Getabocken & Co är satt till trädgårdsmästare

Området kring Skånegatan präglas idag inte direkt av ett myllrande stadsliv. Av mer eller mindre bra anledningar har man valt att skapa det så kallade "evenemangsstråket" här, vilket inte så mycket innebär att många gör en heldag av att strosa mellan de olika evenemangen, som att det har bildats en hög koncentration av parkeringsplatser och icke-stadsmässig bebyggelse. När man nu fortsätter att bygga i området verkar man inte ha några större ambitioner att ändra på situationen, även om det från vissa håll har uttryckts önskemål om motsatsen.




Framtidens Skånegatan sedd från öster?




» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Martin Joneskär, ledamot i Byggnadsnämnden, skriver om bakgrunden till dagens beslut om Gårda och hur han anser att man bör arbeta i framtiden med stadsdelen och omkringliggande områden för att förverkliga visionerna om Göteborg som en tät, blandad och dynamisk storstad.

Första gången som frågan om rivning av de aktuella Gårdahusen kom upp i Byggnadsnämnden under min tid var för ca två år sedan. Det framställdes då ett önskemål från Svenska Mässan om att expandera in i Fokushuset.

Det berättades då att vi under nästa nämndsammanträde skulle få en ordentlig dragning och att detta sammanträde skulle hållas i Svenska Mässan. I den framställning vi då fick hävdades att en förutsättning för mässans expansion var att de aktuella Gårdahusen måste rivas.

Ungefär ett år senare läser jag för första gången Yimby:s förslag. Det som sedan händer visade sig vara av avgörande betydelse. Jag ringer upp den ansvarige tjänstemannen och ställer två frågor: Har du läst Yimby:s förslag? Eftersom frågan besvaras med ja ställer jag den andra: Går det att genomföra? När svaret på denna fråga också är ja, med vissa reservationer för Gårdaskolan ringer jag upp Mats Arnsmar, socialdemokratisk ordförande i Byggnadsnämnden och delger honom den information jag just införskaffat.


Planritning över Yimbys alternativa förslag

Jag talar också om att detta innebär att jag inte längre kan försvara en rivning då den enda anledningen jag fann godtagbar för det var för att kunna placera P-huset på ett sådant sätt att det kunde angöras direkt från E6. Mats hävdar att han ändå förordar en rivning, detta av oklara skäl. Jag säger att vi i så fall nog får vara överens om att vi inte är överens. Nu har socialdemokraterna i Byggnadsnämnden ändrat sig och vill ta ett större grepp om Gårda men där inriktningen ska vara ett bevarande av de aktuella husen.

Nog historik. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en person som vill bevara hus till varje pris, däremot ser jag ingen anledning att riva hus som fortfarande fyller en funktion om det inte är helt nödvändigt utifrån andra värden. Jag har alltid varit en ivrare för den täta blandstaden, att stad ska vara stad och landsbygd landsbygd. Jag tänker inte fördjupa mig i fördelarna med den täta blandstaden då de flesta medlemmar i Yimby är väl så bevandrade i dessa. Jag ska däremot säga några ord om min, ännu något oprecisa vision om Gårda.

För att Fabriksgatan ska bli det kreativa stråk jag anser att det har potential att bli (jfr Andra Långgatan) krävs betydligt mer än att bevara dessa kvarter. Idag är Gårda en isolerad stadsdel, de möjliga stråken klipps av evenemangsstråk, E6, Skånegatan, Järnväg etc. För att Gårda ska bli ett kreativt stråk måste det kopplas ihop med resten av staden, framförallt mot Heden/Avenyn och mot Centralen/Nordstan.


Gårda behöver knytas samman med resten av staden

Den senare uppnås bäst genom att den redan genomförda planen för Friggagatan följs av en plan för Odinsgatan med samma inriktning. När sedan Bangårdviadukten är på plats har vi ett stråk utan barriärer som sträcker sig från landshövdingehusen till centralen och därifrån vidare mot de västra stadsdelarna.

Skånegatan och evenemangsstråket utgör kanske en mer påtaglig barriär. Enligt min mening måste evenemangsstråket bli mer uppblandat, det krävs betydande inslag av bostäder för att skapa det levande stadsrum som kan eliminera känslan av barriär. Skånegatan kan inte längre användas som genomfartsled för bilar. Jag ser gärna en Skånegata som har samma karaktär som Linnégatan.


Skånegatan i framtiden?

Heden bör bebyggas, kvartersstad med en väl tilltagen park är det jag förespråkar. Om alla dessa bitar faller på plats kopplas Gårda dels till Centralen/Nordstan via Friggagatan och Odinsgatan, dels till Avenyn/Vasastan via ett uppblandat evenemangsstråk, en förtätad Skånegata och ett bebyggt Heden.

Med dessa ord slutar jag mitt inlägg: Fram för ett grönt, tätt, solidariskt och blandat Göteborg!

Med vänliga hälsningar

Martin Joneskär
Ledamot i Byggnadsnämnden

Torsdagens så kallade snackis (suffixet -is är i övrigt Stockholms-dialekt, men nog vågar vi använda det även när vi talar om Evenemangsstaden Göteborg?) handlar i mångt och mycket om förslagen på att ge Scandinavium ett lyft . Ett lyft som kan börja med ett brak om ägaren, kommunala bolaget AB Framtiden, bestämmer sig för att riva och bygga nytt.


Scandinavium i ljus

Platsen för en sådan ny hall skulle då kunna bli vid Mölndalsån mellan Vallhallabadet och gamla Nya Ullevi, alltså platsen som idag bland annat upptas av Vallhalla IP.

Ett viktigt skäl anses vara att det är viktigt att expandera för att Göteborg inte skall halka efter som evenemangsstad. Detta samtidigt som det diskuteras kring att lokala och regionala politiker tror och hoppas på mycket på turism och efter att nya Gamla Ullevi kanske inte varit en helt orproblematisk affär. Men samtidigt vill Svenska Mässan expandera och att sälja ut gamla Nya Ullevi några gånger om verkar ju fungera, bara arenan är stor nog för de största artisterna.

En annan viktig fråga är dock om evenemangsstråket är den rätta platsen för ännu en ny arena. Att etablera flera publikdragande byggnader samlade på en och samma plats har varit en viktig fråga i modern tid för Göteborg. Att samla allt på ett och samma ställen har säkert sina fördelar men innebär också en del problem.

Först och kanske främst är det sällan att evenemangsbesökaren har någon tydlig fördel av att allt är samlat. För hur ofta har någon börjat dagen med en mässa, sedan sett en fotbollsmatch, därefter en hockeymatch och sedan avslutat kvällen med ett biobesök?

Vidare har denna koncentration av stora byggnader på ett begränsat område inneburit att det finns lite plats för något annat. Utbudet av annat som efterfrågas i samband med ett evenemangsbesök, såsom restauranger, caféer, krogar och kiosker är relativt skralt, i alla fall i jämförelse med hur det ser ut bortanför Heden och Trädgårdsföreningen. Som en föjd av detta är den i många avseende monumentala Skånegatan ofta en tom och öde plats.

Slutligen är det förvisso ofta en fördel med att ha parkeringsplatser som kan användas till olika evenemangslokaler men när två evenemang krockar blir trafik- och parkeringssituationen ändå ofta problematisk.

Så frågan är helt enkelt om vi kan tänka oss det nya Scandinavium bortom evenemangsstråket och i så fall var? Skulle till exempel en utlokalisering till den nya Älvstaden, inte heller det långt ifrån centralstationen och stadens hjärta, vara ett alternativ, kanske till och med gå så långt som att placera den på Hisingen av alla platser?

För vem planerar vi vår stad, turisten eller den fast boende? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, Lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner.

Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser (nåja, Gaudis byggnader fanns ju där sedan innan). Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel på en stad som försökt omforma sig självt genom byggnationer riktade mot besökaren. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenemangsstaden framför andra är samma andas barn. Göran Johansson - som har haft mer än ett finger med i denna utveckling - fortsätter för övrigt att trycka på behovet av detta i en intervju i dagens GP.


Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter, långt ifrån turiststråken och stadens upplevelsecentrum. (säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster.) Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad över utvecklingen i hans hemstad:


"För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare.

Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd.

För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet.

I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål."


Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan de olika intresserna; vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

"Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna.

Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande.

Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare."


Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig GP:s Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.