Vill man se exempel på B&W:s alternativa, miljörättvisa stad kan man t.ex. spana in de här radhusen i Malaga:



Spridd ritar radhus i Malaga - inget säger "hållbar stadsutveckling" som en golfpensionär som testar svingen rakt ut i havet.

Det är imponerande att Spridd lyckas hålla igång sin icke-kommersiella verksamhet, trots att man så tydligt tar avstånd från konsumistiska medelklassnormer. Ett annat fint exempel på Spridds miljörättvisa tänkande är villa "Satellit" i Helsingfors skärgård.



Villa "Satellit" på privat ö i Helsingfors skärgård

Att Spridd gav villan namnet "satellit" har en enkel förklaring: "Valet av satellit som namn refererar delvis till att det fungerar som en andrabostad till stadslägenheten i Helsingfors men är också ett sätt att förskjuta fokus från det enskilda huset till hela ön som bostad".

Ett annat intressant villaprojekt där beställaren också äger en ö (denna gång i Stockholms skärgård) befinner sig dessvärre i "viloläge". Så ser tyvärr den bistra verkligheten ut för de som utmanar den konsumistiska medelklassnormen med Grön Social Arkitektur.

Vår älskade Hed…

Ledarskribenten konstaterar att "Göteborg är ingen tätbebyggd stad. Det finns stora möjligheter att bygga massvis med nya lägenheter i city. Väljer man att lägga en rad stora parkeringsplatser under mark ökar möjligheterna till förtätning ytterligare" och chefredaktören gör i stort sett samma konstaterande i sin artikel. Hjörne pekar till och med ut två av Hedens parkeringar som lämpliga för husbyggnation.

Glädjande för oss som vill se hus på Heden, men sedan blir det svårare. Lernfelt konstaterar ju mycket riktigt att "Det riktigt svåra med stadsbyggnad är just att på bästa möjliga sätt lyckas bena ut vad som är allra bäst för största möjliga antalet människor. Staden skall byggas inte bara för dem som behöver någonstans att bo, utan även för dem som redan bor, de som arbetar, de som studerar och de som roar sig" och Hjörne instämmer i stort sett i detta konstaterande genom att betona Hedens betydelse för bollsporter, picnicutflykter och lek. De nya hus som Hjörne argumenterar för på den tidigare parkeringsplatsen kan ju inte heller bli mer än 5-6 våningar högt, för "...vem vill göra piruetter och dribbla i skuggan?".




...den höga läktaren tvingar konståkarna att göra piruetter i en zebralik skugga…

Förstår jag argumentet rätt menar i alla fall chefredaktör Hjörne att den ekvation som Lernfelt vill bena ut bör avgöras till förmån för de som roar sig. Kanske är det rimligt, stora mängder människor söker sig ständigt till Avenydistriktet, även om jag nog kan tycka att just Heden hör till de mindre frekventerade delarna av området. Chefredaktör Hjörne argumenterar ju å andra sidan för att lösa det problemet genom att genomföra investeringar i kreativa lekplatser för att området ska bli en ”ikonplats”.

Jag besinnar mig, och förstår hur rätt att Lernfelt och Hjörne har. Besökarna är i majoritet och måste få vinna (”…allra bäst för största möjliga antalet människor”). Vi som bor i området och det tusental människor som skulle kunna bo i ett par 30-våningshus på de båda p-platserna måste inse att de får maka åt sig för skridskoåkarnas rätt till en skuggfri tillvaro.



Heden lockar alla: graffare..

Däremot får jag nog som närboende ändå vara med och kräva att åtminstone en del av nybyggnationen anpassas till våra villkor – ett tusental p-platser kan inte bara försvinna. De måste grävas ned till en kostnad av kanske en halvmiljon per styck. Det kommer med andra ord att bli ganska dyrt att projektera om Heden till förmån för olika fritidsaktiviteter. Men det spelar mindre roll. Det gäller ju att uppfylla det stora antalet människors maximala lycka.

Det här är känsligt, för jag inser nu fullt ut att jag argumenterat för att bygga ut Heden i egenskap av ett småsint särintresse. Jag bor nära Avenyn och den låga befolkningstätheten i området gör att jag ofta måste söka mig ända bort till ICA Focus vid Liseberg för att få tag på de varor jag behöver. De höga priserna som blir resultatet av den bristfälliga konkurrensen gör att jag dessutom måste ta mig ända ut till ICA Maxi för att göra mina större inköp.



…fyrverkeriälskare…

Restaurangerna runt Avenyn är inte heller särskilt lockande, eftersom de har en inriktning mot den tillfällige besökarens alkoholförtäring snarare än riktigt bra matkultur. Förmodligen är den låga befolkningstätheten i området också förklaringen till att det inte finns några riktigt bra gym i närheten.

Å andra sidan förstärks ju effekterna av min träning när jag måste fortsätta att träna borta hos Sven Slobo i Linné. På slutet har det gett mig ytterligare en fördel, när Lidl öppnat i det täta Linneområdet. Nu kan jag planera mina matinköp bättre och bygga ännu mer muskler genom att bära hem tunga matkassar med pommes frites, kyckling och frusna bär till Kristinelundsgatan. Men som sagt, om mina ytliga och egoistiska önskemål om ett par 30-våningshus blev verklighet skulle alla mina problem lösas. Med största sannolikhet skulle jag få både lågprisbutiker, fler riktiga kvartersrestauranger och gym i närheten. Positiva externaliteter kallas det av ekonomer.



…vasskonnässörer…

Men chefredaktör Hjörne refererar till en vän som har en lösning på problemet. Mellan pilsnerkorven och skridskohoppen menar vännen att ”… förtäta får de göra någon annanstans”, och det är ju helt riktigt, för någonstans i Göteborg måste ekvationen om boende avgöras till förmån för ”dem som behöver någonstans att bo”. Frågan är bara vart, om nu deras behov ska ställas mot ”dem som redan bor, de som arbetar, de som studerar och de som roar sig”.

På Teatergatan pågår till exempel två projekt som illustrerar problematiken. Wallenstam vill ju på sikt höja hushöjden bakom Avenyn, men det kommer helt klart i konflikt med många intressen. Några kommer att få både ”se sina lägenheter mörklagda” och förlora sin utsikt mot innergårdarna mellan Avenyn och Teatergatan. Några av de som jobbar i dagens hus kommer att förlora sina invanda arbetsplatser. Naturligtvis har de befintliga fastigheterna även kulturhistoriska kvaliteter och är en viktig del av Göteborgs riksintressanta innerstad.



…en älskad kulturmiljö…

Inne på gården mellan Teatergatan och Chalmersgatan pågår redan stora förändringar. Polisens gamla kontor på drygt 1000 kvadratmeter skall förvandlas till 16 bostadsrätter, men det sker på bekostnad av en stor och fantasieggande uteplats som min dotter ofta drömmer om.



...en hotad grön lunga är gömd mellan husen...

Konflikten mellan de nya lägenheterna och de som arbetar och roar sig är tydlig. Men konflikten runt kvarterets framtid är sannolikt större än så, för i Rikantikvarieämbetets beskrivning av Riksintresset i Göteborg kan vi läsa om hur det uttrycks i kvarteren:

En storstad bör byggas som en federation av småstäder. Här är ett förslag till att bygga färdigt göteborska Linnéstaden till en sådan sammanslutning av småstäder.

Stigberget, Masthugget, Olivedal, Annedal och Haga förtätas och kompletteras till färdiga, hela städer. Förtätning av mer av samma är inte något att sträva efter. Istället bör det som byggs komplettera det existerande. Består stadsdelen/staden av flerfamiljshus bör det byggas enfamiljshus. Består den av bostäder bör det byggas hus för verksamheter. Finns det mest hyresrätter bör det byggas bostadsrätter etc.



Gatunätet:

Det är lätt att se hur det å ena sidan finns enorma kvarter utan gatunät och å andra sidan enorma ytor utan kvarter. Det här bör utjämnas. Bebygg de stora asfaltytorna med kvarter och bygg gator i de stadsdelsstora kvarteren.



Gatunätet idag och i framtiden

Kvarteren:

Haga och Olivedal har i stort sett en bra struktur som endast behöver mindre kompletteringar. Tre stadsdelar i Linnéstaden är däremot amputerade. I Annedal och Stigberget består bebyggelsen helt eller delvis av suburban bostadsbebyggelse i jättekvarter. Dessa bör delas upp i många fler små kvarter.

Annedal bör också byggas ut söderut och det monofunktionella konsnärsgetto som kallas konstepedemin bör urbaniseras så att det kan tillföra stadsdelen liv istället för att, som nu, suga liv. Masthugget å andra sidan är en halv stadsdel där ena halvan består av en gigantisk trafikapparat. Denna bör delas upp i en mer rationell gatustruktur och bebyggas med kvarter.



Kvartersstruktur idag och i framtiden

En färdigbyggd stad bestående av en federation av självständiga, bärkraftiga, småstäder.

Huvudaxeln:

Linnégatan är utan tvekan Linnéstadens huvudgata. Den går från Slottsskogen till älven via Järntorget. Vid Victoriaskolan, i mitten av stadsdelen, bör stadsfederationens stadshus placeras och ett monumentalt, representativt torg anläggas. Linnéplatsen bör kringbyggas.

Järntorget bör utgöra gränsen mot en av Göteborgs småstäder/stadsdelar. Icke desto mindre bör Linnéstadens huvudaxel gå vidare från Järntorget ner till älven. Bygg tätt och gör Järntoget till en kringbyggd plats och förtäta bakom Folkets hus så att bebyggelsen går ända ner till älven och båtarna till Hisingen.

Aftonstjärnan på Lindholmen, Göteborgs äldsta biograf och numer även teater visar film några gånger i månaden.

1902 öppnade landets första fasta biograf i Arkaden här i Göteborg. Efter det så ploppade biograferna upp i stan som små vitsippor kring valborg. När man slänger en blick på biografannonserna i dagens tidningar är det rätt svårt att föreställa sig att Göteborg en gång i tiden faktiskt var världens näst biograftätaste stad. Bara New York var värre. Men inget varar ju förevigt i vår stundtals undersköna värld. Den stora biografdöden fortsätter med god aptit att mumsa i sig biograf efter biograf, om än i lägre takt än tidigare. Men det beror mest på att det inte finns mycket biografbestånd kvar att ta av, biografen är utrotningshotad. Palladium och Svea är två av de senaste offren bland göteborgska biografer. Stan kryllar av spår efter forna dagars glansdagar vad gäller biografer men idag hyser lokalerna istället andra funktioner såsom klädaffärer, hamburgerrestauranger och diversehandel. I många fall har man helt struntat i det kulturhistoriska värdet och spåren av film är svårt att urskilja från dagens likgiltighet vad gäller det mesta.




Biograf Kaparen på Stigbergstorget. Efter biografverksamheten upphörde har lokalen bland annat inhyst matbutik, för tillfället är det tomt.



Röda sten på Mariaplan öppnade 1934 och stängde 1963.



Biograf Aveny har blivit klädbutik.



Palladium och Svea, två nyligen nedlagda biografer.



Biograf Svea, tidigare Klappan, hade en fantastisk 1980-talsinredning i sina tre små salonger. Här efter den sista visningen (Lust, caution) i maj 2008.


Den anrika biografen Palladium med sin vackra pampiga salong lades ned för två år sedan, trots att den knappast gick med förlust. Nu står lokalen tom och den vackra röda belysningen på fasaden är borttagen. Kungsportsplatsen har förlorat sitt röda sken som lyste upp i göteborgsnatten. Palladiums stora salong vore synd att göra om till klädbutik eller något liknande. Om inte någon vill driva just en biograf i lokalerna så vore det kanske en intressant idé att använda lokalen som någon slags scen eller danspalats.




Semrén & Månssons skiss av Folkets hus och Draken.


I förra veckan avslutades den stora filmfestivalen här i Göteborg för i år. Den har blivit ett etablerat och stort evenemang i staden. Över 400 filmer visas under tio dagar på olika biografer runt om i stan. Publiken strömmar till och besöksrekorden slås år efter år och det var inget undantag denna gång. Men mycket kan bli mer och bra kan bli bättre. Festivalens huvudbiograf, den vackra och anrika Draken, omges av ett inte alltför spännande Folkets hus på Järntorget. En om- och tillbyggnad av Folkets hus och större foajé till Draken skulle ge festivalen ytterligare ett lyft.  En slutsåld visning på Draken innebär nämligen en knökfull foajé och det är ju lite synd. Arkitektbyrån Semrén & Månsson skissade 2004 på något kallat "Festivalpalatset". Det var dock innan Bergakungen byggdes och innan Sandrews lade ner sin biografverksamhet. Men något slags festivalcenter vid Järntorget är nog ingen dum idé, ett åretruntcenter för film i Göteborg. Kanske med museiverksamhet och aktivitetscenter.





Action och göteborgska takåsar ur filmen "Nattens barn" från 1916.


Göteborg var i början av 1900-talet en stark filmproduktionsort. Här fanns bland annat Hasselblads filmstudior på Otterhällan där många filmer producerades under några intensiva år. Efter det det har det varit ganska tyst om Göteborg som filmstad. Men vid 2000-talets början har det börjat vända och Västra Götaland är mer och mer centrum för filmen i Sverige idag mycket tack vare Film i väst. Det har länge pratats om att försöka etablera ett slags kluster på Lindholmen för film- och medieproduktion. Här finns stora passande lokaler från varvstiden och ett centralt och attraktivt läge. Sakta men säkert ser det ut att bli verklighet. I dagarna slår filmbyn Gothenburg Film Studios upp portarna på Lindholmen och sedan ett par år ligger ju även SVT här. Här finns en chans att vid sidan om det så kallade "science park" på allvar etablera ett film- och mediekluster.



Landstigningscen någonstan vid kusten. Från filmen "För hem och härd" från 1917.



"Hamnstad" från 1948 i regi av Ingmar Bergman. Det roligaste med att göra "Hamnstad" var enligt Bergman "att få se Göteborg från insidan. Visserligen hade jag levt i den staden i en massa år, men jag avskydde den." 



På tal om Göteborgs biografhistoria så kom det nyligen ut en helt ny bok i ämnet. Den heter Göteborgs alla biografer och är skriven av filmvetaren Göran Bjelkendal. Så vill man grotta ned sig i stans biohistoria så finns det mycket att läsa. Till sist, nästa gång du är och handlar kläder i en vacker lokal någonstans i centrala stan så ta en titt omkring, det kan ha varit en biograf.



Källor och bilder: Georg af Klercker av Per Ewald, Filmkonst nr 111, Semrén & Månsson m fl.

Vi anser dock att förslaget lider av stora brister när det gäller bl.a. markutnyttjande, blandning av funktioner och kopplingen till omgivande områden. Vi finner att den föreslagna utformningen av Kvibergs Ängar kraftigt frångår tillämpliga riktlinjer i de demokratiskt antagna styrdokument som berör området, d.v.s. Göteborgs översiktsplan (ÖP) från 2009 och översiktsplanens fördjupning för Kviberg (FÖP) från 2005.



Förslag till detaljplan för Kvibergs Ängar

Förslaget till detaljplan för området bör därför rimligen inte kunna antas utan att relativt omfattande revideringar genomförts. Planhandlingarnas brist på diskussion kring de uppenbara avsteg som gjorts från styrdokumentens uttalade rekommendationer anser vi vara skadlig för en demokratisk stadsbyggnadsprocess, och vi vill på grund av detta rikta kritik mot presentationen av planförslaget. Längre ner i yttrandet visar vi mer i detalj var det liggande förslaget bryter med ÖP och FÖP.

Kvibergs speciella potential

Stadsdelen Kviberg har har ett mycket spännande läge mellan andra stadsdelar med olika karaktär och befolkningssammansättning. Kvibergs Ängar är, med en yta ungefär lika stor som Haga, Kvibergs största delområde. Ett exploaterat Kvibergs Ängar har därför speciella möjligheter att fungera som ett integrerande kitt i denna del av Göteborg, som kan föra samman människor ur olika sociala grupper och med olika bakgrund. För att kunna utnyttja denna stora potential är det lämpligt att Kvibergs Ängar ges:

- verksamheter och målpunkter inne i området, uppblandat med bostäder

- en välkomnande och inbjudande utformning, i synnerhet gentemot Kvibergsvägen och Kvibergs Broväg

- flera attraktiva stråk i framförallt öst-västlig riktning

- väl definierade offentliga rum där boende och besökare kan mötas

Tyvärr måste vi konstatera att förslaget till detaljplan för Kvibergs Ängar inte möter något av dessa kriterier i acceptabel utsträckning. Det är anmärkningsvärt att man istället väljer att prioritera gestaltningsidéer som bygger på murar, element vars inarbetade signaler är separation och isolering. Murar och plank anses av många i största allmänhet vara otrevliga inslag i staden, men i detta läge är de speciellt olämpliga. Vi är förvånade över att planförslaget inte tydligare ställt detta estetiska koncept mot dess oundvikliga negativa effekter på integration, upplevd trygghet och Kvibergsvägens kvalitet som stråk.

När det gäller bullermurarnas praktiska funktion, uppfattar vi dem som en variant på temat "gå över ån efter vatten", eftersom sammanhängande huskroppar längs Kvibergsvägen (med tyst sida åt söder) hade varit ett effektivare sätt att mota buller. På köpet hade vi dessutom fått ett bättre markutnyttjande och ett betydligt mer attraktivt fotgängarstråk längs Kvibergsvägen, med goda förutsättningar för verksamheter att etablera sig i bottenvåningarna.

Brott mot riktlinjer i antagna styrdokument

Förslaget till detaljplan innebär att mycket stora ytor i ett centrumnära läge, med väl utbyggd kollektivtrafik och korta restider (ca 10 minuter med spårvagn från hållplats Bellevue, 500 meter från planområdet) till Göteborgs mest centrala punkter, tas i anspråk för byggande av bilberoende och omvärldsfrånvända småhusenklaver. Detta kan knappast betraktas som hållbar stadsplanering, och inte heller som ekonomiskt försvarbart ur kommunens perspektiv på kortare sikt. Det råder akut bostadsbrist i Göteborg, och varje person som förnekas boende här är en förlorad möjlighet för staden. Många av dem som mot sin vilja tvingas bo utanför Göteborg blir pendlare, och bidrar därmed till trängsel, buller, avgaser, utsläpp av växthusgaser, tidsförluster och ökade kostnader för kollektivtrafik i både regionen och kommunen.

Den ineffektiva exploatering som föreslås för området innebär en direkt konflikt med de riktlinjer för "mellanstaden" (där Kvibergsområdet och Kvibergs Ängar ingår) som anges i ÖP, en konflikt som besynnerligt nog varken diskuteras eller motiveras i föreslaget till detaljplan. Yimby Göteborg menar att det goda kollektivtrafikläget måste utnyttjas bättre, och föreslår därför att markutnyttjandet ses över på ett antal punkter för att öka tätheten i området.

Vidare innebär förslaget till detaljplan en fysisk separering av både funktioner och bostadstyper, vilket innebär att de intentioner att bygga blandstad i Kvibergs Ängar som uttrycks i FÖP frångås. Även ÖP:s riktlinjer för "mellanstaden" anger att funktioner ska blandas där det är möjligt. Planförslaget för dock inte heller på denna punkt några resonemang som förklarar varför styrdokumentens rekommendationer satts åt sidan.



Vi kan inte se några skäl som skulle kunna legitimera en kursändring relativt FÖP och ÖP, och föreslår därför en ökad blandning beträffande både funktioner och bostadstyper.

Ett bilberoende Kvibergs Ängar

Planhandlingarna bedömer, precis som Yimby Göteborg, tillgängligheten till kollektivtrafiken som god i Kvibergs Ängar. Därför blir vi förbryllade när förslaget till detaljplan påpekar att "kommunens målsättning är att boende i goda kollektivtrafiklägen ska kunna ha ett något lägre bilinnehav än genomsnittet", och strax därpå nämner att man planerar för ett betydligt högre bilinnehav än det genomsnittliga, både avseende hela Göteborg och SDN Kortedala, där Kvibergs Ängar ingår.

De föreslagna 545 parkeringsplatserna för 400 hushåll innebär en parkeringsnorm på 136%, en siffra fyra gånger så stor som det aktuella bilinnehavet i SDN Kortedala: 33,5%. Här måste vi återigen rikta kritik mot presentationen av planförslaget, då det tycks motsäga sig självt. Parkeringsnormen måste minskas kraftigt för att kunna anses vara i linje med kommunens målsättning för goda kollektivtrafiklägen. Den mark som planeras bli parkeringsplatser, kan istället ge fler människor en bostad i Kvibergs Ängar.

Vi är besvikna på att kommunen inte visar större ambitioner i detta viktiga och spännande stadsutvecklingsområde. Förslaget till detaljplan uppfyller inte de krav på social-, ekonomisk- och ekologisk hållbarhet som det är rimligt att ställa på dagsaktuell stadsplanering i Göteborg. Planhandlingarna uppfyller inte heller de krav på transparens som bör kunna ställas på en process av detta slag. Vi hoppas att kommunen inser att dåligt markutnyttjande och högt bilberoende inte är lämpligt där tillgängligheten till kollektivtrafiken är god, och därför väljer att genomföra de förändringar i detaljplanen som vi föreslår

NÖDVÄNDIGA ELLER ÖNSKVÄRDA FÖRÄNDRINGAR I PLANFÖRSLAGET

Yimby Göteborg anser att detaljplanen måste förändras så att den i högre grad än det nu liggande förslaget:

- ger människor möjlighet att bo nära väl utbyggd kollektivtrafik med korta restider till centrum.

- ger god tillgänglighet till, och högt utnyttjande av de stora natur- och kulturvärden som finns i direkt anslutning till planområdet.

- gör Kvibergs Ängar till ett område där möten sker mellan människor ur olika sociala grupper och med olika bakgrund.

- ger hög upplevd trygghet för fotgängare längs Kvibergsvägen och Kvibergs Broväg.

- ger liv och upplevd trygghet på områdets lokala gator och platsbildningar under större delen av dygnet.

- ger större underlag och bättre förutsättningar för service och verksamheter i Kviberg.

- uppmuntrar såväl gång- och cykeltrafik som nyttjande av kollektivtrafiken.

- gör den gestaltning som väljs åt området mer värdefull, genom att fler inbjuds att ta del av den.

- följer riktlinjerna för Kvibergs Ängar och hela Kvibergsområdet i FÖP.

- följer riktlinjerna för "mellanstaden" i ÖP.

Följande konkreta förändringar av planförslaget anser vi är lämpliga för att styra det i ovan nämnda riktningar:

Kvibergsvägen och Kvibergs Broväg måste ges en trygg och trivsam utformning

Den kanske viktigaste förändingen av detaljplanen är att Kvibergs Ängar bör välkomna framförallt Kvibergsvägen, men även Kvibergs Broväg, som de viktiga resurser dessa stråk är för Kvibergs Ängar. Bebyggelse bör placeras i direkt anslutning till Kvibergsvägen och Kvibergs Broväg, istället för att gömma sig bakom bullermurar, parkeringsfält och funktionslösa gräsmattor. På så sätt kan den upplevda tryggheten längs dessa stråk ökas och bilarnas hastighet på vägarna minskas naturligt, samtidigt som förutsättningar för service och kommersiella verksamheter i byggnadernas bottenplan skapas.

Vi menar att de långa monotona bullermurar som föreslås runt hela området är oacceptabla inslag i stadsmiljön. De ger ett ovälkomnande intryck och motarbetar därmed integration mellan Kvibergs Ängar och dess omgivning. De minskar Kvibergsvägen och Kvibergs Brovägs kvalitet som stråk, vilket innebär att att gång- och cykeltrafik blir mindre attraktiv.

Bullret från nämnda vägar bör istället hejdas genom att sammanhängande kroppar av flerfamiljshus placeras i direkt anslutning till Kvibergsvägen och Kvibergs Broväg. En aktuell forskningsrapport från programmet Ljudlandskap för bättre hälsa (se speciellt avsnitten "Hälsofrämjande ljudlandskap i boendemiljöer", sid 18ff och "Åtgärder för att skapa goda ljudlandskap - resultat från olika studier", sid 56ff) påpekar att sammanhängande huskroppar med tyst sida är synnerligen lämpliga när det gäller att blockera oväsen.

Hela Kvibergs Ängar (förutom möjligen den allra nordostligaste delen) ligger inom fem kilometer från Brunnsparken, vilket gör att den utformning vi förordar inte strider mot kommunens brukliga hantering av bullerfrågor. Om områdets allra nordostligaste del anses ligga för långt från Göteborgs mest centrala delar för att medge det av oss föreslagna tillvägagångssättet menar vi att de nedre våningarna i den bebyggelse som här hamnar i direkt anslutning till Kvibergsvägen bör innehålla verksamheter och kontor.

Trygga öst-västliga stråk i tydlig och välkomnande struktur

Förutom Kvibergsvägen planeras två öst-västliga gångstråk genom planområdet. De ges dock en utformning som vi uppfattar som otydlig och riskerar därför att bli dåligt använda. Särskilt den mellersta gångvägen saknar helt målpunkter andra än bostäder, och eftersom den på flera ställen passerar genom grönområden kommer den att upplevas som otrygg under dygnets mörka timmar.

Sådana otrygga gångpassager refereras ofta till som olyckliga rester från de nu utdaterade stadsplaneringsideal som tillämpades när förorterna byggdes, och vi är förvånade över att påträffa dem i ett planförslag för ny bebyggelse. Vi anser att de öst-västliga stråken istället bör utgöras av gator för blandad trafik. Dessa stråk bör knytas ihop med de nord-sydliga gatorna och bilda en sammanhängande gatustruktur, till vilken både flerbostadshusen och radhusen i planen anpassas.

Gatorna i Kvibergs Ängar kan eventuellt utföras som gångfartsgator, s.k. gårdsgator. Bebyggelsen bör så långt det är möjligt dras fram till gatorna, men den bör ges en privat eller halvprivat baksida. På så sätt utnyttjas den ianspråkstagna marken väl, och ett tryggt och tydligt definierat gaturum skapas där invånare i både Kvibergs Ängar och andra områden kan mötas och trivas. När det gäller flerbostadshus är sammanhängande kvarter betydligt mer attraktivt än friliggande punkthus och lameller (jfr. t.ex. Rådberg "Attraktiva kvarterstyper", KTH 2000), något som beklagligt nog ofta ignoreras i dagens stadsplanering.

Människors trygghet går före estetiskt motiverade barriärer

Kvibergs Ängar har mycket god tillgänglighet till grön- och rekreationsområden. I söder finns Säveån, i öst finns Kvibergs landeri och Kvibergsbäcken, i norr finns både Kvibergs kaserner och en planerad idrottsplats. Därför är det omotiverat att använda stora ytor inom Kvibergs Ängar till de "gröna kilar" som föreslås, särskilt med tanke på den otrygghet de skapar längs gångstråk och de barriäreffekter de skapar i den viktiga öst-västliga riktningen. Enligt forskning (se t.ex. Ståhle "Mer park i tätare stad", KTH 2005) är detta en typ av grönområden som kan betraktas som lågkvalitativa.

I gestaltningsprogrammet läser vi att de gröna kilarna är "idémässigt det gröna, öppna landskapet som sluttar norrifrån ner mot Säveån". Förutom att denna idé inte verkar ha ställts mot upplevd trygghet och andra viktiga kvaliteter, är dess relevans över huvud taget tveksam. Detta eftersom största delen av planområdet historiskt har varit landerimark, som länge varit uppodlad. Vi föreslår att en annan gestaltningsidé väljs för att representera det gröna sluttande landskapet. Två idéer som kan sägas visa större respekt än de gröna kilarna för både historia och framtida stadskvaliteter, är anlagda gröna alléer längs hela de nord-sydlig stråken, eventuellt med träden planterade i meterbreda gräsrabatter, eller påbjudna "gröna väggar" på husen längs gatorna i nord-sydlig riktning.

För att undvika att området upplevs som enformigt föreslår vi att exploatörerna uppmanas att variera färgsättning och i viss mån arkitektoniskt formspråk mellan de uppförda byggnaderna. Vi vill påminna om att Kvibergs Ängar omfattar förhållandevis stora ytor och att den föreslagna lösningen baseras på ett storskaligt gestaltningsprogram. Detta riskerar att göra att många finner området monotont, på samma sätt som många upplever miljonprogramsområden enformiga utformning negativ.

Fler än de boende ska kunna få nytta av Kvibergs Ängar

Bottenvåningar i planområdets flerbostadshus bör anpassas för att innehålla verksamheter. Matbutik och förskola kan med fördel integreras i bottenvåningar i den övriga bebyggelsen i området, istället för att förläggas till separata enplansbyggnader som utnyttjar marken dåligt. Funktionsblandning är i linje med tillämpliga rekommendationer i ÖP och FÖP, och ger anledning för boende i närliggande områden att vistas i Kvibergs Ängar, vilket främjar möten och integration.

Kvibergsvägen och Kvibergs broväg är goda kommersiella lägen, och här bör detaljplanen kräva verksamheter i flerbostadshusens bottenplan. Längre in i området bör detaljplanen tillåta både bostäder och verksamheter i flerbostadshusens bottenplan, lämpligen används "bokaler" eller liknande koncept för att säkerställa att bottenvåningarna går att konvertera till lokaler för verksamhet. Alldeles för stora ytor i detta goda kollektivtrafikläge föreslås användas för parkering.

Den föreslagna parkeringsnormen på hela 136% motsvarar ett betydligt högre bilinnehav än genomsnittet, tvärtemot kommunens uttalade ambitioner. Det enda rimliga är att parkeringsnormen sänks kraftigt, och att de frigjorda ytorna används till att ge fler människor bostad i Kvibergs Ängar. De planerade parkeringsfälten i Kvibergs Ängars västra del bidrar negativt till den upplevda tryggheten längs Kvibergs Broväg, och den carport som planeras åt varje radhus innebär ett slöseri med värdefull mark.

Vi föreslår istället att de parkeringsplatser som behövs i området i första hand utformas som gatuparkering längs Kvibergsvägen och Kvibergs Broväg, samt längs gatorna inne området. I viss mån kan innergårdar i slutna kvarter innehålla parkering åt de boende, som isåfall bör anslutas till gatan genom en port i bottenplan. Andra parkeringslösningar som enligt oss kan prövas är ett parkeringsdäck som förläggs under kvarteret med matbutiken, eller i plan 2 i detta kvarter.

De föreslagna "platsbildningarna" i enklaverna har dåliga förutsättningar att bli välutnyttjade ytor, eftersom de skiljs från omvärlden av murar och endast omges av bostäder. Dessa platsbildningar bör ersättas med en större offentlig torgyta någonstans i området, förslagsvis i anslutning till den matbutik som planeras, och i närheten av borgen. En sådan torgyta skulle ha stora förutsättningar att bli en populär karaktärsplats för området, med borgen som unik markör på andra sidan vägen.

En god social blandning bör eftersträvas

Eftersom nästan hela Utby består av småhus, bör Kvibergs Ängar balansera detta genom att få radhus, men desto fler flerfamiljshus, uppförs i planområdets östra del. Detta ger bättre förutsättningar för social integration i mötet mellan Kviberg och Utby, vilket vi anser vara viktigare än att det visuella sambandet mellan stadsdelarna blir så fritt från kontraster som möjligt. För den sociala blandningens skull är det önskvärt att det finns lägenheter i Kvibergs Ängar som upplåts med såväl bostadsrätt som hyresrätt. Området ägs dock till största delen av privata intressenter, vilka inte kan förväntas uppföra hyreshus. Därför bör kommunen helt eller delvis markanvisa sin del av marken till ett kommunalt bostadsbolag för uppförande av hyresrätter.

De gator som föreslås längs varje radhuslänga i området kommer inte att bli välanvända, vilket innebär att den exploaterade marken inte utnyttjas effektivt. Om längorna orienteras åt olika håll så behövs bara hälften så många gator, och den frigjorda marken kan användas till att ge fler människor möjlighet att bo i Kvibergs Ängar. Radhusen kan samsas med flerbostadshus i en kvartersstruktur, där vissa kvarter innehåller både flerbostadshus och radhus för att i förlängningen skapa ett mer livfullt område med en god social blandning. I Göteborg finns gott om lyckade exempel på markeffektiva radhus som inordnats i en kvartersstruktur: Kungsladugård, Änggården, Kålltorp och Härlanda.



Urbant integrerade radhus i Kungsladugård

Idéskiss över reviderat planförslag



Översiktlig idéskiss - brunt anger flerbostadsbebyggelse, blått anger radhus.

TYDLIGGÖRANDE AV KONFLIKTER MELLAN PLANFÖRSLAGET OCH FÖP

Nedan vill vi framhålla de punkter där förslaget till detaljplan går emot den inriktning för Kvibergs Ängar och hela Kvibergsområdet, som stakades ut i den fördjupade översiktsplanen för Kviberg (FÖP), antagen 2005. Vi har här samlat några relevanta citat ur FÖP, och markerat delar i dem som vi anser vara extra viktiga:

Under avnitt 6: "Rekommendationer", om området Kvibergs Ängar:

Område söder om Kvibergsvägen och öster om Brovägen. Område för blandad stadsbebyggelse med tonvikt på bostäder. Bebyggelse i upp till tre våningar kan prövas. Bebyggelsens avgränsning och höjd i områdets västra del studeras med utgångspunkt från att Kvibergs kaserner skall ha en framträdande plats i stadsbilden från söder längs Brovägen. Kvibergsnäs landeri värdefull kulturmiljö (byggnadsminne). Bullerstörningar från omgivande gator utreds. Konsekvenserna för områdets disposition och innehåll med hänsyn till befintliga verksamheter söder om Säveån utreds.

Istället för den blandade stadsbebyggelse som rekommenderas här (och även tydligt visas på den markanvändningskarta som tillhör FÖP), föreskriver förslaget till detaljplan en separering av både funktioner och bostadstyper. Vidare har planförslaget mycket dåliga stadskvaliteter, bl.a. eftersom genomfartsgator och tydligt definierade offentliga gatu- och torgrum saknas.

I avsnitten "5. Visioner" och "7. Vilka konsekvenser får förslaget?" återfinns följande formuleringar om hela Kvibergsområdet:

I Kviberg utvecklas kvaliteter som långsiktigt är viktiga för närområdet och för hela Göteborg - socialt, ekonomiskt, ekologiskt och ur jämställdhetssynpunkt. Kviberg stärker sambanden mellan omgivande stadsdelar.

Kviberg fungerar som en länk mellan de socialt olika stadsdelarna Utby, Gamlestaden, Kortedala och Bergsjön. Nya attraktiva bostäder kompletterar det nuvarande ensidiga utbudet.

När [sic] Kviberg skapas förutsättningarna för samverkan och möten mellan de östra stadsdelarna. Det krävs insatser även utanför Kviberg för att visionen ska bli verklighet.

Kopplingarna mellan stadsdelarna och till Göteborgs centrum behöver bli bättre - säkrare och vackrare.

Bostadsutbudet i omgivande stadsdelar kompletteras med bl.a. större lägenheter. Genom att ny stadsbebyggelse växer fram längs Kvibergsvägen kan sambanden mellan Utby och Gamlestaden stärkas.

Genom formuleringarna ovan har FÖP tydligt markerat att Kvibergsområdet har en särskilt viktig potential som en social länk mellan närliggande stadsdelar. FÖP menar att stadsbebyggelse längs Kvibergsvägen bör stärka samband mellan Utby och Gamlestaden. Förslaget till detaljplan tycks inte ha låtit sig påverkas av dessa visioner, då det förordar ett område med dåliga möjligheter att attrahera besökare. Kvibergsvägen blir den enda kopplingen att tala om mellan Utby och Gamlestaden, och denna väg kommer varken att bli trygg eller vacker.

En bullerskärm är sällan angenäm att vila ögonen på, utan signalerar snarare att man inte är välkommen och bör skynda sig därifrån. Eftersom den föreslagna bebyggelsen ligger indragen från vägen kommer en fotgängare eller cyklist som rör sig längs Kvibergsvägen att uppfatta få "ögon" på sig, och stråket kommer därför sannolikt att upplevas som otryggt, speciellt under dygnets mörkare timmar.

Följande formuleringar återfinns i avsnittet "Vilka konsekvenser får förslaget":

Nya bostäder och verksamheter i Kviberg ger liv till stadsdelen, hela dygnet.

Eftersom Kvibergs Ängar föreslås bli totalt funktionsseparerat med ett mycket stort område som endast innehåller bostäder, får de största delarna av planområdet dåliga förutsättningar att kännas livfull dagtid. Likaså kommer området runt matbutiken och förskolan upplevas livlöst och otryggt under kvälls- och nattetid.

Utbyggnaden i Kvibergsområdet sker i huvudsak från sydväst. Detaljplanearbete pågår redan för några delområden med inriktning 'blandstad'.

När vi läser denna formulering blir det tydligt att Kviberg håller på att bli något annat än det som tänktes när FÖP antogs 2005. Yimby Göteborgs samlade intryck av de hittills presenterade detaljplanerna för Kvibergsområdet är att den utlovade blandstaden saknas, och att Göteborg håller på att slarva bort en stadsdel med fantastisk potential.

TYDLIGGÖRANDE AV KONFLIKTER MELLAN PLANFÖRSLAGET OCH ÖP

Nedan vill vi tydliggöra hur förslaget till detaljplan går emot de riktlinjer för "mellanstaden" (där Kvibergs Ängar ingår) som ingår i Göteborgs översiktsplan (ÖP), antagen 2009. Bland de tio punkter som i ÖP sammanfattar målsättningen för mellanstaden läser vi bland annat:

1) En tät bebyggelse kring knutpunkter, bytespunkter och närmast kollektivtrafikens stråk ska eftersträvas.

Hela Kvibergs Ängar ligger mycket nära kollektivtrafikstråket Kvibergsvägen, och områdets västra del ligger inte ens 500 meter från det nya hållplatsläget för knutpunkten Bellevue, som angörs av tre spårvägslinjer och flera busslinjer. Förslaget till detaljplan innehåller trots det ingen bebyggelse som går att beskriva som "tät". Exploateringsgraden är låg, och det är uppenbart att den måste höjas för att den enligt ÖP eftersträvansvärda tätheten ska kunna anses vara uppnådd.

3) Ej störande arbetsplatser och bostäder ska blandas där det är lämpligt.

Förslaget till detaljplan innehåller ingen blandning av bostäder och arbetsplatser, utan föreslår tvärtom att bostäder och arbetsplatser strikt ska separeras från varandra. Arbetsplatser anses av oklara skäl vara uteslutna i den allra största delen av Kvibergs Ängar.

8) För att överbrygga barriärer och öka tryggheten bör befintliga bebyggelseområden länkas samman genom ny bebyggelse eller nya stråk.

Planförslaget möter inte denna formulering i tillfredsställande utsträckning. Tvärtom inför förslaget avsiktligt nya barriärer, i form av gröna kilar och murar. Inga nya stråk skapas för att länka samman Utby och Kviberg, och det befintliga stråket görs otryggt och otrevligt genom att bebyggelsen dras in från vägen och separeras från fotgängare och cyklister med hjälp av bullerskärmar.

Mot bakgrund av den redovisade diskrepansen mellan demokratiskt beslutade riktlinjer för stadsbyggandet och den aktuella planen förutsätter Yimby Göteborg att Byggnadsnämndens ledamöter beslutar att planförslaget ska omarbetas utifrån de synpunkter som vi angett i detta yttrande.
 

Som vi skrivit om tidigare beslutade kommunala Higab förra året att säga upp hyreskontraktet med populära Kvibergs marknad. Enligt tidningen GP verkar dock vissa politiker nu äntligen börjar inse galenskapen i beslutet och öppnar för en ändring. Att stänga ner Kvibergs marknad vore ett stort misstag, särskilt då staden Göteborg saknar en vettig motsvarighet vad gäller levande marknadsplats.


"Vi måste se till att Higab tar tillbaka uppsägningen av hyresavtalet. Kvibergs marknad är en jätteviktig mötesplats och handelsplats. Den skapar jobb och fungerar också som attraktionskraft för besökare. Det är något vi måste ta vara på"
        - Jan Hallberg (M), kommunstyrelsens vice ordförande


Fyra riktigt vettiga meningar citerat herr Hallberg. Vi håller tummarna för att resten av den göteborgska politikerkåren är inne på samma linje och får tummen ur i frågan. Kvibergs marknad är en viktig del av Göteborg och borde få stadens stöd i ryggen.

Vi har med andra ord att göra med ett regelverk som drar mot att sakna gränser, vilket inte minst demonstreras av Svenska Byggnadsvårdsföreningens överklagande av Centralposthusets ombyggnad här i Göteborg.

De närmsta åren kommer riksintresset att med 99% sannolikhet att aktualiseras i samband med det tänkta 16-våningshuset på Johanneberg. I Stockholm kommer det att hamna i centrum för både motståndet mot Tors Torn och de tänkta höghusen vid Hjorthagen. Konflikterna går redan höga, länsstyrelsens makt kommer att vara stor redan från början, och överklagandena av de färdiga detaljplanerna kommer att bli både talrika och utdragna.

Den som undrar över varför vi drar mot en kompromissorienterad och slätstruken arkitektur i Sverige kommer att få gott om tillfällen till reflektion under de här processerna. Den konfliktfyllda utvecklingen kommer också att ge oss en del av förklaringen på varför resurser knappast kan läggas på arkitekturtävlingar.

Kulturen och den "objektiva och hanterbara lagstiftningen"

Ska vi då ändå försöka hantera detta riksintresse inom ramen för en  "objektiv och hanterbar lagstiftning"  tvingas vi helt enkelt att definiera vad som är kultur, och hur den avspeglas i omgivningen. Sedan får vi försöka förstå hur riksintresseskrivningarna hanterar dessa avspeglingar. Vi måste ändå ha något fast att hålla oss i.

Vi människor formar vår verklighet utifrån de produktivkrafter (de tekniska möjligheter) som existerar. Samtidigt är det också vi som skapar tekniken, och den utvecklas över tiden. En aspekt av det vi skapar är vår byggda omgivning, och eftersom vi är naturligt kreativa kan samma teknik utgöra grunden för både Boberg, Asplund eller Erskine och mer prosaiska skapelser som till exempel ett asfaltverk eller en gasklocka. Dock är alla byggnader uttryck för kulturell verksamhet, till och med om de ritats av automatiserade CAD-program, för någon har ju alltid konstruerat programmet.



…sedan tröttnade publiken på kyla och blåst…

Men arkitekturen är bara en del av vår skapande verksamhet. Vi utvecklar som sagt tekniken, vilket uttrycks i ständigt nya produktionsanläggningar, och på vår fritid ägnar vi oss åt nöjen. Ibland slutar vi att ägna oss åt en viss typ av verksamhet, vilket ofta resulterar i att fabriker, folkparker och bandyplaner förfaller. Utvecklingens förlorare fotograferas sedan i motljus och utnämns till "kultur" samtidigt som man önskar någon form av skyddsmärkning.

Men den här sortens populistiska sätt att se på fenomenet kultur missar egentligen hela den intressanta utvecklingen av skapandet över tiden. Den kan man snarare se i en framgångsrik kulturyttring: tittar vi på ishockey kan man se hur arenorna blir en avspegling av produktivkrafternas utveckling och den alltmer internationaliserade spridningen av idéer och värderingar. Vi rör oss från 1950-talets månskensrinkar, till 1960- och 70-talets plåtlådsliknande hallar, för att nu ha nått 1990- och 2000-talens logeinramade eventanläggningar. En framgångsrik kulturyttring som ishockey kan till och med skapa utrymme för högmoderna nostalgievenemang som den utomhusishockey som pågick på Ullevi häromveckan.

På samma sätt förhåller det sig med anläggningar för produktion och arbete. Vi rör oss från 1800-talets verkstäder och spritfabriker till 1960-talets asfaltanläggningar för att nå dagens samhälle som domineras av jättelika vårdfabriker och glasklädda kontor utefter motorvägar. Allt det här, inklusive motorvägar och flygplatser ,är tillsammans med oerhört mycket annat, kultur. Det problem vi konfronteras med är egentligen paradoxalt: vi fortsätter att producera enorma mängder ny kultur i form av byggnader och infrastruktur. Mycket av den här kulturmiljöproduktionen är oproblematisk, för de kulturmiljöer som berättar något om vår tid byggs i Kungsbacka, Kista och Kungens Kurva.



…idag ligger dom gamla planerna utslängda i naturen …

Problemet som vi diskuterar här uppstår när den nya och gamla kulturen möts. Genom att definiera att vi behöver vårda miljöer har vi här bestämt oss för att det är hela samlingen av artefakter - fastigheter och fabriker likväl som månskensrinkar och hockeyhallar - som vi vill vårda.

Hur definierar man vad som uttrycker det tidstypiska i dessa helheter? Jag skulle nog säga att den definition som gjordes av riksintresset i den skånska orten Eslöv på sitt sätt är den mest "objektiva" vi har. Den innefattar helt enkelt både villaträdgårdarna och samtliga fastigheter som byggts fram till 31 december 1999. Här försöker vi vårda all kultur, utan att göra några som helst val. Därmed ger vi inte heller uttryck för våra egna eventuella preferenser. I den här länken, där en av de som arbetade med Stockholms kulturmiljöer på 1980-talet skriver om olika byggnader, ger hon i vissa fall ger uttryck för den här typen av kulturell objektivitet, medan hon i andra fall blir tydligt subjektiv.

Det är riktigt att framhålla de Fem Trumpetstötarna som skyddsvärda utslag av den tidens värderingar, men man måste också inse att de vindsutbyggnader som gjorts i Röda bergen under 1970-talet är kulturyttringar. De var utslag av den tidens värderingar och har därför har en historia att berätta om till exempel slarviga ROT-renoveringar i miljonprogrammets skugga. Man kan konstatera att det ofullständiga arbetet med kulturmiljön i riksintresset Stockholms innerstad redan lett till irreparabla skador, när till exempel det tidstypiska asfaltverket på Kungsholmen revs.



…det är bara kossor och bandynostalgiker som bryr sig, för…

Det problem som finns med den här typen av arbete, där man jobbar med hela miljöer, är förstås att det blir oformligt och resurskrävande. Försöker vi vara mer selektiva riskerar man att gå miste om unika delar av miljön (asfaltverket) därför att den sakkunnige missar det, ungefär som en fotbollsdomare som missar en solklar hands. Naturligtvis kan missen ofta bero på den sakkunniges subjektiva preferenser, som till exempel hans/hennes klassbakgrund.

Arbetet med hela miljöer riskerar inte bara att leda till en totalt okontrollerbar resursåtgång och ett massivt kunskapsproblem. Objektivitet och "allmänintresse" är så jättelika bekymmer att man knappt ens vågar börja tänka på dem - hur vi skyddar oss från subjektivitet och särintressen är i princip olösbara problem. Det är därför jag menar att man måste göra val, som dessutom är tydliga.



…det hade krävts att de legat vid Odenplan eller Heden…

Det finns också en risk med att dynamiken i stadsbyggnadsprocessen begränsas. Ett måttlöst bevarande av bandyplaner och skylines från 1990 betyder att vår tids avspeglingar i den byggda miljön måste förvisas till Kungsbacka och Kista, vilket faktiskt kan leda till stora problem inom de Riksintressanta innerstadsområdena. Allra viktigast blir det att vi får tillfälle att utöva vårt eget kulturskapande i miljöer som förlorat sin ursprungliga funktion, som till exempel Posthuset i Göteborg eller Tobaksmonopolet i Stockholm.

Klarar vi inte av att hantera förändring på sådana platser kommer utgången att bli paradoxal, för bevarande av kulturvärden kommer alltid att kräva stora ekonomiska resurser. För att dessa resurser ska skapas krävs en omexploatering, och om vi inte kan acceptera den blir resultatet förfall. Vår tids bidrag till miljöutvecklingen blir då serier av Övergivna Platser, som egentligen bara visar att vi visar att vi inte förmådde hantera förändring.

Vad gäller bostadsfastigheter är problemet mycket mindre, för om vi kan hantera förändringen växer och förtätas de innerstäder som utsetts till Riksintressen. Förtätningen betyder sedan i sin tur att värdena på de befintliga fastigheterna stiger, vilket gör att bara en dåre skulle låta bli att vårda dem.



…för att dom skulle fått sitt väl förtjänta kulturskydd.

Fallet med det Riksintressanta Asfaltverket

Men, slutligen, varför var då asfaltverket en så betydelsefull del av den riksintressanta staden Stockholm?

På Kungsholmens norra strand fanns sedan länge betydelsefulla upplag för sand, grus, tegel och cement. Upplagen reflekterade den växande stadens behov av byggmaterial. Det var helt enkelt en del av "...sekelskiftets kommunaltekniska anläggningar", som framhålls på sid 3 i den bifogade länken. Stockholm Entreprenad AB, som var kommunens eget bolag för tillverkning och asfaltläggning expanderade starkt här från och med mellankrigstiden, och 1968 anlades till sist ett högmodernt asfaltverk. Verket var en direkt reflektion av rekordårens unika infrastrukturexpansion, när flera nya stadsdelar som Tensta och Rinkeby byggdes i stort sett samtidigt som Essingeleden anlades och Arlanda byggdes ut.



Trots att den här unika maskindepån...

Verket blev också en viktig del av stadens siluett från Solnahållet. Den skenbara bristen på arkitektur var egentligen en direkt återspegling av tidens betoning av en byggnads funktion. Den rent brutalistiska konstruktivismen representerade därför ett särskilt värde i stadsbilden. Det framstod inte minst som en talande och kontrasterande pendang mot det sena 1800-talets ornamenterade tegelarkitektur (gasverket).

I direkt anslutning till asfaltverket fanns också Stockholms stads Maskinförsörjningsorganisations (MFO) betydelsefulla uthyrningsdepå. Depån, som låg vid korsningen av Lindhagengatan och Kellgrensgatan, innehöll tusentals asfaltmaskiner, kompressorer, jordvibratorer och mängder av handburna byggmaskiner och verktyg. De stora och luftiga lokalerna, som hade anlagts och utvidgats under den kommunala expansionseran, reflekterade väl den växande stadens ökade behov av olika former av material.



...hade turen att befinna sig i den Kommunaltekniska Triangeln på Kungsholmen...

Tillsammans gav de båda byggnaderna en unik möjlighet att förstå vilken betydelse som kommunen hade för stadens rekordartade utveckling. De gav också en intressant bild av hur kommunen på ett framsynt sätt anpassade sig till produktivkrafternas förändring. Ständiga investeringar i nya produkter och material var en typisk del av den svenska modellens dubbla betoning av både produktivitetsökningar och klassamarbete. Slutligen demonstrerade anläggningar också 1980- och 90-talens framstormande privatiseringsvåg, för mellan 1997-98 såldes de båda viktiga verksamheterna ut till privata intressenter.

Men kanske var det denna rasande utvecklingshastighet som i början av 2000-talet ledde till att de intressanta byggnaderna, som demonstrerade en sällsynt betydelsefull del av utvecklingen av riksintresset Stockholm innanför tullarna, revs. Den moderna bebyggelsen kunde mycket väl integrerats och underordnats asfaltverket och depån. Som förhållandena nu blev har möjligheten att förstå samhällsbyggnad, rekordår och privatiseringsvåg med utgångspunkt i verket och depån för alltid försvunnit.



...glömdes den ändå bort, när den antikvariska kunskapen stod sig slätt mot exploatörernas hungriga Kalle Anka-kula.

Relaterat:

Riksintressen för kulturvården - En tickande bomb

Krönika: Stadsplanering för framtiden

Klaga över överklagande - eller göra något?

Ett levande Stockholm är det viktigaste riksintresset