Utskrift från gbg.yimby.se
....

Barnfamiljerna flyttar till... Göteborg

De två helt oförenliga påståendena "Alla barnfamiljerna flyttar från Göteborg" och "Numera stannar alla barnfamiljerna kvar i Göteborg" lever idag på samma gång. Utflyttningar nämns i bästa fall som någon abstrakt siffra och till stor frustration saknas alltid en djupare analys. Därför är det glädjande att hitta en rapport från Stadsledningskontoret med en massa stats som förvånar en hel del.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Olivedal är Göteborgs vagga

Att barnfamiljerna tar sitt pick och pack och flyr ut ur centrala Göteborg till Billdal, Kungsbacka eller Mölnlycke har säkert inte undgått någon. Det är lätt att få uppfattningen att centrala Göteborg i princip är tömt på barn och framförallt tonåringar. Möjligen finns en och annan familj kvar som inte har lyckats få ordning på sitt liv. Inget kunde vara mer fel. Det finns en annan bild och ett annat perspektiv. Jag har anat det men blev ändå helt överraskad hur skarpt och tydligt det framträdde.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Barnen och bilarna

På tisdag är det dags för en samtalskväll med temat "Var finns barnens plats i staden?" som arrangeras av Skolhusgruppen västra Sverige. Medverkande är Mark Isitt samt Olof Antonson och jag från Yimby Göteborg. Seminariet riktar sig främst till fackfolk som är intresserade av barnutvecklingsfrågor.

Det är jättebra att denna fråga lyfts och Yimby har vid många tillfällen skrivit om och diskuterat små och stora barns möjligheter i blandstaden. Det är förstås viktigt att blandstaden är attraktiv och fungerar bra för barn, tonåringar och deras föräldrar. Och bevisligen är den inte helt oattraktiv idag med tanke på trenden med allt fler barnfamiljer i Göteborg. Staden, ursäkta kvartersstaden, har redan attraktivitet genom bland annat tillgängligheten via korta avstånd som ofta minskar tiden spenderad på transporter (med bil). Men hur kan vi göra den ännu mer attraktiv?

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Från öde plats till mötesplats

För fyra år sedan, när jag var föräldraledig med mitt första barn, insåg jag att något inte riktigt stämde med vårt närområde – Skäpplandsgatan i Göteborg.

Nedanför balkongerna och utanför fönstren låg parkeringsplatser, när det i själva verket borde legat park och lekplats. Och en liten bit längre bort, där låg lämningarna efter vad som förr hade varit en levande plats – på 60- till 80-talet när områdets alla barnfamiljer bodde här.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Trafiksäker stadsplanering

Det är idag få som ifrågasätter de uppenbara fördelarna med att bygga tät, integrerad blandstad istället för gles, separerad bilstad. Även inom trafikplaneringen inser man numera den integrerade stadsgatans kvaliteter och förordar hellre lägre hastigheter och olika sorters shared space-lösningar, istället för trafikseparering. Denna omsvängning är tydlig i de nu gällande nationella riktlinjerna för trafikplanering, "Trafik för en attraktiv stad" (TRAST), som bl.a. förordar en hastighetsgräns på 30km/h i stadsmiljöer.


Övre Husargatan från Skanstorget. En stadsgata som snart gör comeback...


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Barnperspektivet

Barnperspektivet inom stadsplaneringen har kommit att bli allt mer omdiskuterat. Det tycker vi på Yimby är väldigt bra. Det är viktigt att vi försöker förstå och förhålla oss till barns behov och förutsättningar i stadsmiljön.

Det finns en seglivad fantasi om att barn bara kan trivas i avlägsna, bilberoende villaförorter och att barn inte "passar" i den levande, täta blandstaden. För mig som förälder i stan, utan bil, känns det viktigt att sticka hål på den fördomen. Barn passar naturligtvis alldeles utmärkt i stan. Det finns ingen motsättning mellan barn och stad. Däremot finns det en motsättning mellan barn och bilar, men det gäller såväl i stad som i villasprawl.



Vi har diskuterat detta tidigare på Yimby Göteborg, i inlägg som Storstadsbarn, Släpp barnen loss det är vår!, Allt färre barn går eller cyklar till skolan  och Förstadliga skolan.

På söndag kommer jag att diskutera barnperspektivet med bl.a. Anneli Hulthén (S) och Erik Normark från Hyresgästföreningen under ett seminarium som anordnas på Knarrholmen av Socialdemokraterna i Göteborg. Det ska bli väldigt intressant. Anneli Hulthén är ju en av dem som tydligast fört fram barnperspektivet. Hon har drivit frågan hårt, vilket är mycket bra. Barnperspektivet behöver verkligen komma upp på dagordningen.

Ta Porslinsfabriken vid Backaplan som exempel. Inte mindre än 470 lägenheter byggs just nu, vilket kommer att innebära uppemot 800 nya människor i området. Många av dessa kommer att vara barn. I planbeskrivningen säger man därför tydligt att:

Bebyggelsen innebär en ökad efterfrågan på skola och barnomsorg. Närliggande förskola bedöms inte ha kapacitet att ta emot fler barn utan denna funktion bör om möjligt lösas i kvarteret eller i annan lämplig lokal i stadsdelen. Detaljplanen medger att förskola placeras i bottenvåning i kvarteret.


På plankartan för detta enorma projekt har man dock inte krävt lokaler, med följden att det bara blir en ynka liten lokal, som inte är tillräcklig för en förskola. Trots att man specifikt påpekar behovet av förskoleplatser så vägrar man alltså samtidigt bygga de lokaler som skulle kunna hysa dem.




Porslinsfabriken - lokalayta i rött, p-yta i blått


Genom att envisas med att planera och bygga renodlade bostadshus, dvs. monofunktionellt och inflexibelt, så skapar man onödiga problem. Rädslan för lokaler i bottenvåningarna leder bland mycket annat tråkigt också till dagisköer och framstressade, tillfälliga förskolebodar som man får försöka trycka in där man hittar överbliven mark. Helt i onödan.

Om man istället vågade lyssna på oss i Yimby och byggde flerfunktionellt och flexibelt, med gott om lokalyta i botten, så skulle detta inte behöva vara ett problem. Det är ju minst sagt fascinerande att man envisas med en norm för antalet p-platser i nybyggen men inte ens kommer på tanken att ha en norm för lokalyta. Trots att den grundläggande service vi människor behöver - både som barn och vuxna - förutsätter just lokalyta...

Nu är det ju inte bara Anneli Hulthén som lyft barnperspektivet inom politiken. Hampus Magnusson (M) skrev nyligen tillsammans med Johan Forsell (M) en mycket bra artikel på temat i Aftonbladet med titeln Storstäderna måste bli mer barnvänliga. Vi har fått tillåtelse att återpublicera den här på Yimby Göteborg, håll till godo:

Länge var det standard att bo i staden när man var ung, för att sedan lämna trängsel och trafik till förmån för radhus när man fick första barnet. Villa, Volvo och vovve. Kan det bli mer Sverige än så? Tre klassiska ”V” som präglat uppväxten för väldigt många av dagens småbarnsföräldrar.

Fortfarande är det här verkligheten för de allra flesta barnfamiljer i Sverige. Samtidigt ser vi att allt fler väljer att faktiskt bo i stan även när man får barn. I stället för villan ordnar man en lägenhet inne i stan. Att ha bil blir inte lika viktigt när det ändå är med kollektivtrafik man snabbast tar sig fram. Barnvagnarna är på väg att ta över trottoarerna i rask takt.

Bostadsrätt, buss och barnvagn. Tre ”B” som beskriver livet för en växande grupp föräldrar som väljer att stanna kvar i stan. Vi ser till och med exempel på familjer som mitt under småbarnsåren väljer att lämna radhuset och flytta tillbaka in till staden igen. Statistik visar att antalet barn i till exempel Stockholm har ökat med mer än 150 procent de senaste 30 åren.

Skälen är naturligtvis olika. Återkommande är att det är smidigt att bo centralt och ha nära till arbete, förskola och vänner. I takt med ett allt högre tempo blir det attraktivt att kunna spara dyrbar pendlingstid.

Vi deltar i arbetet med att utveckla Moderaternas storstadspolitik. Under våra resor i Sverige har vi slagits av hur många småbarnsföräldrar som bor och vill bo i stan. I samtal med föräldrar har vi även insett hur mycket som finns kvar att göra för att våra storstäder ska bli mer barnvänliga.

Det handlar inte minst om stadsplanering. Förändringen i boendemönster har de senaste åren tagit stadsplanerarna på sängen i vissa fall. Hammarby Sjöstad i Stockholm uppvisade flera barnsjukdomar när människor började flytta in. I stället för pensionärer som sålt sina villor för att flytta in till staden, vilket planerarna räknat med, fylldes stadsdelen av barnfamiljer.

Följden blev trängsel i kollektivtrafiken och brist på förskolor åt barnen. Bristerna har till största delen rättats till nu, men exemplet visar på de problem som kan uppstå med nya oväntade boendemönster.

Vi gör inte anspråk på att sitta inne med alla svar, men vill peka på några delar som vi tror är viktiga för att skapa mer barnvänliga städer.

Naturligtvis ska kvaliteten på skolor och förskolor vara hög. Men det ska också vara möjligt att kunna gå eller cykla till dagis och skola utan att behöva riskera livet i trafiken. På samma sätt måste det vara möjligt att snabbt och säkert kunna röra sig inom städerna. Även för föräldrar med barnvagn.

Vem vill låta sitt barn växa upp i en stadsmiljö där den enda gröna ytan är filtmattan på balkongen? Det ställer höga krav på tillgång till lekytor, parker och grönområden. Dessutom ser vi ett ojämlikt hälsoläge med socioekonomiska skillnader i till exempel stillasittande och överviktsproblem bland unga. Med bättre möjligheter till vardagsmotion kan fler barn och ungdomar aktivera sig på ett naturligt sätt. Man ska inte heller behöva vänta en halvtimme på att gungan ska bli ledig. Och självklart ska inte lekplatserna slå igen när första snön kommer.

Vi ser positivt på att storstädernas stadskärnor blir mer åldersblandade. Men det innebär också att vi måste lägga större vikt vid saker som gör det möjligt för människor i alla åldrar att ta del av storstadens möjligheter.

Johan Forssel, riksdagsledamot (M)

Hampus Magnusson, biträdande kommunalråd (M)

Mer grönt i staden

Tack vare vår medlem Tobias Axelsson har Yimby Göteborg fått möjlighet att återpublicera en artikel från den populärvetenskapliga tidskriften Modern Psykologi 2010:4. Artikeln diskuterar olika miljöpsykologiska perspektiv på stadsplanering. I fokus ligger det synsätt på stadsbyggnad som makarna Jan och Ingrid Gehl gjort sig kända för. Jan Gehl var för övrigt nyligen i Göteborg och talade om hur vi bör tänka när vi bygger Centrala Älvstaden.

Artikeln är skriven av frilansskribenten Julia Svensson och innehåller många intressanta tankar som väcker frågor och är värda att studera vidare. Stämmer det att barn i höghus har färre vänner? Vad ställer egentligen det limbiska systemet för krav på vår stadsplanering? Behöver verkligen alla bo max 300 meter från ett kvartersstort grönområde. Hur går det i så fall att ordna?



Ett av många sätt att planera för max 300 meter till kvarterspark.

I debatten om stadsplanering finns det många tvärsäkra påståenden och det kan vara svårt att skilja fakta från faktoider. Med den samlade kunskapen hos Yimbys sofistikerade läsekrets kommer vi dock förmodligen snabbt att skilja de vetenskapliga agnarna från vetet. Håll till godo!

- - - - -

Våra storstäder är i desperat behov av fler bostäder. Men var och hur ska de byggas? Julia Svensson gör en psykologisk stadsvandring i sex etapper och upptäcker att det mesta handlar om närhet till det gröna.


1. Människor behöver plats att mötas

Människor behöver samvaro. Rätt planerad kan staden inbjuda till samtal och sociala aktiviteter. I närheten av bostäderna kan det till exempel finnas utrymme för barn att leka och för de boende att utöva meningsfulla fritidsaktiviteter. Men när man bygger bostäder utan övergång mellan det offentliga och privata riskerar många att bli ensamma. Det anser den danska psykologen Ingrid Gehl. Hennes bomiljöanalys har fyrtio år på nacken – men är fortfarande användbar.

År 1970 var miljöpsykologi en relativt ny vetenskap och Ingrid Gehl reste till Italien för att studera stadslivet. Tillsammans med sin man, arkitekten Jan Gehl, såg hon hur människorna använde stadens olika rum – stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg. Då förstod de varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra.
   
Efter resan satte Ingrid Gehl upp sju principer för ett bostadsbyggande anpassat till människan. En anledning till problemen med de moderna områdena är, anser hon, att de byggdes snabbt och var planerade från början till slut; de gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. Därför borde man i stället detaljplanera mindre där det går, och lämna mer utrymme för människornas egna initiativ.
   
I analysen använde hon sig av Abraham H Maslows psykologiska behovsmodell och tog hänsyn till olika åldersgrupper. Den första, och kanske viktigaste, punkten på listan var att göra det enklare att mötas.
   
– Man kan ta Turning Torso i Malmö som exempel. Där finns det ingen övergång mellan det privata och det offentliga, vilket medför att enskilda och familjer är hänvisade till sig själva. För en del betyder det ensamhet. Att kaféer har blivit populära är ett tecken på att mänsklig kontakt behövs – men kaféer är ett överflödsfenomen för dem som har råd och för unga, säger hon.
   
I dag arbetar Ingrid Gehl med barn och skilsmässofamiljer – men är tack vare sin mans yrkesroll fortfarande insatt i miljöpsykologin. Jan Gehl skrev 1971 arkitekturklassikern Life between bumlings, där Ingrid Gehls idéer är grundläggande.
   
Ett sätt att skapa mer kontakt är, anser hon, att ta mer hänsyn till de nya mer varierande familjestrukturerna när man bygger – att många familjer inte består av klassiska mamma, pappa och två barn.
   
– Till exempel skulle andra bostads- eller byggnadsformer förenkla livet för ensamstående föräldrar eller äldre att ta kontakt och hjälpa varandra.

2. Barn i höghus har färre vänner


Ju högre hus man bygger och ju mer biltrafik man leder in i ett område, desto mindre leker barnen utomhus. Det kan bli ett problem när man i dag försöker få in många nya bostäder på en liten yta.
   
Stockholms innerstad beräknas växa med 26 000 personer om året den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för Malmö är 5 000. Pia Björklid, professor i pedagogik med miljöpsykologisk inriktning vid Stockholms universitet, är bestämt emot att bemöta befolkningsökningen med täta höghusområden. Stadsarkitekten Alexander Wolodarskis omdiskuterade planer för Norra stationsområdet i Stockholm är ett exempel som hon tar upp.
   
– Att bygga högt och tätt och hänvisa till naturområden 300 meter bort håller inte. Barn rör sig inte så långt från sin egen port. Ur ett barns perspektiv betyder höghus liten yta att leka på, dålig tillgänglighet till utemiljön, vindtunnlar och slagskuggor.
   
– Pia Björklid tillhörde, liksom Ingrid Gehl, den första vågen miljöpsykologer i Norden och studerade höghusområden på 1960-talet. På den tiden var miljöpsykologistudier mer kvantitativa än de är i dag, då forskarna ofta använder sig av en mindre grupp människor.
   
Sina observationer gjorde Pia Björklid i två av dåtidens moderna och väldigt barntäta höghusområden på Södermalm i Stockholm. Hon och hennes kolleger delade in området i små enheter, och stod på olika platser vid olika tidpunkter. De skannade av hela området. Vilka tider var barnen ute? Vad gjorde de? Var de tillsammans med någon eller på väg någonstans? De frågade också vilken våning barnen bodde på. Trots att de höga husen omgavs av stora parkområden tog de barn som bodde högre upp sig inte ut i samma utsträckning.
   
– Ju högre upp barnen bor desto mindre leker de utomhus och desto färre vänner har de, säger hon.
   
Pia Björklid ser biltrafiken som det största bekymret, både i villaområden med många barnfamiljer och i innerstaden. Att olycksstatistiken bland barn har gått ner de senaste decennierna hör ihop med att barns rörelsefrihet har minskat. Eftersom lägenheterna är större och det finns datorspel och annat som konkurrerar i dag, antar Pia Björklid att barn också leker utomhus mindre än förr. Barn skjutsas till skolan i större utsträckning än tidigare och på grund av förtätning och färre bemannade lekplatser har deras utemiljö krympt.
   
Att barn inte heller tycker om att vistas i trafiken har Pia Björklid kommit fram till i en undersökning med 100 barn, som fick skriva vad som är bra och dåligt i deras bostadsområde och på väg till skolan. Därefter fick de visa platser de valt att skriva om.
   
– Då hittade man teman, vad barnen uppskattade och vad de inte tyckte om i sin miljö. Som att biltrafiken upplevdes hotfull exempelvis. Det är viktigt för barn att kunna ta sig till skola och aktiviteter utan att behöva eskorteras av sina föräldrar. Man borde inte leda in biltrafik i de nya områdena.

3. Nära till grönskan


Det bör inte vara längre än 300 meter från bostäder till ett hyfsat stort grönområde. Annars hinner föräldrarna inte ta med sig barnen till parken varje dag.
   
– Den största missen som stadsplanerarna gör i dag är att de glömmer bort grönskan, säger Erik Skärbäck, professor i planering vid lantbruksuniversitetet i Alnarp utanför Malmö.
   
Grönområden spelar större roll än man kanske tror. Varje sekund tar människohjärnan emot elva miljoner infobitar – vilket påverkar det limbiska systemet som styr känslo- och driftslivet.
   
När du vistas bland växter får det limbiska systemet vila. Enligt stressforskning, som gjorts genom att mäta blodtryck och stresshormonet kortisol, räcker det att promenera några minuter i en park för att blodtrycket ska sjunka. Men för att stressa av på riktigt räcker inte de små parkerna, så kallade pocket parks, som har blivit vanliga i trånga innerstadsmiljöer.
   
– Det måste finnas rejäla parker utan trafikbuller. I dag klassar man bullerskyddszoner utmed vägar som grönområden – när de borde klassas som trafikyta.
   
Erik Skärbäcks kollega Patrik Grahn har kommit fram till att ju närmare grönskan man bor desto bättre mår man. Besöksfrekvensen sjunker och stressnivån ökar ju längre avståndet är.
   
– Ta Malmös innerstad, till exempel, säger Erik Skärbäck. Under lågkonjunkturen på 1930-talet anlade man stora parker. Men trots att befolkningen ökar har det inte skapats några nya större innerstadsparker sedan dess. I hela östra Malmö, där man nu ska förtäta med nya bostäder, planerar man spartanskt för grönområden. De här stadsdelarna skulle behöva att man avsatte ett helt kvarter till park.

4. Enkla detaljer skapar trygghet


En cykelbana på gatunivå är förvisso bättre än ingen cykelbana alls. Men det är större chans att du lämnar bilen hemma om cykelbanan är upphöjd och i nivå med trottoaren.
   
– Hur är cykelbanan utformad? Kan man se lekplatsen från bostaden? Tidigare har man talat om kvarter och vägar. Men mycket finns att vinna på att gå ner på detaljnivå. När människor tar beslut om att själva gå ut – eller att släppa ut barnen – grundar det sig ofta i upplevelsen av trygghet, säger Maria Johansson, som är docent i miljöpsykologi på Lunds tekniska högskola. Hon har forskat om vilka stadsmiljöer människor trivs i och sett att små detaljer är viktigare än man tror.
   
Hon har gjort så kallade visuella skattningar med grupper på 20 personer. Testpersonerna har fått gradera platser utifrån tre kriterier: trivsamhet, komplexitet och helhetsgrad.
   
Då är ett område som Gamla stan i Stockholm det som uppfattas som mest trivsamt. Det har hög komplexitet, stor variationsrikedom men är samtidigt en sammanhängande helhet.
   
Ett områdes upplevda trygghet och därmed tillgänglighet handlar också om ljus. Men även om en gata eller en park inte får vara dåligt belyst på natten handlar det oftast inte om mer ljus. Snarare om rätt ljus.

5. Bredare trottoarer en demokratifråga


Det är trafiken som bestämmer på Manhattan. Men det är få som reflekterar över det. Därför gjorde arkitektfirman Gehl architects experimentet att stänga av Park avenue under tre lördagar. Plötsligt kunde folk promenera, cykla och släppa sina barn lite.
   
– Här fick folk känna hur det kan vara i en stad utan bilar. Folk ogillar i regel förändring, men om de får upptäcka att de gillar något nytt saknar de det när det försvinner, säger David Sim, direktör för Gehl institute, innovationsenheten på Gehl architects.
   
På hundra år gamla fotografier myllrar det av människor på gator och torg. Folk var trångbodda och var tvungna att ta sig ut flera gånger varje dag för att klara av livets nödvändigheter. Under 1900-talet fick vi allt fler bekvämligheter – och människorna började se på tv, handla på stormarknader och stanna inne.
   
Men även om bostadsområdena från 1960- och 70-talen innehöll ljusa och funktionella lägenheter trivs den sociala människan bäst i småskalig arkitektur – som den ser ut i de italienska innerstäderna.
   
– I dag har vi få anledningar att vara ute. Att vi betalar hundra spänn för en fika på stan är en respons på det ensamma sätt vi lever på, säger David Sim.
   
Gehl architects vill förändra städer med småskaliga inslag. De har tagit sig an platser som miljonprogramsstadsdelen Rosengård i Malmö, men också New York – en stad som till stor del är uppbyggd med ett rutnätssystem av gator och kvarter.
   
Genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker David Sim och hans kolleger hur folk vill använda staden. Med hjälp av denna statistik kan de ta upp tävlan med trafikingenjörerna – som annars är de som får sin vilja fram.
   
– På Manhattan är de fulla trottoarerna ett stort problem. Folk kommer inte in i butiker. Det är jobbigt för människor med särskilda behov, som kollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla skulle vara perfekt, både ur trafik- och hälsosynpunkt, men är inte ens att tänka på med dagens trafiksituation.
   
Gehl architects har genom sina studier kommit fram till att 30 procent av New Yorks befolkning består av pensionärer och barn. Men på gatan utgör denna grupp bara 10 procent.
   
Helt plötsligt är bredare trottoarer en demokratifråga. Att 20 procent av befolkningen inte kan vistas i stadsmiljön kan övertyga borgmästaren att satsa på bredare trottoarer.
   
– Bilisterna, som är i minoritet, har två tredjedelar av rummets yta. På Times square är bara en tiondel av ytan till för människor. Borgmästaren vill inte förlora bilisternas röster – men genom våra undersökningar kan vi visa att bilisterna är färre än de gående.
   
Ett steg i Gehls arbete är att få igång så kallade pilotprojekt. Snabba och billiga tillfälliga insatser, som till exempel  att måla fram cykelbana  och gågata med färg, skapar direkt en mer mänsklig stad. Med sådana upplevelser kan en New York-bo bättre förstå meningen med att göra förändringar i staden.

6. Vilken är din favoritplats?

När man bygger nytt får man inte glömma dem som redan bor i området. Hur upplever de miljön och vilka platser tycker de mest om?
   
Arkitektkontoret Spacescape i Stockholm arbetar liksom Gehl architects med det offentliga rummet. Den till synes enkla undran "Vilken är din favoritplats?" är deras nyckelfråga.
   
– När vi ställer den får vi veta var det finns bra miljöer. Vi får veta vart de äldre går, till exempel, men också om det inte finns någon favoritplats i närheten av var folk bor. I miljonprogramsområden är det stor brist på attraktiva platser. Favoritplatserna ligger ofta utanför stadsdelen. När man gör en ny plan för området kan man ändra på det, säger Alexander Ståhle, landskapsarkitekt på Spacescape och doktor i stadsbyggnad.
   
Spacescape arbetar med fokusgrupper – där man gör både djupintervjuer och enklare enkäter. Man har gjort dessa så kallade sociotopundersökningar för Stockholm, Göteborg och Uppsala. Nu är det Lidköpings tur.
   
– Vi vill visa att det behövs särskild sociologisk och psykologisk kunskap när man anlägger till exempel en park, att parker inte bara är viktiga ur ekologisk synvinkel, utan att de även är värdefulla för människor.
   
Det diskuteras också om Stockholm ska växa på höjden. Som Norra stations-området?
   
– Fokus i medierna ligger på höga hus. Med det stora problemet vid Norra station är att det kommer att saknas en stor park. Vilket innebär fördubblat slitage och besöksantal i Vasaparken, som redan i dag är överfull.
   
Alexander Ståhle ser framför sig det scenario, som redan finns i både Stockholmsstadsdelarna Liljeholmen och Hammarby sjöstad.
   
– Det är extremt hårdexploaterade platser, där många barnfamiljer har flyttat in, vilket man inte trodde från början. Men det saknas bra parker. Det kommer att bli lika besvärligt att leva som barnfamilj i Norra station. Det bor lika många barn i Stockholms innerstad som det bor i hela Uppsala kommun. För att områden ska funka för barn krävs stora parker med bra lekplatser och framför allt hård reglering och nedprioritering av bilarna. Det är inte gatan som är problemet utan bilarna, det tror jag Gehl håller med om.


Checklista


Bilar.
Låt fotgängares behov går före biltrafiken. Tänk på att barn ska kunna röra sig utan en vuxen. Inbjud till att cykla istället för att köra bil.

Belysning.

Mörka gator känns otrygga. Men de får inte lysas upp med för mycket, vare sig för kallt eller för murrigt ljus.

Varierad estetik.

Människan tycker om variation. Var tjugonde meter bör fasaden byta uttryck. Golv och trottoar är viktigt. Vi tittar ner mycket och vi upplever saker upp till tre meter från marken. Det är där utsmyckningen ska vara.

Robust och flexibel.

Problemet med miljonprogrammets bebyggelse var att man såg det som färdigt, men städer är föränderliga. Däremot måste byggnaderna göras robusta och flexibla. I Bo 01 i Malmö, längs huvudstråken, är det till exempel högre tak i alla lägenheter på bottennivån, så att de ska kunna byta funktion om det behövs.

Planera mindre.
Människor tycker om att vara med och bestämma över sitt område. Fundera över vilka beslut som kan lämnas till de boende.

Bygg smått.

BO 01 i Malmö blev en framgång eftersom området är byggt hus för hus. Varje byggherre fick bara bygga ett hus. Storskaliga Örestad i Köpenhamn har inte varit så lyckat som förväntat. Höghusen och de långa raka gatorna skapar kyla och vindtunnlar.

Planera för parker.

Glöm inte stora parker och offentliga lekplatser. Planera för bilfria gator och trafikreglera med trängselskatter.


Gehls 8 bostadsbehov

1. Kontakt: Möjlighet att mötas på olika sätt.
2. Isolering: Behov att dra sig tillbaka.
3. Upplevelse: Omväxlande upplevelser nära bostaden.
4. Rörelse: Det ska finnas möjlighet att måla, göra trädgårdsarbete etcetera. Gärna med andra.
5. Lek: Det ska finnas plats för olika former av lek. Inte bara lekplatser. Barn leker gärna på andra ställen än lekplatser.
6. Strukturering: Det bör finnas detaljer på hus som skiljer dem åt, så att man lätt kan orientera sig.
7. Identifikation: Identifikation ger möjlighet att genom sin bostad uttrycka vem man är.
8. Estetik: Skönheten kan finnas i en vacker mur eller i en buske. Men det kan också handla om att bygga i bra kvalitet, så att det inte slits och blir fult.

Släpp barnen loss - det är vår!


.
.

Idag är det dags för Liten i storstan, ett seminarium om barnens plats i staden. Det är väldigt bra att barnperspektivet äntligen har börjat uppmärksammas ordentligt i diskussion om stadens utveckling. Barn och barnfamiljer är en stor del av befolkningen och ska vi kunna bygga en tät, levande och blandad stad kommer det vara nödvändigt att göra den barnvänlig.

Idag bor 70% av alla barn i villa. Gamla fördomar och konventioner styr fortfarande många barnfamiljers val av bostad. De som har ekonomisk möjlighet flyttar ofta ut till glesa och perifera enklaver av villor och radhus - "för barnens skull" - och blir sedan beroende av bil. Barnens rörelsefrihet inskränks eftersom de behöver bli skjutsade överallt och en stor del av fritiden går åt till bilåkande.

Samtidigt väljer allt fler barnfamiljer att stanna i den täta staden och allt fler flyttar in. Det är en positiv utveckling som vi bör bejaka. Det finns nämligen ingen motsättning mellan en tät, levande stad och lekande barn - tvärtom. Håller vi ner farten på biltrafiken så kan hela staden bli en spännande lekplats att upptäcka för våra minsta medborgare.

Barnens plats i staden är dock ett känsligt ämne. Många reagerar med ryggmärgsreflexer när det gäller barnen. Som förälder är det lätt att förstå men det är samtidigt viktigt att man förmår att föra en rationell diskussion om frågan. Det kommer nog att bli ett intressant samtal ikväll 17:30 på Älvrummet, vi ses där...

Arkitekterna Charlotta Råsmark, Martin Ehn Hillberg och Lars-Magnus Ejdeholm från White skrev en mycket bra artikel om lek i staden i UNT för ungefär ett år sedan, med titeln "Det är dags att riva lekplatsen!"


/.../ Barnperspektiv och goda lekmiljöer har länge varit en erkänt viktig fråga i planerings­sammanhang. Ändå lider planeringen och formgivningen av barns miljöer av en förlamande traditionsbundenhet.

Medan leken är vild och kreativ fastnar lekplatsplaneringen oftast i att vara feg, normstyrd och lat. Kanske handlar det i grunden om hur vi värderar leken, om en alltför rationell syn på leken som ­fenomen?

Med en nyttobetonad leksyn följer idén om den pedagogiska lekplatsen som kan planeras rationellt för att uppnå vissa mål vad gäller barnets utveckling. Lek­redskapet blir en möjlighet att effektivt paketera de färdigheter man vill servera. Men for­skarna talar också om lek som något i grunden "onyttigt", något som är viktigt för sin egen skull.

Tänk om vi skulle utgå mer från detta under­bara: att leken, förutom sina oomtvistliga nyttoaspekter, har ett hemlighetsfullt egenvärde. Att det lekande tillståndet är ett sätt för människan, inte bara för barnet, att ge sig hän åt sig själv och sin plats i tillvaron. Då blir det ganska självklart att korrekta uppställningar av lekredskap ­kommer på skam.

Att ta lekens djupare dimensioner på allvar ställer krav på inlevelse och vilja till grundläggande förändringar. Leken är en kraft som inte kan planeras, men som kan gynnas.

Utrymmesbristen i städerna kommer inte att bli mindre, tvärtom. Den täta staden har för många uppenbara fördelar för att överges. Hur ska man då hantera det faktum att lekens natur är att flöda fram i rörelse över yta? /.../

Lek på gatan har fungerat i generationer, utan planeringsmässiga åthävor, så varför skulle det inte fungera nu, om vi anstränger oss? Med all samlad erfarenhet och kunskap kring trafikseparering, klassiska gaturum för alla trafikslag och det nyare angreppssättet shared space, vore det märkligt om vi inte kunde hitta fungerande sätt att låta barnens vägar korsa den trafikerade stadsstrukturen.

Frågorna och utmaningarna kring lek är oupplösligt sammanlänkade med stadens utmaningar i stort, med frågorna om hur vi ska organisera vårt gemensamma liv. Om vi med stort allvar griper oss an frågan kring lek och rörelse kan den bli en tillgång i stadsplaneringen.

I en tid som är besatt av prydlighet och statusfyllda uttryck behöver vi lyfta fram värdet av mindre tillrättalagda, ofärdiga platser i staden. I en tid där rädsla för olyckor ofta blir den överskuggande frågan vid lekplatsplanering behöver vi argumentera för balans mellan risk och utmaning. Och i alla skeden av planeringsprocessen där vi blir inkopplade behöver vi hävda strukturtänkande och differentiering ­gentemot ängsligt välmenande och likartade lekreservat.

Lyckas man med strukturen, så att barns frihet till självständig rörelse ökar, är det allra viktigaste åstadkommet. Sedan kan denna struktur fyllas med mer eller mindre iordningställda platser med olika funktioner och karaktärer. Inte minst skräpiga, odesignade platser som tål förändring och skapande lek.

Vi tror att det är tid att riva lekplatsen - rent mentalt. Och när den är riven kanske vi kan bygga upp den igen, men utifrån nya tankesätt som banar väg för nya förutsättningar. Den nya lekplatsen, tror vi, är en struktur i staden. Den har formen av långa stråk eller stora nät snarare än av isolerade russin i en kaka.
«
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5342 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter