Utskrift från gbg.yimby.se
....

Subventionering av bostäder

 
Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...

Subventionerade bostäder i Pruitt-Igoe St. Louis
Mekanismerna bakom storskalig sanering, flyttade slumkvarter, inmurade slumkvarter, höghusområden, inkomstskiktning och kategorisortering har blivit så vanliga förebilder och taktiker att stadsplanerarna, och även de flesta vanliga medborgare, inte kan föreställa sig en stadsförnyelse utan dessa metoder. För att ta oss förbi det hindret, måste vi komma till insikt om det missförstånd som ligger till grund för hela det ståtliga teoribygget.


Den fjärde och sista delen av Jane Jacobs bok har titeln "Olika metoder". Här går hon igenom några grundläggande områden inom stadsplaneringen där nya strategier måste till. Det första hon tar upp är bostadssubventionerna. Enligt Jacobs är poängen med bostadssubventioner i grunden okomplicerad. Det finns helt enkelt ett antal personer i en storstad som inte har råd att betala för den boendestandard som samhället tycker är skälig. Därför behöver man subventionera åtminstone en del av storstadens bostäder.

Frågan om hur man administrerar stödet till människor som inte kan betala sina egna boendekostnader handlar i grunden om hur man täcker skillnaden mellan vad de kan betala och vad deras boende kostar.


Det är i det här sammanhanget viktigt att komma ihåg att det amerikanska systemet för bostadssubventioner som Jacobs diskuterar skiljer sig en hel del från det vi är vana vid i Sverige. I USA har man ett så kallat social housing-system, som är specifikt inriktat på de som befinner sig under en viss inkomstnivå. I Sverige valde man medvetet att inte rikta subventionerna på det viset, utan satsade istället på det vi kallar allmännytta, vanligtvis kommunala bostadsbolag som bygger lägenheter för alla inkomstgrupper.



Subventionerade bostäder i Cabrini-Green Chicago

Jacobs är mycket kritisk mot det amerikanska systemet med bostadssubventioner, som hon menar leder till segregation och stadsförstörelse. Hon skissar istället på ett alternativt system där privata entreprenörer kan bygga hus med "hyresgaranti". I en fastighet med hyresgaranti skulle staten täcka mellanskillnaden mellan vad de boende kan betala och den fastställda hyran. Om de boendes inkomster ökar så försvinner subventionerna efterhand och fastigheten blir ett "vanligt" hus.

Varför har då den här sortens idéer inte redan införlivats i den offentliga bostadspolitiken? Svaret finns redan i frågan. Dessa idéer används inte just därför att de brukar uppfattas och läggas fram som modifieringar som man kan införliva antingen i själva principen med särskilda bostäder för låginkomsttagare eller i principen med offentligt ägda och subventionerade bostäder. Båda dessa grundläggande principer är hopplöst olämpliga om man vill ha väl fungerande storstäder i vårt samhälle.

De metoder som har utvecklats ur de principerna - att mura in slummen, bygga nytt och tvinga folk att flytta, sortera folk efter inkomst, standardisering - är dåliga ur mänsklig synvinkel och lika dåliga för stadens ekonomi, men de är bra och logiska metoder om man vill bygga betongghetton och andra byråkratiskt skötta bostadsområden. /.../

Vi behöver nya metoder för att subventionera bostäder, men inte därför att de nuvarande metoderna behöver finputsas. Vi behöver dem därför att vi behöver andra målsättningar för byggandet i städerna, nya strategier för att lösa slumproblemen och för att behålla en varierad befolkning i de områden som inte längre är slumkvarter. De nya målsättningarna och de nya strategierna behöver egna, passande och helt annorlunda metoder.

Jacobs idé om en hyresgaranti liknar i stora delar det system som senare infördes i USA i mitten av 1970-talet, känt som Section 8. Hon betonar alla subventionssystem kan och bör förändras över tid. De får inte bli sitt eget mål. Hon ser till och med ett egenvärde i att lösa upp och förändra subventionssystemen med jämna mellanrum så att man undviker mentala låsningar. Men två principer verkar hon ändå övertygad om är förutsättningar för varje fungerande subventionssystem: Bostäderna ska inte vara specialbyggda för låginkomsttagare och de ska inte vara offentligt ägda.

Alla inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning
Gradvis förändrande pengar och omvälvande pengar
Subventionering av bostäder
Erosion av städer eller utgallring av bilar
Visuell ordning: dess begränsningar och möjligheter
Hur man räddar ett betongghetto
Att styra och planera stadsdelar
Vilken sorts problem en stad är

Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Martin Ekdahl (9 Februari 2012 13:39):
Låter ju som ganska vettiga idéer. Fast jag undrar om inte ett subventioneringssystem som ständigt förändras kan skapa en viss förvirring och därmed bromsa istället för driva på bostadsbyggandet.
 0
Andreas (9 Februari 2012 15:05):
Incitamenten för att öka sin egen inkomst försvinner ju helt med det systemet...
 0
Valter Perselli (9 Februari 2012 15:10):
Heter inte vårt subventioneringssystem bostadsbidrag? Låter som om det verkar på samma principer: den som har det fattigt får en slags mellanskillnad på vad hon kan betala och vad marknaden tycker är rimligt för lägenheten, upp till tusenlappen. Har för mig att det är främst studenter och ensamstående föräldrar som har tillgång till det.
 0
Jan Wiklund (9 Februari 2012 18:45):
Jacobs nämner väl inte alls problemet med monopolistisk bostadsmarknad, dvs att fastighetsmarknaden alltid är i viss mån monopolistisk (det går inte att öka utbudet på mark), och att detta blir ett allvarligt problem i en växande storstad. Det blir, som man upptäckte i slutet av 1800-talet, alltid lättare och lönsammare att höja hyran än att bygga mer, vilket är det typiska sättet monopolistiska marknader yttrar sig på.

Det sätt man på de flesta håll löste det här var med kommunala bostadsbolag som fick order om att bygga och strunta i lönsamheten (upp till en viss gräns). Det systemet fungerade ganska bra i femti år. Sen gick det åt helvete på 60-talet, kanske lite tidigare i USA.

Jag tycker Jacobs tar lite för lätt på det faktum att det faktiskt fungerade utan stora problem fram till då. Dvs det svenska systemet där bostadssubventionerna var dels bostadsbidrag som Valter säger ovan, dels räntesubventioner till allt byggande. Det blev skit i USA och England just på grund av den obönhörliga diskrimineringen mellan människor, något som ju inte ligger i själva subventionerna.

Frågan är om förfallet på 60-talet hänger ihop med finansieringsformen eller om det bara hänger ihop med de tidigare kapitlen i serien, dvs enklavbygget och de plötsliga störtfloderna av pengar.
 0
Martin Kolk (9 Februari 2012 19:53):
Jag tror Jacobs hade varit väldigt nöjd med hur den svenska bostadsmarknaden är (eller nuförtiden kanske var) strukturerad med subventioner mot stora allmännyttiga bostadsbolag med bostäder åt alla. Däremot hade hon nog varit väldigt kritiksk till planeringen av stora delar av miljonprogramet men det låg ju på en politisk nivå ovanför de allmänyttiga bostadsbolagen.
 0
Claes Carlsson-Klauzner (9 Februari 2012 22:00):
Om man går till dagens situation är det ganska uppenbart att det byggs på tok för lite i storstäderna, särskilt i Göteborg. Just nu verkar politikerna förlita sig på en så fri och oreglerad marknad för nybyggnationer som möjligt där flyttkedjor ska lösa problemet med att låginkomsttagare inte har råd med nybyggda bostäder. Men problemet är att bostadsbristen pressar upp priserna på alla bostäder. Konsekvensen blir en ökande trångboddhet eftersom folk "knör" ihop sig eller bor i mindre lägenheter, och till segregering eftersom flyttkejor skiktar bostadsområden efter inkomst. Kanske är det dags för en mer aktiv bostadspolitik igen. Har en helt fri bostadsmarknad någonsin fungerat som ett sätt att ge alla innevånare bostäder till rimlig standard och kostnad och utan att skapa allt mer renodlat fattiga och rika områden? Knappast. Kanske är det dags för omfattande bostadssubventioner igen. Hur subventionerna utformas har stor betydelse för vad för slags stad vi får, men hurfrågan ligger egentligen på ett annat plan. Kartersbaserad blandstad ger möjligheter att bygga både exklusivt och enkelt inom samma kvarter. På sikt skapas även kvarter med blandad ålder på husen och därmed olika prisnivå på bostäderna. Vill vi på allvar bryta segregation och lösa bostadsbristen i storstäderna är jag övertygad om att omfattande subvensioner inom ramen för en kvartersbaserad blandstad är enda vägen.
 0
Mats O. (9 Februari 2012 22:36):
Claes , "omfattande bostadssubventioner" kan du bara glömma.
Pengarna är slut.
Tyvärr.
 0
Daniel Bergqvist (9 Februari 2012 23:00):
Subventioner måste finansieras! Vad kan vi skära ned på? Bostadsbidragen uppgår 2012 till 4,6 mdkr. Denna post saknar syfte om möjligheten till billigare boende existerar. 10% anslag till varje ny lägenhet i storstadsregioner(?) borde ha effekt. Dock tror jag inte subventioner fungerar så länge marktillgången förblir begränsad. Dessutom har vi ett stadsbyggnadskontor utan förståelse för ekonomi, tid och processer. Arkitekternas låga produktivitet/effektivitet är en betydande flaskhals i systemet.
 0
Sven R (9 Februari 2012 23:28):
"Arkitekternas låga produktivitet/effektivitet är en betydande flaskhals i systemet."

Hur tänker du nu?
 0
Claes Carlsson-Klauzner (9 Februari 2012 23:36):
Mats O: Pengarna är slut om skatten på arbete sänks. Pengarna är slut om fastighetsskatten minskas. Pengarna är slut om statsskulden ska betalas ner till 0 (vilket inga andra länder gör då det är samhällsekonomiskt lönsamt att ha lån upp till en viss nivå). Det är inga naturlagar. Det är en fråga om prioriteringar.

Daniel Bergqvist: I Göteborg ägs marken av staden. Staden sätter priset. Finns pengar att tjäna så byggs det. Subvensionerna ökar vinstmarginalerna. Vad jag vet så satsas det rejält på att styra upp stadsbyggnadskontoret just nu. Hoppas de lyckas.
 0
Daniel Bergqvist (10 Februari 2012 09:04):
@Sven: det är min egen, rent subjektiva, uppfattning om hur organisationen här i Gbg fungerar. Tre kontor, varav den ena är planägare. Det är som uppgjort för dispyter när den sektion som saknar profession inom ekonomi skall fatta de avgörande besluten. Den estetiska professionen är central, men är inte värd mer än den tid hus- och planarkitekterna får fram till deadline. Som det är idag jobbar inte alla efter samma mål. Jag tror lösningen är att slå ihop de tre kontoren och i brist på "lönsamhetsmål" åtminstone se deadlines som det främsta målet.
 0
Ola Halvardsson (10 Februari 2012 18:41):
Jag upplever det som att vi alltid har haft subventioner av bostadsbyggandet då vi har byggt mycket. Så fort vi slutar subventionera byggandet verkar bristerna uppstå fort.
 0
Gunnar Einarsson (10 Februari 2012 23:31):
Groteska mängder hyreslägenheter byggdes i Göteborg mellan 1890 och 1910 i alla prisklasser. Inte bara i samma kvarter, som Carlsson-Klauzner framhäver som en nytta med blandstad, byggdes det samtidigt för fattig och rik, utan i stenstaden nästan undatagslöst i en och samma fastighet. Sjömän och fabriksarbetare delade hus med sjökaptener och grosshandlare. Hur fungerade marknaden då?

Det är ingen retorisk fråga eftersom jag saknar marknadsliberala böjelser. Jag är ärligt nyfiken.
 0
Mats O. (11 Februari 2012 09:59):
@ Gunnar

Du vet mycket väl svaret på frågan men skriver samtidigt: "Det är ingen retorisk fråga eftersom jag saknar marknadsliberala böjelser".
Du vet att det var fria marknadshyror på den tiden och det fanns en lägenhet att hyra för varje plånbok, allt från fina 'våningar' i centrum till ett träskjul i utkanten av staden.

Sedan, att det skulle vara så stor blandning på folk i ett och samma hus år 1890 "fabriksarbetare delade hus med sjökaptener och grosshandlare" , tror jag inte så mycket på.
Om det är gårdshusen med små lägenheter du menar så beboddes dom nog mest av hembiträden och liknande som skulle ha nära till herrskapsfolkets våningar.
 0
Olof Antonson (11 Februari 2012 11:32):
Samtidigt fanns det ju utpräglade arbetarstadsdelar med landshövdingehus. Det vore intressant att undersöka hur segregerat staden var på den tiden. Spontant föreställer jag mig att de fina människorna bodde i stenstaden (med sommarboende i Örgryte osv) medan resten bodde utanför stadskärnan i landshövdingehus. Men att arbetarstadsdelarna var segregerade behöver ju inte innebära att stenstaden enbart beboddes av fint folk.
 0
Gunnar Einarsson (11 Februari 2012 11:35):
@ Mats O,

Nej, det stämmer faktiskt. Jag har råkat titta i en del mantalslängder från ca 20-talet. I gårdshus och andra smålägenheter med låg standard (inget badrum och i bästa fall WC på svalen) bor mekaniker, bageribiträden och sömmerskor. I samma fastighets genomgående och större lägenheter hittar du läkare, professorer och köpmän. Det finns även ett stort antal kvinnliga yrkesutövare som modister, affärsinnehaverskor och lärarinnor och liknande i gatulägenheterna.
Dåtiden var socialt skiktad, men inte geografiskt segregerad. Hembiträden bor för sin del i regel inhysta i de särskilda jungfrukammare som de flesta lägenheter fr o m 3 ROK var utrustade med.
 0
Gunnar Einarsson (11 Februari 2012 12:15):
Olof, eftersom min preliminära slutsats är att stenstaden var relativt socialt mixad (och vem skulle annars bebo alla dessa mängder med 6 vånings stenhus förresten? Så många rika knösar finns det inte.) så vore det inte minst intressant att se hur det förhöll sig med den sociala fördelningen i utpräglade landshövdingestadsdelar, där husen med lägsta möjliga boendestandard i 1 ROK tycks rada upp sig i all oändlighet. Kanske framträder rent av en socialt mer diversifierad bild än den vi förväntar oss även här?
 0
Gunnar Einarsson (11 Februari 2012 12:27):
@ Mats O,

Så en helt oreglerad marknad med totalt fri prissättning iz da shit då alltså? Ingen däremot?

Fast samtidigt skall det inte förglömmas att perioden före sosseriet drog på en endemisk bostadsbrist och trångboddhet av stundtals närmast episka dimensioner, trots det periodvis myckna byggandet. Denna motsägelsefullhet får man anförtro den omfattande urbaniseringsprocess som samtidigt verkade.
Vad kan det då finnas i kategorin externa faktorer som, på liknande sätt som inflyttningen till stan, påverkar bostadsutbud och byggande idag?
 0
Jan Wiklund (11 Februari 2012 14:32):
Förklaringen var att på den tiden fanns en enda stor stadsplan för hela stan som fick täckas in hus för hus av dem som byggde husen ifråga. Kommunen tog inga initiativ utöver planen och det som på planen betecknades som allmänning. Och byggbolag som var så stora att de ensamma kunde bygga en hel stadsdel fanns inte.

Idag gör man som bekant tvärtom - man gör hela områden med hyreshus av identiskt samma fabrikat och modell, eller hela områden med villor som är lika de också. Det är på det sättet segregation uppstår.

Och de relativt små byggbolag som byggde hus ca 1890 täckte in hela marknaden i samma hus. Det fanns lägenheter för rika och lägenheter för fattiga, dvs stora och små lägenheter. Det var antagligen ett sätt att sprida riskerna.

För övrigt har Ola H här ovan alldeles rätt. Byggande förutsätter subventioner. Monopolistiska marknader fungerar på det sättet - det är lönsammare att höja priset än att bjuda ut mer.
 0
Krister (11 Februari 2012 15:43):
Svårt sälja nybyggda bostadsrätter i Malmö:
I området Fullriggaren skulle det bli hälften bostadsrätter och hälften hyreslägenheter. När flyttlassen nu börjar rulla in visar det sig att det blir minst åttio procent hyresrätter av sammanlagt 636 bostäder. Andelen kan bli större om vårens försäljning går trögt.
Botrygg och White står och väger. Stena, HSB, Tornahem och Hagagruppen har bestämt sig för att förvandla sina planerade köpelägenheter till hyresrätter. Byggvesta, Nevsten Fastighets AB och Bengt Nevsten satsade på uthyrning från början.

Förutom de nyproducerade är 78 andra bostadsrätter till salu just nu, bara i Västra hamnen och Dockan.

? Marknaden är mättad och behöver tio år för att hämta sig, säger Håkan Sköld på fastighetsbyrån med samma namn.
 0
Mats O. (11 Februari 2012 16:59):
@ Gunnar

Jag har faktiskt ingen aning om en totalt fri bostadsmarknad är så bra. Jag ogillar nyliberalismen lika mycket som vänstersosseflum.

Men nåt måste man ju göra eftersom nuvarande system kollapsat, och kanske skulle Sverige titta lite mer på hur bostadspolitiken ser ut i välfärdsländer som saknar bostadsbrist. Finns nog en del att lära där.
 0
Erik Westberg (12 Februari 2012 10:02):
Jag vet inte om det finns så mycket att lära från andra länder, förutom att man har släppt marknadskrafterna lösa i större utsträckning än här och nu är man på väg att ge upp det experimentet.
För den franskspråkige finns exempel här, artikeln uppskattar bristen i Frankrike på någonstans mellan 600 000 och 900 000 lägenheter.
http:​/​/​www.​lemonde.​fr/​societe/​article/​20​12/​0​2/​0​1/​la-​cr.​.​
 0
Jan Wiklund (12 Februari 2012 12:36):
Jag tror att det handlar om att dra om gränserna mellan politik och marknad. På en ny ledd, så att säga.

Ett exempel:

Under hela 1900-talet har politiken släppt stadsplaneringen fri och låtit markägare, "marknaden", ta initiativet. Några färdiga tomter med byggrätt har inte funnits förrän en intressent har krävt detta från kommunen. Följden har blivit att det inte finns några tomter att bygga på. Vilket givetvis gör det svårare för den som vill bygga.

Ett till exempel, som Yimby har klagat bittert på:

Kommunerna behandlar de tomter som finns som marknadsvaror som ska säljas så dyrt som möjligt - exempelvis tar man mycket mer för tomter i centrum än för tomter perifert, och driver på det viset byggbolagen att bygga perifert. Kostnaden för detta handlar på ett annat konto så det struntar fastighetskontoret i.

Var det ska kunna byggas är givetvis en politisk fråga där kommunerna måste ta mycket mer aktiva initiativ än idag. Själva byggandet kan gott överlåtas åt byggbolagen (med såna byggbestämmelser som är rimliga utifrån helhetens intresse).

Däremot behövs någon form av pådrivning så att inte fastighetsmarknadens naturliga monopolism driver upp priserna. Utbudet måste hålla jämna steg med efterfrågan. Jag tror att kommunala bostadsbolag kan vara en bra metod, men är förstås också öppen för andra möjligheter - om någon har förslag.
 0
Erik Westberg (13 Februari 2012 18:34):
Kan lägga till en brittisk artikel som handlar om just hur stort upplagda stadsprojekt har misslyckats genom decennierna!

http:​/​/​www.​guardian.​co.​uk/​commentisfree/​20​11/​nov/​23/​ca.​.​
 0
Arne Qu. (13 Februari 2012 20:40):
Jag kan inte håller med Mats O. som tycker att pengarna är slut. Pengarna är inte slut utan de används för en omfattande bostadssubvention. Problemet är bara att man inte subventionera de som är fattig och måste bo i billiga, nedkommna hyresrätt i utkanten av Göteborg utan de som bor i högbelånad bostadsrätt i centrala stan.
Skulle man avskaffa eller minska räneavdraget kunde man subventionera nybygget av hyresrätter istället och på så sätt etablera en hyresmarknad med ett sund förhållande mellan utbud och efterfrågan (en förutsättning för en fungerande marknad!).
Vi har i dagsläget låga räntor, därför skulle ingen drabbas hård av steget. På sikt skulle priserna på bostadsrätter anpassas. Fördelen är att man måste inte överbelåna sig med flera års bruttoinkomster för att har en lägenhet. genom en fungerande hyresmarknad skulle också pressen på bostadspriser sjunker. Dessutom skulle en fungerande hyresmarknad höjer flexibiliteten på arbetsmarknaden som ger samhällsekonomiska (real-) vinster. Däremot ger stigande bostadspriser bara en virtuell värdeökning.
 0
Mats O. (13 Februari 2012 23:21):
Arne: när jag skrev pengarna är slut så var det bara en retorisk känga åt "allt-åt-alla-partierna" och deras sympatisörer. Sen får var och en dra sina slutsatser om Sveriges finanser i framtiden.

Sen har du naturligtvis rätt i att nuvarande regler är mycket förmånliga för dom som bor i äganderätt och bostadsrätt.
Nu är moderaterna beroende av sina extremt högbelånade medelklass-wannabies i villaförorterna runt Stockholm för att vinna valet 2014, så det är inte så mycket som talar för att reglerna kommer att ändras.
 0
Rasmus (13 Februari 2012 23:41):
Kan bekräfta Gunnar Einarsson's bild av hur många samhällsklasser var mixade i samma fasighet och i samma kvarter i Stockholm. Både jag och min fru kommer från familjer som bott många generationer i Stockholm och tillhört lite olika samhällsklasser. Och vi har båda vuxit upp med massor av släkthistorier där just denna mix av samhällsklasser i samma fastighet träder fram tydligt.

En sak som är värt att nämna är att inne på gårdarna eller i källarlokaler låg ofta mindre industrier, i samma fastighet som kunde ha patriciervåningar ut mot gatan. Speciellt Östermalm hade mycket småindustrier och där dessa industriarbetare vanligen bodde i nån liten lägenhet i ett gårdshus inom gångavstånd från arbetsplatsen.

Fenomenet är dessutom långtifrån dött utan finns kvar på massor med olika ställen i Stockholm där det bor många infödda Stockholmare. Det är dock svårt att upptäcka för en sak som kännetecknar många infödda i Stockholm är att man inte riktigt kan se på dem vilken samhällsklass de tillhör. Ofta bor t ex ägarna av mindre privata fastighetsbolag själva i nån av sina fastigheter och brukar av nyinflyttade tas för lokala socialfall pga den rätt sjabbiga klädstil de har när de kilar över gatan för att köpa två liter mjölk, en limpa, lite pålägg och ett paket cigaretter.
 0
Claes Carlsson-Klauzner (15 Februari 2012 00:30):
För den tidiga socialdemokratin var bostadsfrågan en av de absolut mest brännande. Göteborg var oerhört socialt segregerat, mycket mer så än Stockholm. Visst bodde säkert en del lågavlönade i stenstaden, men den absoluta majoriteten bodde i landshövdingehus eller trähus. Landshövdingehusen var relativa nyheter. 1875 byggdes de första i Annedal (nu rivna). Landshövdingehusområdena var dåtidens miljonprogram byggda för dåtidens invandrare, de som sökte sin lycka från en överbefolkad landsbyggd. Arbetare bodde mycket trångt och ett rum och kök var standard för en familj. Ockerhyror var ett stort problem på en oreglerade bostadsmarknad under en tid när inflyttningen till staden var väldigt stor (ca 1870-1930). Många hade inneboende, av ekonomiska skäl. Bostadsbristen var hela tiden monumental.Läs gärna Sten O Karlssons - Arbetarfamiljen och det nya hemmet för en mer heltäckande bild.
 0
Claes Carlsson-Klauzner (15 Februari 2012 00:46):
Vill vi att det ska byggas hyresrätter krävs subvensioner (för att det ska bli lönsamt) eftersom det inte finns några marknadshyror på bostäder. Alternativet är att släppa marknaden fri och då kommer det helt säkert byggas mer, men med hyror på betydligt högre nivåer än idag.
Att som idag varken göra det ena eller det andra är troligen det allra sämsta om man vill att det ska byggas mycket nytt.
 0
Rasmus (15 Februari 2012 01:09):
I Stockholm tror jag inte vi haft det som i Göteborg kallades landshövdingehus. Det fanns vissa kvarter på lite olika ställen som kallades bostadskaserner och som bestod av trånga undermåliga lägenheter till ockerhyror som erbjöds nyinflyttade arbetare från landsorten. Men det har aldrig funnits hela områden av en sån karaktär förrän miljonprogramområdena byggdes. Då fick Stockholm plötsligt en segregation vi inte haft tidigare.

Rätt ironiskt egentligen att detta Socialdemokratiska projekt skapade en segregation där det inte funnits någon.
+1
Jan Wiklund (15 Februari 2012 07:28):
Rasmus: Jag tror du skjuter in dig lite orättvist på just sossarna. Det är samma slags byggande oavsett vilka som har styrt olika kommuner. Och det ser ut likadant i Frankrike där gaullisterna har styrt, och i England där konservativa har styrt större delen av tiden. USA, som Jacobs skriver om, har dessutom haft samma sorts segregerade miljonprogramsområden, extra jävligt där på grund av deras subventionssystem som föste samman alla fattiga i samma hus.

Segregationen är en följd av tro på stordrift i byggandet, som är en konsekvens av den framgångsrika stordriften inom industrin. Planeringsprinciperna var likadana överallt, och avsågs gynna sådan stordrift. Möjligen blev det extra effektivt i Sverige på grund av en effektiv stat (sedan Karl XIs tid), men strävandena var desamma överallt.

Ja till och med i Spanien under Franco, där miljonprogramsområden byggdes av franquistiska fastighetsspekulanter som till och med struntade i att dra in vatten och avlopp. Detta kan man läsa mer om i Manuel Castells: The city and the grassroots. Även där gällde stordriftsprincipen.
 0
Gunnar Einarsson (15 Februari 2012 16:05):
Rasmus, coolt med "småindustrierna", och på fashionabla Östermamlm, dessutom! Stockholm är verkligen en underbar stad! :)

Den socialt mixade kulturgeografin i den svenska stenstaden är säkerligen inget specifikt utan den hittar man antagligenm mer eller mindre överallt.

Som sagt, landshövdingehus har inte funnits i Stockholm. Det är en specifik göteborgsk hustyp, ungefär som New Yorks "dumbbell" tenements (se min profilbild), och byggda för ungefär samma inkomstkategorier. För att en gång ha varit som träden i skogen så är de flesta tyvärr rivna idag, vilket gör att det ibland kan vara svårt att föreställa sig hur det riktiga Göteborg egentligen såg ut så sent som på 70-talet.

Carlsson-Klauzner, givetvis var landshövdingestadsdelarna till överväldigande del bebodda av en arbetarbefolkning som slet hårt och betalades blygsamt, påstår inte annat, men jag menar att våra föreställningar om den sociala segregationen i efterhand ändå lätt blir överdrivna. Som sagt, stenstaden byggdes med en mix av lägenheter för alla inkomstgrupper, som någon påpekade antagligen ett medvetet ekonomiskt tillvägagångssätt från byggmästarnas/fastighetsägarnas sida. Det gör att rik och fattig här bodde nära varann, även om du naturligtvis inte hittar samma mönster av stora och små lägenheter i landshövdingekvarteren.
Överhuvud var de geografiska avstånden dessutom mindre än idag. Från medelklassvåningen på Vasagatan går du genom trä- och landshövdingestadsdelen Haga till medelklassvåningen på Linnégatan på tio minuter.
Den förmodernistiska blandstaden var alltså som sagt socialt skiktad, men i geografisk mening går det inte att jämföra med exempelvis avståndet innerstan/Angered dit du inte ens kan ta dig till fots.
Sedan är det ju inte helt rätt att kalla dåtidens inflyttade landsortsbefolkning för "invandrare" heller eftersom segregationen idag handlar om skiktning på etnisk basis, inte social kategorisering. Dåtidens nyinflyttade kom exempelvis snabbt in i ett sammanhang av arbete och gemenskap med de som redan bodde i staden, något som inte sker idag.
 0
Gunnar Einarsson (17 Februari 2012 11:48):
Mats O: "Jag ogillar nyliberalismen lika mycket som vänstersosseflum."

Bra, det placerar oss i ungefär samma båt då.
 0
Mats O. (17 Februari 2012 15:53):
Självklart Gunnar, och ska vi ha en ny fungerande bostadspolitik i det här landet fungerar varken nyliberalism eller en gapig 'allt-åt-alla' retorik
 0
Gunnar Einarsson (20 Februari 2012 00:26):
Jan Wiklund (12 Februari 12:36):

"Kommunerna behandlar de tomter som finns som marknadsvaror som ska säljas så dyrt som möjligt - exempelvis tar man mycket mer för tomter i centrum än för tomter perifert, och driver på det viset byggbolagen att bygga perifert. Kostnaden för detta handlar på ett annat konto så det struntar fastighetskontoret i."

Detta låter kanske utopiskt, men hur vore det om kommunen bara "hyrde ut" tomten istället för att sälja den (inklusive möjligen för en engångssumma)? Om enligt leasing-kontraktet inlösen bara kunde gå tillbaka till kommunen, skulle inte det skapa central priskontroll och därmed kunna förhindra både prispress mot utlokalisering samt att tomten blir en spekulationsvara?
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5371 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter