Utskrift från gbg.yimby.se
....

Jane Jacobs: Inledning

 
Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...




Jane Jacobs

Den här boken är en attack mot dagens stadsplanering och stadsbyggnad. Den är också, och framför allt, ett försök att introducera nya principer för stadsplanering och stadsbyggnad, principer som skiljer sig från - och till och med står i motsats till - dem som nu lärs ut överallt från utbildningar i arkitektur och samhällsplanering till söndagsbilagor och damtidningar.


Så inleder Jane Jacobs sin bok och sätter därmed målet tydligt. Det handlar inte enbart om att kritisera den befintliga stadsplaneringen, utan framför allt om att formulera ett nytt och helt annorlunda perspektiv på stadsbyggande.

Jacobs fortsätter med att beskriva modernistisk stadsplanering och hur dess antiurbana principer lett till kostsamma misslyckanden. Fungerande, levande stadskvarter mals ner och ersätts med dysfunktionella, livlösa områden. Den blinda övertygelsen hos de modernistiska planerarna gör det omöjligt för dem att se den förstörelse som de åstadkommer. Grundproblemet är enligt Jacobs att de utgår från abstrakta, utopiska teorier om hur städerna borde vara istället för att studera hur de faktiskt fungerar.



Föredömlig stadsplanering enligt den funktionalistiska debattboken acceptera

Det är också därför som Jacobs vill börja i det konkreta, vardagliga, fysiska stadslivet. Hennes metod är induktiv, hon går från delarna till helheten. Det handlar alltså inte om att förkasta tanken på generella planeringsprinciper som sådana, utan snarare om att bygga mer adekvata generella principer genom att utgå från empiri istället för teoretiska antaganden.

Den första delen av boken är tänkt att handla om just sådana empiriska undersökningar. Ur dessa närstudier och beskrivningar vill hon sedan vaska fram mönster som kan formas till generella principer för stadens liv. Den mest fundamentala principen nämner hon direkt, nämligen "...städernas behov av en ytterst invecklad och tät mångfald av verksamheter som ger varandra ett konstant ömsesidigt stöd, både ekonomiskt och socialt".

En sådan tät mångfald har enligt Jacobs fyra nödvändiga förutsättningar. Beskrivningen av mångfaldens villkor kommer att utgöra bokens andra del och är enligt Jacobs själv den viktigaste delen av hela boken. I den tredje delen kommer hon att undersöka olika processer av pånyttfödelse och förfall och vad man kan göra, och undvika att göra, för att åstadkomma positiva effekter. I bokens sista del så kommer hon med konkreta råd och förslag till hur man bör förändra stadsplaneringen.

Jacobs avslutar inledningen med en rejäl sågning av den modernistiska stadsplaneringens fäder: Ebenezer Howard och Le Corbusier. Även Patrick Geddes, Lewis Mumford och Daniel Burnham får sig en släng av sleven. Särskilt intressant är det släktskap mellan Howards trädgårdsstad och Le Corbusiers hus-i-parkstad som hon lyfter fram. Le Corbusier kallade själv sin skapelse för en "vertikal trädgårdsstad". De starka strukturella likheter som finns mellan dessa planparadigm döljs ofta av det starka motstånd mot höghus som är vanligt förekommande hos anhängarna till trädgårdsstaden.

Från början till slut, från Howard och Burnham till de senaste tilläggen till lagstiftningen om stadsförnyelse, är hela hopkoket fullständigt främmande för hur städer fungerar. Utan respekt och utan att man studerat dem har storstäderna offrats på stadsplaneringens altare.


Alla inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning
Gradvis förändrande pengar och omvälvande pengar
Subventionering av bostäder
Erosion av städer eller utgallring av bilar
Visuell ordning: dess begränsningar och möjligheter
Hur man räddar ett betongghetto
Att styra och planera stadsdelar
Vilken sorts problem en stad är
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Jan Wiklund (8 September 2011 09:47):
Det finns en stor skillnad i upplägget mellan Jacobs och modernisterna. Medan modernisterna suger fast i någon idé och drar ut den till sin absurda konsekvens - ungefär som ett politiskt manifest av den slarvigare sorten - så är Jacobs bok en lysande socialantropologisk studie. Den går att läsa för sin egen skull, även om man inte är särskilt intresserad av stadsbyggnad.

Nu har Jacobs otvivelaktigt också valt ut sina fakta så de ska passa med slutsatserna. Men det är mycket svårare att sätta fingret på det hos henne än i modernisternas skrifter.
 0
Johannes Hulter (8 September 2011 10:06):
Det är intressant att det ofta är bara den första meningen i boken som brukar citeras, att boken är en attack mot modernistisk stadsplanering. Medan man gärna glömmer den andra meningen, att huvudsyftet är att arbeta fram nya principer för stadsplaneringen. De som tog Jacobs som intäkt för att ersätta modernismens rationalism med flum vill förstås inte gärna prata om det, men det är ju det centrala. Jag kan ofta bli förvånad över hur lite empiri det finns bakom de dominerande uppfattningarna på området. Anders Hagson visar det bra i sin avhandling. Och vi skriver ju om det för jämnan, jfr: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​10​/​0​5/​mindre-​tyckande-​mer-​fakta_​.​.​
 0
Daniel (8 September 2011 14:03):
Det är väl bara för planerarna att betala för hur folk borde bete sig istället för att låta folk bete sig gratis.

jag hade kunnat jobba som det, att få betalt för att hänga i ett visst hörn, eller gå i vissa vinklar m.m.
 0
Johannes Hulter (8 September 2011 14:45):
Daniel: Det hade nog blivit dyrt... :)

En annan grej som jag tycker är tankeväckande i det Jacobs skriver här handlar om likheterna mellan Howards trädgårdsstad och Corbusiers parkstad. Tittar man på modernismens utveckling i tex Sverige så är det en tydlig pendling mellan dessa båda. På 30-talet är det mer Corbu, på 50-talet mer Howard, på 60-talet Corbu igen och efter miljonprogrammet Howards trädgårdsstad igen.

Och det är där vi är fortfarande. Olle skrev en bra grej som berörde det för några år sedan på YimbyGBG: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​0​9/​0​5/​anti-​stad-​kviberg_​686.​html

Det är tyvärr många svenska stadsplanerare som inte riktigt inser skillnaden mellan tät blandstad i Jacobs mening och trädgårdsstad (märkligt nog kan man tycka). Trädgårdsstaden är fortfarande "Den Goda Staden" för många planerare, även om de lärt sig att garnera det hela med lite Jan Gehl-referenser.
 0
Martin Ekdahl (8 September 2011 17:50):
För evigheter sen skrev jag en B-uppsats i historia om cityomdaningen i Stockholm. Ett av de huvuddokument som jag använde för att förklara idégrunden hos dem som drev på och planerade detta projekt var just "Acceptera". Jag fick nästan klåda över hela kroppen då jag läste deras resonemang med betongklossarnas monotoni i efterklokhetens kranka backspegel. Resultatet av modernisternas utopism var en dystopi (eller i alla fall allt annat än utopisk). Sjuka hus, deprimerande semioffentliga ickemiljöer, utglesning och kontorifiering.

Det hade nog varit intressant att använda Jacobs teorier som analytiskt verktyg i läsningen av Accepteramanifestet. Att så att säga filtrera manifestets stadsplaneringsvision genom Jacobs teorier. Måste dock erkänna att jag inte har läst boken än. Men vad jag har sett av den borde den nog vara obligatorisk läsning för alla blivande stadsplanerare.
+1
Johannes Hulter (8 September 2011 18:56):
Martin: Nu har du ju din chans med vår studiecirkel! :)
 0
Heiti Ernits (8 September 2011 21:33):
Ser framemot fortsättningen!
 0
Jan-Erik Brundell (8 September 2011 21:35):
Mycket bra och tankeväckande så här långt. Detta fick mig dock fundersam:

"But I hope no reader will try to transfer my observations as guides as to what goes on in towns, or little cities, or in suburbs which are still suburban. Towns, suburbs and even little cities are totally different organisms from great cities."

Hur skall man tolka begreppet "big city"?
 0
Johannes Hulter (8 September 2011 21:55):
Jan-Erik: Det där är en mycket bra frågeställning. Sociologen Johan Asplund, som skrivit en av de bästa svenska texterna om Jane Jacobs i en bok som heter Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, är inne på att det utmärkande för den typ av stad som Jacobs pratar om är att nästan alla man möter på gatan är främlingar. En storstad är alltså en stad där man i första hand interagerar med främlingar.

Att det är viktigt för Jacobs att påpeka detta hänger nog ihop med att småstaden, "bysamhället" där alla känner alla var det uttalade idealet för de sk "decentristerna", dvs Howard och trädgårdsstadsmänniskorna. En av Jacobs stora poänger är just att man inte ska försöka bryta upp storstaden i småstäder (New Towns, de svenska grannskapsenheterna) utan låta den vara en storstad med främlingar. Att det finns stora kvaliteter i det.
 0
sjult (9 September 2011 13:41):
För dom som missat Alexander Ståhle och hans forskning, kolla in hans senaste publikation. Så länge kommunen lyssnar på honom känner jag mig lugn.

http:​/​/​www.​stockholmbygger.​se/​20​11/​narhet-​till-​sparsta.​.​
 0
Jan Wiklund (9 September 2011 15:35):
En svaghet hos Jacobs är möjligen att hon inte ger några riktiga pekpinnar att följa.

Det är svårt att tro det, men många arkitekter läste boken i början av 60-talet och blev helt betagna. Men dom kunde inte tillämpa det, vad vi fick var Skarpnäck. Tipsat av Johan Rådberg och redogjort för på http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​0​9/​10​/​yimbys-​foregangare_​817.​html

Så det är fullt möjligt att det går att läsa Jacobs med en modernistisk förförståelse och så blir det helt fel i alla fall.

Kanske krävs det en Asplund som förklarar och reder ut.
 0
Johannes Hulter (9 September 2011 15:43):
Jan: Nog är det många som läst Jacobs som djävulen läser bibeln, men det beror nog mer på djävulen än på bibeln... :)

Jacobs är ju noga med sin fyra grundförutsättningar: täthet, funktionsblandning, korta kvarter och åldersblandad (prisvarierad) bebyggelse. Nu känner jag inte till Skarpnäck i detalj men så vitt jag förstått torskar man ju på iaf tre av fyra. Det är som med Olskroken här i Göteborg http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​0​9/​0​4/​stadens-​historia-​olskroke_​.​.​ det räcker inte med något som liknar "stadskvarter", man måste också ha stor funktionsblandning, prisvariation och hög täthet.

Det som jag däremot saknar hos henne är kanske en mer detaljerad beskrivning av konnektivitetens betydelse, alltså vikten av att staden hänger ihop kontinuerligt.
 0
Jan Wiklund (9 September 2011 15:53):
Hon skriver i och för sig om "gränsvacuum", dvs hur stan dör långt innan man kommer fram till en barriär.

Men jag undrar om hon inte är ganska svårförstådd, när man är uppfostrad i ett modernistiskt klimat och van att tänka i dess termer. Man behöver inte vara någon djävul själv, det räcker att leva i ett helvete... Det tog ju årtionden innan jag fattade grundtanken, trots att jag också var starkt positiv redan från första stund - att stadens huvudfunktion är ekonomisk, och att det finns ekonomiska skäl till att barriärer och utglesning dödar stadslivet. Att det handlar om transaktionskostnader som blir för höga. Jag antar att detta inte är lätt att förstå om man inte är van att tänka i dom kategorierna.

För övrigt är det ju först de senaste tio åren som "transaktionskostnader" har slagit an som förklaringsmodell. Så stadsplanerarna är inte ensamma.
 0
Johannes Hulter (9 September 2011 16:17):
Jan: Gränsvacuum - ja, hon skriver ju om det en hel del, men jag hade gärna sett det lite mer i detalj och gärna som en femte princip, för jag tror det är väldigt viktigt.

Du har nog rätt i att hennes perspektiv tar ett tag att greppa, trots att det på sätt och vis kan verka enkelt och självklart. Jag upptäcker själv nya saker hela tiden som jag inte sett förut.
 0
Patrik Höstmad (10 September 2011 17:39):
Lite lösryckta tankar...

"Men bilarnas destruktiva effekter är inte så mycket en orsak som ett symptom på vårt inkompetenta stadsbyggande."
Aha!

"Finansieringen av stadssaneringen vilar [...] också på de väldiga, ofrivilliga bidrag som pressas ur de hjälplösa offren för byggplanerna."
Behovet av totalsanering av stora områden motiveras fortfarande med att man ska hjälpa ett hopplöst område som annars skulle förbli hopplöst. Kvillebäcken.se någon?

Även intressant med tankarna kring den sköna staden och dess koppling till trädgårdsstaden. "Tanken att skilja ut vissa kulturella eller offentliga funktioner så att de förblir obesmittade av den vardagliga staden passade prydligt in i läran om trädgårdsstaden." Jag ser en direkt koppling till dagens Evenemangsstråket(1) i Göteborg där man radar upp Världskulturmeseet, Universeum, Svenska mässan, Scandinavium, Bergakungen, Ullevi, mm längs med Skånegatan. Man glömde visst det sköna och det monumentala på vägen och kvar blev endast en ansamling av en viss typ av funktion.

(1) http:​/​/​sv.​wikipedia.​org/​wiki/​Evenemangsstråket
 0
Alexander Åkerman (10 September 2011 19:51):
@Johannes Åsberg: Något hon tar upp lite förbigående - som i viss mån handlar om konnektivitet - är vilken befolkningsmängd det krävs för att en stadsdel ska kunna leva på egen hand. Sedan slänger hon i väg med att säga runt 100 000. Man får anta att hon ser en stadsdel som en väl integrerad struktur.

Vet någon om det ligger någonting i detta påstående?
 0
Johannes Hulter (10 September 2011 20:44):
Alexander: Vi får se när vi kommer dit... :) Men säger hon så specifikt (100k)? Som jag minns det pratar hon om lägenheter/acre. Befolkningstätheten bör ju vara intressantare än befolkningsmängden.
 0
Alexander Åkerman (10 September 2011 21:03):
^^Kommer inte rikigt ihåg exakta siffrorna hon nämnde men nånstans kring 100k. Själv tror jag att befolkningsmängden är viktigare än tätheten för att skapa en livskraftig stadsdel (givet att det är relativt tättbebyggt).

Stockholm är annars en stad med stadsdelar isolerade från varandra. Kanske skulle någon med bättre lokalkännedom kunna göra en jämförelse av innerstadsdelarna Södermalm, Kungsholmen, lilla essingen etc. Alla är ju relativt tättebyggda och har ett finmaskigt gatunät.
 0
Karl (10 September 2011 21:20):
Vad menas med att en stadsdel ska kunna leva? En sak som slog mig var nämligen hennes beskrivning (som väl i och för sig kommer efter inledningen, så detta är möjligen off-topic) av det dagliga livet i Greenwich Village i New York - att det finns en utpräglad social kontroll av vad som försiggår i kvarteret, att folk reagerar på problem, att man kan lämna sina nycklar hos godishandlaren och allt vad det är hon tar upp. Det är inget jag alls känner igen från Stockholm - men beror det på strukturella brister i staden eller på något annat? Fanns det ett sådant stadsliv i Stockholm på femtiotalet?
 0
Alexander Åkerman (10 September 2011 21:43):
@karl: Jag tror det kan bero lite på kulturförändringar. Ägaren till butiken/slaktarn/bageriet på gatan bor inte nödvändigtvis i kvarteret längre och har därför inte samma roll som en lokal institution (barnuppfostrare, lagman mm.).

På sätt och vis tror jag att västerländska städer var mer livfulla förr i tiden. När folk var tvungna att gå ut på gården för att skita, till torget för att hämta vatten etc. Nu kan man leva utan att behöva gå utanför dörren och grannarna behöver man inte se mer än ett par sekunder åt gången. Jag tror att detta kan ha lätt till att man tappat lite av kvartersamhörigheten.
 0
Olof Antonson (10 September 2011 22:39):
Jo, sedan är vi mindre trångbodda också. Förr var nog staden mer som ett vardagsrum, och lägenheten en plats där man främst sov och förvarade sina saker. Utvecklingen har i stort gått mot en sorts stanna-hemma-kultur där allt från bankärenden, postorder och förströelse är en knapptryckning bort.
 0
Jan Wiklund (10 September 2011 22:52):
Jacobs pratar om stadsdelars storlek i ett politiskt sammanhang - att en stadsdel bör vara tillräckligt stor för att betyda något politiskt i stan, för att inte bli överkörd. I Stockholm kan vi säga att det är betydligt svårare för Stadshuset att köra över Södermalm än att köra över Husby. Husby är inte bara en underklasstadsdel, det är också för litet att vara rädd för.

Beträffande "vad det betyder att en stadsdel lever" så handlar det förstås om ekonomiskt liv. Om det går att bedriva verksamheter där som riktar sig till allmänheten. Och det hänger till stor del samman med om det finns nån allmänhet där verksamheten ligger, eller om allmänheten lätt kommer dit. Det är svårare att få en verksamhet att gå runt i Vårberg än på Södermalm - trots att hyrorna är mycket högre på Södermalm. Det beror på att det finns större publik där, och på att det är lättare för publiken att komma dit.
 0
Karl (11 September 2011 20:36):
Alexander: Det där är ju lite intressant. Spontant skulle jag tro att det är betydligt vanligare att lokal service tillhandahålls av boende i området ute i förorterna. I det typiska miljonprogramsområdet ser man också ofta mer av det stadsliv Jacobs beskriver - folk umgås på torgen och har viss uppsikt på vad som händer, o.s.v. Hur ska man förstå det? Rimligen är det mycket mer av ett slutet system än i Greenwich Village - frukthandlaren i Vårberg säljer frukt till boende i Vårberg, men på The White Horse dricker folk från alla delar av Manhattan (eller åtminstone förbipasserande - som ju knappast finns i miljonprogrammet).

Man kanske kan säga att Stockholms innerstad har ekonomiskt liv, med verksamheter riktade till en större allmänhet, men saknar 'lokalt stadsliv' så som det beskrivs av Jacobs. Miljonprogrammet å andra sidan saknar nästan helt verksamhet riktad till en större allmänhet, men har i gengäld ett visst mått av lokalt liv. Skulle ni hålla med? Och är det eftersträvansvärt att ha båda delarna?
 0
Martin Ekdahl (12 September 2011 10:50):
Karl:

Du har en poäng. Det där fenomenet har jag ett par gånger funderat över då jag gått runt i Jordbro. Jordbro ligger en liten bit bort från Haninges stormarknader och det saknar butikskedjor. Detta kompenseras av lokala initiativ - småbutiker och krogar drivna av folk boende i området. Även i Västerhaninge C (som dock har Konsum och Vi) handlar folk ändå grönsakerna hos grönsakshandlaren (Martin) på torget. Sådant ser man sällan på Söder.
 0
Jan Wiklund (12 September 2011 13:35):
Ja, i det avseendet är Vårberg och Jordbro byar. Men ändå inte byar eftersom folk inte lever där hela tiden. Man saknar den allsidighet och den mångfald som finns i stan samtidigt som också saknar den intimitet och alla-känner-alla som finns i byn.

Som Johan Asplund påpekar - verkligen pekar på - värnar Jacobs om just storstadsmässigheten, allsidigheten, mångfalden, och tar avstånd från all strävan att skapa byar där de inte hör hemma.

Men just detta är svårt att uppnå - se här t.ex. vad David Harvey skriver om Manhattan nuförtiden. Det har blivit så dyrt att vara där att det bara är yta kvar: http:​/​/​www.​fastcompany.​com/​16730​37/​david-​harveys-​urban.​.​

Det var så attraktivt en gång att markvärdena drevs upp och drev ut allt som gjorde det attraktivt. Men det blir ett senare kapitel hos Jacobs.
 0
Karl (12 September 2011 23:20):
Hmm. Med risk för att verka tjatig, men saken fascinerar mig: I Jacobs beskrivning av stadslivet i Greenwich Village så ser jag en struktur där stadsdelen å ena sidan har en stadig genomströmning av okända förbipasserande och därmed en allsidighet och mångfald som saknas i småstäder och i förorter, men å andra sidan har en utpräglad känsla av lokal gemenskap - inte på samma sätt som i en by med sin repressiva sociala kontroll, men de boende identifierar sig med sitt grannskap, har viss koll på vad som försiggår och sprider lokala nyheter och kunskap mellan varandra.

I Stockholms innerstad finns ju som sagt inte det sistnämnda. Man kanske av nödtvång interagerar med människor i sin egen bostadsrättsförening, men en känsla av delaktighet i ett större grannskap tror jag är väldigt ovanlig annat än i så abstrakta former att det blir meningslöst, typ "Söderandan". Men vad beror det på - är det stadens struktur (typ brist på täthet eller små affärer) eller beror det bara på att samhället har förändrats sen femtiotalet så att denna typ av stadsliv är borta för alltid? Och i den mån det förekommer sådant stadsliv i förorter - vad kan man lära sig av det? Är det så enkelt att det som krävs är billiga bostäder, eller åtminstone blandade prisnivåer?
 0
Martin Ekdahl (13 September 2011 21:55):
Jag läste någon gång en norsk sociolog som menade att det finns en kultur av ömsesidig ignorans i större städer. I småstäder, byar och på landet ser folk dig hela tiden. På gott och ont. I städerna kan man bo grannar i decennier utan att ens säga hej. Det är nog en följd av tätheten mellan människor och de många mötena att man inte kan ge alla en stor del av sin uppmärksamhet. Det skulle man helt enkelt inte klara av. Tusentals, kanske tiotusentals, ansikten. De flesta ansikten ser man bara i ett par sekunder. Endast några få talar man med. Resten blir personer som man undviker att gå in i på tunnelbanan eller trappuppgången. Man noterar dem kanske men gör sig inga djupare funderingar på saken. På landet ser man samma ansikte år efter år. Man lär känna varandra, vare sig man vill eller inte. Men det går å andra sidan att öva upp sociala relationer med sin närmiljö även i storstaden. Ett enkelt "hej" eller att hålla upp dörren för andra kan skapa en pinne att hänga upp igenkännande och/eller sociala relationer på. Jag genom åren noterat hur stämningen på en bar eller i en mataffär positivt förändras om man delar ut lite kommentarer om väder och vind eller bara bjuder på lite extra vänlighet. Det går alltså, är jag övertygad om, att skapa en "byanda" även i storstaden. Bara man stannar upp ett tag och ser människorna runt omkring.
 0
Jan Wiklund (14 September 2011 10:49):
Det stämmer nog, Martin. Och Jacobs' stad är enda rimliga sättet att förhålla sig till detta under förutsättning att vi ska fortsätta att ha storstäder. Det är precis detta som Johan Asplund skriver om i boken om Gemeinschaft och Gesellschaft. Begreppen handlar om detta - Gemeinschaft är byn och Gesellschaft är storstaden. Termerna är från en gammal tysk sociolog, Ferdinand Tönnies.

Jacobs, och Asplund, brännmärker stadsplanerarnas tro att vi kan introducera ett Gemeinschaft i storstaden genom att bygga förorter. Det är omöjligt, hävdar de, eller kan i "bästa" fall bli en halvmesyr. Vi har sålt byns Gemeinschaft för en grynvälling, som Asplund uttrycker det.

Nej, hellre då satsa på att göra vårt Gesellschaft så bra som möjligt genom tät stad, plus alla de andra ingredienser som skapar en äkta Jacobs-stad.
+1
Johannes Hulter (14 September 2011 12:51):
Karl: Det här blir lite anekdotiskt, men iom att jag blivit äldre tycker jag mig märka mer av den här "grannskapskänslan" eller vad man ska kalla det. Det behöver inte vara så mycket, men efter ett tag känner man igen och hälsar på killarna med datoraffären när de är ute och röker eller på väg till lunch. Grannen med hunden som man stöter på lite då och då och byter några ord med osv. Sakta men säkert växer ett galleri av människor som man känner igen och litar lite på, men inte vet så mycket om egentligen. På min gata händer det JJ pratar om, några tittar alltid ut när något barn skriker (fast det aldrig händer något allvarligt), folk lämnar nycklar till varandra eller de små verksamheterna längs gatan (som också hjälps åt och samarbetar sinsemellan) osv.

Men min gata uppfyller förvisso de tre krav som JJ ställer upp...
 0
Anders Norén (14 September 2011 14:00):
JÅ:

Nja, Stockholms innerstad är faktiskt mycket glesare än Jacobs idealstad.

Jacobs tror att det behövs minst 100 bostäder per acre (ca 4 000 m²) för att uppnå tillräcklig täthet.
Om man räknar bort Oscars och Engelbrekts församlingar, som omfattar de vidsträckta, obebyggda områdena på södra respektive norra Djurgården, så är folktätheten i Stockholms innerstad 136 personer per hektar land eller ungefär 54 personer per acre. Bostadstätheten för samma område är 84 bostäder per hektar eller ungefär 33 bostäder per acre. I den mest tätbefolkade församlingen, Maria, bor 240 personer per hektar och finns 132 bostäder per hektar (ca 53 per acre). Stockholms innerstad kommer alltså inte i närheten av Jacobs idealsiffror. (Siffrorna hämtade från utrednings- och statistikkontoret.)

På kvartersnivå går det kanske att nå hennes siffror, om man bortser från omgivande gator och närliggande parker. Men knappast på stadsdelsnivå.
 0
Johannes Hulter (14 September 2011 15:45):
Anders: Nu gällde det som sagt "min gata" (som för övrigt ligger i Göteborg). Jag inser också att jag var ute lite i förväg, de "tre krav" jag refererar till dyker upp först i nästa kapitel (som vi lägger ut imorgon). My bad!

Men generellt håller jag förstås med dig, vi behöver förtäta! :)
 0
Eric Thärnström (16 September 2011 17:22):
Som någon påpekade tidigare så är boytan per invånare större i Sverige än i övriga västvärlden, och troligtvis mycket större än för den genomsnittlige amerikanen på 60-talet. Den mindre boytan medger fler bostäder och fler invånare per tunnland (=acre) med samma våningshöjd. Samtidigt påpekar Jacobs i ett senare kapitel (my bad) att en för hög våningshöjd gör att kopplingen mellan de boende och de på gatan försvagas, vilket underminerar stadslivet. Den ökade boendestandarden medför alltså ett urvattnat stadsliv, till viss del.

Givet de makroekonomiska framtidsutsikterna kan dock trenden med ökad boyta per invånare komma att brytas. Då kan förutsättningarna, enligt ovan, för ett bättre stadsliv stärkas.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5377 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter

VÄSTLÄNKEN OCH ALTERNATIVEN
11 September 20:20 av Mikael Bigert
Göteborgsregionens folkmängd
17 Augusti 10:48 av Matthias H.
Västlänken
16 Mars 08:59 av Erik Funck