev av vagnen vid Chapmans torg. Då stod det redan en hop människor, kanske 25 stycken, samlade vid statyn mitt på torget. Något som slog mig var vilken stor spridning det var mellan deltagarna, både vad gäller bakgrund, ålder och yrkestitlar. En del kanske aldrig varit i Majorna tidigare medan andra mindes hur det såg ut innan stadsomvandlingen kulminerade under det sena 50- och tidiga 60-talet, på den tiden området kring Gröna gatan ännu kantades av små träkåkar. En del lokala förmågor kom fram och undrade vad vi gjorde, om de fick följa med eller om var det möjligen var så att vi betraktade konstverket? ”Döh, står ni här och kollar på den eller? Ska det vara nåt konstnärligt med den? Jag har jag aldrig fattat, men det vet la ni, för annars hade la ni inte stått här?”



Gröna gatan var ett av de första i raden ”slumhusområden” som totalsanerades under rivningsåren i Göteborg.


Den varma tegelarkitekturen från 50-talet i ena änden av torget övergår stegvis mot ett mer monotont och brutalistiskt uttryck i fasaderna från 60-talets början. Om man tittar på de tre punkthusen på norra sidan av torget, de som föredömligt binds samman av en butikslänga, så ser man denna process ganska tydligt. Detta tas sedan till nya nivåer i de storskaliga lamellhus som ramar in platsen. Det är lite märkligt när man står här, eftersom alla spår av det gamla nästan helt försvunnit på en mycket kort tid. Lite av den äldre bebyggelsen upp mot Gråberget är dock sparad, bland annat ett stenhus från 20-talet och ett trähus som flyttats upp från området kring dåtidens Gröna gatan. En annan sak som är intressant är hur abrupt Karl Johansgatans stadsliv upphör precis när den passerar torget ner mot Jaegerdorffsplatsen.




Vi rörde oss först upp mot vad jag väljer att kalla Gråbergets miljonprogram. Platsen ligger egentligen mycket nära Mariaplan, och verksamheter som Dalheimers hus, men man upplever det inte så; det mentala avståndet är betydligt längre. Jag får återkommande minnesbilder från när vi skulle på ett kalas ute i Norumshöjd i Tuve, och var helt vilse. Planeringen bygger på att det inte skall vara någon genomfartstrafik i området, vilket leder till en sorts labyrintkänsla och ödslighet, eller ett lugn, beroende på hur man väljer att se det. Eftersom ingen hade med sig någon vettig kamera, så passade jag på att ta lite foton med min mobiltelefon.



Var är alla lekande barn?





Från bron kan man bland annat se denna tidstypiska parkeringsplats med tillhörande bebyggelse. Genius loci.



Ett spår från äldre bebyggelse?





Sedan bar det iväg uppåt, längs de branta backarna. Vi nådde Kabelgatan, själva huvudgatan med de pastellfärgade punkthusen. Här uppstod en del diskussioner om förslaget för området, både vandringsdeltagare emellan och med boenden på Gråberget som passerade. Bland dem vi träffade på fanns det ett sorts utbrett motstånd mot all sorts byggnation i närheten. En herre konstaterade att de minsann inte skall få bygga, inte så länge han bor där. En dam som gick förbi med rullator upprepade mantrat ”det är bra som det är, det är bra som det är”. Området är i sin struktur inflexibelt, och det är svårt att förändra eller bygga till, eftersom det var färdigt redan innan det byggdes. Sedan dess har det handlat om att upprätthålla status quo. Det blir så tydligt att Gråberget - precis som många andra ”tidstypiska” barn av sin tid - är ett introvert bostadsområde nära staden, men inte en del av staden. Samtida exempel kan vi ta från Porslinsfabriken, som marknadsförs med ”city living”, och sin närhet till Brunnsparken; dess främsta kvalitet finns alltså i att ligga nära stadens puls och utbud (city), men på betryggande avstånd (living). Frågan är hur det sett ut om det inte funnits någon ursprunglig stad att ligga nära, om Göteborg grundats under mitten av 1900-talet?




Fastän punkthusen är placerade lång ifrån varandra, så bidrar de till en omhuldande rumslighet.



Den vänstra sidan av gatan kan jag dock inte bejubla för dess arkitektoniska skönhet.


I själva hjärtat av Gråberget, där de stråk som ändå finns möts, där placerar man några längor för parkering? Hur tänkte de? Finns det något ställe som har potential så är det just här, eftersom alla som bor uppe på berget - eller skall dit av någon anledning - passerar just denna kritiska punkt. Någon sorts verksamhet i hörnet tror jag hade varit ett enormt lyft. Det skulle säkert gå att klämma in lite bostäder ovanpå också, utan att kränka punkthusens dominans. Bakom slyn på bilden finns en hyggligt stor markparkering i asfalt, som borde kunna användas effektivare.



Sluttningen på sydsidan verkar vara ett bra ställe för att göra sig av med brôte man samlat på sig…





Om Östblocket ligger i Kviberg, så kanske detta är Västblocket?




Vi drog oss upp mot toppen av berget, och en förskola som föreslås rivas och istället inhysas i bottenvåningen på ett bostadshus.










Det fördes många diskussioner kring hur man skulle kunna göra det enklare att ta sig upp och ner för berget. Bland annat hur man skulle kunna göra för att förbättra tillgängligheten med cykel.



Nybyggt landshövdingehus? 





Sluttningen upp mot Gråberget från Såggatan



Även Såggatan är i behov av att vitaliseras…



Vid Galateagatan möts det gamla med det idag inte längre så nya



Avslutning på samma plats som vi började, Chapmans torg. Lägg märke till balkongernas utformning.