Utskrift från gbg.yimby.se
....

Krönika: Arkitektur - Moral eller kunskap?

 
Jan Jörnmark, som den 11 maj får Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser, ger i denna krönika en historisk tillbakablick på svensk arkitekturkritik

Jag har varit intresserad av arkitektur och samhällsplanering så länge jag kan minnas och de sista decennierna har jag haft förmånen att kunna forska och skriva böcker och rapporter om dessa fängslande ämnen.

Under alla de här åren har jag fascinerats av att svensk arkitekur- och samhällbyggnadsdebatt liksom pågår i luften. Det har alltid saknats en analys av de ekonomiska förutsättningarna för byggandet, vilket gör att debatten blir en skendiskussion. Mest formas den till en serie viskningar och rop där olika aktörer önskar sig diverse saker som aldrig kan uppfyllas.

Eftersom diskussion inte utgår från de förutsättningar som finns, saknar den dessutom ett verkligt historiskt sammanhang. Analysen av efterkrigstiden, när större delen av de svenska städerna nybyggdes, inskränker sig till fraser om "rekordår", "folkhem" och "välfärd". Någon problematisering av begreppen finns sällan, utan är snarare en längtan till ett förgånget Shangri-La, när Hasse Tellemar fanns i etern och Tage Erlander regerade folkhemmet.



Stadsbyggnad är en svår konst, och på vägen till Brunnsparken i Göteborg...


I det senaste numret av Arkitektur återvänder man på ledarplats till sin längtan till det vagt definierade folkhemsidealet. Sven-Harry Karlsson och Håkan Juholt utnämns till

samhällets velourpappor, utanför det marknadsekonomiska nannysamhället. Att höra dem är lite som den där bitterljuva känslan när man kikar i gamla fotolalbum. Mer nostalgi än visioner. Sven-Harry Karlssons konsthall blänker i mässingsgult som en 70-talslampa. En tid som flytt, nu kommer den igen. Men båda lockar också fram tankar om en möjlig framtid av just samma skäl.  Frågan: vad var det vi kastade ut på vägen hit? Det var många som uppskattade den plötsliga värmen i vinterkylan.

I Arkitektur nr 1/2000 skrev Claes Caldenby en intressant artikel som gör det möjligt att förstå varför den här klyftan mellan den svenska arkitekturkritiken och det omgivande samhället öppnades upp. Caldenbys inlägg handlade om just arkitekturens ställning i samhällsutvecklingen och skrevs ett kvartssekel efter att det svenska byggandet hade genomgått en grundläggande förändring. Artikeln är en reaktion på marknadens och den offentliga sektorns förändrade roller och den tar också upp de nya stilar som präglat arkitekturscenen efter 1970-talet.

Här finns tydliga ledtrådar till varför arkitekturkritiken utvecklats som den gjort under de senaste 35 åren. Ett påtagligt drag har ju varit den starka kulturkonservatism som präglat till exempel Arkitektur. Paradoxalt nog har konservatismen ofta klätts i en i extremt radikal språklig ram.

En viktig effekt av konservatismen har blivit att trögheter i planeringsprocessen sällan kritiserats i Arkitektur, vilket i nästa steg gjort att projekt som aldrig genomfördes eller som kapades/bröts ned knappt uppmärksammats. Debatten runt den här typen av snöpningar eller avbrutna planeringsprocesser har lyst med sin frånvaro, vilket med all sannolikhet lett till att de arkitektoniska uttrycken efterhand begränsats i vårt land. Den som går igenom de senaste 35 årens Arkitektur kommer snarare att se motsatsen: det är den vågade arkitekturen som oftast kritiseras på ledarplats. Vi har i decennier haft en ledande arkitekturtidskrift som pläderat för att begränsa uttrycksformerna i byggandet.

I essän tar Caldenby upp vissa av de snabba förändringstendenser som präglar Sverige under 1980- och 1990-talen
. Byggandet har avsubventionerats, marknadens roll ökat, den offentliga sektorns ledande roll begränsats. Stadskärnornas roll har ökat och kapitalismens förändrade karaktär gör att processer ibland kan gå mycket snabbt. Som exempel på riskfyllda och snabba processer framhåller han särskilt Norra Älvstranden i Göteborg: "idag är Lindholmen på väg att hamna mitt i en dynamisk teknikparksutveckling med den risk för brådska som finns i sådana processer".



...passerar vi både ett övergivet milenniemonument och en övergiven teater..

Caldenby fortsätter sedan att diskutera institutioners roll i sådana här förändringsprocesser. I en intressant passage skriver han att
... All förändring kräver någon slags trygga och tröga referensramar. Moderniteten där allt fast förflyktigas har som sin följeslagare institutionerna där allt flyktigt befästs.

Han listar sedan de institutioner som han anser är centrala i byggandet: Beställarna, byggarna, byggmaterialindustrin, konsulterna, arkitekterna, forskningen, utbildningen och media. Man kan reagera på att marknaden nästan helt saknas här: "beställarna är, i princip, brukarnas representant", nöjer han sig med att konstatera, och man kan i än högre grad fundera över att lagsystemet (PBL) och politikernas roll utlämnas. För vår del är ändå det mest intressanta att Caldenby klassificerar media (inklusive fackpress) som en av de institutioner som bör befästa allt som hotar att försvinna. Det han gör är faktiskt att argumentera för att institutioner av den typen ska fjärma sig från den materiella utvecklingen: "...institutionerna där allt flyktigt befästs."

För här – tror jag – hittar vi nyckeln till de värderingar som gjort arkitekturkritiken till det den har varit de senaste decennierna
.

Allt det som introducerades i mitten av 1970-talet hotade det existerande produktionsparadigmet. Funktionalismen och kollektivistisk hyreshusboende löstes upp, och inför hotet mot allt det man utbildat sig till, forskat och skrivit om reagerade man med massiv konservatism. En marxist skulle ha sagt att produktivkrafterna förändrades, men att delar av överbyggnaden (institutionerna) gjorde ett våldsamt motstånd. Sett över hela perioden kan man också säga att ju längre bort som institutionerna befann sig från marknaden (universitet, forskning, delar av media), desto större blev motståndet, och det gjorde också att det öppnade upp sig ett växande gap mellan teori och praktik redan på 1990-talet. Gapet har sedan dess vidgats och Caldenbys ord om de tröga institutionerna hjälper oss att förstå varför.



...Förargelsens Hus...

Det som skedde under 1970-talet var onekligen traumatiskt. Årtiondet såg en genomgripande omsvängning mot en mycket starkare roll för marknaden över hela byggsektorn: villor ersatte flerfamiljshus och bostadsrätter började konkurrera med hyresrätter. Innerstäderna hade tappat halva befolkningen mellan 1945 och 1975, men den onda cirkeln av förfall och rivningar bröts när nytt kapital tillfördes. Bostadsrättsomvandlingen tog snabbt fart, tillsammans med förtätningen av gamla industriområden.

Kontorsproduktionen förändrades också, inte minst genom att trendkänsligheten ökade. Det kontinuerliga utbyggandet av motorvägsnätet gjorde även att handeln förändrades. Det nya mönster som etablerades blev betydligt mer diversifierat än det gamla och det innebar att den produktionsanpassade funktionalismen drabbades av en kraftfull kris. Istället växte en mer beställaranpassad post-modernism fram. Problemet med hur man ska förhålla sig till de nya trenderna uppstår omedelbart och flera diskussioner från Arkitektur åren 1977-1981 pekar mot hur man skulle möta de nya villkoren.

En av de mest intressanta rör det hus som Johannes Olivegren ritade vid Brunnsparken i Göteborg. Trots att det var ett helt kvarter som nyexploaterades, delade Olivegren utseendemässigt upp fastigheten i delar.  Debatten runt huset inleddes i GP, GHT och Arkitekt Tidningen under hösten 1975. Sture Balgård sammanfattade debatten i AT:
Diskussionen om nybygget cirkulerar kring en kärnfråga inom arkitekturen: skall en byggnads yttre spegla dess inre, skall formen styras av funktionen... Funktionalisterna avskaffade formens självständiga värde. Form kunde endast finnas i sammanhang med en funktion... Problemet är dock inte alltid lika entydigt. Värderingar kan komma från andra håll, från världen utanför bygganden
.
Balgård beskriver sedan hur den nya byggnaden hamnat i "ett moraliskt blåsväder" därför att man valt att dela fasaden i fem delar. "Enligt arkitektmoralen måste det synas i fasaden att det är ett hus... allmänhetens reaktion tycks vara förtjusning över... att fasaden fått ett något varierat intryck... Vem har rätt?".  I en central mening skriver han sedan: "När funktionalismen underkände formens funktion förföll successivt formutbildningen och formintresset. Nu står vi utan kunskap... Det är nödvändigt för oss som arkitekter att lyfta fram denna kunskap. Vi måste ha något mer än moral att komma med. Med moralen kan vi inte leka och kompromissa, med kunskapen kan vi det...".



...med kolonner och atlanter...


Arkitektur valde att skriva om huset hösten 1977. Boris Schönbecks recension mynnar ut i en tydlig kritik av Olivegren: "Flera lösningar hade säkert kunnat tänkas och diskuteras, om bara diskussionen väckts på ett tidigare stadium. Men om beställaren inte velat – av t ex personligt ekonomiska skäl? Då måste arkitekten stödd av en levande debatt och öppen yrkesanda, kunna stå stark – av samhälleliga skäl. Det är moral, det".

Det intressanta är att man sedan kan se en linje här under flera decennier. Arkitekter som ritar skyskrapor, hotell eller alltför inställsamma fasader kan alltid anklagas för att ha sålt sig till kapitalet (beställaren). Ett antal företeelser kommer relativt snabbt att kristallisera ut sig som anti-samhälleliga och/eller anti-ekologiska, och ritandet av dessa företeelser definieras sedan utifrån moraliska termer. Följer vi Balgårds resonemang förstår man varför valet får mycket stora konsekvenser, både för arkitekturutbildning och för debatt.

Villorna, nya stora externcentra och infrastrukturutbyggnaden var sammanhängande delar i det marknadsanpassade byggandet. Här finns en rak linje i Arkitekturs hållning. Nummer 1/1977 ägnades till stora delar åt ett omsorgsfullt avståndstagande mot den nya företeelsen. De negativa, moraliska effekterna var många: miljö, jämställdhet och solidaritet hotades av villamattorna, och allt framfördes sedan med en starkt radikaliserad retorik.

Olof Hultins analys av villabyggandets orsaker var rak och tydlig "Kriteriet för att bli ägare till en bostad för en kvarts miljon är ju inte att vara förmögen. Det räcker med ett bra fast jobb, att vara arbetsam, sparsam och framförallt skötsam. På så sätt har det varit möjligt för en stor grupp människor att bli husägare. Byggkapitalet har på ett listigt sätt exploaterat den svenska dugligheten ". Hans karaktärisering av normerna bakom förändringen är intressant: "... småhusideologins följsamma budskap är enkelt och frestande: Köp din egen värld! ... Skaffa ett eget hus och stäng den grymma omvärlden ute! Privatisera och lev ut det du annars aldrig får leva ut!"



...passager och utsmyckningar står som...

Motståndet mot infrastruktur i form av vägar och broar har fortsatt att vara stark. Kritiken av det tidiga 1990-talets vägbyggande och köpcentrum var ett återkommande tema under decenniet. "I Jönköping ber man till Gud, men litar till marknadskrafterna" inleddes en artikel som handlade om den starka expansion som hade öppnats upp i det gamla A6-området ute vid motorvägen: "Här finns en fläkt av storstaden kombinerad med småstadens charm, får vi veta. Smålänningen är flitig som en myra, och här är ständigt något nytt på gång, nya byggprojekt, nya idéer, nya etableringar, påstås det...". Senare i artikeln konstaterar Eva Eriksson att "det är kort sagt nya städer som håller på att växa fram, snabbvuxna EPA-städer helt planerade av handeln. Eller snarare av fastighetskapitalet...".

Något år senare konstaterar en ledare med rubriken "Vägar och villovägar" att: "Tittar vi i backspegeln framstår stora delar av vägsatsningarna som oöverlagda och frammanade av starka intressegrupper". Vilka vägsatsningar det här rör sig om redovisas inte.

Om tidskriften driver denna starka linje mot infrastruktur och utspridd bebyggelse (som möter mycket litet framgång) kunde man möjligen förvänta sig en annorlunda inställning till innerstadsexpansion. Här märks dock samma starka ambivalens. Caldenby uttryckte sig redan 1979 bekymrat om bostadsrättsomvandlingar och andra tvivelaktiga aspekter i omvandlingen fanns i hotellbyggandet ("Hotell Royal Viking: Tillrättalagt för dollarkursen"). Framförallt har dock energin inriktats mot trycket att bygga allt högre byggnader. I normalfallet intar man den folkhemskonservativa hållningen, gärna klädd i en anti-kapitalistisk språkdräkt.

Ingenstans är tidskriftens polemiska motstånd lika starkt som när det kommer till "skyskrapor". Caldenby och Hultin är drivande i anti-höjd rörelsen, och de refererar och stöttar gärna varandra genom åren. Inte minst är det Caldenbys skrift "Höga hus i Göteborg"  från 1990 som ofta korsrefereras genom åren.

Ska man sammanfatta argumenten ser de ut så här: skyskrapan är mammons och fåfängans tempel, det är symbolen för flyktighet och ytlighet och därmed artfrämmande för den svenska arkitekturen. Skyskrapor kan, kort sagt, aldrig accepteras. Riktig tydlig blir kritiken när den blandas med avståndstagande från andra omoraliska företeelser som infrastruktur och stadsutspridning. Olof Hultins recension av Öresundsbron "Bro till Himmelen" innehåller alla delar av den moraliserande samtidskritiken. Den inleds med konstaterandet att bron inte blev vacker, som "... kunde vara ett något skadeglatt kommenterande från en gammal bromotståndare". Han konstaterar sedan att brokonsortiet inte valde det vackraste förslaget, och att resultatet blir "... märkvärdigt torrt och stumt, fjärran från den elegans som den nya Stora Bält-bron har fått".

Det möjliga sambandet med att man i Sverige helt koncentrerat arkitekturkritiken på själva byggandet i stället för att diskutera formen är en fråga som aldrig blir ställd.

Sedan går Hultin över till att kritisera planerna på att bygga en ny stadsdel i Hyllie vid brofästet och att välja Västra Hamnen för Bo 01. Båda dessa områden kommer att bli isolerade enklaver, där politiker lurats in i en "Klondyke-stämning" av "flinka konsulter".  Resultatet kommer att bli ett elände:
Allt detta tal om placering på världskartan, Sveriges framsida och inte minst "kaxiga" höga hus. Vem tror på allvar att det imponerar att komma på tjugosjätte plats? Jodå, de finns, och det smittar. Klas Tham, som basar för Bo01 utställningen har plötsligt också hittat ett höghus som skall ingå i mässan. Här blottas ett svårartat mindervärdeskomplex som Malmö haft som tradition. Det borde vara dags att bryta den traditionen nu.




...spön i backen...


Istället för att exploatera "enklaver" borde Malmö ägna sig åt att förtäta centrum, som är fullt av tomma tomter och "impediment", menar Hultin. Problemet med den linjen är bara att det inte är speciellt enkelt att förtäta innerstäder heller.

I nr 4/1996 recenserar Hultin Haglunds Pinne och Södra Stationsområdet i Stockholm på sitt vanliga sätt. Höghuset är en "oförfalskad katastrof" och "Stockholms onödigaste hus". Det kröner dessutom Södra Stationsområdet som rymmer
... många postmodernistiska missgrepp. Den yttre arkitekturen har med några få undantag blivit kaotisk, med arkitekter som försöker överträffa varandra i rekvisita. Lunettfönster och kolonner står som spön i backen och det program som skulle hålla ihop många arkitektviljor fungerade inte.

Hultin berättar att det aldrig fanns något behov av bostäderna, och att det en period kändes mer hoppfullt när man diskuterade tre låga runda kontorshus. Men egentligen hade han velat ha en "byggnad som återupprättade platsens värdighet efter de många jippon som dominerar Södra Station".

Inget av det som står i artikeln är egentligen tydligt
, förutom att den är en bekännelse till enhetlighet och en återhållen skala på hus. Den visar också tydligt att den moraliska upphängning vid form som Balgård skrev om redan 1975 fortfarande fanns kvar två decennier senare. Jippon och skyskrapor är inget för den svenska stadsbyggnaden!

Eftersom de förtätande innerstädernas stora möjlighet (och problem) egentligen är att både den ekonomiska tillväxten och befolkningsutvecklingen är stark, går det däremot inte att förstå argument om enhetlighet och att höga hus inte behövs utifrån sakliga överväganden. Kapital dras till stadscentrumen, markpriserna stiger och ett ökat antal projekt blir möjliga. Att tvinga in alla dessa i samma 6-8 våningsskala med enhetlig arkitektur är både ohistoriskt och omöjligt.



...champagnen är urdrucken och Tiden flyr vidare.


Men det spelar egentligen ingen roll, för med tiden har Arkitekturs linje i praktiken blivit en linje för stadsutspridning och kompromissinriktad arkitektur.

Under 1990- och 2000-talet har argumentationen mot infrastruktur, villamattor och köpcenter klingat bort. Den fortsatta kampen mot dessa företeelser har visat sig hopplös, eftersom kranskommuner fortsätter att släppa fram det omoraliska byggandet, vad man än skriver i Arkitekturs ledare. Däremot har anti-skyskrapslinjen levt vidare, för i innerstäderna finns det naturliga grupper som det går att driva opinion tillsammans med. Grannar och allmänt kulturkonservativa opinioner har fungerat som naturliga allierade i kampen. 

Debatten mellan Gert Wingårdh, Claes Caldenby och Olof Hultin i Arkitektur vintern 2000/2001 får avsluta den här krönikan. Debatten utlöstes av att Wingårdh och Thomas Sandell hade fört fram ett höghus som en möjlig lösning på Sergels Torgs problem. Hultin angrep förslaget i en ledare med titeln "Dilettanternas lekstuga". Ledaren var ett rasande angrepp på "de privatpraktiserande arkitekterna" Sandell och Wingårdh, vilka uppenbarligen karaktäriseras av en "högljudd okunnighet" (op cit) och egocentricitet: "Att rita högt är häftigt och ger medieexponering… Så har också både Sandell och Wingårdh sina rötter i reklamvärlden". Hultin vet däremot att

Citys vitalitet beror således på att människor från omlandet söker sig till centrum – inte av hur många som är bosatta där.

Han driver istället en tes om att centrum ska fungera som en sorts turistmagnet, med olika offentliga nöjen och arbetsverksamheter för den omgivande landsbygden/utspridda stadssamhället. För denna teori söker han bland annat stöd i Jane Jacobs', vilket väl om inte annat antyder hur lite läst Jacobs’ varit i Sverige genom åren. Caldenby fullföljde sedan analysen i en artikel där han utnämnde Wingårdh/Sandell till "arkitekternas Bill och Bull". Bill och Bull hade fallit för den nya tidens locksånger: "Att säga ja är, som det heter nu för tiden, sexigare än att säga om och men. Och det går hem i tv:s Reform och andra av spektakelsamhällets magasin".

Wingårdh reagerade på det som skrevs, och i replikskiftena med Hultin och Caldenby kan man ovanligt väl se hur skiljelinjerna frysts i svensk innerstadsutveckling de senaste tre-fyra decennierna. Han var naturligtvis upprörd över att utnämnas till dilettant, och skrev sedan att
.../vi ville göra/ ett genomarbetat debattinlägg för att visa hur man skulle kunna bygga bostäder på Sergels Torg och bevara platsens kvaliteter och tidsanda. Att det saknas bostäder i Stockholm är ett faktum och bristen är påtaglig i stadskärnan. I min okunskap tror jag att statsbyggande blir gott när bostäder och verksamheter blandas.

Olof Hultins svar är lika talande:
Nej, statsbyggandet lär inte påverkas särskilt mycket om man blandar bostäder och verksamheter. Däremot kan stadsbyggandet ibland göra det. Men att tro att en skvätt bostäder löser de problem som finns vid Sergels Torg vittnar om – just det, okunskap om vad det är som skapar urbanitet.

Wingårdh skriver också ett svar till Caldenby. Här framhåller han hur skyskrapan finns på mängder av platser i världen och ställer också den verkliga nyckelfrågan: "Vari ligger omoralen?". I artikeln framhåller han konsekvent blandningens betydelse för urbanitet och förespråkar "en stadsplanering med collaget som metod". Caldenbys svar är att höghusvågen bygger på ett "endimensionellt tänkande", där skyskrapor ses som en dogmatisk lösning på alla problem.

Han listar sedan två fall som exempel på dogmatism. Dessutom menar han att även resten av Wingårdhs argumentation måste ifrågasättas: "... collaget som Wingårdh använder som argument för att sätt gammalt mot nytt och högt mot lågt, alltså att göra som han vill, kan bli en dogm. Jag tror på planering i inkonsekvensens namn, det vill säga som motkraft till marknadens konsekventa godtycke".

Sture Balgård hade egentligen sammanfattat den problematik det nya markandsorienterade byggandet innebar redan 1975
: "Vi måste ha något mer än moral att komma med. Med moralen kan vi inte leka och kompromissa, med kunskapen kan vi det..."  I ljuset av den analysen är det inte sällan en ledsam läsning att gå igenom några decennier av Arkitektur, där samma skyttegravsargument upprepas i all oändlighet. Å andra sidan blir det ändå något lite lättare att se varför svenska städer fortsatt att spridas ut samtidigt som de arkitektoniska uttrycken begränsats i en mycket hög grad. Dessutom är det kanske så att de materiella förutsättningarna nu förändrats i så hög grad att den institutionella överbyggnaden till sist är mogen att följa efter?
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm.
Kommentarerna nedan är från båda dessa siter.
 0
Olof Antonson (10 Maj 2011 23:16):
Mycket tänkvärt och genomarbetat, Jan.
 0
Jan Jörnmark (10 Maj 2011 23:32):
I had to do it. Men det är egentligen ett ämne för en doktorsavhandling.
 0
Fredrik Friberg (10 Maj 2011 23:41):
Hultin om Jacobs där alltså...ska man skratta eller gråta? :)
 0
Claes Carlsson-Klauzner (11 Maj 2011 00:15):
Intressant att få läsa hur och varför arkitekterna har gjort sig onödiga och besvärliga. Många verkar grävt ner sig i en ideologisk/moralisk skyttegrav och konsekvent vägrat att ta sig därifrån samtidigt som funktionalismen som stadsplaneringsideologi har gjort bankrutt för länge sedan. Under tiden har byggbolag och andra marknadsaktörer kört sitt eget race. Ideologi och stadsbyggnad måste skiljas åt. En kunskapsbaserad stadsplanering byggd på erfarenheter i historien och internationellt borde kunna ge svar på vad som skapar en spännande stad. Och ett är säkert, det är inte funktionalismens enhetlighet och strama linjer, lika lite som det är marknadens gigantiska köplador långt ifrån där människorna bor. Det faktiskt ganska tragiskt hur snett båda dessa sidor fört oss.
 0
Claes Carlsson-Klauzner (11 Maj 2011 00:20):
Har någon skrivit en doktorsavhandling om hur funktionalismen fungerade som stadsplaneringsideologi. Om teorierna höll, eller om verkligheten gjorde fel och inte passade? Jag vill läsa den! Internationell litteratur? Har du något läsvärt du vill rekommendera Jan?
 0
Jan Jörnmark (11 Maj 2011 00:24):
Jane Jacobs i orginal är alltid det bästa tiset. Hon var ett geni.
 0
Claes Carlsson-Klauzner (11 Maj 2011 00:35):
Menar du; "Den amerikanska storstadens liv och förfall". Har satt mig i kö på UB. Finns det någon som skrivit något tungt om funktionalismen i Sverige? Kritiskt och med stor trovärdighet menar jag.
 0
Jan Jörnmark (11 Maj 2011 07:41):
Claes. jag menar "The Life and death..." och "The economy of cities". Har svårt att tro att översättningarna gör Life and death rättvisa, köp den på engelska. För Sveriges del kan jag rekommendera min egen bok om handeln och stadsplaneringen från 1998, där har du också en 40 sidor lång notapparat med mängder av tips till övrig litteratur.
 0
Claes Carlsson-Klauzner (11 Maj 2011 08:34):
Tack för tipsen.
 0
Anders Gardebring (11 Maj 2011 08:35):
Hultins analys av Jacobs var ju om inte annat så... spännande kanske är rätt ord? Man undrar ju om han ens läst henne?
 0
Anders Gardebring (11 Maj 2011 08:39):
Jacobs ska absolut läsas på engelska! Språket speglar förstås sin tid, men jag hade iaf inga problem att läsa. Men jag har faktiskt inte läst the economy of cities, tror det är dags.
 0
Gunnar Einarsson (11 Maj 2011 08:42):
Ja, i svenska arkitektur- och stadsbyggnadssammanhang är det verkligen "la loungue durée" som gäller.
Carlsson-Klauzner, gör som Jörnmark säger och läs "Life and Death of Great American Cities" på engelska. Skeppas smärtfritt från bl.a Amazon. Delvis halkade jag in på Jacobs för att jag var i färd med att sluka allt som hade med New York att göra. När jag var färdig med den så var jag så uppe i varv att jag gick med i Yimby.
 0
Mats O. (11 Maj 2011 09:43):
"Perhaps her legacy has been most damaged by those who continue to treat "Death and Life" as a sacred text rather than as what is was: a heroic cri de coeur. Of those, the New Urbanist are the most guilty; in many cases they reduced her vision of cornershop and busy streets to a superficial town formula that creates the illusion of urban diversity, but masks a stifling uniformity at its core."

http:​/​/​www.​nytimes.​com/​20​0​6/​0​4/​30​/​weekinreview/​30​jacob.​.​
 0
Anders Gardebring (11 Maj 2011 09:44):
Mats O:
YIMBY är inte nyurbanister. Vi är urbanister kort och gott.
 0
JK (11 Maj 2011 11:51):
Mats O: Håller du med om någonting som YIMBY tycker över huvud taget? Hur ser en idealisk stad ut för dig? Hur ska Göteborg utvecklas och göras bättre?
Om du ursäktar påhoppet så tycker jag att du mest gnäller i varenda tråd utan någon direkt motvision om hur du tycker att det borde vara istället. Därav mina frågor. Vill du att allt ska vara precis som det är? Jag är uppriktigt intresserad av att få veta...
 0
Daniel Andersson (11 Maj 2011 13:10):
Och hur står Yimby i föhållande till allt detta? Vår kritik mot utspridda villaenklaver, motorleder och köpcentrum sammanfaller med den 'konservativa' Arkitekturfalangen. Uppenbart är att det krävs mer fingertoppskänsla och flexibilitet än vad de besuttit för att kunna stå emot marknadskrafterna.
Tanken att bygga staden med ordning och reda enligt centrala planer utgår ju annars från att man anser sig besitta den kunskap som krävs för detta. Personligen kan jag känna viss sympati med tanken, men det förefaller aldrig fungera i praktiken. Skulle stadsplanering enligt Yimbys principer vara mer byggd på kunskap (och inte moral) och därmed ha bättre förutsättningar att stå emot marknadskrafterna? Eller är även Yimby's idéer konservativt ängsliga som Mats O antyder med ett Jacobs-citat? Har marknaden alltid rätt? Kanske är det bästa att ge marknaden fritt spelrum och arbeta för att internalisera externaliteter som kostnader för infrastruktur?
 0
Gunnar Einarsson (11 Maj 2011 14:33):
Jag har svårt att se vad artikeln om Jane Jacobs som Mats O. länkade till egentligen vill ha sagt.

"She could not see that the same freeway that isolated her beloved, working-class North End from downtown Boston also protected it from gentrification."

Om stadskärnor inte hade rivits och betong- eller villaförorter inte gynnats hade det aldrig funnits ett underskott på täta innerstadsmiljöer att gentrifiera, således är gentrifiering bara ett problem på grund av "radiant garden city", funkis och modernistiska stadsplaneringsideal, det som Moses representerade.

"The threats facing the contemporary city are not what they were when she first formed her ideas, now nearly 50 years ago. The activists of Ms. Jacobs's generation may have saved SoHo from Mr. Moses' bulldozers, but they could not stop it from becoming an open-air mall."

Än sen? Det viktiga är att tenementsen på nedre Manhattan har räddats för överskådlig framtid, trots Robert Moses och mäktiga bilintressen. Vad de fylls med för tillfället har med produktivkrafternas skiftande karaktär att göra och är inte så mycket att göra åt.
 0
Emanuel Alfredsson (11 Maj 2011 14:39):
Vi anser att de radikala rörelsernas utflyttning från staden till förorterna gav marknadskrafterna fritt spelrum att göra anspråk på de urbana miljöerna, vilket gjort att kampen generellt blivit drastiskt försvagat. Därför behövs regelrätta kvartersstäder för att uprätthålla en stark kamprörelse och förutsätta lyckade revolutioner. Därför är utglesning ingen bra idé, vare sig det är villaförort eller betongförort.
 0
Mats O. (11 Maj 2011 15:34):
@ JK

Noterar att det är andra gången du hoppar på mig nu. Förra gången var i tråden om Jazzå när jag skojade till det om trubadurerna på Andra Långgatan. Men du blev tvärilsk och tyckte jag skulle flytta ut till valfri nyfunkisförort.

Varför hänga upp dig på vad jag skriver ? chill out och ta en kall öl istället !

Jag refererade till en artikel New York Times om Jacobs som jag tyckte var intressant, men nähä, det var tydligen "bara gnäll".
 0
Ragnar Lind (11 Maj 2011 17:05):
Emanuel Alfredsson:
"Vi anser att..."

Vilka är "vi"?
 0
Emanuel Alfredsson (11 Maj 2011 17:39):
@Ragnar Lind:
Obamaretorik, vettu.
 0
Jan Jörnmark (11 Maj 2011 17:57):
Att kritisera allt kan aldrig vara konstruktivt. Att kritisera villaförorter och externcenter samtidigt som man inte anser att det är viktiigt med täthet i city är inte konsistent. Genom att vid varje givet tillfälle argumentera just för en låg täthet i kärnan argumenterar man i praktiken för en utspridning.
 0
Jan Jörnmark (11 Maj 2011 18:02):
Jane Jacobs om täthet: Från Death and Life of Great American Cities:
"How high 'should' city dwelling densities go? ... Obviously, if the object is vital city life, the dwelling densities should go as high as they need to go to stimulate the maximum potential diversity of of a district. ... densities can get too high if they reach a point at which, for any reason, they begin to repress diversity instead of to stimulate it. ... The reason building dwelling densities can begin repressing diversity is this: At some point, to accommodate so many dwellings on the land, standardization of the buildings must set in."
"At any particular place and time...some particular way of packing dwellings onto the land is apt to be the most efficient way. At some places and times, for example, narrow three-story row houses were apparently the answer for maximum efficiency at geting city dwellings onto the land. Where these crowded out all other dwelling types, they created a pall of monotony."

"Elevator apartments are today the most efficient way of packing dwellings on a given amount of building land. And within this type are certain most efficient subtypes, such as those of maximum height economic height for low-speed elevators, usually considered today as twelve stories, and those of maximum height for pouring reinforced concrete (... twenty-two stories).

"Elevator apartments do not produce standardization by virtue of being elevator apartments, any more than three-story houses produce standardization by virtue of being three-story houses. But elevator buildings produce standardization when they are almost the only way a neighborhood is housed - just as three-story houses produce standardization when they are almost the only way a neigbhorhood is housed."

"Popular high-density city areas have considerable variation among their buildings.... Greenwich Village is such a place. it manages to house people at densities ranging from 125 to above 200 dwelling units per acre, without standardization of buildings. These averages are obtained from mixtures of everything from single-family houses .... on up to elevator buildings of many different ages and sizes."

"just how high can a neighborhood's densities go without sacrificing the neighborhood to standardization?"

"I doubt that it is possible, without drastic standardization, to go higher than the North End's density of 275 dwelling units per net acre. For most districts - lacking the North End's particular and long heritage of different building types - the ultimate danger mark imposing standardization must be considerably lower; I should guess, roughly, that it is apt to hover at about 200 dwelling units to the acre."
 0
Krister (11 Maj 2011 20:07):
Hela diskussionen ovan bygger på att centrum nödvändigtvis måste öka sin befolkning hela tiden. Jag tvivlar på denna tillväxtideologi. De trevligaste stadsmiljöerna finns i småstäder och stadsdelscentra. Därför bör vi göra flera mindre delcentra i Göteborg och inte koncentrera allt till centrala Göteborg. Nu utarmas ofta tidigare livaktiga stadsdelar eftersom stadsdelarnas centrum blir utkonkurrerade av megastora köplador typ Allum, 421, m.fl.

Partille, Mölndal, Kungsbacka, Kungälv Lerum samt ett stort antal stadsdelscentra i Gbg kommun har fått utarmning av sina gamla centrum till förmån för dessa köplador. Även lokala centrum i Göteborg för en tynande tillvaro.

Mitt råd är alltså att stoppa byggandet av stora köplador långt från bostadsområdena. Ett lysande undantag är Frölunda Torg som ligger mitt i ett större bostadsområde.

Vad gäller centrala Göteborg är byggkostnaderna så enormt höga så ev. nybyggda höghus gör att det automatiskt endast blir bostadsrätter till alltför höga priser som byggs. Det krävs nog någon typ av räntesubventioner för att få igång byggande av hyresrätter centralt i Göteborg.
 0
Linnea (11 Maj 2011 20:30):
Vilken lysande sågning!
 0
Gunnar Einarsson (11 Maj 2011 20:36):
Varför är det så dyrt att bygga i centrala Göteborg? Vem äger marken?
 0
Anders Gardebring (11 Maj 2011 20:36):
Krister:
Du skriver: "De trevligaste stadsmiljöerna finns i småstäder och stadsdelscentra."
Fast det där är ju också en subjektiv åsikt. The more the merrier är nog mer min melodi. Den täthet jag trivs bäst i finns överhuvudtaget inte i Sverige idag.

Däremot håller jag helt med dig om att det är dags att sluta bygga köplador. Och min spaning är att det faktiskt är på gång. Jag lyssande på en chef inom detaljhandelsbranschen för bara någon vecka sedan och hans slutsats var just det. Externhandelns framtid är inte alltför ljus, det är staden man vill vara i framöver.
 0
Matthias H. (11 Maj 2011 22:04):
Anders, det låter ju faktiskt lite hoppfullt. Kanske nån pendel då som börjar slå tillbaka och lite får man väl hoppas att våra diskussioner på de olika yimbyforumen hjälper till.
 0
Martin Ekdahl (11 Maj 2011 23:27):
Bra och kul artikel om människor som låter ideologi gå före realitet. Man struntar i vad folk tycker om. Man struntar i vad de kan. Man struntar i allt som inte passar in i programmet. Tusentals år av bygghistoria kan man slänga i soptunnan. Framtiden likaså. 1930 var år 0 och där skall vi alltid stanna. Funktionalismen är som många andra ismer. Den talar om att förena form och funktion, men man hör redan på namnet att det inte råder någon balans mellan dessa värden. När det massproducerade folkhemmets betonglandskap på många sätt visade sig vara misslyckade måste detta bero på att alla icke upplysta hade fel. För de upplysta kan ju inte ha fel. Mycket lyckat dessutom hur artikeln belyser att de som kallar sig "nydanare" egentligen är en reaktionär grupp som längtar tillbaka till fornstora dagar.
 0
Ragnar Lind (12 Maj 2011 00:32):
Det lär behövas byggas både i centrala stan och i kranskommunernas centrala lägen. Bygg trevliga stadscentra där också. Själv är jag svag för småstadsmiljöer, så jag vill framhålla Mölnlycke som ett gott exempel.
Vad gäller Frölunda torg: Köplåda söm köplåda. Inte är det någon trevlig stadsmiljö att ströva i. "..skit i stil med Frölunda torg..", som Nationalteatern sjöng en gång i tiden.
 0
Emanuel Alfredsson (12 Maj 2011 01:09):
Jag har varit i England och kollat lite på hur deras städer ser ut. Där vet man inte om man kommit in i en stad eller inte. Gôtt! Där finns heller ej skräck för s.k. Gekås-kultur och dansbandsaktiga tongångar som vi har. Den är inkluderad och det syns på städerna. Primark äger! Är som Gekås, fast i mer urban klädsel.
I t.ex Manchester existerar ingen Stureplanskultur, vilket gjort disco och dansmusik mer folkligt förankrad där borta. Det syns också på staden, då neonfärger härjar fritt. Bara älska Saville!
 0
Olof Antonson (12 Maj 2011 12:31):
@Emanuel:
Är det något positivt att inte veta om man kommit in i en stad eller inte? Så upplevde jag Los Angeles.
 0
Gunnar Einarsson (12 Maj 2011 13:09):
@ Olof:
"Är det något positivt att inte veta om man kommit in i en stad eller inte? Så upplevde jag Los Angeles."

Ja, jag reagerade också lite där. Den optimala stadsgränsen tycker jag är den som är så skarp mellan stad och land att du kan dra en stadsmur mellan dem.
 0
Matthias H. (12 Maj 2011 13:16):
Hmm Gunnar och Olof, vet inte om jag håller med er där. Jag tycker det är schysst att åka in mot en stad och märka att urbaniteten blir högre hela tiden, Göteborg är sådan ifrån vissa håll, Köpenhamn är det också. Stockholm däremot är väldigt definierat med sina tullar. Har du åkt över någon av broarna eller genom någon av tullarna så bom, är det innerstad. Jag tycker områden mellan förort och innerstad kan vara väldigt spännande.

I Rhen-ruhrområdet som jag brukar vara i emellanåt är det svårt att märka när man åker ur en stad och in i en annan, det är som en enda jättestad känns det mer som. Men naturligtvis har varje stad sitt egna centrum och dom brukar ju vara rätt väl markerade.
 0
Olof Antonson (12 Maj 2011 13:24):
Jo, visst, du har en poäng där, Matthias. Mitt bästa exempel är San Francisco. Där upplevde jag att jag var i stan oavsett om jag var uppe på någon kulle med radhus eller nere i downtown med sina skyskrapor, eftersom staden var som sammansatt enhet. Det var tydligt vad som var stad och vad som inte var det. Inte den typen av miljöer vi har i Sverige som inte kan bestämma sig om de är stad eller natur.
 0
sune (12 Maj 2011 13:38):
Jans intresse för arkitektur har inte sträckt sig så långt att han lärt sig skillnaden på kolonn och pilaster.
 0
Olof Antonson (12 Maj 2011 14:36):
@Sune: Och därför väljer du att avfärda texten i sin helhet? Står andemeningen i resonemanget och faller med huruvida en detalj i ett foto är korrekt definierad?
 0
Mats O. (12 Maj 2011 14:47):
I Sverige ser det ut på ungefär samma sätt överallt när man närmar sig en stad.
Man åker på en motorväg genom förorter med osammanhängade köplador brevid enorma parkeringsplatser, dom obligatoriska Statoil&McDonalds vid motorvägsavfarterna, lite hafsigt utslängd småhusbebyggelse här och var, och mitt i allt detta nån rödmålad lada från den tiden marken tillhörde en bondgård.
 0
Anders Nilsson (12 Maj 2011 22:00):
@Martin: Håller givetvis med om att man inte ska låta ideologi gå för realitet. Vill dock påpeka (inte alls riktigt mot dig) att det gäller även för oss yimbyister att inte strunta helt i vad folk tycker om. Här på yimby hör man ofta en stark motvilja mot villaförorter... där "villamattorna" kanske ses som ett hot mot den täta staden. Vad man då bortser helt från är att villa troligtvis är den populäraste boendformen i landet.
 0
Anders Nilsson (12 Maj 2011 22:01):
@Martin: Inte alls riktat mot dig :)
 0
Anders Gardebring (12 Maj 2011 22:44):
@Anders N: Det man dock ska komma ihåg är att *bristen* på stad är långt större än för villor. Sedan finns förstås en massa miljö- o ekonomiska vinster för samhället i tätt byggande. Men visst finns många som vill bo i villa. Jag tror det finns förbättringar man kan göra även där. T.ex rutnät av trädgårdsstadsmodell istället för matargator o återvändsgränder...
 0
Olof Antonson (12 Maj 2011 23:39):
Till saken hör väl att både villa och stad är attraktivt, men mycket av det som byggs är varken eller.
 0
Jan Jörnmark (13 Maj 2011 00:07):
Sune, nu har jag äntligen kommit fram till Detroit så jag kan skiva någonting´. Bildtexten om kolonner och pilastrar var retorisk, ursäkta mig.
 0
Jonas Frejd (13 Maj 2011 08:14):
Lysande artikel Jan, det är viktigt att plocka isär de något flummiga utläggningarna till varför arkitektur får eller inte får se ut på ett visst sätt utifrån "moraliska" aspekter. Som Hultins svar på på Wingårds replik vittnar om gömmer det sig inte allt för sällan en skrämmande okunskap bakom argumenten.
 0
Daniel (13 Maj 2011 08:30):
Är detta en förort eller inte?
http:​/​/​www.​hitta.​se/​LargeMap.​aspx?​gatubild&gvX=​6394656.​.​
Du har ju redan passerat en massa förortscentrum och shoppinglador på vägen till Göteborg söderifrån.

jag brukar skoja med folk när man passerar ortsnamnsskylten och säga att nu är vi i ****, trots att det inte finns ett enda hus.
 0
Jonas (13 Maj 2011 09:07):
Olof Hultin går väl i pension nu. Frågan är om Arkitektur blir så mycket bättre under nya chefredaktören Dan Hallemar. Att han driver bloggen punkthusblogg (http:​/​/​punkthus.​wordpress.​com/​) säger väl en del. Min bild av honom är att han är en nostalgisk modernistromantiker som föraktfullt kritiserar innerstadsmiljöer, mer på ideologiska än sakliga grunder. Han har med rätta blivit kritiserad här på Yimby när han propagerade emot tät bebyggelse på Norra stationsområdet (http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​10​/​10​/​citys-​redaktionella-​kolla_​.​.​).
 0
Jan Jörnmark (13 Maj 2011 13:08):
Hallemar skrev den fina ledaren om Juholt och folkhemmet som jag refererade ovan. Verkar lovande.
 0
Anders Nilsson (13 Maj 2011 18:38):
Anders G: Jag håller helt med om att vi har brist på riktig stad... är ju därför jag är med i Yimby :) Däremot ser jag inte det som en anledning att föra någon slags kamp mot villaboende, när det faktiskt är den populäraste boendeformen i landet. Problemet är ju inte att det byggs uppskattade villaförorter, problemet är snarare att det har byggts på tok för mycket funktionalistiskt planerad varken-eller-stad som få tycks uppskatta.

Min poäng var att även en del yimbyister (likt arkitekter/funktionalister) inte direkt är så intresserade av vad folk tycker om.
 0
Martin Ekdahl (13 Maj 2011 21:49):
Anders N:

Ingen fara. Jag känner mig inte träffad ;)

Nej, vill folk bo i villa så skall de få bo i villa. Jag gillar egentligen fenomenet att folk själva skapar sina egna boenden och utformar dem så som de själva önskar. Det tycker jag är sympatiskt.

Däremot avskyr jag när planarkitekter och arkitekturskribenter utgår ifrån ideologiska mallar för hur folk borde bo och konsekvent vägrar fråga dem hur de egentligen skulle vilja bo. Byggnaderna byggs ju ändå för människorna som skall leva och verka i dem, inte för att uppfylla arkitekternas vision av det perfekta samhället.
 0
Krister (14 Maj 2011 08:06):
När Kortedala torg byggdes på 1950-talet var torget fyllt av liv och verksamheter. I dag är verkligheten en annan, det är svårt att hyra ut lokalerna. Man planerar därför att bygga lägenheter vid torget och riva övergivna lokalytor.
 0
Kungsbacka Innerstad? (14 Maj 2011 08:25):
När vi ändå var i Kungsbacka tänkte vi att vi skulle kolla in själva centrum, vilket vi aldrig gör annars (nu förstår jag varför). Började med att leta rätt på en bankomat, kontanterna behövde fyllas på. Alla bankomater vi hittade i Kungsmässan var stängda för service. Gick ut från Kungsmässan och hittade omedelbart en skylt som pekade mot Kungsbacka innerstad. Det är nu vi inser att maken till tråkig innerstad har vi nästan aldrig skådat, till och med Örnsköldsvik framstår som ett föredömme i jämförelse. Kort sagt: grått, sterilt och innehållslöst. På torget fanns ett rätt så trevligt torgstånd med växter, det livade upp och får genast en fyra på en femgradig skala. Korvkiosken försökte nog också dra sitt strå till stacken, men allvarligt talat hur lycklig blir man av en blågul korvmoj som heter ‘Happy Katarinas’?
Vi försökte flera gator både åt höger och vänster, upp och ner – men nej, det klickade inte, inte ens en tillstymmelse till klickförsök, snarare började en stark känsla av flyktbehov göra sig påträngd. Bestämde hastigt att nu räcker det. På väg tillbaks sprang vi på en kyrkogård och det blev behållningen av besöket i Kungsbacka.
 0
Jan Jörnmark (14 Maj 2011 11:03):
Befinner mig tillfälligt i västvärldens mest avfolkade storstad. Detroit har ju tappat från 2 miljoner till knappt 750 tusen sedan 1950, och medelinkomsten är också låg. För att bli mer attraktiva bygger man stora sportstadium och casinon, men resultatet är inte imponerande.

Finns egentligen två-tre kvarter som är vid liv efter åtta på kvällen, och man kan gå runt i timmar och fascineras av just tomheten. Är det någon gång som befolkningstäthetens betydelse blir uppenbar så är det här.
 0
JenPen (14 Maj 2011 12:42):
Dom där arkitekterna i Arkitektur verkar inte ha någon logisk linje alls att följa. Dom är emot det mesta. Mot villaområden, mot höga hus i centrum, mot kommersialisering.
Verkar som att det enda dom gillar är förortsområden av hyreslägenheter där folk ska transporteras in till centrum och arbetsplatser med busslinjer.

Nej tack till dom som skriver i Arkitektur !
 0
Anders Gardebring (14 Maj 2011 22:41):
Anders N:
Nej, YIMBY:s uppgift är inte, och bör inte, vara att tala om för folk hur de ska vilja bo. Då går vi bara i samma ideologiska fälla som modernisterna.

Vad jag menade med min kommentar ovan var att även villaområden har drabbats av modernismen. Titta på äldre villaområden så ser du en intressant arkitektonisk blandning och, faktiskt, gator som det går att promenera på. Moderna villaområden, och kanske framförallt radhusområden, tenderar att vara orgier i oöverblickbara matargator och återvändsgränder nästan helt byggda för biltrafik och med det ena kopierade huset efter det andra...
 0
Erik Westberg (15 Maj 2011 13:33):
För mig ligger villaområdets problem just i biltrafiken. Om vi hade tagit växthuseffekten på allvar skulle det ha varit en högprioriterad fråga att diskutera lösningar på det bilberoende som vi har byggt oss till. Om någon sedan kallar mig moralist för att jag säger att många människor måste minska sitt bilåkande må det vara hänt. Själv bor jag i en kommun (Järfälla) där man gladeligen bygger nya villaområden som om inget hade hänt.
 0
Patrik Höstmad (16 Maj 2011 10:12): Online
@ Jan Jörnmark
"Dessutom är det kanske så att de materiella förutsättningarna nu förändrats i så hög grad att den institutionella överbyggnaden till sist är mogen att följa efter?"

Man vågar kanske också hoppas på förändrade attityder via en nära stundande generationsväxling i den institutionella överbyggnaden?
 0
Gunnar Einarsson (16 Maj 2011 10:25):
När jag nu läser igenom Jörnmarks artikel en andra gång så kan jag inte sluta tänka på att nästan hela Olivedal och Kommendantsängen (bortsett från landshövdingehusen längs Vegagatorna och klättrandes upp på Skansberget, vilka är äldre) byggdes under en dryg 10-årsperiod mellan 1899-1910. Inte bara gick det oerhört raskt till - ett ståtligt 6-vånings stenhus kunde smällas upp på ett halvår om man får lita till SBK:s bygglovsarkiv - resultatet av "spekulationsbyggandet" blev också ett av de mest stadsmässiga, konstnärligt fulländade och högkvalitativa områdena i Göteborg.
Detta medan Caldenby med kollegor kritiserar nutidens byggande som oplanerade "kapitalistiska" "processer" som "ibland kan gå mycket snabbt", som på "Norra Älvstranden".
Snabbt på Norra Älvstranden? I jämförelse med vadå?

Hur kommer det sig egentligen att la belle époque klarade av det som vi uppenbart inte längre fixar? Man känner sig som den där romerske fåraherden som efter det gotiska kriget på 500-talet åsåg Forums söndervittrande arkitektur från Palatinen och tyst frågade sig: "Gjorde vi en gång verkligen det där!?"
Caldenby och kollegornas perspektiv rör sig dock aldrig bortom folkhemmet och det verkar vara en del av problemet.

För inte bara kritiserar arkitekterna delvis fel saker (höghus, försök till dekor och varierade fasader), allt verkar på något vis bakvänt. Jag gillar förvisso inte villamattor och externa köpcentra med åtföljande krav på nya motorvägar heller, men inget av detta har ju tillkommit av en slump. Bakom allt finns utfärdade bygglov och politiska beslut med stadsbyggnadskontor och byggnadsnämnd inblandade och kommunen med ansvar för marken. Så om det saknas planering, sätt igång och planera då! Och sätt in stöten mot rätt punkt: mot den politiska nivån och inte något nebulöst "kapitalistiskt vinstintresse", som förvisso existerar men inte i sig går att göra något åt. Det borde inte vara så svårt att sätta upp ramar för stadsutvecklingen. Förslagsvis kunde man börja med en konkret stadsplan (inte ord i en text utan en karta med gator och kvarter).

Men det är kanske något med den generation som Caldeneby et consortes tillhör som gör att man instinktivt flyr ramar som de en gång flydde yttre ansvar och tvång (och dessutom predikade att sådant var moraliskt förkastligt). Istället skall alla bli omvända i det inre. Men skall ansvaret bäras lika av alla så tas det av ingen, och makten driver iväg i handlingsförlamning, låsningar och ineffektivitet tills den bärgas av just de kortsiktiga och självsvåldiga "vinstintressen" som man från början hade velat undvika.
 0
Krister (18 Maj 2011 08:14):
Gunnar Eliassons inlägg ovan är huvudet på spiken!
 0
Louis Enders (från Andra Sidan) (28 Maj 2011 17:04):
Slätstrukna fasader kännetecknar dagens arkitektur. På min tid var det annorlunda!
 0
Jan Wiklund (29 Maj 2011 20:50):
Jag är en av dom som konsekvent argumenterar mot villor - i alla fall i storstäder, på landet är det givetvis det naturliga sättet att bo. Rent teoretiskt kan jag naturligtvis gå med på att om villafolket betalar vad utspriddheten kostar samhället är det väl ok. Men ändå inte - jag kan ge mig fan på att dom kräver rätten att få köra bil förbi där jag bor, med hänvisning till att det inte finns nån kollektivtrafik där dom bor. Och framför allt drar utspriddheten med sig kostnader som inte kan kompenseras, t.ex. i form av oljeberoende och dyrare produktion.

Med andra ord, samhället är inte bara en massa orelaterade individer som kan välja att göra vad dom vill. Varje val inkräktar på någon annans val och någon annans liv. Därför måste samhället utformas i kollektiva diskussioner som så småningom utmynnar i någon form av majoritetsbeslut som förhoppningsvis utgår från vad som är bäst för helheten.

I alla fall om den kollektiva diskussionen är djup nog och inte bara består i mediers trumpetande före ett val.
 0
Martin Ekdahl (30 Maj 2011 10:45):
Jan W:

Men du menar väl inte att folk inte skall få bo i villa om de så önskar? Jag anser nog att det går fint att människor bor i villa i förorterna utan att det inkräktar på stadsbornas miljö. Att vi skall fatta kollektiva majoritetsbeslut som går ut över folks rätt att själva välja boendeform ser jag som en ren dystopi. Jag huttrar vid tanken på att förbjuda villaboende för det allmännas bästas väl.
 0
Niklas Öhrström (30 Maj 2011 12:40):
Är delvis inne på Jans sida här:
Jag ser ingen anledning till att bygga fler villaområden i Storstockholm under de närmsta seklerna. Det är stad vi har ont om. Vi skulle kunna bygga uteslutande stad fram till 2100. Det skulle jag verkligen inte se något problem med.

En del av de existerande villaområdena skulle kunna urbaniseras genom huvudstråken och få den karaktär som Köpenhamns relativt centrala villaområden har. Återvändsgränder kan öppnas upp.. Och när marken uppvärderas kan de som vill sälja tomterna för förtätning till riktiga kvarter skapas. I en del fall kan säkerligen villorna samsas med de framväxande kvarteren.
 0
Johannes Hulter (30 Maj 2011 14:41):
Håller också med Jan. Vår grundlag värnar rätten till bostad, men den värnar inte rätten till vilken bostad som helst. För det första kan man ju inte bara säga "Jag vill bo i ett slott" och så är det samhällets uppgift att fixa det, utan man får naturligtvis betala vad det kostar. Och det gör man inte idag, utan samhället subventionerar utspridning i småhusområden (precis som Jan är inne på).

För det andra har ju kommunen planmonopol. Det är faktiskt kommunen som ska bestämma hur kommunen ska utvecklas och bebyggas, inte ett aggregat av isolerade individer. Alltså kan jag inte bara "välja" att bygga ett hus "där jag känner för det" (oavsett om det är på Sergels Torg eller ute i spenaten).

För det tredje borde det vara ett teoretiskt problem. Det finns massor med exempel på småhus som funkar urbant, om man bygger urbanistiskt istället för modernistiskt (som Anders är inne på). Man behöver bara tajta till det, bygga stadsmässigt (och uppblandat med flerbostadshus) och inte slänga ut det vid motorvägarna som enklaver.
 0
Daniel (30 Maj 2011 16:52):
Den enes val kan vara den andres antival.

Obegränsade valmöjligheter leder till obegränsade inskränkningar hos andra individer. Detta är valfrihetens dilemma.
 0
Jan Wiklund (30 Maj 2011 21:14):
Martin: Vad man har rätt att bestämma själv och vad man bestämmer gemensamt är delvis en fråga om konventioner. Amerikaner går i taket om nån föreslår att de inte ska ha rätt att bära vapen offentligt, till exempel. När ett beteende från en person skadar någon annan måste man börja fundera på att begränsa det, som Daniel säger här ovan.

Och en storstad kan inte bära att var och en konsumerar för mycket mark. Då blir infrastrukturerna och pendlingsavstånden för alla andra för långa och för dyra. Givetvis kan man tänka sig vad fransmän kallar maisons de ville och vad engelsmän kallar townhouses - enfamiljshus som byggs på höjden på en minimal tomt. Men den sortens villor som Stockholm överflödar av är antisociala - i Stockholm.

I Strömsund eller Grästorp fungerar de däremot hur bra som helst, där bidrar de inte till långa pendlingsavstånd. Där är det gångastånd ändå till allt.
 0
Martin Ekdahl (31 Maj 2011 12:37):
Jag tror att om Yimby börjar driva en kampanj för att förbjuda byggandet av villor i Stockholm så gör man sig själv en otjänst. Då förlorar vi trovärdighet och framstår som fundamentalister. Det går en gräns mellan att å ena sidan verka för en tät och blandad stadsbebyggelse och att å den andra driva kampanjer för förbud mot vissa bostadsformer. Den gränsen är jag inte villig att överskrida. Jag tror inte att det finns någon här som verkar för att man skall bygga villaområden i innerstaden (om detta nu var praktiskt genomförbart). Däremot är jag fullständigt övertygad om att olika boendeformer är möjliga inom en och samma storstadsregion. Jag är för att folk själva skall få välja upplåtelseform. Lika mycket försvarar jag det fria valet av bostadstyp. Att förtäta stadsbebyggelsen är möjligt även om människor bygger villor i stadens utkanter. Det skall inte vara en kamp om marken utan en konstruktiv dialog om hur vi bäst skall dela på den.
 0
Niklas Öhrström (31 Maj 2011 14:13):
Skulle man kunna tänka sig en omvänd täthetsböter... En gleshetsböter. Tomträttsavgälden skulle kunna vara omvänt proprotionell mot kvoten mellan våningsyta och tomtya, så länge kvoten understiger 1.
 0
Daniel (31 Maj 2011 14:39):
Man får inte glömma av att villaägare vill inte betala den kostnad det kostar för att få den infrastruktur dom begär. När kommunen tar över vägar och rör och kräver att tomtutnyttjarna ska vara med och betala utgifterna.

http:​/​/​svt.​se/​2.​58360​/​1.​673911/​
 0
Niklas Öhrström (31 Maj 2011 15:05):
Men om exploatörer vid nybyggnation skulle behöva betala för infrastrukturen till området skulle incitament för perifer exploatering minska.
 0
Sven R (31 Maj 2011 15:56):
Det är redan idag möjligt för kommuner att ta ut exploatingsavgifter som ska täcka utbyggnaden av VA och vägar. Vet dock inte vilka principer man brukar användas när dessa beräknas.

Det finns ju en intressant problematik här. Kommunerna tjänar på att kommuninvånarna blir fler. Även villabyggare är en god affär. Kommuner som snålar med nya villatomter får se denna potential till nya skatteintäkter hamna i grannkommunerna.

Jag tycker det är bra att det finns sådana här ventiler för individens valfrihet, det garanterar att det finns gränser för politikernas förmynderi.
 0
Niklas Öhrström (31 Maj 2011 16:13):
Fast det är ett problem att det blir en sådan huggsexa om invånarna. Sådant borgar för utglesning. Kanske borde man göra om Stockholms län till en kommun så att sådant inte behöver förekomma.
 0
Johannes Hulter (31 Maj 2011 21:35):
Martin: Är det någon som föreslagit en kampanj för att förbjuda folk att bo i villa? Jag tycker inte vi ska göra det, inte heller ska vi driva kampanj för att tvinga folk att bo i villa. Överhuvudtaget är kampanjer för att tvinga eller förbjuda folk att göra olika saker ganska dumma.

Men vi kanske ska arbeta för att man slutar subventionera villasprawl och annan utglesning av städerna som direkt motverkar Yimbys syfte?
 0
Daniel (1 Juni 2011 08:09):
I kommuner brukar man ta ut anläggningsavgifter från tomtgränsen, och det utanför tomtgränsen bekostar kommunen. man kan räkna med runt 10000 kr/meter för vatten.
 0
Jan Wiklund (2 Juni 2011 20:59):
För att undvika missförstånd kan jag bara instämma till 100% i vad Johannes skriver. Förbud är (nästan alltid) dåligt, men det finns många andra medel än förbud. Till exempel att låta villaägarna betala vad det kostar. Eller helt enkelt att sluta stadsplanera för villor i storstäder. Det går inte att ha bondgård i centrum heller.
 0
Martin Ekdahl (3 Juni 2011 21:42):
Johannes och Jan:

Nja, jag måste nog säga att jag tolkar en hel del av inläggen här ovan som argumentation för att förbjuda byggandet av villor i storstadsregionen.
 0
Johannes Hulter (4 Juni 2011 23:41):
Martin: Vilka inlägg då? btw, tycker du att vi ska driva kampanj för att förbjuda kommunens planmonopol? Det tycker jag vore dumt.

Att inte tillåta villabyggande varsomhelst eller att låta bli att subventionera villasprawl är inte samma sak som att förbjuda villabyggande. Det är som med bilismen, man vara emot Förbifarten, ja kanske t.o.m. emot subventionering av bilåkande, utan att för den skull vilja förbjuda bilar.
 0
Niklas Öhrström (5 Juni 2011 00:26):
Är det månne två olika saker som diskuteras? befintlig villabebyggelse eller framtida?

Stockholm lider inte direkt brist på befintliga villaområden. Och jag vill inte hindra någon som vill att flytta dit.
 0
Johannes Hulter (5 Juni 2011 13:23):
Niklas: Nej, jag tror Martin menar att det är fel att hindra den som vill bygga en villa någonstans (varsomhelst) att göra det.

Nu vet jag inte hur vanligt det är att en enskild privatperson köper loss mark och bygger sitt eget hus. Vanligtvis är det väl företag som köper loss mark och bygger ett villaområde som man sedan säljer till privatpersoner.

Problemet med att låta "folk" (byggföretag) bygga vad de vill där de vill det är förstås att samhället helt förlorar kontrollen över stadens utveckling samtidigt som man ändå har ansvar för att en himla massa saker ska fungera (dagis, skolor, vägar, elnät, avlopp etc). Det är inte heller helt säkert att total anarki leder till bättre sociala, ekologiska och ekonomiska resultat än någon form av reglerad samhällsordning.

Personligen tycker jag som sagt inte att man kan jämställa reglering av byggandet med förbud, men det är kanske en definitionsfråga.
 0
Johannes Hulter (5 Juni 2011 13:28):
Forts... Sedan är det väl också en demokratifråga. Jag tycker inte Yimby ska driva kampanj för anarkistisk samhällsplanering. Inte bara för att det är en dum idé i sig själv, men också för att det knappast finns något opinionsstöd för att omvandla nuvarande samhällssystem till anarki (förmodligen eftersom det är en dum idé).

Men jag är beredd att lyssna på argumenten förstås. :)
 0
Martin Ekdahl (7 Juni 2011 22:33):
Det enda jag säger är att jag inte vill se några allmänna förbud mot byggandet av några framtida bostadsformer. Fast anarkistisk samhällsplanering låter ju lockande förstås ;)
 0
Jan Wiklund (9 Juni 2011 19:16):
Martin: Förbud är dumt, däremot vill jag att det i fortsättningen enbart ska byggas riktig stad - åtminstone i några decennier. Det är stad det råder brist på. Förorter finns det hur mycket som helst av.
 0
Johannes Hulter (9 Juni 2011 20:46):
För ett tag sedan gjorde vi en liten statistisk koll i GBG: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​0​2/​mangfald-​eller-​enfald_​985.​.​.​ Det går säkert att ta fram samma siffror för STHLM. Kan vara intressant.

Jag vidhåller att det är en fullständigt ohållbar princip att vemsomhelst får bygga vadsomhelst varsomhelst. Sedan kan man ropa om "förbud" hur mycket man vill. Kommunen har planmonopol.
 0
Martin Ekdahl (9 Juni 2011 22:12):
Jodå, det finns faktiskt undersökningar om hur folk vill(a) ha det:

http:​/​/​www.​mynewsdesk.​com/​se/​pressroom/​seb/​pressreleas.​.​

Jag tror att vi skjuter oss i foten och begår samma misstag som modernisterna om vi berättar för folk hur de ska ha det, vare sig de vill det eller ej. Då blir vi fundamentalister som vägrar lyssna på människor och bara följer våra egna ideologiska program (à la Acceptera). Sådant slutar aldrig bra. Oavsett hur bra argument man har så är det en demokratisk plikt att lyssna på hur andra människor önskar leva sina liv.

Vissa vill avskaffa flyget. Andra vill förbjuda kött. Ytterligare några vill skapa enorma betongförorter för det gemensamma bästa. Jag kan se fördelar med många önskemål om hur världen skulle vara, men vägrar vara med och tvinga ned dem i halsen på folk. Även om jag själv är vegetarian skulle jag aldrig vara med och tvinga igenom ett förbud mot köttätande. Detta därför att det bryter mot den allra främsta principen som jag tror på: att respektera folks val.

För övrigt har jag redan tidigare i detta nätverk framhållit en önskan om avskaffandet av kommunens planmonopol.
 0
Johannes Hulter (10 Juni 2011 13:14):
Martin: OK, så du vill avskaffa planmonopolet. Intressant. Finns det någonstans i världen där man saknar reglering av byggandet som man kan jämföra med? Vore intressant att se hur välfungerande ett sådant samhälle är. Skillnaden mellan vad man äter och vad man bygger är att det senare påverkar andra människor i högre grad.

Vill du också avskaffa reglering av trafik? Det är ju väldigt frihetsinskränkande att man inte får välja själv om man vill ha höger eller vänstertrafik... :)
 0
Johannes Hulter (10 Juni 2011 13:24):
...sedan tycker jag förstås också att det vore förkastligt att trycka ned ett förbud mot planmonopolet i halsen på folk. Låt folk själva bestämma om det ska vara kvar. :)
 0
Daniel (10 Juni 2011 13:26):
@Johannes. Det finns sådana områden, oftast så brukar det vara kåkstäder. Vissa tänker på New York som en fri stad, men den staden är ju en gigantisk planerad stad från första början. Ett problem är ju då också ägarförhållandena som sätter stopp för andras byggande. Man kan ju inte sätta upp en kiosk var som helst för då kommer markägaren springandes med grävskopan.
 0
Simon Kågström (10 Juni 2011 14:09):
@Martin: (Misstänker att det är detta du menar, men...)Problemet med den typen av undersökningar är att man jämför äpplen och päron. De flesta vill säkert hellre bo i en villa i Djursholm än en hyresrätt i Farsta (för att ta ett exempel), och lämnar man bara kategorierna ospecificerade på det sättet tror jag många tolkar det hierarkiskt på ungefär det sättet.

Bättre vore att jämföra liknande par:

* Villa i Djursholm eller bostadsrätt på Strandvägen?

* Villa i Upplands väsby, bostadsrätt i Vasastan eller hyresrätt på Östermalm?

* Villa i Norrtälje, bostadsrätt i Midsommarkransen eller hyresrätt på Södermalm?

exemplen kanske är lite missvisande (har dålig koll på priser), men principen borde vara klar. Jag tror att villans dragningskraft egentligen är mindre än vad det verkar i undersökningar som den ovan.
 0
Jan Wiklund (10 Juni 2011 14:14):
En viss anarkism i byggandet är hälsosam. Medan annan anarkism är mördande. Man kan t.ex. jämföra 1800-talets planering med dagens. På 1800-talet bestämde staden mycket strikt var man fick bygga, men släppte ganska fritt vad och hur. Under 1900-talet tycks diverse byggintressen ha kunnat bestämma själva var de skulle bygga och beställa en stadsplan av kommunen i detta syfte - men kommunen bestämde in i futtigaste detalj hur husen skulle se ut och användas.

Det är naturligtvis mördande för stadslivet om folk tar upp för mycket plats - en ganska hög täthet är nödvändig av rent ekonomiska skäl och ligger också i linje med Yimbys program. Det är helt ok att bygga villor om man underordnar sig detta krav - såna villor kallas townhouses på engelska eller maisons de ville på franska. Varav man hör vad de är till för.

Lagstadgade förbud är helt meningslösa här, men det kan finnas policies och det kan finnas institutionella ordningar som missgynnar att enskilda tar för stor plats. T.ex. finansieringen - idag subventioneras glest byggande genom att kommun och stat subventionerar infrastruktur och lägger höga avgifter på tätt byggande, vilket har påpekats många gånger på denna blogg. Det kan man ju sluta med. Jag garanterar att i så fall skulle de idag existerande villorna vara fler än tillräckligt.
 0
Johannes Hulter (11 Juni 2011 09:38):
Jan: Instämmer. Sedan ska man inte glömma skattesystemet heller (inkl ROT etc) som är mycket gynnsamt för egnahemsägare. Det finns en hel del att se över... :)
 0
Daniel (11 Juni 2011 11:10):
Det är ju intressant med denna sortens nyheter.
http:​/​/​www.​svd.​se/​nyheter/​inrikes/​nya-​gator-​kan-​sta-​vi.​.​

Många vill bo i villa, men vill samtidigt att alla andra betalar för det.
 0
Niklas Öhrström (11 Juni 2011 13:39):
Daniel:
Det problematiska med detta förfarande är att det drabbar boende i befintliga bostadshus. Det minskar inte direkt sprawl. Däremot borde man ta ut en sådan (obligatorisk) avgift om man avser att bygga nytt perifert eller att göra sin sommarstuga till permanentboende. Man skulle även införa en sådan avgift om man i ett centralt läge är snål med exploateringsgraden (dvs inte villabebyggelse i Årsta).

Men frågan är om den politiska viljan finns. I min egen kommun har det från ett parti i den regerande koalitionen antytts att man inte vill ha så många hyresbostäder för att det lockar kreti och pleti (som då skulle finnas i de befintliga miljonprogramskasernerna). En del kommuner i Stockholmsområdet vill gärna ha en så stor andel höginkomsttagare som möjligt. Det gör man med villabebyggelse och då kan man gärna tumma på en del policy gällande att bygga mindre utglesat. Jag tror att man för Stockholmsområdets del skulle behöva en överordnad instans (på länsnivå) som motverkade utglesning.

Fast nu hamnade vi utanför ämnet.
 0
Martin Ekdahl (11 Juni 2011 20:04):
Frågar man människor hur de vill ha det och får ett svar så får man väl ta svaret som givet och inte vrida det till att folk luras av diverse skatteavdrag och annat. Vill de bo i villa så vill de bo i villa.

Hursomhelst, det börjar bli tröttsamt att stå här som någon sorts förkämpe för att bygga villaområden. Det är inte det saken handlar om. Jag har sagt det förut och kan säga det igen: Jag anser att folk skall få bo som de vill (kopiera gärna detta och använd som svar vid vidare diskussion). Det jag har svårt för är "Här kommer maten, gapa och svälj"-mentaliteten hos folk som vill förbjuda exempelvis villabebyggelse. Genomför istället en folkomröstning och fråga om folk vill förbjuda nybyggnation av villor eller ej. Lyd sedan resultatet.

Det gemensamma bästa är summan av individernas bästa och inte något högre ideal som svävar ovanför medborgarnas huvuden.

Snarare än förbud skulle jag vilja se att en högre exploateringsgrad möjliggjordes i befintliga villaområden och att man uppmuntrade att villorna blandades med andra bostadsformer.

Apropå planmonopolet: Det kanske var lite drastigt att uttrycka ett avskaffande av monopolet. Däremot skulle man kunna tänka sig en modell à la Rostock KTV, där tomtägarna själva bestämmer hur och till vad marken skall användas. Självklart byggs inga tunga industrier inne i städerna på en sådan modell, då detta bryter mot miljölagstiftningar. Däremot uppstår en mycket större variation än i Sverige där kommunerna klumpvis väljer ut "områden" som skall projekteras. Ett lapptäcke av mindre tomter (de ytmässiga avgränsningarna på dessa kan man enas kring) som projekteras fritt av markägarna. Vill man bygga en extra våning så bygger man en extra våning. Vill man måla huset gredelint så målar man huset gredelint. Utan en evig planprocess som mal ned allt till svensk medelmåttighet. Fastighetsägaarna är självklart tvungna att hålla sig till miljö- och bygglagstiftningar men utnyttjandet av marken är upp till dem att bestämma över. Så uppstår variation. Villor bredvid hyreshus bredvid äganderätter. Eller äganderätter, kollektivrätter och hyresrätter i samma kåk.
 0
Jan Wiklund (11 Juni 2011 22:07):
Martin: Detta är en intressant filosofisk diskussion. Människor är både individer och gruppvarelser. Vi skulle knappt kunna överleva en dag utan gruppen, och underordnar oss i ett otal frågor vad som är bäst för gruppen. Så fort vi inlåter oss i en diskussion, t.ex. här på Yimby, erkänner vi att vi är gruppvarelser som måste göra kompromisser mellan individuella och kollektiva intressen.

Så vad är det med just boendet (som påverkar andra mer än vad det mesta gör) som skulle vara så heligt individualistiskt?

Jag har sagt förr och säger det igen: lagstadgade förbud är en klumpig väg att gå. Jag tror på ekonomiska styrmedel i det här fallet, plus att samhället inte planerar för utglesning. Vill folk bo i townhouses är det helt ok. Men att avsätta tusen kvadratmeter tomt i en storstad för ett enfamiljshus är en idioti som bör upphöra snarast.

Hur man sen får Niklas' kommun att uppträda anständigt är förstås en helt annan fråga som har att göra med den politiska klassens allt mindre redovisningsskyldighet att göra.
 0
Johannes Hulter (11 Juni 2011 23:24):
Martin: Vem är det som förespråkat det där "förbudet" mot småhusbyggande som gör dig så upprörd och tvingar dig till jobbigt försvar för villor? Jag har ju fler gånger sagt att jag inte vill ha något sådant förbud. Kan vi lägga ner det?

Det vi däremot har haft olika åsikter om är huruvida vemsomhelst ska få bygga vadsomhelst varsomhelst eller om vi ska ha en gemensam, kommunal planering av hur staden ska utvecklas. Som du kanske minns så tog du ju ställning emot planmonopolet. OK, nu är du inte längre emot planmonopolet. Bra, då är vi ju nästan överens.

Färgsättning och tillbyggnader har jag inte heller något emot att släppa i stort sett fritt. Att få in flerbostadshus bland småhusen låter också nice. Som Brooklyn tex. Det jag (och de andra förmodar jag) vill undvika är det subventionerade, bilberoende sprawlet (villaenklaver, externhandel etc).
 0
Didde (12 Juni 2011 01:06):
Visserligen är YIMBYs diskussioner om att avskaffa planmonopolet eller inte, intressant i ljuset av kritiken mot PBL men mer i detalj skulle det vara mer intressant att få veta hur YIMBY ställer sig till hur relationen mellan allmänna och enskilda intressen ska hanteras. I lagens mening alltså, inte de där hittepå-intressena som "täthet" ni lyfter fram. Särskilt i ljuset av att ni anser er vara pragmatiker.

När ska det offentliga genom kommunen och staten få lägga sig i äganderätten och på vilket sätt?

Vilka allmänintressen ska det finnas, vad är ett allmänt intresse osv?

Efter alla dessa år av antagonism känns det som om det är dags att YIMBY kan leverera ett svar på den frågan.
 0
Jan Wiklund (12 Juni 2011 14:40):
Detta har Yimby nog inte fattat något kollektivt beslut om. Och det är inget underligt, det är få föreningar som fattar tyckebeslut i alla möjliga frågor som har avlägset med föreningens syften att göra. I regel håller man sig till kärnan och bestämmer möjligen tillfälliga ståndpunkter i takt med att nya frågor dyker upp som man måste ta ställning till. Vilket är en klok praxis tycker jag, det minimerar dogmatismen.

Så därför torde det vara fritt för olika medlemmar att ha sina egna uppfattningar i frågan.

Personligen tycker t.ex. jag att det låg mycket positivt i den planeringspraxis som gällde fram till ca 1930. Dvs att kommunen bestämmer var allmänningarna ska ligga och hur de ska se ut, och slår i övrigt fast stadsplanebestämmelser. Medan byggnaderna får se ut som byggherren vill, så länge de uppfyller stadsplanebestämmelserna.

Detta alltså i motsättning till idag då byggherren bestämmer var han vill bygga och kommunen på sin höjd kan komma i efterhand med påpekanden, vilket dock kommunen sällan utnyttjar eftersom den är så kåt på nyetableringar av vilken sort det vara må.
 0
Martin Ekdahl (12 Juni 2011 18:54):
Vi har nu officiellt trampat in i det getingbo som utgörs av den episka bataljen mellan libertarianer och urbanister. Den fria attityden till stadsplanering betraktas av vissa urbanister som "infrastrukturens värsta fiende" medan andra pekar på de fördelar som ligger i en fri stadsplanering. Det behöver dock inte finnas en konflikt mellan dessa positioner.

De flesta av våra städer växer utan central planering. Sjuttio procent av alla asiatiska städer är oplanerade. Endast 5% av byggnaderna som för närvarande konstrueras har planerats centralt. Närmare 1 miljard människor, eller 32% av jordens urbana befolkning lever i oplanerade områden. Under de kommande 30 åren spås detta öka till två miljarder människor. Detta är alltså 35 miljoner människor, eller Beneluxländernas samlade befolkning varje år. (United Nations Human Settlements Programme [2003] The Challenge of Slums, London, UK)

Oplanerade städer har sin fördel, exempelvis att förändringsgraden och diversifieringen är mycket högre än i socialt planerade städer. Nackdelen är förstås att områden lätt blir osäkra, nedsmutsade, svårframkomliga och överbefolkade.

Houston framhålls ofta som ett exempel på en fungerande oplanerad stad. Detta stämmer dock inte helt eftersom det finns arealmässiga restriktioner och parkeringsnormer för nyetableringar. Dessutom stoppade staden etableringen av en centralt placerad skyskrapa för ett par år sedan då den ansågs förstöra profilen i ett område med låg bebyggelse.

Nå, man kan kalla staden semi-planerad och där är vi något på spåren. Semi-planering kombinerar planerade och oplanerade städers fördelar. Vi talar alltså inte om kommunalt planmonopol utan om att kommunen har monopol på viss planering.

Staden säljer det mesta av den tomtmark som den samlat på sig och låter exploatörerna avgöra vad den skall användas till. För att slippa uppkomsten av separerade "områden" delas mark upp i mindre tomter som säljs av allt efterhand. Vill staden själv projektera en tomt så finns det ju inget hinder för att så sker. Parker, gator, torg osv tillhör självklart staden. Men de sålda tomterna (fastigheterna) tillhör helt och hållet köparen. På så sätt skulle en fungerande balans mellan det allmänna och det privata kunna uppnås.
 0
Didde (12 Juni 2011 19:34):
Martin, intressanta resonemang och möjligen också genomförbart. Det bygger dock på att alla förhållanden mellan allmänna och enskilda intressen regleras från början och att de "allmänna intressena" avgränsas till "allmänna platser".

Det gör det också svårt att ha ett mer dynamiskt sätt att se på det allmännas intresse där intresset kan uppstå och vara giltigt efter hand, Dvs, vilka inskränkningar i äganderätten det allmänna ska kunna ha kommer likväl att aktualiseras vart efter byggnader behöver ändras. Och det finns därmed också en risk att stadsplaneringen inte alls ger det dynamiska och varierade resultat som man vill.

Så vi borde därmed vara tillbaka till det getingbo som du försökte låta bli att kliva i.
 0
Martin Ekdahl (12 Juni 2011 20:50):
Tja, vill staden köpa tillbaka mark därför att de anser att detta tjänar de allmänna intressena så får de väl komma med ett bra bud. De skall dock inte kunna köra över fastighetsägare därför att de anser sig själva ha bättre bruk av marken. Dynamiken uppstår mellan det privata och de allmänna ytorna. Och ja, avgränsningen bör vara tydlig. Getingboet i detta fall skulle snarare trampas i av klåfingriga stadsplanerare än av fastighetsägare som nyttjade marken efter behov och önskemål.
 0
Didde (12 Juni 2011 21:42):
Ditt resonemang bygger fortfarande på att allmänna intressen avgränsas till "allmänna platser".

Med den definition av allmänna intressen vi har nu så innebär det att det inte kan finnas några privata fastighetsägare. Ta bara det allmänna intresset av tillgänglighet, naturmiljö, brandsäkerhet, energiförbrukning eller kulturmiljö. Om en enskild fastighetsägare har svårigheter eller inget intresse av att leva upp till kraven så ska alltså det offentliga köpa tillbaka marken?

Att använda marknaden som det enda styrmedlet för allmänna intressen låter väldigt trubbigt eftersom man måste reglera allt, i minsta detalj, vid ett enda tillfälle oavsett om det är nödvändigt eller inte. Flexibiliteten i systemet minskar då drastiskt. Alternativt att man väljer att äganderätten går före samhällets krav. Men då har vi å andra sidan ett demokratiskt problem.
 0
Didde (12 Juni 2011 21:45):
Sen tror jag att "bättre bruk av marken" faktiskt är en bra beskrivning av hur allmänna intressen ska tillgodoses. Det har in grund i naturresurslagen som sedermera blev miljöbalken - resurshushållning, hållbar utveckling etc.
 0
Krister (12 Juni 2011 22:55):
Det blir problem om man låter Skanska, JM, eller Peab köpa in stora markområden och själva planera hela stadsdelar. Dessa bolag har som främsta mål största möjliga vinst på investeringen. Då blir det inte någon större variation, utan det gäller att snabb smälla upp ett radhusområde eller några "hus i park" och sälja bostadrätter för 4 miljoner/st. I Stockholm och Gbg går det att sälja nästan vad som helst. Det blir inga hyresrätter för de är inte intresserade av fastighetsförvaltning. Lösningen på detta problem är att SBK i förväg gör en tomtindelning och endast säljer av tomterna styckvis till hugade spekulanter. (Då kan fler var med på köparsidan) Så fungerade det för 2:a värdskriget.
 0
Daniel (13 Juni 2011 08:09):
Man kan kolla på projektet Porslinsfabriken i Göteborg om man vill se hur byggbolag tänker. Kvarteret innehåller inga lokaler, inte ens ett dagis. Och området är svårt att komplementbebygga med ett dagis.
 0
Sven R (13 Juni 2011 19:15):
Daniel, om de hade byggt ett dagis så hade det ju blivit ett gated community. Och då hade du förmodligen klagat på det istället. ;-)
 0
Jan Wiklund (13 Juni 2011 21:11):
Dessutom beror den utglesning som Yimby finns till för att bekämpa på att fastighetsägare finner det billigare att bygga på billig mark långt bort än att bygga centralt på dyr mark. För samhället = oss alla blir utglesningen förbannat dyr, men för fastighetsägarna är det en god affär.

Så här står jag oreserverat på Diddes sida, hur egendomligt det än kan verka. Det går inte att dra några en-gång-för-alla gällande gränser mellan privat och offentligt, allt måste vara öppet för omdefiniering hela tiden. Samtidigt som det förstås måste råda en rimlig grad av säkerhet för investerare för att de ska våga investera. Livet består av kompromisser. Likväl borde det vara möjligt att med planbestämmelser, kostnadsmekanismer och allmän klokskap göra det svårt att glesa ut och på detta sätt åsamka alla andra än en själv kostnader.
 0
Martin Ekdahl (13 Juni 2011 21:53):
Som svar på senaste posterna kan jag citera mitt eget inlägg ovan (för den som har missat det):

"För att slippa uppkomsten av separerade 'områden' delas mark upp i mindre tomter som säljs av allt efterhand."

Vi talar alltså inte om att byggbolag projekterar stadsdelar utan att privata fastighetsägare projekterar tomter.

Dagis, parker, skolor, torg och gator betraktas (som sagt) som allmännytta och projekteras av staden själv.

Och för att besvara Diddes resonemang om miljöhänsyn och brandsäkerhet så får jag väl citera ytterligare ett av mina inlägg (som står här ovan i diskussionen):

"Fastighetsägarna är självklart tvungna att hålla sig till miljö- och bygglagstiftningar men utnyttjandet av marken är upp till dem att bestämma över."
 0
Didde (13 Juni 2011 22:48):
Martin, i bygglagstiftningen så ingår förutom tekniska egenskapskrav saker såsom anpassning till omgivning, hänsynstagande till platsens kultur- och naturvärden, "god färg och formverkan" och annat som styr markanvändningen och byggnaders utformning. Sedan har vi riksintressen och vägreservat, som ytterligare inte får påverkas.

Fastighetsägare kommer alltså inte vara fria att använda marken till vad de vill, inte i byggskedet och inte i förvaltningsskedet utan det måste isf regleras, ex i en detaljplan eller liknande de vi ser i dag där allmän platsmark och tomtmark definieras på sådant sätt att de allmänna intressena tillgodoses.

Ditt förslag på lösning menar jag är därför är något som gällande PBL redan fixat (förutom kravet på att kommunen och staten ska bygga skolor och sjukhus).
 0
Martin Ekdahl (14 Juni 2011 20:40):
Krav på "God färg och formverkan" är ett ypperligt exempel på överstyrning av detaljerna.
 0
Didde (14 Juni 2011 21:52):
Möjligen så, men trots det en del av den bygglagstiftning som fastighetsägare enligt ditt förslag och gällande PBL måste följa.
 0
Martin Ekdahl (15 Juni 2011 22:20):
Vilket fortfarande inte skulle omöjliggöra förslaget. Regler kan förövrigt ändras.
 0
Didde (17 Juni 2011 20:06):
Martin, jovisst kan de ändras men det gäller att veta vilka regler man pratar om och varför de ska ändras samt vad det för med sig för konsekvenser.

YIMBY ger inte direkt intryck av att ha koll eller ens en åsikt i nån av dessa frågor.

Hur ställer ni er t.ex till allemansrätten - ska den också regleras genom att staten/kommunen köper in marken där det behövs säkras, eller stödjer ni LRFs inställning om att den behöver regleras ifall allmänheten använder marken på sådant sätt att det uppstår skada eller genererar ekonmiska intäkter? http:​/​/​www.​lrf.​se/​Upplevelser/​Allemansratten/​

Ska staten köpa all luft/mark ovan och under bef byggnader för att säkerställa det allmänna intresset av riksintresset? hur ser YIMBY på förhållandet "god färg och formverkan" i relation till Tors Torn och debatten om det allmänna intresset av arkitektur? är argumentet om att det är bra att markera vägkorsningar och att skapa visuella hållpunkter från Solna, tillräckligt bra i dessa sammanhang, eller är det bara ett ett "ypperligt exempel på överstyrning av detaljerna"?

Jag får nog ställa frågorna igen...

"När ska det offentliga genom kommunen och staten få lägga sig i äganderätten och på vilket sätt?

Vilka allmänintressen ska det finnas, vad är ett allmänt intresse osv?

Efter alla dessa år av antagonism känns det som om det är dags att YIMBY kan leverera ett svar på den frågan."
 0
Jan Wiklund (18 Juni 2011 17:48):
Didde: Allemansrätten regleras på en massa sätt av lagstiftning redan. Varför i hela friden ska Yimby nödvändigtvis ha åsikter om alla dessa? Vad skulle vara syftet? Vi skulle i och för sig kunna diskutera de relativa fördelarna hos olika slags utecafémöbler också, men det förefaller lika perifert att fatta majoritetsbeslut om.

Ägna dig åt ditt du, så ägnar vi oss åt vårt.
 0
Didde (18 Juni 2011 19:16):
Jan, eftersom YIMBY vill förändra lagstiftningen, även sådant som berör allemansrätten, så berör det mig. Vill ni bli lämnade ifred så sluta ha åsikter om andras sätt att leva och äga.
 0
Jan Wiklund (19 Juni 2011 10:24):
Förvisso, men vi har alla åsikter om allt möjligt och verkar i linje med dessa åsikter. Även du, antar jag. Något av det löjligaste jag vet är folk som gnäller "varför gör ni inte det? varför gör ni inte det?" Gör det själv istället, det är det enda som håller!

Det finns en massa olika uppfattningar inom Yimby. Det som förenar är att vi vill ha en stad där det är nära. Sen pågår det diskussion om hur detta ska förverkligas, en diskussion som på intet sätt är avslutad. Det kan bero på att det inte finns någon vetenskapligt testad Metod (med stort M) som garanterat fungerar.

Därför är det meningslöst att slå fast majoritetsbeslut. Man kan lika lite majoritetsbesluta om hur den goda staden ska skapas som man kan majoritetsbesluta om vattnets fryspunkt. Man kan bara prova sig fram.
 0
Anders Gardebring (25 Juni 2011 00:52):
Didde:
Nu är jag ändå inte riktigt med. Vill YIMBY förändra allemansrätten? I så fall är du ute o snurrar. Däremot är det möjligt att lagstiftning som vi vill se förändrad i förlängningen påverkar allemansrätten, men det är ett rätt långsökt resonemang. Det kan ju också t.ex påverka hur avtal utformas inom anläggningsbranschen, innebär det att vi behöver ha åsikter om juridik eller vilken sorts papper som ska användas för att skriva ut avtalen?
 0
Egel Hornbach (21 Januari 22:47):
If you read Jane Jacobs, you must also read her book "Dark Age Ahead". 'Vibrant, walkable neighborhoods' served up by profiteering developers with monopoly positions is not quite what she had in mind. You don't get small-scale without small-scale ownership and parcellization.
 0
Krister (6 Februari 09:09):
Den här artikeln berör en central fråga och behöver därför lyftas fram, vilket är avsikten med detta inlägg.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5338 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter