Utskrift från gbg.yimby.se
....

"Göteborg - mellan segregation och kreativitet" - en studie av den svenska bostadsmarknaden. Del 3.

 

Jag har i de båda tidigare artiklarna om "Göteborg – mellan segregation och kreativitet" skrivit om de tre faserna som dominerat efterkrigstidens byggande. Den första var de perifert byggda förorternas tid, det andra var de perifert bygga villornas epok och den tredje är innerstädernas återkomst. Under den här tredje fasen har också de största skillnaderna mellan Göteborg och Stockholm visat sig. När huvudstaden identifierade en strategi som syftade till att ”bygga staden inåt” fick istället regionförstoringsstrategin en mycket starkare tyngd i Göteborgsregionen.

Regionförstoringstanken är den logiska fortsättningen av den bostadspolitik som drevs i Sverige från 1942 fram till 1990-talets första år. På två olika sätt var det en politik som drev fram ett glest byggande och ett pendlingsintensivt samhälle. Av olika skäl gick Göteborg längre i denna riktning än Stockholm under 1960- och 70-talen.  Den segregationsskapande dualism som låg inneboende i de båda utspridningsformerna kom därför att bli ett starkt drag i Göteborgsregionens utveckling redan under 1980- och 90-talen, och regionförstoringsstrategin har inte haft några lösningar på detta. Snarare verkar det som att de problem som redan tidigare existerade har förstärkts och resulterat i fördjupade politiska motsättningar.

Skillnaderna mellan de båda städerna är stora, och sätter fingret på betydelsefulla aspekter i efterkrigstidens byggande och stadsplanering. Dessutom är deras olikartade utveckling ett intressant bidrag till den internationella diskussionen om täthetens betydelse för ekonomisk tillväxt.

 

Lex Bollmora

Rötterna finns i 1950- och 60-talen. Efter Spånga och Hässelbys inkorporering började Stockholm i mitten av 50-talet få slut på lättexploaterad mark och staden började därför köpa in mark i grannkommunerna.  Däremot var det tydligt att det skulle bli besvärligt att inkorporera fler grannar. Istället tryckte kommunledningen på för en ny lagstiftning som gjorde det möjligt för allmännyttiga bostadsbolag att bygga i andra kommuner. Lagen fick namnet ”Lex Bollmora” och är sannolikt ett av de viktigaste skälen för den olikartade utvecklingen de två storstadskommunerna sedan karaktäriserats av.

Under 1960-talet gjorde det att den stockholmska allmännyttan planerade cirka 30 000 lägenheter i de närmsta grannkommunerna. Det innebar at stadens geografiska tillväxt begränsades, samtidigt som kommunen fick ett starkt intresse av att utveckla hela regionens trafiksystem. Både socialdemokrater och borgerliga tryckte på för ett statligt stött helhetsgrepp över infrastrukturen och efter 1965 byggdes kollektivtrafiken ut systematiskt.

I Göteborg hände den exakta motsatsen. Mellan 1966 och 1974 inkorporerades istället sex grannkommuner, samtidigt som befolkningstillväxten stannade upp i hela det äldre kommunområdet. Det är här som de båda kommunerna skiljer sig åt på allvar. Göteborgs kommuns tillväxt kom istället nästan helt att ske i de nyinkorporerade områdena, vilket självklart dränerade det gamla stadsområdet på kraft. Utvecklingen förvärrades av att de flesta av dessa områden upplevdes som oattraktiva, vilket ledde till en intensiv tillväxt i de yttre villakommunerna med Kungsbacka i spetsen (se figuren). I motsats till den utbyggnad av infrastrukturen som pågick i Stockholm fanns det heller ingen övergripande plan för trafiksystemet

Befolkningsmängd i olika delar av Göteborg. Som syns ligger tillväxten efter 1970 i den yttre stadsringen, vilket framförallt är Nordost men också Askim, Torslanda och Tuve-Säve.

 

Befolkningsmängd i kransen. Kungsbackas tillväxt efter 1970 är påtaglig, särskilt i skenet av att Askimsområdet kraftigt bromsades upp efter inkorporeringen. Tiotusentals göteborgare hamnade helt enkelt fyra mil längre söderut än man hade kunnat förvänta sig.

 

Jämfört med Stockholm utvecklade Göteborg här ett alldeles eget band av glesa stadsringar. De representerar i grund och botten de olika huvudepokerna av glest förortsbyggande och ännu glesare villabyggande. Det skapade en segregation med så stora rumsliga mellanrum att de olika befolkningsgrupperna i stort sett aldrig behövde ha utbyte med varandra. Dessutom begränsades förtätningen av stadens kärnområde kraftigt.

Det uppenbara problemet i Göteborg är därmed enkelt att analysera: stadsområdet hänger inte ihop utan består istället av olika utspridda stadsöar. Regionförstoringen och den kraftiga satsningen på ny kollektivtrafik har blivit ett sätt att försöka lösa detta, som en ersättning för en kraftfull förtätningsstrategi (vilket sannolikt är det som skulle behövas).

 

Paradoxen.

Problemet är framförallt att det byggande som pågick mellan 1945-1990 skapar stora problem för regionförstoringsstrategin. Den oinskränkta regleringen fram till 1970 drev farm rekordbyggandet av de funktionalistiska flerfamiljhusen. Den sannolikt allra största svagheten var att de generella subventionerna och kvoterna gjorde att man tog minimal hänsyn till markpriserna. Husen placerades där det fanns tillräckligt mycket mark och av praktiska skäl hamnande dessa områden efterhand allt längre från centrum.

Efter avregleringarna 1969-75 visade det sig sedan att de generella lånesubventionerna och hundraprocentiga skatteavdragen lika ensidigt gynnade de gruppbyggda villorna. Att produktionen nådde rekordnivån 40 000 om året är knappast förvånande. Utanför de sista längorna av perifert belägna flerfamiljshus anlades folkhemsvarianter av Long Island.

Flerfamiljshusen och villorna har överraskande många parallella drag. Villasubventionerna hade under 1970-talet fått produktionen av flerfamiljshus att falla med cirka 80 procent, men det skulle snart visa sig att villorna led av samma beroende av stöd och garanterade marknader som ”miljonprogrammet” hade gjort. Nästa reformvåg inleddes 1981 och efter att den avslutats tolv år senare har villaproduktion legat på i snitt 8000 om året. Produktionsfallet är med andra ord lika stort som i flerfamiljshussektorn några decennier tidigare.

Innan dess hade dock rekordproduktionen skapat ett enormt utbud av villor. Bara mellan 1956 och 1981 producerades det 792 000 och eftersom stöden under denna tid var generella gjordes det utan större hänsyn till hur marknaden varierade. De utjämnande subventionerna gjorde att villorna strösslades ut i enlighet med hur bostadskvoter och kommungränser såg ut.

Två saker framstår klart från det här resonemanget. För det första genomgick svenska städer en rent enorm statssubventionerad regionförstoring/utspridning under perioden 1945-1990, dels i form av klassiska förortsområden och dels i form av villor. För det andra gör inte minst det stora utbudet av begagnade villor att det idag är svårt att vare sig analysera hur stor ”bostadsbristen” är eller att styra trafikflöden.

Allra störst är problemen med att skapa en effektiv kollektivtrafik i städer som domineras av bebyggelse från tiden efter 1940. De glesa funktionalistiska förortsområden kunde aldrig uppehålla en kollektivtrafik som var i närheten av vad den varit i den tätare stenstaden och i villaområdena såg situationen ännu värre ut. En ofta förbisedd faktor i de nya villaområdena var också att de anlades på platser som traditionellt varit järnvägsorter, men där den nya bebyggelsen istället hamnade utefter motorvägarna.

Det gör att strategier som idag siktar in sig på att få bilpendlare att istället resa kollektivt stöter på mycket stora praktiska problem. Restiderna blir långa om man först ska köra in till tågstationen, sedan vänta på tåg för att därefter invänta ytterligare byten. Dessutom utgör pendlarnas bilar ytterligare ett problem vid tågstationerna. Det växande trycket på parkeringar är ytkrävande, och riskerar att förhindra förtätning i det som egentligen skulle varit de bästa lägena för bostäder i de gamla centralorterna.

Lerum växte snabbast av alla under villaexplosionen på 1960- och 70-talen. Det som däremot inte växte var kommunens olika centrum. I huvudortens centrala delar har kommunala långbänkar, överklaganden och domstolar stoppat nästan alla tänkbara projekt...

...Gråbos största torg domineras av ödeplatser och en surrealistisk skulptur...

...att utveckla gamla avloppsverk eller industritomter är en huvudvärk Lerum delar med i stort sett samtliga kommuner i regionen.  Under tiden växer vi vidare mot Trollhättan, Lilla Edet, Ljungskile och Varberg.

 

Problemet med en ensidig regionförstoringsstrategi ligger i att den inte löser några av de problem som skapades under de två utspridningsfaserna. Den riskerar också att leda till att de möjligheter som skapats under den senaste tjugoårsperioden inte utnyttjas.

Sammanfattningsvis innebär allt detta att svenska stadsregioner idag har att förhålla sig till två fenomen: utglesningen/regionförstoringen som fram till 1980-talet var den normala och den återförtätning som skett därefter.  Väljer man den första vägen är stora infrastruktursatsningar den viktigaste prioriteringen, betonar man den andra vägen blir uppsnabbade planprocesser i de centrala städerna en minst lika kritisk punkt som infrastruktursatsningarna. Dessa behövs i båda fallen, men en väsentlig skillnad är att de når fler för en per capita mässigt lägre kostnad i en tätare region. Här har den mycket mindre och tätare Stockholmsregionen en avgörande fördel gentemot Göteborg.

Men i västkuststaden var kärnans roll mycket svag när förtätningstendensen startade på allvar 1992-93 och som vi sett i de här tre artiklarna har återhämtningen därefter varit påfallande svag. Istället har både stadens och den omgivande regionens kraft inriktats mot att strukturera den exceptionellt utspridda regionen med olika trafiksatsningar, vilket ska leda till ett minskat pendlingsavstånd och en ytterligare regionförstoring. Hittills har resultaten av satsningarna varit begränsade samtidigt som de lett till mycket stora politiska motsättningar – typiskt nog allra störst i Göteborg som är den kommun som skulle ha mest att tjäna på en intensivare förtätningsstrategi. Som situationen är idag kan man tveklöst säga att centralorten valt bort sin största potentiella fördel (möjligheten att attrahera starka inkomsttagare och därmed skattebetalare) för en regionutvidgningsstrategi med oklara fördelar.

Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Malmö, Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Fredman (21 Januari 11:24):
Efter 1985 bröts utglesningstendensen i Stockholmsregionen och befolkningen i den centrala delen började åter öka. Men regionförstoringen har alltjämt fortsatt även här. Numera ingår alla kommuner i Sörmlands och Uppsala län som gränsar till Stockholmsregionen och dessutom snabbt växande Uppsala stad i den funktionella regionen, pendlingsregionen. Pendlingen över länsgränsen sker huvudsakligen med bil, även om det också finns regionaltåg mm.
Till skillnad från Göteborg har det i Stockholmsregionen har bedrivits fysisk regionplanering kontinuerligt sedan 1950-talet, där de senare regionplanerna starkt har betonat betydelsen av förtätning av centrala delar. Göteborgs senaste regionplan är från 1982.
 0
Jan Jörnmark (21 Januari 11:48):
Du har alldeles rätt i att förstoringen fortsatt där också. Men mycket mer av befolkningstillväxten i Sthlmsregionen har skett genom förtätning, vilket också påpekades i rapporten Västsverige och den nya ekonomiska geografin som kom för ungefär tio år sedan och fick stor strategisk betydelse härnere. Tyvärr drogs aldrig slutsatserna av förtätningens betydelse.
 0
Jan Jörnmark (21 Januari 11:59):
En sak jag upptäckte när jag skrev boken -och som mig veterligen ingen skrivit om tidigare- är att Västsverige (Västra Götaland, Halland och Värmland) för 150 år sedan hade dubbelt så många invånare som Mälarregionen (Sthlm län, Uppsala län, Västmanland, Södermanland). Idag är detta förhållande nästan omkastat, så att Mälarregionen (som är ytmässigt betydligt mindre än Västsverige) har betydligt fler invånare.

Utvecklingen har pågått över hela perioden, men intensifierats efter 1950. Någonting -oklart vad- har uppenbarligen gjort den östra landsdelen mer konkurrenskraftig under en mycket lång tid. Vad som driver det tycker man det skulle vara av primärt intresse att ta reda på. I Västsverige borde det vara något som i princip alla analyser om framtiden förhöll sig till. Inte minst skull ekonomi historiker kunna ägna sig åt den här problemställningen.
+1
Jan Wiklund (21 Januari 13:33): Online
Inte minst gläder jag mig åt att du framställer utglesningen som skapad av offentliga subventioner, något jag har hävdat länge, och inte av någon särskild efterfrågan från marknaden. Din beskrivning av hur det fungerade var intressant, jag ska använda detta i fortsatt argumentation.

Dock frågar jag mig: varför var det ingen under den period det pågick som kunde se vilka problem det skulle ställa till i framtiden? Eller trodde man att den infrastruktur som skulle krävas var gratis?
 0
Jan Jörnmark (21 Januari 14:22):
Man kan ju se på det där med villorna på olika sätt, men med statliga lån och hundraprocents avdragsrätt är det klart dom var subventionerade. Och när du samtidigt hade en fri marknad för dom efter 1969 var det bara för "miljonprogrammet" att packa ihop och lägga ned verksamheten.

Att sedan flerfamiljshusen och villorna föll med exakt lika mycket (80 procent) när subventionerna försvann tror jag är mycket signifikant.
 0
Mats O. (21 Januari 15:34):
Ska man se det lite konspiratoriskt och partitaktiskt så har det varit en lyckosam strategi för dom politiska vänsterpartierna i Göteborgs kommun att exportera medelklassen (borgerliga väljare?) till Kungsbacka, Härryda, Lerum och Kungälv. Genom att Göteborg inte släpper till ny tomtmark för egnahemsproduktionen så tvingas dom som önskar bo så (och det är många) leta nytt hem i kranskommunerna.

Om man ogillar "villamattor" och utglesning av miljöskäl så hade ju ett alternativ kunnat vara 3-4 vånings stadsradhus av holländsk eller engelsk modell. Huvudsaken är att det är äganderätt, vilket tycks efterfrågas.
 0
Bengt Hansves (21 Januari 15:41):
Många människor kanske vill bo i ett "egnahem" (och inte i en "ytsnål minimalistisk BR med vattenutsikt) Egnahem, en boendeform som dessutom faktiskt var uppmuntrad av arbetarrörelsen på 20- och 30-talen och vars områden idag tillhör de "attraktivaste".

Att Västsverige har fått en relativt sett mycket mindre befolkning jämfört med Mälardalen torde ha med den stora avfolkningen av "glesbygden" i Dalsland och Värmland att göra.

"..Västsverige (Västra Götaland, Halland och Värmland) för 150 år sedan hade dubbelt så många invånare som Mälarregionen (Sthlm län, Uppsala län, Västmanland, Södermanland). Idag är detta förhållande nästan omkastat, så att Mälarregionen (som är ytmässigt betydligt mindre än Västsverige) har betydligt fler invånare. .."
 0
Bengt Hansves (21 Januari 15:43):
Miljonprogrammets hyreshuskomplex var också kraftigt subventionerade av staten!

Ja, Mats O. Göteborg "exporterade" den skattebärkraftiga medelklassen till kranskommunerna men om det var en "bra" strategi torde vara omstritt
 0
Mats O. (21 Januari 18:10):
Bengt: det är inget självändamål för kommuner att sträva efter att alltid behålla höginkomsttagare/högskattebetalare inom kommunens gränser. Tvärtom så går det alldeles utmärkt att finansiera den kommunala budgeten med utjämningssystemet (pengar från staten). Så har till exempel Malmö, Södertälje och Botkyrka gjort dom senaste 20 åren.
+1
Karl M (21 Januari 20:47):
Bengt Hansves:

Även i Mälardalsregionen har det skett en avfolkning och tillbakagång av befolkning i vissa områden (västra Södermanland, Bergslagen i Västmanland och bruksbygden i norra delen av Uppsala län ). Södermanlands län (och även Östergötland! trots att Linköping varit en av de mest växande städerna efter 1945) har aldrig haft en så liten del av hela rikets befolkning som nu:

http:​/​/​www.​tacitus.​nu/​historisk-​atlas/​befolkning/​lan2.​.​.​

Stockholms län och GBG/Bohus uppdelat på de gamla länsgränserna och med Stockholms stad som egen entitet har däremot aldrig haft så stor andel av landets befolkning som nu.
 0
Hans Jörgensen (21 Januari 23:15):
Kan det vara så att Sthlm-regionen och kanske Mälardalen generellt, har haft resten av norra Sverige som ett upptagningsområde? Dvs att Gbg-regionen främst har avfolkat delar av Västra Götaland, Halland, Småland och kanske Värmland (ungefär det Bengt nämnde), medan Sthlm-regionen fått många inflyttade från Norrland, som så att säga fastnat i Mälardalen på sin väg söderut.
 0
Martin Ekdahl (22 Januari 09:10):
Jag har alltid undrat varför Sthlm stad äger mark runt Tungelsta. Tack nu vet jag. Tydligen fanns det även planer på att bygga en förort ute i Krigslida men att dessa sedan lades i malpåse. En läxa av jämförelsen mellan Sthlm och Gbg måste vara att vi skall vara glada över att ha så många kommuner i Sthlm. Staden har varit tvungen att bygga inåt. Idag känns det dock som att man lämnar alltmer av ansvaret för att bygga nya bostäder på Nacka och Haninge medan man tjafsar om varenda slydunge som skall bebyggas inom stadens gränser.
+2
Jan Wiklund (22 Januari 10:52): Online
Att kommunerna letade efter expansionsutrymme långt bort har alltid beskrivits som minsta motståndets lag - det var där marken fanns. Men vad som förundrar mig är hur kortsynta de var. De kunde ju t.ex. ha löst sina problem med rätt för tomtägare att förtäta, precis som de börjar göra idag.

Det förefaller som att de var helt inkörda på en stordriftsmodell utan att tänka på att den skulle vålla kostnader i framtiden. Det gick ju så bra inom industrin. Att stadsbyggandet hade andra förutsättningar föll dem knappast in. Fordismen styrde hela epoken, det gick inte att tänka annorlunda.

Ändå fanns det ju en viss opposition från stadsplanerarna själva, se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​0​9/​10​/​yimbys-​foregangare_​817.​htm.​.​ Men ingen orkade tänka tanken till slut. Vilket kanske speglar villkoren inom förvaltningen i allmänhet - det som händer om tjugo år får nån annan ta hand om...
 0
Mikael Bigert (22 Januari 13:56):
Bra skrivet.
Hoppas ”vi” i Göteborg nu är på rätt väg med Frihamnen, Ringön etc.
Det har annars varit alldeled för mycket ritande av stapeldiagram med ”regionstorlek” och trosviss predikan att regionen som har en hög stapel ”vinner”. Idéer om att ju längre folk har till jobb och studier, desto bättre går det för regionen...:)
 0
Jan Jörnmark (22 Januari 16:05):
Jan W -din observation "Det förefaller som att de var helt inkörda på en stordriftsmodell utan att tänka på att den skulle vålla kostnader i framtiden. Det gick ju så bra inom industrin. Att stadsbyggandet hade andra förutsättningar föll dem knappast in. Fordismen styrde hela epoken, det gick inte att tänka annorlunda."
...är fan helt genial. Men en stor brist finns det: fordismen i industrin och fordismen/funktionalismen i byggsektoen och "stadsbyggandet" gick in i en samtidig kris.

Jag tror det sambandet är mycket viktigare än vi har tänkt på förut. Hela den tidens industrialism gick ut på minskad variation och stordriftsfördelar genom ökad skala. Staden var bara en funktion av denna egentligen imitativa industriella process. När den gick in i en kris dog den typen av stadsbyggande samtidigt.

Tanken om att "förstoring" skulle kunna vara ett substitut för täthet är absud, och bortser från flera helt centrala delar av hur en ekonomisk process fungerar. Tänk er att vi säger att ett en mijard dyrt järnvägsbygge kan "integrera" Grästorp i den göteborgska regionen, och då slipper vi dessutom bygga på Heden så att vi inte behöver göra någon av våra viktigaste skojprogramledare sur.

Det eklaste vi bortser från då är Adam Smiths observation ”The division of labour is limited by the extent of the market”. Den förklarar tror jag egentligen mycket av städers betydelse. De är ärknader, och ju tätare de är, desto längre kan du driva arbetsdelningen och öka variationen. Och en stad som består av ens serie järnvägs-, motorvägs- och spårvagnslinjer kan aldrig bli en väl fungerande marknad av den typen.

Och då skulle vi faktiskt få ett hypotetisktsvar pp varför den funktionalistiska staden minskade variationen i ekonomin och blev en förklarande del av 1960- och 70-talens ekonomiska kris.

Jag gick ganska långt här, men det här är ju ett forum där man ska kunna pröva ideer.
 0
Jan Wiklund (23 Januari 20:19): Online
Absolut, Jan J. Synergier och arbetsdelning är meningen med städer. Ju fler människor på mindre yta desto längre kan man driva synergierna och arbetsdelningen (åtminstone till en viss gräns, det finns mättnadsprocesser för allt). Och desto större blir överskottet. Ju mer man måste leta efter människor för att de finns på ett avstånd desto större blir transaktionskostnaderna.

Tyvärr har jag aldrig lyckats hitta någon kvantifiering av detta. Och utan kvantifiering är det ingen som tror på vad man säger. Den lilla forskning som finns verkar ganska primitiv och tar hänsyn till ganska snäva variabler, se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​15/​0​2/​gryende-​forskning-​om-​utgl_​.​.​ . Avstånd och gleshet måste dessutom motverka en massa serendipiteter som i slutänden betyder ännu mer än t.ex. behovet av dyrare infrastrukturer i en glesare bygd. Men, som sagt, om någon kunde kvantifiera detta vore jag glad.

Jag var ju själv djupt inblandad i den rörelse som kritiserade 60-talets stadsbyggande, men jag kan inte minnas att det förekom någon som helst teoretisk förståelse för vad vi höll på med. Jane Jacobs och Christopher Alexander var ungefär det mest avancerade vi kunde tänka oss, och till och med dom var inte allmänt kända. Och frågan är egentligen om vi har kommit så mycket längre idag...
 0
Ekonomix (24 Januari 09:14):
Att kommungränsernas dragning har betydelse för kommunen och den kommunala statistiken förefaller uppenbart.

Men kan man verkligen visa att de skulle ha betydelse för stadens eller regionens utveckling. Det förefaller inte lika självklart och om man skall visa det bör man rimligen utgå från en statistik som inte baserar sig på just kommungränserna.

Jag menar att först tittar man på kommunalt uppdelad statistik som visar ATT gränserna dragits på olika sätt.

Sedan tittar man på regional statistik för att se om det fått praktisk betydelse för utvecklingen.

Den senare delen saknar jag i artiklarna. Det är ju inte så att villabyggandet på något vis upphört i Stockholmsområdet och i stor utsträckning sker det på långt avstånd från centrum.
 0
Jan Jörnmark (24 Januari 14:16):
Samhällsvetenskapen lider ju av problemet att kontrollerade experiment är omöjliga. Vi kan således inte backa tiden tillbaka till 1965 och köra om Göteborg utan inkorporeringar.
Det bästa vi kan göra är därför komparationer. Och just vid mitten av 60-talet har vi faktiskt nåt som liknar ett kontrollerat experiment, för den ena staden inkorporerade sex grannkommuner och den andra byggde "lex bollmpra" hus i de sju grannkommuner den inte inkorporerades.

Mycket bättre material än så kommer vi aldrig att kunna hoppas på. Utfallen är dessutom häpnadsväckande olikartade.
 0
Sven R (24 Januari 16:37):
Jörnmark: För mig är det en självklarhet att Stockholm växer snabbare än landet i övrigt. Det skulle säkert gå att ändra på med aktivare regionalpolitik. Men i grund och botten är det logiskt att stordrift vinner över småskalighet. Att den politiskt centraliserade makten drar till sig ännu mer makt och resurser.

Det som känns så märkligt med dina texter är att du helt bortser från denna universella logik. Varför tror du att Göteborg kan spela i samma liga som den dubbelt så stora huvudstaden? Nu är det ju inte din grej riktigt att beskriva något i GBG i ljusa färger. Men trots allt måste du ju tro på att det finns massa tydglad kraft i GBG som inte tillåts blomma ut. Det vore intressant att höra vad det är du ser under ytan.
 0
Ekonomix (24 Januari 17:03):
Men det handlar ju om vilket utfall man analyserar. Efter att man konstaterat att gränserna dragits olika följer det att statistiken inom dessa gränser kommer att bli förvriden.

Med andra ord att kommungränsen som avgränsning blir oanvändbar. Därför blir frågan om utfallet skiljer sett till hela staden/regionen och/eller jämförbara delområden. Som vi konstaterat utgör INTE kärnkommunerna som sådana jämförbara enheter.

Nu talar jag om fördelningen mellan olika former av nybyggnad. Inte om storleken på tillväxten.
 0
Jan Jörnmark (24 Januari 21:21):
Ja, jag jag tror inte att utfall är givna och jag tror det finns en massa kraft i Göteborg som inte kan blomma ut. Den är bunden av en oklar och utspädd planeringsprocess, hundra kommunala bolag och en sinnessvag beslutsprocess (se min Ulleviartikel, t ex). En del av det där är jag övertygad om kan spåras tillbaka till misstaget att inkorporera sex kommuner mellan 1966-74, dessutom.

Varför man ska hitta på egna gränser att analysera kan jag inte förstå värdet av. Det blir lite som dom där killarna som sitter och ritar egna kartor över annorlunda utfall under 30-åriga kriget i olika slutna internetgrupper.
 0
Ekonomix (24 Januari 23:21):
Därför att det tex skulle kunna vara så att det är kommersiellt intressant att förtäta ett 50-tals område, men inte ett 60-tals område. (Hypotetiskt exempel.)

Om det sedan är så att dessa i ett fall ligger utanför en kommun och i ett annat innanför, då kommer man att få skilda utfall trots att kanske städerna som sådana växer likartat.

En kommungräns utgör ingen stad. Den är ett påhitt.
 0
Jan Wiklund (26 Januari 09:29): Online
Annars kan jag tycka att det var synd att inte Stockholm lyckades inkorporera Solna, Sundbyberg och Nacka (istället för Spånga). Förutsatt att man hade haft en vettig, Lindhageninspirerad, stadsplanering kunde det ha lett till en hanterligare stad än den vi har idag.

Se Lindhagen 2.0 som exempel på vad jag menar, http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​12/​0​9/​lindhagenplanen-​2.​0​_​1310​.​h.​.​ en bit ner.

Fast detta hade alltså krävt att man gett avkall på stordriften. Om varje nytt projekt kräver en kvadratkilometer säger det sig nästan självt att man måste bege sig längre och längre ut för att hitta mark. Om exploateringen kan företas kvarter för kvarter, med stordriften begränsad till materialframställningen, kan man exploatera närmare och avstånden kan bli kortare.

Och om man hade exploaterat lika tätt som i innerstan hade det blivit ännu kortare. Kanske man rentav hade fått till stånd stordriftsfördelar på liten yta i så fall.

Men korta avstånd har aldrig varit nån prioritet. Så tidigt som 1942 då Gubbängen planlades skrev man i planens inledning att "vi vet inte vad folk önskar av sitt område; vi vet bara en sak och det är att folk vill bo i centrum. Tyvärr kan vi inte erbjuda detta i Gubbängen så vi får bygga effektiva kommunikationer till centrum."

Uppenbarligen ansåg man att avstånd, och infrastruktur, var gratis. Eller att det var en kostnad som var opåverkbar.

Och att "centrum" var en mytisk resurs som aldrig kunde återskapas.
 0
Ekonomix (26 Januari 12:32):
Man kan ju alltid tycka att man borde dragit gränserna annorlunda och utifrån dagens situation hade det varit logiskt. Så även utifrån 40-talsperspektivet. När Spånga inkorporerades inkluderades ju den utbrutna delen, Hässelby villastad. På samma vis kunde man inkluderat Brommas och Brännkyrkas utbrutna delar, Sundbyberg (dåvarande) respektive centrala Nacka, dvs Sickla. Men logiken var helt enkelt annorlunda för 100 år sedan. Ett redan fristående område inkorporerades inte i ett annat.

Även Stockholm självt var ju ursprungligen ett område i Solna som blev fristående. Här kunde man kanske varit frikostligare med att inkorporera restsocknen. Men det var väl för att man redan erhållit stads rättigheter der blev svårt kan tänka.

Nåväl det där är som det är och idag upplevs ju Solna, Sundbyberg och Nacka som vilka f.d. landkommuner som helst i Stockholms pereferi. Om än ovanligt centralt belägna.

Vad gäller Gubbängen var det ett intressant citat. Det tyder ju på att man tänkte (plan)ekonomi snarare än ideal mycket tidigt. Men jag tror ändå att idealet att skapa luft och förortsmiljö för arbetarklassen fortfarande levde kvar på 50-talet.

Det i sin tur har gjort dem attraktivare och skapat en mer positiv spiral i förhållande till det helt plan ekonomi sköt präglade 60- och 70-talsförorterna, som generellt drabbats av mycket negativa spiraler.

Den mer positiva spiralen har också inneburit ett högre prisläge, som gjort att nybyggnation blivit kommersiellt möjlig i de flesta 40- och 50-talsförorterna. Men inte i 60- och 70-tals diton.
 0
Olof Carlsson (26 Januari 12:56):
De korta avstånden är själva idén med städer och även byar. Det är därför de har uppstått. Men därigenom kan man också säga att stordriftsfördelarna också gäller.

Det som krånglar till hela bilden är att det finns konkurrerande stordriftsfördelar. Om den som skall bygga bara träffas av och därmed bara ser stordriften i själva bygg- och planeringsfasen för sitt projekt så uppstår de behov av stora ytor vid nybyggnation som Jan Wiklund påtalar.

All infrastrukturs stordriftsfördel och stordriftsfördelen för all verksamhet som skall bedrivas på orten finns inte med i nuvarande kalkyler. Om inte dessa faktorer blir kvantifierade och på något sätt kommer in i debatten riskerar utglesning av staden att framstå som en rationell lösning.
 0
Ekonomix (26 Januari 14:02):
Men det stämmer nog inte helt. Det var nog så att infrastruktur + billig mark totalt blev billigare än dyr mark.

Dvs att förortsbyggandet faktiskt krävde mindre subventioner totalt än vad ett tätt byggande hade krävt. Att i det sammanhanget lösryckt prata om subventionerad infrastruktur blir därför något tendentiöst.

Grundproblemet var att hyreshus byggda med på förhand reglerade hyror, utan koppling till läge, omöjligen kunde överföra de boendes nytta av ett bättre läge till byggherren.

Därför byggde man istället så billigt som möjligt. Och det innebar att man byggde på så billig mark som möjligt, då merkostnaden för infrastrukturen trots allt inte var så hög.
 0
Jan Wiklund (26 Januari 14:07): Online
Exakt, Olof C! Det fanns till och med ett uttryck för det när det begav sig: "produktionsanpassat". Huvudsaken det var enkelt och billigt att bygga, eventuella problem som uppstod senare hamnade i alla fall på en annan budget så det slapp man ta ansvar för.

Om nu någon tänkte så långt. Eller hade de intressena - till inte ringa del hamnade väl vinsten hos markägare/exploatör medan kostnaden hamnade hos kommun och stat.

Men det har vi snackat om tidigare. Min poäng ovan är att man var ur stånd att jämföra. Stordrift i produktionsskedet var självklart det rätta, att detta automatiskt ledde till smådrift i driftsskedet ingick inte i den fordistiska världsbilden.

Beträffande Ekonomix' inlägg från 12:32 så visar ju citatet att det där med "ljus och luft åt arbetarna" var ett ideal som hystes bland den övre medelklassen och knappast bland arbetarna själva. Det var helt enkelt kvarlevor av 1800-talets skräck för massan och för att förlora kontrollen. Dvs knappast motiv som längre fanns kvar, annat än som stelnad ideologi och tankefigurer som man inte längre visste varifrån de kom.
 0
Ekonomix (26 Januari 14:28):
Bara ideal vet jag inte. Om man ser på ett område som Hässelby så innehåller det ändå vissa kvalitéer som uppskattas. Det har gjort att man trots tidvis uselt ryckte och det mycket perifera läget ändå fått upp näsan över ytan tillräckligt mycket för att en förtätning skall vara kommersiellt gångbar. Och förtätningen har därför även varit omfattande där de senaste tio åren.
 0
Jan Wiklund (26 Januari 17:03): Online
Ekonomix: Det vore ju förskräckligt om det inte innehöll några kvaliteter... Poängen här är att kortsynthet har skapat en massa onödiga kostnader.
 0
Ekonomix (26 Januari 18:25):
Jag diskuterade mer i den aktuella kontexten, dvs vad som skiljer Göteborgs kommun i förhållande till Stockholms.

Då menade jag att förutom att den generella efterfrågan är högre i Stockholm, så är även Stockholms kommuns förorter lite äldre och innehåller därför lite mer kvaliter.

Sammantaget ger detta en ganska stor skillnad i prisbild och därmed kommersiella möjligheter för nybyggnation.

Jag finner det tveksamt att man kan fånga fler skillnader, än dessa fundamentala, utifrån nybyggnadsstatistiken.
+1
Martin Ekdahl (26 Januari 18:54):
Jan W: Om Sthlm lyckats inkorporera Nacka så hade kommunen kanske inte lyckats bli den stadsbyggnadsförebild som den är idag. Då hade "Stockholms" värnare sett till att många av de projekt som idag pågår aldrig kunnat genomföras.
 0
Jan Wiklund (27 Januari 02:27): Online
Tja, om inte om hade varit... Jag utgår ju från vad som hade varit möjligt om inte det svenska stadsbyggnadsetablissemanget under 1900-talet hade fastnat i det modernistiska träsket, med dess likgiltighet för synergier och korta avstånd, och dess förtjusning i stordrift vid byggtillfället som leder till plottrighet längre fram. Mitt syfte är bara att i någon mån peka på att allt inte beror på inkorporeringar eller ej.

Men visst kan man förklara skillnaden mellan Göteborg och Stockholm så om man vill - "allt annat lika".
+2
Jan Jörnmark (27 Januari 16:23):
Jag tycker det är fascinerande hur stark tron på inkorporeringar och de därmed följande "stordriftsfördelarna" (de finns sannoiikt inte i verkligheten) till och med är på ett yimby forum. Om inte heterogenitet ses som positivt ens här inser man vilka problem mångfald i stadsbyggnad alltid kommer att möta på andra håll.
 0
Jan Wiklund (27 Januari 16:54): Online
Jag tror på stordriftsfördelar i driftsskedet.

Jag hade en liten mejlväxling nyligen apropå allmänningar i städer i det globala syd, som jag lika gärna kan delge (mina kursiveringar). Först mitt:

“I have sought in vain for someone who has considered cities as a creator of synergies, and tried to in some way calculate the effects. There are floating transfers between commons, infrastructures and synergies, particularly if one is interested not only in cities as consumption but also as productive resources. Which is, I believe, even more important if you look to the South. But it should not be forgotten for the North either… I believe that sprawl, and urban monocultures, is not only inconvenient but also a huge cost for us all, since so many synergies are lost. But I have never found anyone quantifying it.”

Svar från Michael Mehaffy, USA:

”Dear Jan and all,

Of course the urban synergies you speak of go back at least to the work of Jane Jacobs in the early 1960s, and there have been quite a few other people who have worked on that topic since. (The Santa Fe Institute is a recent example.) Much of the effort has been focused on propinquity, the networks of physical contact and interaction. I think there is also a very interesting and important question about the physical commons, the public spaces of a city, and how they are structured. (That is actually the focus of my own work these days.)

As is often the case with metabolic networks, feedback loops seem to be a key. Also, redundancy is key (which is closely related, i.e. allowing circular connections). Chris Alexander's paper "A City is Not a Tree" is a good example of he need for this redundancy and overlap. Concentration is also a key factor -- in effect, the city is a kind of "social reactor" that requires a "critical mass" to multiply its interactions. Another key factor is the pattern of connections and disconnections, including key nodes that form -- so-called "small world networks." In effect, there is an "urban connectome" that governs what can happen, and how metabolic relationships form.

So I think the elements of the evidence you seek are gradually coming together, into a kind of "science of cities" -- not only as a planning discipline, but as a discipline of study and understanding, in ways we had not previously recognized. In previous eras we perhaps could take these processes for granted, as they worked quite well in older cities. But like other challenges of our time (climate change comes to mind) we now have no choice, in my view, but to study these phenomena more carefully, the better to understand how to intervene and to reform what is failing and pathological. Like a good doctor, we must use this knowledge to heal the city, and the planet.”

Det finns ju några ökända kommuner som vägrar bygga, och som envisas med att uppfatta sig själva som nån sorts landsbygd, vilket tvingar fram bebyggelse längre och längre ut. Jag bor själv i en sådan, Lidingö, centralt och bra, men som vägrar ta något ansvar. Eller rättare sagt, om kommunen försöker så är de som vill hålla verkligheten på avstånd tillräckligt många för att skrämma kommunen från vettet. Vilket omintetgör den koncentration Mehaffy talar om.

Jag tänkte mig att om de allra närmaste kommunerna hade inkorporerats, och om byggetablissemanget hade begripit nyttan av täthet och synergier, så hade vi haft hanterligare städer än vi har idag.

Men båda "om" måste naturligtvis ha varit uppfyllda...
+1
Jan Jörnmark (27 Januari 17:15):
Städer har uppenbara stordriftsfördelar, men dom ligger inte i tvångsfusionerande av andra administrativa enheter.

Göteborgs misslyckande är ett exempel som tydligt pekar på effekterna av att eliminera de närliggande grannarna. Då hamnar tillväxten i Kungsbacka istället. Nej, det är Stockholms lycka att de mindre kommunerna fanns där under hela efterkrigstiden.
 0
Ekonomix (27 Januari 20:08):
Vad gäller Erstavik, som utgjorde större delen av dåvarande Nacka så hade och har ju fideikommissen en tämligen aktiv och politiskt skicklig förvaltare. Det är väl den egentliga grunden till att den finns kvar och att denna del av Nacka aldrig blev inkorporerat. Hammarby mm. blev ju inkorporerat.

När det gäller Spånga och och fideikonmisserna längs Mälaren så var förfarandet det att Stockholms stad först förvärvade dem och sedan med förvärvet med grund fick inkorporeringen genomförd.

I själva verket är hela Nacka, som antydes tidigare, följden av ett flerhundraårigt politiskt trixande för att nå största möjliga autonomitet. Nacka är inte någon gammal socken utan en sammansättning av områden ur Brännkyrka, Solna och Boo socknar. Den senare införlivad så sent som via kommunsammanslagningen 1971.

Här kan det eventuellt finnas en skillnad mot Göteborg som ligger långt från den politiska makten och där staden hela tiden varit ett statligt projekt för att bygga en port mot väster.

Egendomsägarna har haft lite att sätta emot och inkorporeringarna har gått lite för enkelt. Det sin tur har lett till svårigheter att utnyttja dem, eftersom man fått dem utan att först behöva äga marken.
 0
Urbanisma (28 Januari 02:22):
En dekokt av tyckande, vetande, historiska projekt och nutida projekt resulterar i att hoppet står till Stockholm.
Och även med diverse motgångar ser det ljust ut.
 0
Karl M (28 Januari 13:35):
Det där med "tvångsfusionerande av andra kommuner", det tycks finnas lite olika vägar för en storstad. I Europa generellt är stadskommunerna stora (Berlin, Hamburg, Wien, Île de France, London Corporation). I USA är det mycket mer splittrat. Boston består t.ex. av 20-30 kommuner, innan du kommer från Boston City till Harvard och Cambridge så passerar du kommunen Somerville. New York City däremot fusionerades redan 1897 och har inte ändrats sedan dess.


Om vi jämför med Europa återigen så är det ett gigantiskt misslyckande att Ruhr inte är en sammanhållen storstad. Där bor 5-6 miljoner människor uppdelat på 20-30 städer som var och en är någonstans mellan Malmö och Göteborg i storlek (Bochum, Essen, Duisburg, Oberhausen osv). Kollektivtrafiken är integrerat i vartannat, det är inte mycket dyrare att åka från Essen till Bochum än att åka inom Essen. Men det är ändå ingen riktig storstad, det finns inget "centrum" att åka till utan istället är det som små egna städer men utan den differentiering som finns i en sammanhängande stad på 5-6 miljoner. Hade Ruhr varit en sammanhållen storstad hade det tävlat med London och Paris som resmål och storstad. Alla de här städerna tappar dessutom i befolkning (utom de som är i utkanten av Ruhrgebiet, dvs Dortmund och Düsseldorf/Köln). Tänk er en småstad men med Malmös befolkning och precis som i många småstäder tar man tåget någonannanstans när man vill göra någonting - Så ser det ut i de flesta städerna i Ruhr trots att det finns en marknad med många miljoner inom en timmes restid.
 0
Ekonomix (28 Januari 14:32):
Men Ruhr är ju till stor del uppbyggt av tyskar som flytt de delar av landet som förlorades i andra världskriget. Det är kanske inte så konstigt att ett stadsområde som byggts upp på det viset blir lite annorlunda än en stad som byggts genom århundraden.

Angende London är administrationen synnerligen splittrad i småkommunen. "London Corporation" är som också hörs av namnet bara ett samarbete dem emellan.
 0
Karl M (28 Januari 19:09):
Ekonomix:

Där tar du miste, tror jag bestämt.
Var det någon del som tog emot östflyktingarna var det Schleswig-Holstein. 1939 bodde där 1,6 miljoner, tio år senare bodde det en miljon till. Läget vid Östersjön och på västsidan samt att (bortsett från Lübeck och Kiel och utkanten av Hamburg) var obombat gjorde sitt.

Den stora befolkningsökningen i Nordrhein-Westfalen (inkl. hela Ruhr) kom efter 1950:
https:​/​/​de.​wikipedia.​org/​wiki/​Nordrhein-​Westfalen#Bev.​.​.​
 0
Ekonomix (28 Januari 22:36):
Jag kanske var lite förhastad. Men det var ändå så att när västtyskland byggde upp sin industri efter andra världskriget blev resultatet att mycket av det som tidigare funnit i och kring Berlin hamnade i Ruhr. Så även en stor del av befolkningen.

Denna påtvingade efterkrigsflytt präglar naturligtvis Ruhrområdet, som därför är svårt att jämföra med de europeiska metropolerna.

Det handlade ju om att komma igång så fort och billigt som möjligt utefter de förutsättningar som fanns 1945-1975 ca.
 0
Karl M (29 Januari 00:28):
Ekonomix:

Det beror på vilka företag och institutioner du tittar på.
Bankerna och börsen flyttade till Frankfurt am Main.
Försäkringsbolagen till München, liksom Siemens.
Medierna till Hamburg och Köln. Axel Springer hade sitt huvudkontor i Västberlin men det var den enda stora mediekoncernen som fanns där. Köln blev en stor mediestad för det låg tre mil från Bonn och var en "riktig" storstad att frottera i jämfört med det tämligen provinsiella Bonn där politikerna arbetade. En Kölninvånare vill inte kännas vid att bo i närheten av Ruhrgebiet, det har ingen status.
I Essen fanns både efter som före kriget Krupp-koncernen, i de andra städerna de olika gruvorna, stålverken m.m. I vissa fall tog det flera år innan driften återgick till den normala. Någon företags- och institutionsflykt av den magnituden till Ruhr som det var till de andra städerna från Berlin var det inte tal om. Det var framförallt Frankfurt (med alla bankerna och börsen) och München (samt Bonn så länge det var huvudstad) som vann på utflyttningen från Berlin.


Sanningen var större delen av Ruhr i ett miserabelt tillstånd 1945-1950-1952 även jämfört med många andra delar av Västtyskland. Eftersom området låg så långt västerut och var ett av de stora industriområdena blev det relativt sett hårdare drabbat av flygbombningar än längre österut, alla broar över de stora floderna sprängdes, många gruvgångar översvämmades när pumparna slutade fungera etc. Visst hyste man in östflyktar där ochså men relativt sett tog de flesta andra delstaterna (framförallt gränsländerna mot öst som Bayern, Schleswig-Holstein, Niedersachsen, Hessen och f.d. DDR) emot fler sett till den lokala befolkningen.
+1
Jan Wiklund (29 Januari 11:03): Online
Jan J:

Visst kunde det rent teoretiskt ha blivit stordriftsfördelar om man hade slagit ihop administrativa enheter - i utbyggnadsskedet!

Det kunde nämligen ha gjort det möjligt att köra över dom där som ville profitera på staden men inte bidra till den, dom som ville bo i 'en röd stuga på Stureplan' dvs i villor på jättetomter så centralt som möjligt.

Rent teoretiskt sett kunde man ha manglat ut "lindhagenplaner" stora nog att täcka hela Storstockholms befolkning decennier i förväg - men det hade ju krävt en kommun som var stor nog att rymma sådana.

Men givetvis skulle detta ha krävt att man inte hade haft fordismens övertro på stordrift i byggskedet - eller i alla fall hade problematiserat den litegrann.

I den verkliga världen var stordriftsfördelar ett slags "generaliserat, osynligt sunt förnuft" (Carlota Pérez) som tillämpades tanklöst överallt, även där det efteråt kunde konstateras vara ett suboptimerat vansinne som ledde till småplottrighet och kaos i slutänden, dvs till allt annat än stordrift.

Följaktligen innebar Stockholms många kommungränser att bebyggelsen som du säger ändå i någon mån hölls ihop (till priset av att en massa enklaver läckte ut i förortskommuner). Bristen på sammanslagningar innebar alltså att de styrande i någon mån hindrades från att leva ut sina fördomar.

Men det är en verklighet som bara finns just på grund av fördomarna. Det kunde ju faktiskt ha varit helt annorlunda. Det "enda" som hade krävts var egentligen en vägning av stordriftsfördelarna i byggskedet mot stordriftsfördelarna i driftsskedet.
 0
Mats O. (29 Januari 13:24):
Bostadsministern har idag gått ut på twitter och lagt fast att det framtida bostadsbyggandet ska baseras på ekologisk och social hållbarhet.
 0
Hans Jörgensen (29 Januari 20:12):
Frågan är hur meningsfullt det är att jämföra två så olika städer/regioner. Som jag tror Sven R nämnde, så är storleksförhållandena i stora drag 1:2, sedan lång tid tillbaka. Vidare finns ofta helt olika ekonomiska och politiska förutsättningar.
I ena fallet en stad som haft - och i viss mån än lever av - sin främsta näring i en omfattande industri och sjöfart. Inte sällan utrymmeskrävande och till en början lokaliserat strax utanför centrum, idag är det central mark.
I andra fallet en utpräglad ämbetsmannastad eller "verks-stad" om man vill vara lite vitsig, med istället för verkstäder en hög koncentration av kontorsverksamhet centralt. Likheter som faktiskt finns i båda dessa fall är att bostadskoncentrationen trycktes ut från stadskärnorna till nya blomstrande stadsdelar. Jag hänvisar alltså till de (planerings)ideal som eftersträvades vid förra seklets andra hälft (minus sista årtiondet).
Men visst är kan det vara förtjänstfullt att ändå ge sig på en studie som Jörnmark gjort. Det finns ändå vissa gemensamma nämnare, så som landets lagar, regelverk, standarder.
Och framförallt tjänar väl studien till att peka på potentiell utveckling där vi står idag och sedan kanske ett par decennier: när behovet av förtätning blivit mer motiverat och när verksamheter av typ ytkrävande industri/verkstad plötsligt ligger i vägen för central förtätning, samtidigt som i Göteborgs fall hamnen ändå har utlokaliserat den största delen till ytterhamnar.
Skillnaden i potentiell stadsförtätning mot vad som faktiskt åstadkommits blir då mycket större mellan städerna, till Gbg:s nackdel, vilket borde tjäna som motiv för en uppväxling i förtätandet.
Faktum är ju att en sån centrumnära förtätning pågår sedan ett 20-tal år. Sen vet vi ju att det inte blivit helt bra överallt (Eriksbergs handelsplats...) och dessvärre tycks inte staden har lärt sig av alla moderna snedsteg (Västra Eriksberg...) förrän kanske precis nu (men vilja och ord är en sak, verklig projektering uppenbarligen nåt annat). Allt vi kan göra är att försöka styra upp det som kommer.
 0
Martin Ekdahl (29 Januari 23:51):
Mats O Ja han babblar hellre än handlar den gode bostadsministern.
 0
Mats O. (1 Februari 09:00):
Yimby Göteborgs grundare Johannes Hulter (s) argumenterar, tillsammans med sina vänner i miljöpartiet, för många gröna parker i nya bostadsområden i Göteborg.

http:​/​/​www.​gp.​se/​nyheter/​debatt/​1.​2973972-​den-​tata-​sta.​.​
 0
Mats O. (3 Februari 19:04):
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 4314 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


YIMBY Göteborg på Twitter