Utskrift från gbg.yimby.se
....

Städer är en funktion av mänsklig aktivitet

 

En förfallen Sluss…

Städer är i grunden en funktion av mänsklig aktivitet. I Stockholm och Göteborg tappade stadskärnorna ungefär hälften av sina invånare mellan 1945 och 1980, samtidigt som medelåldern rörde sig kraftigt uppåt. Under 70-talet blev situationen närmast desperat när kärnans fall spred sig till hela stadsområdet – under decenniet tappade de båda städerna hundratusentals invånare. Utvecklingen var helt jämförbar med den man kan se i amerikanska storstäder som Cleveland eller Detroit.

Följden av befolkningsraset var synbar för blotta ögat, förfallet var bedövande. I Göteborg blev följderna fruktansvärda när sju hela stadsdelar drabbades av systematisk förintelse, för att ersättas med förortsliknade betonglängor. Stockholm klarade sig bara marginellt bättre.


…som såg sina bästa dagar innan Essingeleden kom till…

Och det är här som förfallet blir intressant, för egentligen kan man analysera det som en effekt av att den mänskliga aktiviteten stannade av. Stockholm, Göteborg eller Detroit expanderade våldsamt när industrialismen bröt igenom mellan 1870-1914. Serier av innovationer ledde till en makalös industriutbyggnad. Lönerna steg snabbt vilket gjorde städerna till magneter och befolkningarna fördubblades på enstaka decennier. Den tilltagande aktiviteten manifesterades i ett byggande som söker historiska motsvarigheter, samtidigt som enorma investeringar gjordes i ny infrastruktur. Ironiskt nog skulle alltsammans bara några decennier senare förfalla på ett lika spektakulärt sätt.


…Stockholms största gaskokare…

Själv har jag sett förfallet i vitögat. Jag glömmer aldrig när jag och min vän Annika stod högst upp på en övergiven skyskrapa i Detroit och såg ut över den döende staden. Det som slog emot oss var den totala avsaknaden av liv. Nere på gatorna härskade tomhet – människorna var borta och på rivningstomterna fanns inte ens bilar parkerade. All den energi som ska karaktärisera en storstad var försvunnen.


…är en del av platsens förfallande infrastruktur …

Och utan mänsklig energi dör städer. Det sägs att man bör skriva av två-tre procent av en byggnads värde varje år. Efter ungefär 30 år innebär det att drygt två tredjedelar av värdet är borta. Resonemanget låter ibland abstrakt – intuitivt känns det inte alltid logiskt att fastigheter tappar sina värden i en rak skala.

Men intuitionen leder fel. Över en 30-årperiod förändras tekniken och smaken på ett radikalt sätt i ett dynamiskt samhälle. Kontinuerliga investeringar i elsystem, avlopp, isolering, energilösningar o.s.v. gör att man utan överdrift kan påstå att det byggs ett nytt hus inne i det gamla ungefär vart fjärde-femte decennium. Förändringarna är nästan lika stora på utsidorna: fasadrenoveringar och vindsutbyggnader får ofta genomgripande resultat.


…Den Heliga Graalen är lika rostig som allt annat, men höjdpunkten är nog ändå…

Men det betyder också att städer som är dynamiska ständigt behöver infusioner av mycket stora mängder kapital – som bara kan skapas av en fortsatt mänsklig kreativitet och dynamik. En stad som inte klarar av att svara på omvärldens innovativa tryck utsätts för kontinuerliga förluster av arbetsplatser, inkomster och befolkning – vilket kommer att led till ett lika obarmhärtigt förfall. Det som Göteborg och Stockholm mellan 1945-1980 och Detroit – som aldrig fick uppleva någon vändning – visar är hur snabbt kollapsen sker.

För städer är bara en förlängning av de människor som finns där inne. Växande industrier skapar efterfrågan på nya byggnader, vars utformning sedan blir en funktion av den mänskliga fantasin, produktivkrafternas utveckling (vad klarar kranarna) och den institutionella överbyggnaden (vad tillåter lagen).

Det här skapar två sorters städer. Den ena befinner sig i Laxå/Detroit hörnet, och den retirerar sakta bakåt bland ruiner och en åldrande befolkning. Förfallet och den sjunkande standarden på husen och infrastrukturen gör att kreativa människor försvinner allra snabbast, vilket skapar ett negativt urval. I Detroit är halva befolkningen analfabeter, i de svenska Bergslagsstäderna når ohälsotalen rekordnivåer.


…när vi hittar det bortglömda proppskåpet…

Den andra typen av stad växer befolkningsmässigt och ekonomiskt. Här investeras det ständigt i nya byggnader. Två av de faktorer jag skrev om tidigare (fantasi och produktivkrafter) gör att byggandet egentligen aldrig kan vara statiskt – tekniken utvecklas, och fantasin är i hög grad en rörlig egenskap. Det gör att växande städer befinner sig i en evolutionistisk process av ständig förändring.

Och här är dagens svenska överbyggnad på väg att utvecklas till ett dåligt skämt. Hela regelsystemet, med stel planering, rika överklagandemöjligheter, bristfällig kommunikation mellan olika myndigheter, föråldrade finansieringssystem för infrastrukturen och – inte minst – de ofta bisarra Riksintresseskrivningarna gör att antalet möjliga arkitektoniska uttryck pressar ihop nybyggnaderna på ett sätt som får kritikerna att storkna. Hoppressningsmekanismerna fungerar likadant överallt. Själv kan jag tänka på hur stiliga skyskrapsförslag pressades ihop till ett mussel-liknade beläte nere vid Hotell Continental och hur Helsingborg under loppet av några enstaka år berövats två oerhört spännande byggnader.


…till ett utplånat spårvagsnät.

Det vi har gjort är samtidigt djupt ohistoriskt, för städer har alltid förändrats. Den oreflekterade konservatismen kan bara dominera i stagnerande samhällen, vilket väl gör det logiskt att Sverigedemokraterna hör till Länsstyrelsens varmaste anhängare i Helsingborg.

Jag har valt att illustrera den här krönikan med bilder från Slussens allra mest kollapsande delar av det allra enklaste skäl – förfallet demonstrerar tydligt valet mellan förändring och konservatism. Det snabbt växande Stockholm har minst av allt något behov av att delas på mitten av en kollapsande motorvägskorsning, men för vår ryggmärskonservatism spelar det uppenbarligen ingen roll. Minnen och nostalgi är naturligtvis naturliga mänskliga drivkrafter, men det verkar angeläget att diskutera i hur hög grad de dessutom ska dominera lagrummet.
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
+1
Jan Wiklund (26 Mars 2012 15:52):
Samtidigt är det lite skrämmande att det som byggdes före 1930 i de flesta fall enkelt kan byggas om till att fylla nya funktioner, medan det som byggdes därefter, under funktionalistiska fanfarer, är snävt låst till en användning. Och det är nästan all bebyggelse som finns i landet.

Allt detta måste alltså förintas, medan det som byggdes före funktionalismen kan ändras successivt när det behövs. Både till form och till innehåll.
 0
karl (26 Mars 2012 16:12):
Inte nödvändigtvis Jan.
Allt som oftast är det lättare att ändra planlösning i en pelar/bjälklagsstomme av modernistiskt snitt än vad det är med bärande väggar.
+2
Anders Norén (26 Mars 2012 17:11):
Studera turerna kring gamla Landsarkivet i Lund för ett bra exempel på hur arkitektur från olika epoker (ca 1900 resp. ca 1970) låter sig, eller inte låter sig, anpassas till en annan användning. Funktionalismens paradox är att slagordet "formen följer funktionen" med tiden blir att "funktionen följer formen" eftersom formen svårligen låter sig anpassas till en ny funktion.
+1
Rasmus (26 Mars 2012 17:55):
Egentligen är exemplet slussen i denna artikel oerhört intressant. Normalt skulle jag varit en stor anhängare av att den här typen av förfallna miljöer ska få vara kvar och inte rivas. Främst för att de kreativa människorna som skrivs om i artikeln behöver dessa platser i en växande stad för att få utrymme att var kreativa.
För mig representerar miljöerna på bilderna i artikeln rena drömplatserna. Dvs om man kan lägga beslag på dem till nästan ingen kostnad och sen långsamt transformera dem till supercoola designmiljöer samtidigt man själv använder dem som arbetslokaler/bostäder. Ur den synvinkeln kan jag verkligen förstå motståndet mot en rivning och i vanliga fall skulle jag själv stått på barrikaderna för att stoppa rivningen.
Problemt i slussens fall är att mängden ytor potentiellt användbara för kreatörer är så litet i relation till mängden ytor som är helt oanvändbara, pga att de är vägar, att det skapar problem för hela staden att låta slussen i nuvarande utformning vara kvar.
+1
Rasmus (26 Mars 2012 18:01):
@Karl
När det gäller fabriksbyggnader och kontorsbyggnader i modernistiskt snitt håller jag helt med dig. De har ofta extremt flexibla stommar och kan relativt enkelt byggas om och bli fantastiska miljöer. Fastighetsbolaget Vasakronan har gjort massor med sånt med väldigt bra resultat. Det motsatta gäller tyvärr de flesta bostadsbyggnader i modernistisk stil.
 0
Jan Jörnmark (26 Mars 2012 18:10):
Rasmus 17.55: Det rör sig om otroligt små ytor. I förhållande till totalarealen. Dom sista tre bilderna (som föreställer själva Slussen samt elcentraler tll Stockholms <Spårvägar) kan överhuvudtaget omöjligen anändas till någonting.
 0
Peter Å (26 Mars 2012 19:41):
"...under
decenniet tappade de båda
städerna hundratusentals
invånare. Utvecklingen var helt
jämförbar med den man kan se i
amerikanska storstäder som
Cleveland eller Detroit." Det här är för mig nya uppgifter. Var har du hämtat dem? Visserligen flyttade man ut från Landala, Annedal m m men det fylldes ju snabbt på igen när de nya husen stod klara. Och ofta med högre exploatering än tidigare, om än med färre boende per kvadrat.
 0
Johannes Hulter (26 Mars 2012 19:49):
Nu ser jag fram emot den där grafen som Jan brukar visa med befolkningskurvan... :)
 0
Peter Å (26 Mars 2012 19:52):
Och det var ju inte att folk flyttade ut som gjorde att man rev - det var en politiskt beslutad och med kommunala medel bekostad stadsförnyelse som genomfördes. Kommunala bolaget Göta Lejon köpte systematiskt upp hus för tömning och rivning, som du säkert känner till. De boende tvingades flytta, oftast mot sin vilja, till förorter där de inte kände sig hemma. Jag menar ju att det inte är enbart ekonomin som styr stadsutvecklingen utan i lika hög grad den politiska viljan och förmågan.
 0
Jan Jörnmark (26 Mars 2012 20:07):
Det som är SDN Centrum (och var) SDN Linne i Göteborg tappade från 130 000 invånare 1945 till drygt 60 000 är 1980. Stockholms utveckling kan man se i grafen på sid 5 i den här rapporten: http:​/​/​www.​svefast.​se/​BinaryLoader.​axd?​OwnerID=​9a9ae28.​.​
 0
Mikael Kreutz (26 Mars 2012 20:10):
Whites förslag på Vasagatan i Stockholm är verkligen helt fantastiskt. Skulle inte Hultén & Co. kunna be om blåprinten och uppföra skrapan vid Korsvägen som entré till Västlänken? :)
 0
Peter Å (26 Mars 2012 21:15):
Tack för klargörandena, bra länkar, då förstår jag bakgrundsmaterialet bättre. Men vi är ganska överens om att det inte var ekonomiska utveckling som tömde de gamla stadsdelarna - det var politisk vilja som berövade oss dessa i många delar föredömliga stadsdelar med många stadskvalitéer som inte kunnat återskapas. Annedal, Olskroken, etc. Med en annan politisk vilja hade de kunnat rustas upp och levat kvar och Göteborg varit en rikare stad.
+1
Jan Wiklund (26 Mars 2012 22:17):
Det var ju också - eller har jag fel? - standardutvecklingen som tömde dem. Jag bodde t.ex. tillsammans med mina föräldrar i ett rum och kokvrå i Vasastan mitt första halvår 1950, men sen flyttade vi till en tvåa i Hökarängen.

Så tätt och trångt som man bodde på 40-talet ville man helt enkelt inte bo när produktivitetsutvecklingen resulterade i högre BNP. Alltså, observera, trångt i betydelsen människor per rum. Inte lägenhetsyta per markyta. Vasastans kapacitet i den senare bemärkelsen hade vi bara haft gott av i Hökarängen.
 0
Mats O. (26 Mars 2012 22:28):
Eller så kan man säga att dom stora barnfamiljerna som bodde i centrum i Stockholm och Göteborg på 1940- och 50-talet försvann till villaområden och förorter på 1960- och 70-talet.

Kvar i dom stora, gamla och nedslitna lägenheterna i stan bodde gamla tanter och gubbar som missade bostadsrättståget med omvandlingarna på 1980-talet. In i deras lägenheter flyttade istället unga kreativa människor som blev miljonärer på sitt boende under ett decennium.
 0
Linus (26 Mars 2012 23:56):
"Hälften av Detroits invånare är analfabeter" ??

"Under 70-talet blev situationen närmast desperat när kärnans fall spred sig till hela stadsområdet (Göteborg/Stockholm" ??

Var får du alla påhitt ifrån !?
+1
Jan Jörnmark (27 Mars 2012 07:08):
http:​/​/​detroit.​cbslocal.​com/​20​11/​0​5/​0​4/​report-​nearly-​h.​.​

http:​/​/​theweek.​com/​article/​index/​2150​55/​detroits-​shock.​.​

Och apropå Stockholm - tror du att den utveckling du såg i grafen i mitt inlägg igår 20.07 skapade något annat än en desperat situation? Stan tappade under 70-talet nästan exakt 100 000 invånare, det är ett faktum och inget jag kan hjälpa. Tyvärr.
 0
Matthias H. (27 Mars 2012 08:21):
Linus, vad menar du? Du måste väl känna till det Jan beskriver, i annat fall får du läsa dig till det, det finns mycket att läsa om storstädernas folktapp under dessa decennier.

Förväxla inte heller det med Storstockholm eller Storgöteborg, det har hela tiden vuxit men själva städerna/kommunerna tappade.
 0
Mats O. (27 Mars 2012 09:48):
Arkitekten Otto Eriksson skriver idag om handlingsförlamningen i Göteborgs stad: http:​/​/​www.​gp.​se/​nyheter/​debatt/​1.​8990​81-​goteborg-​flas.​.​
 0
Jan Jörnmark (27 Mars 2012 17:38):
70-tals krisen blir bara mer och mer intressant ju mer man lär sig om den. En början kan vara att tita på SCBs befolkjningspyramid för Stockholm här:
https:​/​/​www.​h5.​scb.​se/​kommunfakta/​pyramider/​pyra_​frame.​.​

Lägg märke till barnantalets utveckling - nästan halveringar 1970-1980, för att sedan uppvisa en mycket kraftig ökning fram till idag. Där har vi en stad som medelklassen lämnar, för att sedan uppvisa det exakt motsatta utvecklingen.

Som en effekt ökar också priserna på en kvadratmeter lägenhetsyta inom tullarna från 5000 SEK i mitten av 1970-talet till dagens 50-60 000 SEK (fasta priser).

Man kan tycka mycket om det, men naturligtvis förfaller och rivs en stad med så låga fastighetsvärden snabbt.
+3
Niklas Öhrström (27 Mars 2012 21:28):
Mats O:
Mindre detaljer i detaljplanerna helt enkelt.. Eller varför inte putsa av de stadsplaner som lades på 1800-talet och följa samma princip idag? Lite detaljstyrning och mycket mark färdiga att fyllas med kvarter. Egentligen rätt självklart, men vi gör det onödigt svårt för oss.
+2
Håkan Tendell (27 Mars 2012 23:26):
Kanske är stagnationen över, i vart fall i Göteborg. Staden expanderar inåt, gudsförgätna centrala ödemarker pålas och bebyggs. Faran är dock att man för de närmaste hundra åren kastar bort värdefull citymark på alla dessa sexvåningars och niovåningars hus som dyker upp här och var. Det bästa vore om varje ledig yta bebyggdes med 40-våningars skyskrapor. Upp till 40 våningar kan skyskrapor vara smäckra med få antal hissar varför de kan passa in i princip överallt. Men självklart finns det även utrymme för 80 våningar. Staden i övrigt är så tillplattad med låghus att det ändå inte finns någon risk för att folk med inverterad svindel skall svimma på gatorna. Staden måste bli mer tredimensionell av såväl funktionella som estetiska skäl. Täthet. Mångfald. Dynamik. Variation. Kontraster. Som en blandning av Blade Runner och Moulin Rouge bör det Göteborgska stadslandkapet förvandlas till. Mega-City One. Art Deco. Futurism. Stål, neon och pastellfärgade cupcakes från 1800-talet.
 0
Mats O. (28 Mars 2012 11:07):
Man måste allvarligt ifrågasätta kompetensen hos den politiska ledningen för stadsbyggnadsfrågor i Göteborg och dom direktiv dom ger SBK när man lägger tid, resurser och miljontals kronor på att ta fram detaljplaner för 1000-tals lägenheter i områden där ingen vill bygga och ingen vill bo.
 0
Daniel Andersson (28 Mars 2012 15:56):
@Mats O: Med en stadsplanering i laissez-faire-anda skulle vi klara oss utan både politiker och tjänstemän och spara mycket pengar. Det kanske vore bättre än dagens ångestfyllda stadsplanering. Fast en del planering krävs nog för att få en effektiv, säker och sammanhållen stad. Jag vet inte.

Tanken att alla skall kunna trivas där de bor och kunna göra bostadskarriär inom området är rimlig. De stora problemen är inte att några planer inte genomförs, utan fattigdom som gör att de med behov ej har råd med större boende samt bristande attraktivitet som gör att de som har råd ofta söker sig till andra områden. Dessa problem borde alla politiker adressera som säger sig verka mot en segregerad stad, om man inte anser att bästa lösningen är att helt riva dessa områden.

Fast det gör förstås ingen gladare och alla fattigare om allt som görs är att lägga fram planer som saknar förutsättningar att genomföras.
 0
Carl (5 April 2012 13:55):
Problemet är ju till stor del hur det fungerar när vi bygger nya områden eller restaurerar gamla. Funktionalismen är ju förödande, där fokus är på ljusinsläpp, solvinklar, buller etc. Den gamla gårdsarkitekturen var mycket mer givande. Dessutom gjorde utsmyckningen av byggnaderna området levande. Ett steg i rätt riktning kan vi ju faktiskt finna i detta initiativ: http:​/​/​www.​alvstranden.​com/​forumroot/​aelvrummet-​kommen.​.​
Ett liknande tänkande skulle ge mindre byggbolag möjlighet att bygga ett hus i gårdsstrukturen. Områderna skulle bli mer levande och inte så sterila genom variationen i arkitektur.
 0
Ragnar Lind (23 April 2012 14:05):
Jag minns faktiskt den där toppen i folkmängd i Stockholms stad, tydligen var jag intresserad av Stockholms befolkningsstatistik som 12-åring 1961. Men jag är inte säker på at man kan dra paraleller med Detroit och Cleveland. Vår familj flyttade från Nacka till en 5-rumslägenhet på Kungsholmen 1963. Jag minns den flagnande fasaden på jugendhuset mittemot, många av de äldre husen var i dåligt skick, och tidsandan var sådan att "det gamla skulle bort" (fast huset var ju inte mer än 55-60 år, faktiskt inte äldre än vad Finntorp, där jag växte upp, nu är. Det är intressant att leka med tidsperspektiven!). En hel del i omgivningen revs, men det byggdes hela tiden nytt, under alla de ca 25 år,som jag hade kontakt med eller själv bodde i kvarteren. Många av de äldre husen rustades också upp när opinionen mot rivningarna vände i slutet av 60-talet. Någon "Detroit- situation" upplevde jag aldrig.
Vid 60-talets början var medelstorleken på en lägenhet i innerstan något över 1 rum och kök (Östermalm väl undantagen). Den uppvuxna "Rekordgenerationen" flyttade till större utanför stan när standarden steg. Föräldrarna stannade ofta kvar, då det ju blev mer plats. Jag läste någonstans att det aldrig har byggts större lägenhetsyta per ytenhet i
innerstan än under 70- talet. Det var tur det. Då kunde barnfamiljerna söka sig tillbaka in mot stan igen.
Men det har ändå skett en utglesning. Så tex har Södra Guldheden i Göteborg tappat nästan hälften av sin befolkning sedan 1960. Dock utan att ha lämnat ruiner efter sig, tvärtom är området väldigt attraktivt.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5337 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter