Utskrift från gbg.yimby.se
....

Mångfaldens självdestruktivitet

 
Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...
I grund och botten handlar problemet med de bäst fungerande områdenas självdestruktion om att tillgången på levande, omväxlande gatumiljöer och stadsdelar måste komma i bättre balans med efterfrågan.



Flat Iron Building vid Madison Square - enligt Jane Jacobs ett område som drabbades av mångfaldens självdestruktivitet

Jane Jacobs inleder den tredje delen av sin bok med ett kapitel om det hon kallar ”mångfaldens självdestruktivitet”, vilket täcker in det fenomen som man numera kallar ”gentrifiering”, dvs. att en rikare befolkning tränger ut en fattigare befolkning i en stadsmiljö. Det återkommande påståendet att Jacobs inte insåg att gentrifiering skulle kunna bli ett problem är alltså helt felaktigt och kan bara förklaras av att många som uttalar sig helt enkelt inte läst boken.

Jacobs insåg problemet och hon gör en insiktsfull beskrivning av det. Men hon ger dessutom en trovärdig förklaring till det och erbjuder konkreta förslag på vad man kan göra åt det, vilket tyvärr alltför ofta saknas i dagens gentrifieringskritik.

Mångfaldens självdestruktion kan uppstå på gator, vid små punkter av vitalitet, i kvarter eller i hela stadsdelar. Det sista exemplet är allvarligast.

Vilken form självdestruktionen än tar, så är det i stora drag det här som händer: En varierad blandning av funktioner någonstans i staden blir i sin helhet exceptionellt populär och framgångsrik. På grund av framgångarna, som beror på en blomstrande och magnetisk mångfald, blir det hård konkurrens om utrymmet på denna plats. Konkurrensen växer och blir den ekonomiska motsvarigheten till en modefluga.

De som vinner striden om utrymmet kommer bara att representera ett smalt segment av de många verksamheter som tillsammans skapade framgången. Den typ av verksamhet som gör de största vinsterna kommer att växa och kopieras, tills den tränger undan och kväver de mindre lönsamma verksamheterna.

Om stora mängder människor väljer att bo eller arbeta i området - därför att läget och verksamheterna passar dem, eller därför att folklivet och spänningen lockar dem - kommer vinnarna i den tävlingen på samma sätt utgöra ett smalt segment av befolkningen. När så många vill komma in, blir ekonomin ett sorteringsinstrument.

Den konkurrens som handlar om lönsamhet i detaljhandeln drabbar oftast enskilda gator. Den konkurrens som handlar om attraktiva arbetsplatser eller bostäder drabbar oftast hela kvarter eller till och med hela stadsdelar.

Ur denna process avgår slutligen en eller ett fåtal verksamheter med segern. Men det är en Pyrrhusseger, eftersom processen har förstört ett komplicerat, väl fungerande system av ömsesidigt ekonomiskt och socialt stöd.


Jacobs liknar processen med feedback-loopar i datormaskiner och celler. Under vissa förhållanden kan en kopiering bli självförstärkande, snabbt ta över och bli helt dominerande och i förlängningen självförstörande. Det gäller därför att bygga in korrigerande feedbacksystem och omdirigera överskottskopior till nya områden i staden, där de kan göra nytta istället för skada.

Jacobs ser tre metoder i kampen mot mångfaldens självdestruktivitet. Den första av dessa är det hon kallar ”stadsplanering för mångfald”. Staden bör inrätta regelverk som förhindrar allt för snabb och likriktad förändring i stadsmiljön. Men det handlar inte om att konservera vissa förutsättningar och verksamheter eller att "frysa" utvecklingen  utan målet bör bara vara att säkerställa att stadsmiljön fortsätter vara varierad, på ett eller annat sätt.

Den andra metoden kallar hon ”fasthet hos offentliga lokaler”. Offentliga och halvoffentliga verksamheter har goda möjligheter att ignorera den kommersiella tillväxtlogiken på en viss plats. Man kan ligga kvar med en verksamhet och en byggnad som bidrar till mångfald där en kommersiell aktör hade följt efter och kopierat de mest framgångsrika verksamheterna eller byggnaderna i området. Det är alltså viktigt att de som beslutar över offentliga verksamheters lokalisering inser betydelsen av att bidra till mångfald, även när markpiserna börjar skjuta iväg.

Den tredje metoden kallar hon ”konkurrerande mångfald” och är, till skillnad från de två andra, en offensiv strategi:

Om de mest framgångsrika stadsmiljöerna ska kunna stå emot de självdestruktiva tendenserna - och om försvarsåtgärderna ska kunna vara tillräckligt effektiva - måste tillgången på variationsrika, levande, ekonomiskt självbärande stadsmiljöer öka. Och därmed är vi tillbaka vid nödvändigheten av att skapa fler gator och stadsdelar som har de fyra grundförutsättningarna för mångfald i staden.

Det kommer förvisso alltid att finnas stadsdelar som kan visa upp den största mångfalden, som är mest populära och mest sårbara för undergång i form av kopiering av de för tillfället mest lönsamma verksamheterna. Men om andra miljöer i staden inte ligger långt efter i utbud och kvalitet, och om det finns ännu fler miljöer som är på god väg, kan de konkurrera med de mest populära.

Deras dragningskraft skulle förstärkas av de hinder för överdriven kopiering som tillämpades i de mest populära stadsdelarna, och som är ett nödvändigt komplement till konkurrensen. Konkurrensen måste finnas där, även om den inte behöver vara lika hård. Om och när de konkurrerande stadsmiljöerna blir så framgångsrika att de i sin tur behöver något som ersätter feedback, bör de be om och ges möjligheter att försvara sig mot överdriven kopiering.


Jane Jacobs skulle återkomma till detta ämne i många andra sammanhang. Här är till exempel en föreläsning på National Building Museum år 2000 där den senare delen av talet handlar om just gentrifiering.

Alla inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning
Gradvis förändrande pengar och omvälvande pengar
Subventionering av bostäder
Erosion av städer eller utgallring av bilar
Visuell ordning: dess begränsningar och möjligheter
Hur man räddar ett betongghetto
Att styra och planera stadsdelar
Vilken sorts problem en stad är
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Uppsala och Yimby Stockholm.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Pawel Flato (1 December 2011 13:14):
I slutet av det sista citatet står det:
"Om och när de konkurrerande stadsmiljöerna blir så framgångsrika att de i sin tur behöver något som ersätter feedback, bör de be om och ges möjligheter att försvara sig mot överdriven kopiering."

Vilka är "de" som ska be om hjälp i försvaret? Är det någon form av lokalt styre, typ stadsdelsnämnderna? Och vem ska dom be om hjälp? En högre central instans?

Hur som helst är tanken god, men jag undrar hur realistiskt den är. Om jag förstått det hela rätt så ska någon/några aktörer i den hotade stadsmiljön i princip säga: Nä - nu är vi så poppis och det går så bra för oss att vi måste dämpa de krafter som hittills gjort oss framgångsrika.
Kan bli svårt att sälja det budskapet har jag en känsla av, hur klokt det än är.

Ps. Passar på att tacka för denna utmärkta studiecirkel! Ds.
 0
Johannes Hulter (1 December 2011 13:25):
Pawel: Tack! Det JJ avser är nog både politiker på lokal nivå, företagare, boende etc. Hon har ju i tidigare kapitel talat om vikten av ett levande och någorlunda autonomt civilsamhälle som kan göra sin röst hörd gentemot beslutsfattare på högre nivåer. Som jag tolkar det så tycker JJ att det lokala civilsamhället har ett ansvar att inse att alla vinner på att mångfalden bibehålls och ställa krav på (och på andra sätt kämpa för) att de kan försvara sin mångfald mot överdriven kopiering.

Men visst finns det precis som du påpkear en motsättning, framförallt mellan kortsiktiga och långsiktiga vinstintressen.
 0
Pawel Flato (1 December 2011 13:28):
Ja, det verkar förnuftigt. En slags civil trädgårdsmästarroll i den lokala stads-djungeln :)

Alla de åtgärder hon föreslår för att motverka gentrifiering låter utmärkta.
Kanske framför allt att hela tiden se till att skapa miljöer som stimulerar till skapande av flera "hot-spots". Här ligger Stockholm pyrt till. Känns det som i alla fall.
Bor nära Hornstull och där har redan en del av de lite mer udda, kapitalsvaga butikerna slagit igen sedan en tid tillbaka. Och så vitt jag kan bedöma har de upphört och inte flyttat. För Liljeholmen/Marievik, där innerstaden är tänkt att ta klivet över vattnet, är knappast ett alternativ för typ "Gretas Dammode".
Nu byggs och rustas det för fullt i Hornstull, vilket i sig är bra. Men istället för förflyttning av diverse "udda" butiker befarar jag att det blir utslagning helt enkelt.
 0
Ola Halvardsson (1 December 2011 13:37):
Detta är högst tänkvärt, hur fungerar detta i samband med exempelvis KISTA som IT-center. Enl. JJ borde det vara något ganska dåligt? eller hur resonerar hon kring sådana koncentrationer. Tyckte faktiskt att detta kapitel var ett av de bästa i boken!
 0
Johannes Hulter (1 December 2011 14:09):
Ola: Bra fråga. Just frågan om för/nackdelarna med kluster diskuteras ju en hel del numera. Jag antar att JJ generellt sett skulle vara negativ till den sortens klusterbildningar (Kista) och istället föredra en större mångfald av verksamheter. Även om det kan uppstå synergieffekter mellan verksamheter av samma sort så kan det ju också uppstå synergieffekter mellan verksamheter av *olika* sort - och det missar man ju med alltför stark klusterbildning.

Jag tror dock inte klusterbildning behöver vara av ondo om den inte går för långt. En gata där de flesta kontor är IT-företag borde funka så länge det även finns bostäder ovanför och olika sorters publika verksamheter nedanför.

Problemet är rena kontorsområden utan boende eller andra verksamheter. Det blir inga roliga områden. Stora ödsliga p-ytor, stora flådiga kontor och en trist Sodexo-kantin. Inte så kul. Men om man kan integrera verksamheterna i en fungerande, levande stadsmiljö så blir det ju mycket bättre. Jag vet inte om man lyckats med det i Kista, jag har aldrig varit där.
 0
Ola Halvardsson (1 December 2011 14:48):
@Johannes
Mycket bra svar, egentligen ser jag inget negativt i kluster, när det gäller varor till privata företag, dvs platser som nästan alltid besöks planerat. Dvs. om två företag ligger bredvid varandra spelar egentligen inte så stor roll de skaffar sig kunder genom avtal/anbud. Men om man jämför restauranger som har ett högt antal besökare som brukar verksamheten spontant, blir det förmodligen få fördelar om alla stans Kina ligger på samma ställe!
 0
Pawel Flato (1 December 2011 15:06):
@Johannes Åberg

"Jag vet inte om man lyckats med det i Kista, jag har aldrig varit där."

Utan att vara expert på området så kan jag nog konstatera att detta kluster knappast gillats av JJ.
När jag för länge sedan bodde i Kista fanns t.o.m skyltar, vid utgångarna från T-banan, som informerade att "Arbetsområde" låg åt ena hållet och "Bostadsområde" åt andra. Tvättäkta funktionsuppdelning i hela sin prakt m.a.o.

Och i stora stycken ser det fortfarande ut så idag, fast skyltarna är borta.
På ena sidan rälsen ligger det allra mesta av bostäderna, med inslag av kontor i ett antal kvarter längre bort. På andra sidan ligger massor med kontor. Efterhand har dock såväl ett antal utbildningsinstitutioner etablerat sig där samt har en del bostäder (kartonghus mest) byggts lite utkanterna av kontorsklustret. Även mässa med tillhörande hotell har tillkommit.
Så huvudindelningen mellan Arbete och Boende kvarstår i stort. Mittemellan ligger en stor, och mycket populär, galleria.
 0
Johannes Hulter (1 December 2011 15:34):
I sammanhanget måste jag rekommendera en fantastiskt bra artikel som behandlar just frågan om kontorskomplex och kantiner: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​0​9/​11/​kronika-​kantinen-​och-​basa_​.​.​
 0
Ola Halvardsson (1 December 2011 19:29):
@Johannes, Mycket bra artikel!
 0
Karl (1 December 2011 19:34):
Ja, gentrifieringen är en oerhört viktig fråga att diskutera, och Jacobs beskrivning förefaller mig mycket träffande. En fråga den väcker hos mig är dock: vilka faktorer påverkar tidsperspektivet här? Hornstull har t.ex. gått från att vara Knivsöder till att vara på väg rakt ner i homogenitetens träsk på sisådär tio år. Fast i ett längre perspektiv har det antagligen funnits ett välfungerande stadsliv runt Hornstull i ett antal decennier tidigare, utan att någon gentrifiering sköt fart. Eller skedde det hela omärkligt, så att när Hornstull först började uppmärksammas så låg diversitets-peaken redan bakom området, och uppmärksamheten accelererade bara processen? Vad tror ni?
 0
Niklas Öhrström (1 December 2011 19:51):
Karl:
För Stockholms del spelar nog stadsunderskottet en stor roll. Av naturliga skäl är det centrala delar som blir populärast, men när endast runt 13-15% av Stockholms befolkning kan bo i den centrala delen (dvs i staden) så sätts rundgången ur spel. Det hade nog varit annorlunda om nästan alla av Storstockholms 2,1 miljoner kunnat bo i en samlad kvartersstad med centrala noder lite här och var.
 0
Johannes Hulter (1 December 2011 20:07):
Karl: Jag kan inte Hornstull särskilt väl men min erfarenhet är att talet om gentrifiering ofta är något överdrivet. I många fall räcker det med att det öppnar något surdegsbageri och ett arty konstgalleri för att sociologerna ska börja skriva bekymrade kulturartiklar.

Men visst kan processerna gå snabbt, ffa om det inte finns en "mångfaldsplanering" som JJ kallar den, dvs. hinder för likriktningen. Och det stora problemet är ju som sagt bristen på attraktiva stadsmiljöer.
 0
Karl (1 December 2011 21:04):
Johannes: Jag började tänka som du på min kvällspromenad, d.v.s. jag funderade på gentrifieringsexempel i Stockholm, och kom på att jag har många fördomar men ingen klar bild av hur det egentligen ser ut. Finns det alls några exempel på områden i Stockholm eller övriga landet som har fullbordat en Jacobsk cykel; gått från levande stadsmiljö till att bli homogena och oattraktiva på grund av gentrifiering? Jag tvivlar lite, faktiskt. Samtidigt tänker jag mig att detta delvis kan bero just på det som Niklas berör: stadsmiljö med en minimum av mångfald är ändå attraktivare än det svenska alternativet förort helt utan mångfald, så det blir i praktiken omöjligt för svensk kvartersstad att bli oattraktiv, hur homogen den än är.

En sista tanke som slog mig under kvällspromenaden: fattas det kanske ett steg i Jacobs analys? Gentrifieringen kan nog kortsiktigt leda till ökad mångfald i ett område och kanske rent av fungera självförstärkande en period, för när resursstarkare individer flyttar in har de dels råd att underhålla en större mångfald än 'ursprungsbefolkningen' och dels har de en utpräglad smak för mångfald (det var ju därför de flyttade dit) och lär aktivt stödja den. Jag tänker mig att mycket av det spännande affärslivet som finns i t.ex. SoFo är ett resultat av och inte en orsak till gentrifieringen.
 0
Johannes Hulter (1 December 2011 22:04):
Karl: Ja, det ligger nog mycket i det. I talet som jag länkar i slutet av artikeln så diskuterar JJ det mer ingående, med många konkreta exempel. Lyssna gärna på det. Där talar hon om "moderate" gentrifiering som något positivt.

Svenska innerstäder är faktiskt relativt heterogena (fortfarande) om man studerar inkomststrukturen. Förorterna däremot är mycket mer homogena (antingen enhetligt rika eller enhetligt fattiga) - jfr: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​0​8/​gentrifiering-​-​utbud-​och-​_​.​.​

Men det kan samtidigt vara en tillfällig situation. Innerstäderna var ju fattigare förr och med ökade ombildningar och medföljande kapitalackumulation så kan det säkert dra iväg snabbt, även om variationen i fastighetsstruktur förmodligen dämpar utvecklingen (många olika sorters lägenheter=större prisvariation).

Det är mao förståeligt att många är oroliga för gentrifiering, men ibland tycker jag som sagt att det blir lite väl ångestladdat. Minsta roliga grej ses som ett problem. Det blir ganska trist...
 0
Anders Norén (1 December 2011 22:23):
"Samtidigt tänker jag mig att detta delvis kan bero just på det som Niklas berör: stadsmiljö med en minimum av mångfald är ändå attraktivare än det svenska alternativet förort helt utan mångfald, så det blir i praktiken omöjligt för svensk kvartersstad att bli oattraktiv, hur homogen den än är."

Under förutsättning att kvartersstaden uppfyller Jacobs övriga krav, vill säga. Den 1920-talsstadsdel i en större mellansvensk stad där jag bor just nu är jättemysig och sägs ha jättelånga kötider till lägenheterna (mest hyresrätter här). Däremot är stadsdelen fullständigt stendöd. Det kryllar av tomma butikslokaler och man ser inte en människa på gatorna. Varför? För glesbebyggd, för få arbetsplatser (några skolor). Stadsdelen är en övergångszon mellan kvartersstad och villastad.

Bara för att en innerstadsmiljö är attraktiv att bo i innebär det inte per automatik att den också kan stödja ett lokalt näringsliv. Hade stadsdelen haft ett tätbefolkat omland kanske den hade kunnat fungera som ett centrum, men så ser det tyvärr inte ut här. Som en jämförelse finns det andra kvartersstadsdelar i utkantsläge här i stan med tätare bebyggelse och ett större inslag av arbetsplatser och där finns mycket riktigt ett visst butiks- och restaurangliv.
 0
Ola Halvardsson (2 December 2011 07:36):
Ang. Hornstull. Den har säkert varit en väl fungerande stadsdel innan den massiva utflyttningen från innerstaden började. Dvs det var nog de fattiga som fick stanna kvar på söder samtidigt som de med inkomst flyttade till nybyggda bostäder. I samband med att människorna som flyttade till de nya områdena insåg hur grå och tråkiga de var, flyttade man helt enkelt tillbaka till innerstaden. De var ju bättre en betongen. Sen tror jag inflyttarna söker just stad och den hittar de på söder. Inte i förorten.
 0
Ragnar Lind (2 December 2011 11:55):
Läste någonstans att befolkningen på Mariaberget är ett tvärsnitt av Sveriges befolkning vad gäller yrken, inkomster, mm. Och så har det varit sedan det byggdes på 1700-talet. Det är ju rätt anmärkningsvärt med tanke på vad man skulle kunna tro. Gentrifieringen kanske ändå inte är så djupgående?
 0
Karl (2 December 2011 14:55):
Anders: Jo visst, det var nog det jag menade. All kvartersstad i Sverige präglas ju inte av en sprudlande mångfald, men brukar vara populär att bo i oavsett.
 0
Krister (4 December 2011 08:07):
 0
Jan Wiklund (5 December 2011 12:31):
Jag kan inte förstå den här klämkäcka föreställningen att Stockholms centrum inte skulle ha råkat ut för mångfaldsförstöring.

Först har vi då det absoluta centrum, Klara, som idag knappast har mer mångfald än vilket större förortscentrum som helst - samma kedjor som dominerar, det är de enda som har råd med hyror på 15.000/kvm.

Och sen är det resten av innerstan, där visserligen inte bara monopolkedjorna finns, men i vilket fall som helst bara framgångsrikt kommersiella eller kraftigt subventionerade verksamheter.

Jag garanterar att det var annorlunda för 30 år sen. Vilket inte innebär att allt har blivit sämre - caféutbudet på den tiden var verkligen inget att skryta med. Men det beror på en allmän förändring av levnadsvanorna som i just det fallet har besegrat de högre hyrorna.
 0
Jon Cederberg (5 December 2011 13:49):
Ett tydligt exempel på att mångfalden av verksamhetslokaler i Stockholms innerstad har skapat en självdestruktiv attraktionskraft är att hälften av dessa har blivit mäklarfirmor. De är kanske det bästa exemplet på gentrifieringens rundgång.
 0
Johannes Hulter (5 December 2011 14:07):
Jan: Att det skett en stark gentrifiering är väl uppenbart (även om jag kan inte STHLM så bra), frågan är väl mer om man passerat "the tipping point", där mångfalden börjar minska. Den där Alternativ Stad-artikeln du länkade i något annat sammanhang är ju f.ö. spot on i den här diskussionen.

jon: Det där påminner mig om en sak som jag utelämnade från min sammanfattning av kapitlet. JJ påpekar att just banker, försäkringsbolag och "prestigefyllda kontor" har en fascinerande tendens att markera var mångfaldens självdestruktivitet satt igång.
 0
Kami Petersen (6 December 2011 00:37):
Gentrifiering är lite som motsvarigheten till en mäktig naturkraft, väldigt värdefull att utnyttja, men den går inte att tämja och måste därför övervakas oavbrutet.

I praktiken är den också en något lömsk företeelse. De flesta märker inte av den förrän det redan är för sent.

Det är också intressant att fundera över den motsatta frågeställningen. Hur ser skräckpropagandan ut? Om man ser på dem som är mest arga på gentrifieringen försvarar de ofta stadsdelar vars åldersdemografi tex är rejält skev åt det ungdomliga hållet. Tyvärr utan att göra reflektionen att även naturlig åldersutveckling i en trogen boendepopulation är en tillräcklig demografisk förändring för att inom ett decennium radikalt förändra stadslivet. Takten bestäms av råbarkade medelklassveganer som faller tillbaka in i den småborgerliga fållans virrvarrvurm i och med att karriären tar fart.

Frågan är om inte kritiken då har slagit över i sentimentalitet. Många "försvarbara" områden är alltså förprogrammerade för "gentrifiering", men det är bara ingen som inser det. Desto viktigare med tankarna om feed back då.

Överhuvud taget tror jag att mycket av nyckeln till diskussionen ligger i att problematisera åldersfrågan. Ibland får man intrycket att det bara är 20-somethings som får definiera vad god mångfald innebär, och då inte genom att tänka utan genom att konsumera.
 0
Johannes Hulter (6 December 2011 10:01):
Kami: Håller med om mycket. Men nog går gentrifiering att tämja. Det är bara om man släpper kapitalflödena fria som det inte går att göra något. Reglerar man bostads- och lokalmarknaden så kan man hålla gentrifieringen på en bra nivå.

Sedan tror jag precis som du att mycket är skräckpropaganda, åtminstone i svenska städer (jfr: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​0​8/​gentrifiering-​-​utbud-​och-​_​.​.​). Det är trots allt en viss skillnad på tex. Möllevången och Greenwich Village. Möllevången har lägre inkomster, fler utlandsfödda och högre ohälsotal än Malmösnittet. Granskar man de stadsdelar som ofta beskrivs som "gentrifierade" så utmärker de sig vanligtvis genom att ligga mycket nära eller under stadsgenomsnittet i relevanta kategorier (tex inkomst).

Tyvärr tror jag många sociologer förläst sig på Culture Studies-analyser från England och USA och översätter det lite för direkt till svenska förhållanden. Det räcker liksom med att någon skaffar sotarmössa och strippad cykel i Skövde för att man ska börja spotta ur sig bekymrade kulturartiklar om den fruktansvärda gentrifieringen av Skövde.

Bourdieu i all ära, men man kan inte direktöversätta förekomsten av vissa livsstilsmarkörer till faktiska socioekonomiska förändringar.
+1
Patrik Höstmad (6 December 2011 11:10): Online
Är verkligen mångfalden så såbar och så hotad som Jacobs och andra gör gällande. Jag tycker vi har förvånansvärt mycket mångfald trots ogynsam stadsplanering, skattetryck, regleringar, gentrifiering, stordritsfördelar, bilsamhälle, etc. Jag tycker mig skönja en hemlig styrka som mångfalden har.

Måste gentrifieringsprocessen alltid gå hela vägen och sluta i missär? Det måste väl finnas exempel på återgång och återhämtning? I Sverige har vi gått från diversierade specialbutiker, till koncentration i stora kedjor, tillbaka till att även skapa (andra) diversierade specialbutiker. Att det idag är ett lattefik (fy!) och inte en en köttaffär (äkta!) handlar om en anpassning till de intressen och behov vi har idag.

Det är dessutom ett större problem att grannskapsenheterna inte lägre har befolkningsunderlag för att ens hålla ett basutbud av butiker/verksamheter än att de populära centrala delarna har "fel" butiker/verksamheter.
 0
Johannes Hulter (6 December 2011 12:34):
Patrik: Mycket bra poänger! (även om jag inte skulle räkna just Jacobs som gentrifierings-alarmist)
+1
Jan Wiklund (6 December 2011 18:25):
Någon här ovan nämnde banker som ett exempel på mångfaldsförstöring. Det exemplet tas också upp av Jan Gehl i hans klassiker Livet mellem husene från 1971. "'Gode' banker på alle de gode gadehjørner betyder dårligere byer."

Poängen är inte att lattefik skulle vara sämre än köttaffärer, poängen är att när prisnivån blir för hög på grund av den höga attraktiviteten blir det mindre av såna verksamhetstyper som inte klarar höga priser. Alltså färre verksamhetstyper totalt sett, och snävare utbud.

Mindre "valfrihet" för att använda en modern politisk klyscha.

Motverkar gör man knappast med detaljstyrning, man motverkar genom att tillhandahålla fler stadsdelar som är attraktiva. Man höjer attraktiviteten där den är låg. Man kollar in vad som är unikt bra förutsättningar i de attraktiva stadsdelarna, och ser till att det blir mer sånt på andra ställen också.
 0
Anders Norén (6 December 2011 18:41):
Alltför bankkontor i en stad är (precis som frånvaron av kedjebutiker) däremot en indikator på låg attraktivitet och låg ekonomisk aktivitet. (Gehl har inget emot bankkontor i sig, han vill bara inte att banker och andra icke besöksintensiva verksamheter ska ligga på de mest attraktiva adresserna.)
+2
Jan Wiklund (7 December 2011 20:49):
Anders: Det är riktigt, jag har heller inget emot bankkontor i sig. Men de har en obehaglig tendens att ta över blomstrande platser och förvandla dem till öken, genom att bjuda över alla andra och tränga ut dem.

Enda sättet att motverka detta är att se till att många områden är så attraktiva att alla får plats.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5360 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter