Utskrift från gbg.yimby.se
....

Riksintresset hotar arkitektur

 
Nätverket YIMBY är med i Tankesmedjan Levande staden. Tillsammans har vi tagit fram en rapport om riksintresselagstiftningen, Riksintresset - i vems intresse? I samband med rapportsläppet skriver vi om rapporten i Dagens Industri. Rapporten kan du läsa här.



Sverige skulle kunna vara på väg in i en period av byggande där ställningen som arkitektoniskt föregångsland skulle kunna återtas. Men tyvärr gör dagens katastrofala regelsystem det sannolikt att utarmningen fortsätter. Det skriver nio arkitekturdebattörer i tankesmedjan Den levande staden.

Förbundsdirektören för Sveriges arkitekter Catherina Fored, bostadsminister Stefan Attefall och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillhör dem som under de senaste veckorna har debatterat arkitekturens eftersatta roll i svenskt byggande. Fored har också framhållit ett växande problem med den svaga arkitekturen: Kraven på den ökar när trycket mot att förtäta våra stadscentrum växer.

Eftersom kärnorna i våra större städer har en synnerligen varierande arkitektur öppnar 2010-talets stadsförnyelse enorma möjligheter, där vi har chansen att reparera många av 1960-talets misstag.

Men svensk byggplaneringspraxis säger tyvärr att vi kan vänta oss motsatsen. Skälen till utarmningen är många, men en av huvudorsakerna ligger i det planlösa och slumpmässiga användandet av de så kallade riksintressena för kulturmiljövården. Det är ett katastrofalt regelsystem som kommit att uppmärksammas i allt högre grad de senaste åren, och som även har lett till att Sverige fått en inofficiell arkitekturpolitik som utgår från improvisationer på våra 24 länsstyrelser.

På uppdrag av Den levande staden har juristen Klara Hartman analyserat varför de systematiska bristerna i lagtillämpningen uppkommit.

Rapporten visar att tillståndet beror på ett systemfel som uppkom när plan- och bygglagen instiftades 1987. Det uppstod då ett vakuum i lagstiftningen mellan de kommunala detaljplanerna och de nationella intressena. Ingen myndighet har egentligen kunnat förklara ett område som riksintressant, eftersom sådana mandat aldrig utfärdades.

I brist på fast struktur i lagstiftningen har det i stället etablerats en närmast anarkistisk ordning. När Sveriges Kommuner och Landsting försökte inventera riksintressenas tillstånd förra året visade det sig att delar av materialet över huvud taget inte existerade.

På området för kulturmiljövård har verkliga inventeringar ersatts med lösa skrivningar som utformades i åren runt 1970 och som ledande kulturvårdare själva beskrivit som ett oordnat "vimmel av intressen". Effekten av den bristande lagstiftningen har blivit att det kommunala självbestämmandet reducerats på ett både kraftfullt och godtyckligt sätt.

I brist på ordning har länsstyrelserna tagit fasta på det enda de uppfattat som möjligt: man har gång efter annan hållit ned höjden på byggnader. Historien har reducerats till att bli ett likhetstecken med stadssilhuettens höjd. I nästa steg har man på olika sätt försökt osynliggöra den nutida arkitekturen. I ett uppmärksammat fall i Västervik förra året ”utvecklade” till exempel Kalmar läns länsstyrelse arkitekturen genom att försöka göra det nya huset genomskinligt och "gömma det bakom träd".

Men även om det är lätt att kritisera länsstyrelsearkitekturen måste man också inse att den varit det enda möjliga sättet att hantera en situation där många grupper har intressen. Trycket mot länsstyrelserna har blivit hårt, samtidigt som det varken existerar någon arkitekturpolitik eller tydlig lagstiftning för hur förnyelsearbetet i städerna ska hanteras.
Därför har resultatet sannolikt bara kunnat bli den utarmning vi ser i dag.

Vi anser att det här tillståndet är oacceptabelt i ett läge där chansen till nyskapande arkitektur är större än på länge. I dagarna läser vi om hur Alecta planerar att riva ett av de dystra kontorshus som byggdes i samband med Klararivningarna och liknande projekt pågår på många håll runt om i landet. Sverige kan vara på väg in i en period där vi skulle kunna återta den ställning som arkitektoniskt föregångsland som vi hade under stora delar av 1900-talet. Men eftersom det är omöjligt att lappa och laga i en lagstiftning som bara kan beskrivas som sämre än undermålig, krävs det i så fall att vi börjar med ett totalt nyskapande av dagens institutionella förhållanden.

Styrgruppen för tankesmedjan Den levande staden
Anders Gardebring, YIMBY Stockholm
Jan Jörnmark, författare och docent
Johannes Åsberg, YIMBY Göteborg
Lars Strömgren, Urbanisma
Lina Glans, Jagvillhabostad.nu
Rudolf Antoni, Fastighetsägarna
Martin Sahlin, Stockholms studentkårers centralorganisation
Simon Imner, Sveriges Byggindustrier
Stina Fredriksson, Göteborgs förenade studentkårer

Rapporten kan läsas i sin helhet här.
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm, Yimby Uppsala och Yimby Malmö.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
+2
Jan Wiklund (12 Juni 2013 12:29):
Jag frågar mig ändå hur mycket som beror på detta, och hur mycket som beror på a. fastighetsföretags ointresse för att kosta på eftersom deras kunder inte använder exteriören och inte är beredda att betala för den, och b. arkitektskråets självpåtagna moralism/bourdieuanska revirpink som förbjuder allt som kan tolkas som utsvävningar och eftergifter åt den vulgära massans smak.

Det är klart, kan man undanröja ett hinder är det givetvis bra. Men de andra återstår.
 0
Emanuel Alfredsson (12 Juni 2013 12:33):
Jante och Godwin's Lag är hindren här. Se till att få dem undanröjda.
 0
Matthias H. (12 Juni 2013 15:42):
Läste detta igår, bra artikel.
 0
Intressenten För Folkopinionen (12 Juni 2013 16:13):
Angående byggnaden i Västervik som nämns i artikeln:


http:​/​/​www.​lansstyrelsen.​se/​kalmar/​sv/​nyheter/​20​11/​Pag.​.​

http:​/​/​www.​lansstyrelsen.​se/​kalmar/​sv/​nyheter/​20​13/​Pag.​.​


Det var alltså fråga om en stor byggnadsvolym vid vatten. Ett "landmärke" skulle dominera. Det är ju inget nytt under solen.

Ångern kommer ofta efteråt, när det är för sent.


Förre Apoteket-VD:n Stefan Carlsson, numera landshövding i Kalmar län, gav dock klartecken:

http:​/​/​sverigesradio.​se/​sida/​artikel.​aspx?​programid=​86.​.​


Så här blir det:

http:​/​/​sverigesradio.​se/​sida/​artikel.​aspx?​programid=​86.​.​


Så här tänkte man sig från början:

http:​/​/​sverigesradio.​se/​diverse/​appdata/​isidor/​images/​.​.​

Intressant, men kanske hellre "lite längre bort"...

Den lokala opinionen är delad.


Så här ser det ut idag:

http:​/​/​sverigesradio.​se/​diverse/​appdata/​isidor/​images/​.​.​


Så här såg det ut anno dazumal (före en brand på 50-talet):

http:​/​/​upload.​wikimedia.​org/​wikipedia/​commons/​thumb/​a/​.​.​


Ibland skulle man önska att vissa byggnader var mer genomskinliga. Arkitekter kan göra fel. Tyvärr gör de ofta fel och ibland saknas lyhördhet. Man kan ju fundera på vad som var mest populärt i den lokala opinionen: Waterfront i centrala Stockholm, eller det första av förslagen (som inte kommer att byggas) i Västervik.

Om riksintressena "hotar" oönskad arkitektur, så är jag beredd att kalla det för demokratins gång. I detta fall tycks emellertid landshövdingen ha fått sista ordet. Kanske blir det bra ändå.
+1
Jan Jörnmark (12 Juni 2013 19:31):
Intressant tanke att man skulle låta "Landshövdingen" avgöra i stort sett samtliga byggplaner i centrala lägen i Sverige. Skulle dock inte vilja kalla det för demokrati.

Möjligen aktiv arkitekturpolitik.

Kan också berätta att det andra exemplet som fanns med i artikeln på Landshövdingearkitektur (bra ord!) var ABBA-museet på Djurgården. Ströks dock p g a utrymmesbrist.
 0
Göran Johnson (12 Juni 2013 23:56):
Mycket intressant och klargörande rapport om hur riksintressebegreppet tillkommit och tillämpas! Borde läsas av alla berörda.
 0
Harald Åberg (13 Juni 2013 09:48):
Ju längre diskussionen om ett nybygge kommer desto större att någon refererar till Hitler? (Eller i det här fallet förhoppningsvis Speer.)

Är inte helt säker på att Goodwins lag påverkar utfallet i arkitektur- och stadsbyggnadsdebatten.

En oklart definerad lagstiftning känns som ett större problem. Att regelverket behöver rivas upp och göras om känns självklart.
 0
Emanuel Alfredsson (13 Juni 2013 12:52):
Klassicismhatet bland modernisterna är just Godwins Lag i praktik. Så fort man talar om folklore och referenser till grekisk, romersk och nordisk mytologi, så kommer Speerkortet snabbare än man kan säga Landshövdingehus. Ganska tråkigt i längden och faktiskt hycklande, då det närmaste man kommer funkis på det planet är Pol Pot, Stalin och Mussolini.
+1
Jan Wiklund (13 Juni 2013 14:35):
Emanuel: Stalin gillade väl snarare nån sorts art deco/klassicism-hybrid? Modernisterna blev ju ganska snart utfrysta efter ca 1927. Med andra ord, Stalin hade en rätt normal folklig estetisk smak - eller vädjade i alla fall till en sådan för att få stöd för sin politik.

Det torde nämligen finnas ett rationellt skäl för att politiska tyranner i regel inte har gynnat modernistisk arkitektur, nämligen att dom i alla fall på något sätt måste få stöd. Och då har de valt sånt som inte har påverkat deras program i övrigt. Hitler kunde skälla på modernister för att dölja det krigsprogram han höll på med samtidigt. Något populärt måste han ju göra, annars skulle han inte kunna sitta kvar.
 0
Mats O. (13 Juni 2013 19:50):
# Jan Wiklund

"...fastighetsföretags ointresse att kosta på.."


Aspelin-Ramm har fått Mölndals kommuns arkitekturpris 2013 för deras ombyggnad av den gamla lärarhögskolan. Lärarhögskolan förde under ett antal år en dyster tillvaro när utbildningen försvann, dom tomma byggnaderna var på väg att ruttna sönder och jättebyggnaden skulle troligen ha hamnat i nån av Jan Jörnmarks böcker.
Men efter lyckad ombyggnad har hittills ett 10-tal företag, små och stora flyttat dit samt en restaurang och en skola. Vidare planerar Aspelin-Ramm att bygga 500-700 lägenheter i närområdet.

Jag tycker det är ett klockrent exempel på ett företag som investerar 100-tals miljoner (?) i en långsiktig strategi för att höja ett helt område med gamla byggnader (visserligen bara från 1970-talet) som höll på att helt förslummas.

http:​/​/​www.​pedagogenpark.​se/​
 0
Oscar A (13 Juni 2013 20:16):
Att de massproducerade modernistiska skolådorna från 60 och 70-talen inte kan rivas på grund av diverse intressen vore bedrövligt.

Något egenvärde i att arkitekturen är nyskapande finner jag dock inte. Sådan arkitektur som är "nyskapande" är främst till för att tillfredställa arkitektkåren, inte vanligt folk.
 0
Daniel Bergqvist (13 Juni 2013 22:41):
Rätta mig om jag har fel, men pågår det inte just nu en SoU som skall ta reda på vad ett riskintresse egentligen är och ifall även bostäder kan komma att klassas som riksintresse?
 0
Herbert Tingesten (13 Juni 2013 23:28):
Oscar A: "Nyskapande" i betydelsen "inte fyrkantig låda". Att bygga ett hus i t ex klassisk sekelskiftesstil vore nyskapande i Stockholm.
 0
Sven Renquist (14 Juni 2013 02:10):
Oscar o Herbert: Att bygga likadana hus en gång till fast drygt hundra år senare är per definition inte nyskapande. Artikeln i Dagens Industri illustreras av Stockholms stadsbibliotek. Det var däremot en nyskapande byggnad. Då kombinerade man den fyrkantiga lådan med en cylinder. Dessutom egyptiserar byggnaden på ett sätt som aldrig tidigare skådats i Stockholms stenstad.
 0
Daniel (14 Juni 2013 08:16):
@Sven att skapa samma hus om och om igen (funkis) i hundra år är heller inte nyskapande.
 0
Jan Wiklund (14 Juni 2013 09:09):
Och varför måste det vara så nyskapande?

Ett vettigare kriterium borde vara om folk spontant gillar det eller inte. Lite nyskapande här och där vore förstås ok, men strävan efter mer frekvent nyskapande skulle bara bli flåsigt, tycker jag.

Den nu gängse arkitekturen uppfyller förstås inte det kriteriet heller; den framkallar oftast en vag motvilja. Inte bara för att den inte är nyskapande (Daniel har bara alltför rätt), utan också för att dom flesta inte gillar det som är alltför avskalat. Det har såväl Jylkäs som Sternudd konstaterat.

Fast den här diskussionen har vi haft förut.

Intressantare just nu är kanske hur man blir kvitt den perversa ståndpunkten att bara för att ett visst område uteslutande består av t.ex. funkislimpor måste det som eventuellt byggs där också bestå av funkislimpor, för att "bevara områdets karaktär". Varför anses en tråkig och enahanda karaktär som något att bevara? Och hur för man krig mot en så tråkighetsfrämjande ståndpunkt?

Och hur för man in diskussionen på lokalt nyskapande, eller nyskapande i sitt sammanhang? Ett fejkat 1800-talshus vore nyskapande i Rinkeby men inte i Vasastan. Är det inte variation vi vill ha? Ett funktionalistiskt glashus vore på samma sätt nyskapande på Västmannagatan. Man behöver förvisso inte uppfinna hjulet på nytt - men skulle man inte åtminstone kunna sprida det?
 0
Daniel (14 Juni 2013 10:23):
När det gäller riksintressen så borde det vara intressant att hitta platser där det finns stora kontraster. I Göteborg t.ex. så finns det på Hisingen längs med Hjalmar Brantingsgatan 6st landshövdingekvarter. Alla husen runt om är lamellhus och punkthus. Hade lamellhusen fått byggas idag om befintliga landshövdingehus hade stått där ensamma? Eller hade det varit lämpligare att riva landshövdingehusen för att området skulle bli mer enhentligt och mer riksintressant?
+1
Jan Wiklund (14 Juni 2013 10:47):
Daniel: Jag misstänker att platser med stora kontraster per definition inte kan bli ett "riksintresse". Sådana måste nämligen katalogiseras. Och då måste de pressas in under en rubrik. Uppfyller de alla rubriker samtidigt blir det för byråkratiskt komplicerat.
 0
Daniel (14 Juni 2013 11:34):
Jag tänkte mer att hur det hade varit om kontrasten hade fått uppstå idag. Man får ju inte bygga kvartershus bredvid lamellhus, men det gick ju bra att göra tvärt om för 70 år sedan. Med ovan nämnda område så får man inte bygga kvartshus idag bredvid lamellhusen för det skulle störa områdets karaktär (trots att det ligger några kvartershus i området). Och det borde finnas liknande områden i Stockholm där 20-talets och 30-talets planer krockar.
+3
Håkan Tendell (14 Juni 2013 12:17):
Tycke och smak handlar, när det gäller arkitektur, egentligen bara om tre saker:

1/ Om man vill att nybyggnation i ett område skall smälta in i den gamla omgivningen eller om nybyggnationen skall kontrastera mot den gamla omgivningen,

2/ om man vill att arkitektur skall vara spartansk, minimalistisk, funktionalistisk eller spektakulär, färgochformsprakande, en fest för ögat, och

3/ om man vill att ett stadsdelslandskap skall präglas av småstadskänsla (huvudsakligen max 4 våningar), mellanstadskänsla (huvudsakligen max 8 våningar) eller storstadskänsla (inslag av skyskrapor med minst 30 våningar).

Detta är vad tycke och smak handlar om. Bör ställningstagande i frågor om tycke och smak vara ett riksintresse eller kan man tänka sig att överlåta sådana delikata överäganden till pöbeln (kommunerna)?

Riksintresse borde endast omfattas av sådant som på ett påtagligt sätt påverkar landets välstånd, totalförsvar, parningsplatser för fridlysta grodor eller dylikt.

Till exempel skulle länsstyrelsen kunna få lov att neka bebyggelse på Heden i Göteborg med hänvisning till att den marken är reserverad för ett framtida kärnkraftverk. Men om man gör den bedömningen att Sverige inom överskådlig framtid inte kan komma att behöva uppföra ett kärnkraftverk just där, skulle man kunna låta kommunen (lokalbefolkningens representanter) bestämma utformningen av sin egen stad.

På Heden skulle man kunna lösa Göteborgs nuvarande bostadsbrist i ett enda svep genom att bygga blandstadskvarter med restauranger, butiker och salonger i gatuplanet och med rikligt inslag av läckra art deco-, futuristiska rymdskepps-, Woolworth- (whatever)skyskrapor i kvarteren. Ett vanligt Hedenkvarter skulle till exempel kunna ha fastigheter med hushöjderna 5, 12, 47, 56, 33, 21, 28, 6, 7, 12, 52, 61, 38, 22.
+3
Alexander Åkerman (15 Juni 2013 11:14):
Problemet är väl att arkitekturen, när det kommer till stil är fast i någon sorts limbo av osäkerhet om vad som är samtida/nyskapande och vad som inte är det. I Sverige är detta förstärkt genom marknadens snedvridning mot stora byggföretag och stora arkitektkontor, båda bedriver business as usual.

Sen kan jag tycka att vurmen för äldre tiders arkitektur kan bli farlig, jag tror att många arkitekter och de stora byggarna skulle kunna förvanska även de mest folkkära stilarna. Frågan vad som är bra arkitektur i ett stadsbyggnadsperspektiv, kan inte förminskas till att handla om stil, eller material för enskilda byggnader. Snarare handlar det om rummen mellan husen. Hur byggnad möter gata, dess skala, fasadens rytm och hur det offentliga rummet är programmerat.

En stadsmiljö kan vara trevlig om den uppfyller detta, trots att alla byggnaderna är helt lika varandra och oavsett stil.

Problemet som jag ser det är snarare en kunskapsbrist om hur man gör sådana miljöer, både bland husarkitekter men också och kanske främst är det en kunskapsbrist på plankontoren. Sen hjälper ju inte dagens tillämpning av riksintressen...
 0
Anders Gardebring (15 Juni 2013 23:41):
Ett klargörande: Bildval till debattartiklar görs sällan av debattörerna utan av en redaktör på tidningen. Så även i detta fall.
+2
Sven Ekeberg (16 Juni 2013 09:17):
@Alexander Åkerman (I går 11:14): Ja, komposition och proportioner gäller förstås även gaturum och mellanrum mellan husen, jätteviktigt och ofta helt förbisett. Men det gör knappast själva husens materialval, uttryck och form mindre viktig, oavsett om man syftar på proportioner eller stil eller t o m en eventuell dekor (ett ord som varit tabu länge nog, drygt 80 år vid det här laget). Att "alla" nya hus sedan 35 år belamras med balkonger i stil med byggnadställningar av aluminiumprofiler är fortfarande ett katastrofalt estetisk problem, oavsett gaturummets "rytm".

Sen håller jag med Jan Wiklund och andra om att "nyskapande" knappast kan vara ett självändamål, som om husbyggande vore någon slags popkonst. Möjligen kan det vara ett medel, då förutsättningar drastiskt ändrats. Det självklara borde vara att fokusera på långsiktig kvalitet och trivsel (inkluderande sådant som variation och skönhet), förutom den rent praktiska funktionen.

Bevarandevurmen kring fuskfunkisen från 1960/70-talet tror jag faktiskt till del handlar om makt och nostalgi (inte bara en naivt mekanistisk människosyn som man skulle kunna tro). Många som var med på den tiden är fortfarande i livet och försvarar nog helt enkelt det som var idealet då, då de var unga och socialistiska. (Jag syftar inte alls på den mer högkvalitativa funkisen från ca 1925-1950 här!)

För oss som länge plågats av att se, höra och läsa om hur tusentals påkostade och omsorgsfullt ritade svenska sekelskiftes och 1800-talshus rivits (en del så sent som under 2000-talet!) så upplevs detta naturligtvis ibland som något av ett hån. Fråga är om det inte varit just avsikten, i vissa fall ;)
+1
Olof Antonson (16 Juni 2013 13:09):
Som jag ser det måste det bli betydligt lättare att bedriva ett mer småskaligt byggande. Att satsa på exempelvis byggemenskaper är ett sätt att få en mer varierad och kvalitativ arkitektur. De som bygger husen gör det för att själva bo där, och det som investeras går in i projektet, snarare än ner i fickan på ett stort bolag. Det skulle kunna leda till en renässans för såväl hantverkskunnande som arkitektens roll.
 0
Alexander Åkerman (16 Juni 2013 15:33):
^^ Olof: Tror du har rätt där. I Sverige har traditionen av mer personliga byggherrar nästan helt förvunnit. Byggemenskaper är ett steg i rätt riktning, urbana egnahem/kataloghus är ett annat steg, utöver detta tror jag på en mer liberal stadsbyggnadspolitik som möjliggör byggande av flerfamiljshus i centrala/attraktiva villaområden.

Dessa tre åtgärder skulle tillsammans (om de tillåts i en större skala) kanske kunna tvinga de stora byggbolagen att skärpa sig lite och framförallt göra kunderna allt mer medvetna och kräsna.

Trots allt får vi nog inte bättre arkitektur än vad vi vill betala för.
+1
Hannes Johansson (16 Juni 2013 17:52):
Jag förstår inte hur modernism eller (ny)funkis kan anses vara "nyskapande" och att det därför är mer legitimt att komplettera befintlig arkitektur med än vad mer klassisk sekelskiftesarkitektur skulle vara. Vi kan väl konstatera att ingetdera är särskilt nyskapande och att det egentligen inte spelar så stor roll om det är det eller inte. En annan tanke jag har är att det inte ens verkar handla om ett val mellan att "förhålla sig" till omgivningen eller inte, det brukar snarare handla om vilken omgivning man förhåller sig till. Det vill säga, om det står några funkishus-i-park i närheten av några stenstadskvarter (eller landshövdingehus i Göteborg) så innebär att "förhålla sig till omgivningen" i praktiken tydligen att det är funkishusen man måste förhålla sig till. Men den modernistiska bebyggelsen behöver visst sällan förhålla sig till nån omgivning.
 0
Krister (16 Juni 2013 18:10):
I Sverige sitter folk mest hemma och kurar. Jantelagen gäller.
Därför blir integrering av invandrare extra svår.
 0
Mats O. (16 Juni 2013 22:16):
Finns det nån människa som drömmer om att bo i en prefab-låda i Angered ? Jag har aldrig träffat på nån och troligen inte yimbys läsare heller.
Men det verkar som att våra politiker dagligen träffar på folk vars högsta önskan i livet är att bo i prefab-lådor, betongförorter och hus-i-park långt utanför centrum. Ja, för annars skulle dom väl inte sitta planera för såna hus och områden ?
 0
Krister (17 Juni 2013 08:17):
En låg kundanpassad produktion av exklusiva bostadsrätter är optimalt för byggbolagen. Det finns inget intresse av att massproducera prefablådor i Angered. Kan man komma över en tomt med havsutsikt eller med optimalt läge i populär stadsdel kan man betala ett oerhört högt pris för marken. Priserna på exklusiva bostadsrätter gör att man ändå går med vinst på byggnationen
+2
Johannes Westlund (17 Juni 2013 12:30):
Fast kundanpassad produktion... Tittar man på till exempel Eriksberg eller Kvillebäcken eller Kvibergstragedin (jag vägrar kalla det för Kvibergsstaden) så har byggbolagen haft svårt att bli av med lägenheterna. Folk vill inte bo i prefablådorna som smälls upp. De är inte byggda efter det folk efterfrågar. Byggbolagen bygger inte vad folk efterfrågar. Jag tar det en gång till: i bostadsbristens Göteborg har man problem med att fylla nybyggena. Då är något fel. Väldigt fel.
 0
Hans H (17 Juni 2013 12:48):
Jag har också hört att de haft svårt att hyra ut i nybyggena i till exempel Kvillebäcken, men jag tror klagomålen från bostadsbolagen och ryktena bland folk är starkt överdrivna. Kollar man på www.boplats.se så är det några hundra som intresseanmält sig på varje lägenhet i Kvillebäcken. Det är visserligen mycket färre sökande än vad äldre lägenheter har, vilket antagligen delvis förklaras av den högre hyran i nybyggen, men fortfarande borde antalet sökande räcka med råge.

Bostadsbolagen har en orimlig förväntan om att alltid kunna ha hyrt ut varenda lägenhet sex månader innan inflyttningsdatum. De förväntar sig också att folk ska ta första bästa lägenhet utan att ens ha tittat på den. Att inte alla tackar ja till alla lägenheter som erbjuds är en återkommande "nyhet" i GP.
 0
Gunnar Einarsson (30 Juni 2013 14:33):
Finner det lite svårt att bedöma vad artikeln egentligen vill ha sagt.
Sverige ett "arkitektoniskt föregångsland" under stora delar av 1900-talet?

1900-talet är ju den period som slog sönder den riktiga staden och nådde ett gestaltningsmässigt lågvattenmärke genom att överge alla arkitektoniska konventioner till förmån för ett sammelsurium av utopiska drömmerier och vanföreställningar.

Vill man nu ifrågasätta kulturmiljövården och göra lagstiftningen klarare så har jag dock ett förslag: Förbjud helt enkelt rivning av stadsfastigheter äldre än 1931-01-01 (eller vilket datum man nu anser passande), rakt av, över hela linjen. Yngre bestånd än så behöver inte skyddas av lagstiftning, så löser vi upp de mentala blockeringar av subjektivistiskt vankelmod och ångest som råder på byggnadsestetikens område.

Sedär, var väl inte så svårt? Behövdes inte ens en utredning.
+1
Gunnar Einarsson (30 Juni 2013 14:49):
Alexander Åkerman: "Snarare handlar det om rummen mellan husen. Hur byggnad möter gata, dess skala, fasadens rytm och hur det offentliga rummet är programmerat."

Fast det är ju det precis det här som bör regleras genom stadsplan. :)
 0
Legomannen Krister (7 Juli 2013 14:04):
Legosystemet kan skalas upp så att vi får ett standard byggblock med isolering invändigt och någon typ av board däromkring. 120x240 cm. Modulerna sammanfogas på samma sätt som legoklossar. Det går snabbt att stapla klossar. En del moduler förses med fönster av standardstorlek. I varje modul finns dessutom tomrör för dragning av elledningar. Dessa moduler kan masstillverkas av robotar till ett mycket lågt pris. En lätt och stark brandsäker konstruktion.
 0
Anders Norén (9 Juli 2013 16:30):
Lego-Krister: Ring Lindbäcks i Piteå, de bygger redan så.
 0
Legomannen Krister (15 Juli 2013 08:01):
Roboten kan arbeta dygnet runt, kräver inga löneförhöjningar, bryr sig inte om ifall arbetsuppgiften är farlig och långtråkig eller om arbetsmiljön är trist, kall och mörk. Dessutom är ju roboten aldrig bakfull, förkyld eller ofokuserad.
 0
Krister (29 September 2013 14:27):
Här en bild på Landala Vattentorn från 1892:
http:​/​/​web.​comhem.​se/​~u20​814244/​images/​landala/​landala.​.​

Intressant arkitektur!
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5340 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter