Utskrift från gbg.yimby.se
....

Replik: Folk röstar med sina flyttlass

Lisa Deurell har skrivit en debattartikel på Archileaks med rubriken "Stadens nya kläder". Deurell menar bland annat att ett förändrat språkbruk skulle kunna förändra synen på staden och att i framtiden kommer de kvalitéer av luft och grönska som finns i ytterstaden få sitt erkännande. Yimby har skrivit en replik som publicerats på Archileaks hemsida under rubriken "Folk röstar med sina flyttlass". Repliken förjer även här:

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Vår stad

Det här är sista delen av Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia, men diskussionen fortsätter säkert, på ett eller annat sätt...



Frågan den här boken leder fram till är förstås hur vår stad ska byggas. Den gigantiska anläggning efterkrigstiden byggt kan inte hantera den befolkningstillväxt Stockholm haft sedan ett kvarts sekel tillbaka och som inte visar några tecken på att mattas. Morgondagens Stockholm måste helt enkelt se annorlunda ut.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Förortens framtid

Vill man se vad som kommer att hända i Sverige om tio år så kan man se vad som händer i USA brukar man säga. Under efterkrigstiden importerade vi vår stadsutglesning från det stora landet i väster. Idag är stora delar av USA och även vårt land förvandlade till glesa fält av villamattor (suburban sprawl) och bilberoende köpcentrum (malls). I USA blir dessa villamattor allt mindre populära och köpcentrumen dör på löpande band.

Man har därför börjat tala om "retrofitting", dvs. att förändra den urbana strukturen i dessa förortsöar till mer stadslika miljöer. Förhoppningsvis kan vi göra något liknande med efterkrigstidens förortsområden här i Sverige. Vi var dumma nog att importera problemen, låt oss hoppas att vi är kloka nog att också importera lösningarna. Många av Yimby Göteborgs yttranden kan beskrivas som "retrofitting".

Ellen Dunham-Jones är en av dem som arbetar med detta i USA. Här är ett intressant föredrag där hon berättar om vilka möjligheter som trots allt finns för sprawlet.

Bilstaden Göteborg

Bilismen har onekligen varit på tapeten i Göteborg under senare tid. Olika infrastrukturprojekt och hur dessa skall finansieras, till exempel genom trängselskatter, har rört upp känslor och engagerat. Gott så, engagerade medborgare är oftast ett gott tecken i en demokrati.

För att engagemanget skall vara konstruktiv krävs dock att en viss distans, både till sig själv och den nuvarande situationen. I fredagens GP gavs en sådan öppning, då lokaltidningen - med den närmaste krigsrubriker på framsidan - redogjorde för att kollektivtrafikåkandet knappt ökat sedan 1960-talet medan bilåkandet ökat med 350 procent.



Att bilismen har ökat i sådan takt har givetvis delvis att göra med en ökat välfärd. Fler människor har råd att äga en bil och har därför bilresan som ett alternativ för sina persontransporter utöver gång, cykel och kollektivtrafik.

Det finns dock annan statistik som ger en annan förklaring till varför bilismen har ökat. Sedan krigets slut har befolkningen i Göteborg ökat med lite mer än 50 procent samtidigt som stadens yta mer än sexfaldigats. Denna ökning har givetvis även den till en stor del att göra med ett ökat välstånd. Men det handlar också i stor uträckning om hur vi planerar våra städer.



Fram till 1960-talet skedde mycket av denna förtunning i alla fall längst med spårvagnslinjerna till Biskopsgården, Västra Frölunda och Tynnered, Kortedala och Bergsjön samt Angered. Efter 1960-talet har nybyggen dock allt som oftast skett på platser och på sätt som gör andra transporter än massbilism svårt och i det närmaste omöjligt.

Livet handlar inte bara om att ta sig till och från arbetet utan även om att ta sig till och från dagligvaruaffärer, dagis och förskolor samt fritidsaktiviteter och nöjen. När allt detta ligger långt ifrån varandra och separerat så blir allt annat än bilen omöjligt för många människor för att de skall hinna med sin vardag.

Med en utpräglad separering och utspidning finns det inte resurser nog för en kollektivtrafik som kan tillgodose människans behov och konkurrera med bilens fördelar. Därför är debatten om biltullar, -köer och -projekt mer än en trafikplaneringsfråga. Det är också en stadsplaneringsfråga.



En viktig fråga, som onekligen aktualiserats i samband med debatten kring vad vägtullen faktiskt kommer att kosta, är vad bilismen kostar oss som individer och samhället i stort. Massbilism innebär många kostnader för vägar, buller och avgaser som skall ställas mot de avgifter och skatter som bilägaren betalar. Många bilister anser att de med råge betalar för sina vägar, andra är inte lika övertygade.

Jag tänker inte argumentera för kostnader kontra vinster i detalj här. Mestadels för att jag inte tror att det finns något objektivt och heltäckande sätt att beräkna detta (men jag uppmanar läsare att försöka!). Däremot vill jag hävda att det finns många kostnader som är direkt onödiga, mestadels för att bilismen för många är en nödvändighet.



Som boende centralt kan det vara enkelt att bemöta bilistens klagan med att de får skylla sig själva om de väljer att bo ute i obygden. I vissa fall är detta berättigat men i många fall har individen begränsat med möjligheter att välja ett boende som inte kräver bil. Även många av de områden som byggdes upp innan villaförorternas storhetstid lider av glesbygdsproblematik som innebär att flera transporter utanför grannskapsenheten är nödvändiga i vardagen.

Vad vi behöver är mer blandstad även utanför centrum. Stadsmiljöer där fler av dagens ärenden kan utföras med korta transporter som enklast och snabbast utförs med hjälp av apostlahästarna. Det långsiktigt bästa sättet att lösa Göteborgs transportbehov är nämligen inte att bygga mer vägar utan att minska behovet av transporter.

Arkitekter berättar III

Vi har nu kommit till tredje och sista delen av YimbyGBG:s sommar-reprisering av SVT-produktionen "Arkitekter berättar" från 1976

Arkitekter berättar III - Att se in i framtiden. I det avslutande programmet föröker sig serien göra någon slags nutidsanalys och även börja titta framåt. Mot en framtid som alltså är vår nutid.

Programmet tas i stort upp av Leif Reinius och Sune Lindströms resomenang om hur de planerat in stadsmässighet i diverse olika förorter under efterkrigstiden. Grundtanken har i princip varit att skapa en stor befolkningstäthet och ett utbud av service vid tunnelbanehållplatsen för att sedan gradvis gå mot mindre bebyggelse i utkanterna.

Tanken är inte ny men blev populär under 1960-talet, tydligen som någon motreaktion mot 1940-talets nya områden som ansågs vara vare sig stad eller land. Sune Lindström berättar om hans Täby Centrum som i stort är att jämföra med Frölunda Torg. En lösning som han tycks finna komma nära idealbilden av den täta staden där så många som möjligheten får ynnesten att bo så nära centrumets service som möjligt.

Lite intressantare blir det, inte minst för göteborgare, när programmet går vidare mot Angered och i första hand Gårdsten, som 1976 var tämligen övergivet. En involverad arkitekt, Rune Falk, sitter och beklagar sig lite vagt över något diffust problem som han ser med stora planerade förstäder av Angereds sort.

Efter en tid får även en person som är anställd av Fritidsbyrån för att skapa verksamheter och kontakter mellan hyresgäster, Kajsa Wallin, komma till tals. Hon riktar en hård kritik mot expertväldet, hur lite de egentligen lyssnas på hyresgästerna och att Angered, som skall efterlikna en stad, egentligen saknar stadsmässighet och mötesplatser - det är helt enkelt en sovstad präglad av segregation och där det egentligen inte finns någon anledning att röra sig i området. Rune Falk ser lite obekväm ut och säger att de behöver hitta en väg ut.

Avslutningsvis blickar så programmet framåt. I en tid med bostadsöverskott vände sig byggbolagen och planerare i nådens år 1976 mot att i allt högre usträckning bygga småhus i städernas utkanter. I programmet ställer de frågan om detta löser några problem och om byggbolag och arkitekter lärt sig något?

Programmet ger oss aldrig något svar på denna således retoriska fråga. Istället kan vi nu 33 år senare konstatera att småhus och liknande fortsätter att bre ut sig i ytterområderna. Samtidigt lär det inte finns så värst många lediga lägenheter i Gårdsten.


Tidigare avsnitt:
Arkitekter berättar I - Vad gör egentligen en arkitekt?
Arkitekter berättar II - Goda bostäder fostra goda medborgare

YimbyGBG lämnar yttrande om Hammarkullen

YimbyGBG lämnar idag in ett yttrande över förslaget till program för stadsutveckling i Hammarkullen. Efter vår stadsvandring i maj fick vi en mängd uppslag som sedan diskuterats i vårt forum. Tack alla som på olika sätt bidragit i arbetet!

Läs SBK:s förslag

Läs YimbyGBG:s yttrande som pdf

Yttrande

YimbyGBG är mycket positiva till programmets ambition att fokusera på livet mellan husen; socialt liv, trygghet, funktioner, förbindelser och rum för möten mellan människor.

Som vägledning har Gehl Architects fyra principer för stadsutveckling använts:
- att samla människor och händelser istället för att sprida dem
- att blanda funktioner och miljöer istället för att separera dem
- att öppna upp byggnader istället för att sluta dem
- att integrera olika rum och funktioner i varandra istället för att skilja dem

Det är ytterst glädjande att man valt denna inriktning för programmet. Förorter av Hammarkullens typ har i grund och botten en fantastisk potential, vilket ofta glöms bort. Det främsta hindret för en urban utveckling av dessa områden är den övergripande funktionalistiska planeringen, där trafiksystem av SCAFT-typ har fått dominera och kväva områdets socioekonomiska dynamik.

Genom att förtäta, funktionsblanda och överbrygga de barriärer som den funktionalistiska planeringen orsakat skapas förutsättningar för området att utvecklas till en attraktiv och stimulerande livsmiljö samtidigt som befintliga kvaliteter, som närheten till naturen, tas tillvara.
 
Utgångspunkterna för programmet är som sagt utmärkta. När väl Gehls principer skall konkretiseras tappar dock programmet i tydlighet och styrka. Programmet är för försiktigt och skulle kunna föreslå åtgärder som går mer i linje med ovanstående principer.

YimbyGBG har sammanställt en lista över kompletterande åtgärder. Listan kan sammanfattas med att nya tillfarter till området i söder ändrar flödena i norr, vilket möjliggör exploatering av bostäder i områden med färdig infrastruktur. Lokalbristen i Hammarkullen löses med att bygga lokaler i bottenplan utmed de nya gatustråken. Flexibiliteten i stadsdelen ökar avsevärt med en entré in till torget söderifrån.

YimbyGBGs förslag på kompletteringar av framtaget program:
 
1. Dra en stadsgata över torget söderut som ansluter ny föreslagen gata mellan Bredfjällsgatan - Sandeslättsgatan. Gatan kantas av 3-5 våningshus med affärslokaler i bottenplan. På den västra sidan av gatan byggs de nya husen ihop med befintliga så att ett eller två kvarter skapas. På den östra sidan lameller eftersom befintlig GC-bana mot Sandeslätt bibehålls. En busshållplats invid torget skulle möjliggöra snabba byten mellan spårvagn och buss och gatan innebär ju att busstrafiken får genomfartstrafik.

2. Torget bör flyttas åt sydväst och då göras mindre. Låt det omslutas av fasader. Här kan det vara lämpligt med en shared space lösning motsvarande Skvallertorget i Norrköping.



Idéskiss över ny bebyggelse och nya stråk


3. Området runt om den nya bilvägen längs fotbollsplanen (Bredfjällsgatan-Hammarkullegatan) bör tas med i programmet. Den nya bilvägen kan komma bli en viktig entré till Hammarkullen och här bör "stad" byggas. Fotbollsplanen flyttas 15 m norrut för att göra plats för 3-5 våningshus med lokaler i bottenplan på den norra sidan. Befintliga hus byggs ut med 5 meter djupa 1-2 våningslokaler likt Norra Gubberogatan. Gatan utformas som gångfartsområde med anvisad korttidsparkering.





Idéskisser över ny bebyggelse och nya stråk

4. Området kring Hjällbovägen har potential att göras om till ett gaturum med väggar av två till trevåningsradhus likt platån i Eriksberg eller S:t Sigfridsgatan.

5. Parkeringen norr om Gropens gård bör, även den, tas med i programmet. Lämpligt för 2-3 vånings rad- eller parhus.
 
6. Bredfjällsgatan byggs om till en båge så att det möjliggör bebyggelse på båda sidor om gatan. 4-5 våningshus flankerar ny gata. På västra sidan som kvartersstruktur som sluter sig med berget. På östra sida som bågformade lameller som tillsammans med befintlig bebyggelse skapar en omsluten innergård.



Idéskiss över ny bebyggelse och nya stråk

7. Nytorpsvägens föreslagna anslutning till Gråbovägen bör dras mellan de två befintliga lamellhusen (arbetsplatser idag) och ansluta Hjällbo Lillgata. Det skulle innebära att ett större exploateringsområde friställs öster om dessa hus, kontakten mellan Hjällbo och Hammarkullen görs tydligare och mer "stadsmässig", förutsättningar för service skapas på Hjällbo Lillgata samt att ingen ny korsning skapas ut på Gråbovägen.

8. Utifrån Gehl Architects tankar om att samla människor och händelser istället för att sprida dem bör kopplingen mot Hjällbo prioriteras högre än den mot Eriksbo.

9. YimbyGBG vill framhålla det generellt positiva i att bebygga trafik-/restområden. Utöver parkeringen vid Gropens gård och flera av projekten i programmet, är exempel på sådana ytor parkeringarna vid garagen i sydöst och huvudvägen upp till Västerslänt om trafiken istället leds på lokalgatorna.

10. Vi anser att man bör undersöka hur en ny gatustruktur påverkar förutsättningarna för kollektivtrafik med omgivande stadsdelar som Agnesberg, Gårdsten och Kortedala/Bergsjön.

11. Vi rekommenderar att man inkluderar GC-länken via Sagoskogen när det gäller möjligheter att skapa trygg gångförbindelse. Den omnämns ej i programmet. Fördelen med den är att den fungerar som länk både till Hjällbo och Eriksbo och att den redan omges av bebyggelse nästan hela vägen. Det enda som behövs är en bättre koppling mot gångstråket mellan husen på Sandeslätt samt översyn av belysning och öppenhet längs vägen, så det borde gå att ordna snabbt.

12. Vi tror att Hammarkullen skulle gynnas av en varierad bebyggelsetyp i utformning av fasad och material. Med moderna nybyggnationer i till exempel landshövdingestil skulle Hammarkullen bli en del av den göteborgska arkitekturtraditionen och stadsbyggnadsmässigt integreras med övriga Göteborg. Det skulle kunna bidra till en känsla av tillhörighet, att stadsdelen är en del av staden Göteborg.
 
I övrigt är det mycket glädjande att programmet är förankrat med representanter för de boende i stadsdelen och vi hoppas att detta samarbete fortsätter även i de mer detaljerade skedena i planeringen. Särskilt viktigt är det att ha en god kommunikation kring den föreslagna trafikintegreringen, det är avgörande att man kan presentera trovärdiga lösningar vad gäller trafiksäkerhet och då i synnerhet hastighetsdämpning.

Det finns redan idag ett problem med höga hastigheter inne i området i samband med moped och mc-trafik. Kan man hitta sätt att komma tillrätta med detta, tex. genom val av gatubeläggning (gatsten istället för asfalt etc.), skulle det lokala gensvaret med all sannolikhet bli mycket positivt.

Isitt om förorten 2

I den andra delen av Mark Isitts serie om Göteborgs miljonprogramsförorter konstateras att trafiksepareringen (matargata runt, säckgator in) försvårar polisens arbete. Isitt ifrågasätter också det tvärpolitiska mantrat om att blanda hustyper, det ensidiga småhusbyggandet i flerbostadsområden tvingar stora familjer med liten ekonomi att flytta. Enligt Isitt beror stadens segregering också på fördomsfulla fastighetsägare, som sorterar bort sökande utifrån etnicitet. Isitt verkar också vara kritisk till arkitekternas ovilja att ifrågasätta stadsplaneringen bakom förorten:

– Problemen har inte orsakats av de höga husen, försvarar sig Thomas Samuelsson, tidigare chef för Whites projektledningsavdelning. När han som nyutexaminerad kom till arkitektkontoret 1967 blev hans första uppdrag att rita på Lövgärdet.
– Man måste ha en meningsfull sysselsättning. Kunna språket. Bli sedd, hävdar han.  Birgitta Holmdahl menar motsatsen. Fortfarande. Hon är professor i bostadsplanering på Chalmers och tidigare vänsterpartiets representant i Byggnadsnämnden och redan 1976 publicerade hon boken Idealbostad eller nödbostad.
– I avhandlingen kritiserade jag miljonprogrammets otroligt torftiga människosyn där man inordnade vardagslivet i rationella program. Jag uppfattade det som omänskligt. Jag blev fruktansvärt utskälld, helt nedsablad av kåren.


Isitt målar med ganska breda penseldrag (a la Zaremba), argumenterar mer utifrån intuition än fakta och det är fortfarande oklart vad han tänker komma fram till. Att dra raka streck mellan ett enskilt, tragiskt rånmord och svensk samhällsplanering under ett halvsekel är ganska vanskligt. Visst kan det finnas samband, men inte så enkla som Isitt ger sken av. Det begås ju som bekant brott i innerstan också. Förhoppningsvis blir Isitt mer konkret i den avslutande artikeln.

Ifrågasättande av stadens grönområden

Lite till min förvåning publicerade Svenska Dagbladet i april en artikel om hur de grönområden som omger alla moderna kvarter och förorter nu ifrågasätts i förtätandet av Stockholm.

Jag har tidigare lyft upp dessa grönområdens betydelse, bland annat här. Medan synen på trädgårdsstaden gav oss den menlösa gräsmattan så gav oss tanken på grannskapet barriärer mellan olika områden. Idén är måhända inte så konstig. I och med den kraftiga urbaniseringen så ville en del återskapa en idealiserad bild av ett mindre samhälle i storstaden. Ett antal tusen inom samma område skulle slussas till ett lokalt centrum för sina dagliga behov av konsumtion, fritid och kultur. Nu blev sällan resultatet så som många hoppades, istället för att skapa gemenskap i de nybyggda områdena krossades gemenskap i de gamla. Måhända är det så att inte alla samhällsproblem eller förhållanden kan styras med hjälp av stadsplanering. Utökade möjligheter att transportera sig inom staden kan ha bidragit till att en sådan gemenskap blir allt svårare att skapa.

Som en del av att skapa grannskap så slöt sig de nya områden inåt mot ett gemensamt centrum. Förorterna placerades ut som öar i landskapet med lite kontakt dem emellan. Medan det nästan krävs en viss förkunskap eller en vaken blick för att märka när Haga går över i Linnéstaden är det sällan några problem att märka när man lämnar eller kommer in i en ny förort. Om inte husen ser annorlunda ut så är det nästan alltid ett brett band av park som avskiljer dem från varandra. Detta sätt att bygga skapade närhet till grönområden men ökade också avstånden i de svenska städerna och därmed minskade möjligheterna att förflytta sig till fots eller med cykel.



Innerstadens grönområden, likt Slottskogen, används mycket mer än förortens natur

Numera uppfattas indelningen i grannskap dels som segregerande istället för något som skapar gemenskap, även om bara några tiotal meter skiljer ett radhusområde från ett område med punkthus verkar det lika effektivt som Berlinmuren (det verkar dock inte hindra en del från att tro att bara det placeras ut lite småhus i skogen nära ett miljonprogram så kommer kontakter att uppstå) och dels finns det ett behov att förtäta staden vilket troligen måste göras på de gröna stråkens bekostnad (även om det förstås går att ifrågasätta hur förtätat det faktiskt blir). Dessutom verkar det som att relativt få använder grönområdena i stadens yttre områden, hundägare och motionärer kan man tänka sig. Trots det låga nyttjandet av många av de grönområden som finns i ytterområden verkar det aldrig finnas brist på människor som önskar sig mer grönska överallt, även i det som är meningen att bli en del av framtidens centrala Göteborg.



Jag gillar Keillers park, men jag är inte där så värst ofta


I princip är jag positiv till denna utveckling. Sprawl är näppeligen något som Göteborg behöver något mer av. Samtidigt finns det förstås i Göteborgs fall än så länge en hel del industri- och hamnområden i centralt läge som fortfarande ger möjligheter till en tätare central stad utan att börja fälla trän och buskar. Nu är det knappast så att segregation inte kan lösas med så enkla knep som att slänga upp några flerfamiljshus med bostadsrätter mellan villaområden och ghetton. Måhända måste vi också inse de begränsningar som stadsplanerandets förmåga att på ritbordet komma fram till den ideala staden samtidigt som vi behöver lära oss av våra misstag.
«
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5371 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter