Utskrift från gbg.yimby.se
....

Det är utsidan som räknas


Fasader i Göteborg. Pricka in alla och vinn ett pris.


De allra flesta av stans byggnader kommer man ju aldrig att komma in i. Inredning och golv och originalluckor i köken och porslinstoalettsitsar i all ära men det är ju trots allt utsidan som i de flesta fall är det närmsta vi kommer. Man borde alltså satsa mer krut på stans fasader och det med finess.

Det är ju betydligt trevligare att promenera runt i en stadsdel där husen och fasaderna varieras och man känner att det är ett resultat av gediget hantverk. Mindre trevligt är att skynda sig igenom trista monotoma områden med enformiga och deppiga fasader. Då spelar det faktiskt mindre roll hur lyckliga människorna innanför än är och hur nöjda de är med sina lägenheter. Jag på gatan blir lik förbannat olycklig och nedstämd över att behöva se eländet. Kan ju tyckas vara mitt lilla problem och att det finns värre problem här i världen. Kan tänkas att det är så också, men jag tror inte att jag är ensam och iochmed att det rör sig väldigt mycket människor på gatorna så är detta faktiskt en betydande angelägenhet. Jag vill ha en vacker och intressant stad att promenera i. Inte en stad där man bara ska bo och där man vill komma undan alla sorters utgifter på bekostnad av estetiken.

Vi är ofta dåliga på att vårda våra gamla byggnader och dess ofta vackra fasader. Ofta har man respektlöst förvanskat och bytt ut fasader till ett mer ekonomiskt alternativ. Som till exempel den korrigerade plåten. Detta kalla opersonliga material som misspryder många av vår stads byggnader. Plåt gör man bilar av, inte hus.

Se på Kvillestan till exempel som har många gamla fina landshövdingehus. Men många av dem är idag slarvigt inslagna i dessa ledsna plåtomslag. Man behöver ju inte ha ett alltför tränat öga för att på långt håll se skillnad på en äkta träfasad och en kopia i plåt. Nej, mitt förslag är att byta tillbaks all plåt mot äkta trä igen. Även de nybygga husen med plåtfasader skulle må bra av träfasad. Det skulle göra hela stadsdelen vackrare och den skulle få tillbaks sin stolta själ. Inte skulle man byta ut en träfasad till plåtfasad på Haga nygata, det skulle jag inte tro. Visst kommer det kosta en liten slant, men vinsten skulle bli desto större. Vi ska år 2009 inte behöva ha plåtfasader på våra byggnader. Den här stan skulle kunna vara så mycket vackrare än vad vi låter den vara.



Svårt att tro att det är samma hus. Första bilden från början av 1900-talet, den senaste tagen i fredags. Här har vi alltså ett hus förvanskat med en grotesk gul plåt. Bottenvåningens tegel, det fina skiffertaket och takfönstrens detaljer finns kvar. Men plåten...när det hade kunnat vara så vackert som på övre bilden! 



 
Vilken sida vill du bo på? Okej, kanske inte världens fräschaste fasad men ni fattar grejen.



Plåtslagarglädje när den är som bäst. Masthuggstorget är ett centrum för sunkig plåt. I bakgrunden syns Masthuggsterassen, landets största bostadsrättsförening och kanske även ett av landets största misstag i och med saneringen av den gamla bebyggelsen.




Att man bytt ut den putsade(?) fasaden mot en skrikig gul plåt på f d biograf Gnistan (1938-1968) är för mig ett mysterium. Annars är ju mycket sig likt här på Brämaregatan, tillochmed den den svävande lyktan.



Här är ett färskt exempel på hur man däremot gjort tvärtom. Bytt ut plåtfasaden mot puts. Ett ganska lyckat drag tycker jag, även om man kanske skulle kunna varierat färgen en aning mellan det högre hörnhuset och resten. Har förresten för mig att jag läst någonstans att innan huset fick plåtfasad så var det en fasad av stenplattor, men att man efter en brand satte upp plåt istället för att tvätta av stenfasaden.



Många områden skulle må bra av en ansiktslyftning vad gäller fasaderna. Till exempel flera av de problemområden som vi så ofta pratar om. Nordostpassagen, Annedal, Nilssonsberg, Masthuggsterassen, Hammarkullen, Norra älvstranden och så vidare. Vissa av dessa områden skulle ju iochförsig kanske må allra bäst av en lagom dos av sin egen medicin, rivningshysteri. Men om man ska fokusera på verkligheten för en stund kan man ju i alla fall försöka förbättra utifrån dagens läge. Ett exempel på en förädling man skulle kunna titta närmare på är de enformiga gula tegelfasaderna vid Nilssonsberg.

Johannes hade ett förslag att bryta upp den stora kolossen utmed Övre Husargatan i mindre delar genom att helt enkelt måla fasaden i olika kulörer. På sätt skulle man kunna få en mindre monotom känsla och göra området mer intressant för ögat. Det skulle skapa en illusion om att det faktiskt är flera olika hus istället för som man ser det idag, som ett stort komplex från sjuttiotalet. Liknande metod skulle kunna tillämpas på grannområdet Annedal, där byggnaderna är än mer enformigt trista.


 

Genom färgsättning av fasaden bryta upp det monotoma komplexet kan man göra stadsrummet intressantare och mer levande för ögat. Även balkongerna skulle kunna bytas ut mot vackrare stålkonstruktioner, för vad har vi sagt om plåt... För övrigt så kan färgerna diskuteras.
(klicka för större)
 


Ja det finns en hel del att ta i tu med vad gäller stans ansikte utåt. Jag kommer att återkomma i ämnet senare i sommar och fokusera mer på belysning och ljussättning av staden och dess olika fasader.

Underbara underbana


Tänk så gött att en het sommardag kliva ner i den svalkande underjorden och ta en göteborgsk metro ut till havet, istället för att svettas på en gammal långsam bastuspårvagn.



Tanken på tunnelbana i Göteborg känns nog rätt avlägsen och främmande för de flesta. Man har vaggats in i tron att det är tekniskt omöjligt, alldeles för dyrt, onödigt, otidsenligt och så vidare. Vi har lärt oss att vi ska älska våra spårvagnar in i döden och att tunnelbana är ingenting för oss. Vi har fått nöja oss med att dra vitsiga vitsar om att "vi har inget att dölja" och så vidare. Men det har inte alltid varit så här, det har faktiskt funnits andra tankar.

Det har skrivits om det här på Yimby och för en tid sedan sände Sveriges Radio Göteborg en intressant reportageserie om det, "Tunnelbanan som försvann". Den handlar om de tidiga planerna på tunnelbana i Göteborg. Man har rotat i stadsarkiven och hittat nästintill okända och bortglömda dokument. Redan på 1930-talet gjorde man nämligen i Göteborg en utredning om möjligheterna till en ny stadsbana under jord. Det blev dock ingen verkstad av det vackra snacket den gången. Planerna rann ut i sanden och ingen verkar veta varför. På 1960-talet startade man dock en ny utredning, vilken inte heller den resulterade i någon tunnelbana för oss göteborgare. Man undrar ju vad som vad som var orsaken till att inget hände och varför ingen tagit upp frågan sedan dess.



Skisser på linjekarta ur lokalbaneutredningen från 1934. (klicka för större, pdf)




Skisser på linjekarta ur stadsbandeutredningen från 1967. (klicka för större, pdf)


Det hade nog inte varit helt fel att ha den där tunnelbanan byggd idag. Även om vi idag kanske hade byggt den i andra sträckningar. Å andra sidan vet vi ju inte hur och i vilken takt staden hade utvecklats med en byggd tunnelbana som ny ådra. Det hade kunnat fungera som en katalysator för storstaden Göteborg, att våga börja växa igen. Vi hade fått grunden till en riktig stad, en förankring att här ska vi bygga och här ska vi satsa. Som att få storstadsprivilegier undertecknade och en växande identitet som just en storstad på frammarsch.
Vi hade haft en tydlig och stabil kollektivtrafikryggrad i regionkärnan att utgå ifrån. Till exempel när vi planerat vidare för tågförbindelser som Västlänken och en utbyggnad av det lokala spårvagnsnätet. Stora ekonomiska medel hade pumpats ner i stan och det hade vi kunnat få skörda frukterna av idag när vi skulle behöva det som mest. Vi hade förenklat det för oss när vi skulle bygga samman det glesa splittrade Göteborg till en större enhet. Avstånden hade krympts och integrering mellan olika stadsdelar gynnats. Något som vi är långt ifrån i dagens läge.

Även om inte leran är ett omöjligt problem att lösa är det segare med det göteborgska handlandet vad gäller kollektivtrafik. Det har knappt byggts ny spårväg i Göteborg sedan 1960-talet, istället verkar stora krafter i stans politiska och ekonomiska korridorer föredra att stanna i tiden. Här är det fortfarande bilen som gäller och till det behövs ju som bekant ingen räls. Bilen är ett populärt färdmedel i Göteborg, särskilt bland pendlare. Det är ju inte enbart air condition och blinkers som lockar. Det beror ju till stor del på bristen av en stark och utbyggd kollektivtrafik. Man har helt enkelt inte tillräckligt mycket att sätta emot bilen, det finns i stort sett ingen vettig konkurrens i dagsläget.




Idéillustrationer av Västlänken.



Göteborgs kollektivtrafik?


Jag tror inte att man längre kan lura i göteborgarna att man sitter fast i leran och att det därför är tekniskt omöjligt att bygga tunnlar. För det är ju inte sant. För det första så ligger ju inte hela stan på lera, även om centrala stan till stor del gör det. För det andra så kryllar det ju redan av diverse tunnlar under gatorna, små och stora. Visst lär det kosta stora summor pengar och det lär bli en långvarig och knepig process. Men inget som är gott är ju gratis och långvariga processer, det är vi ju rätt vana vid. Varför inte passa på att anpassa för tunnelbana under våra nya stadsdelar i Backaplan, Frihamnen, Gullbergsvass, Norra älvstranden, Ringön och så vidare.

Många verkar tro det, men det handlar inte om att antingen ha tunnelbana eller spårvagnar. Framtiden ligger antagligen i en kombination där många tunnelbanestäder bygger ut sitt spårvägsnät utan att för den delen avverka sina underjordiska transportmedel.
Göteborg har redan ett välbyggd, om än långt ifrån perfekt, spårvägsnät. En komplettering med en form av tunnelbana och vi skulle ha en mycket stark kollektivtrafik. Lägg på en ökad och förbättrad stadsbyggnad och vi skulle vara ett mycket starkare Göteborg dit människor lockas att leva, arbeta och bo.

Tanken på en riktig göteborgsk tunnelbana får allt snack om Västlänken att blekna snabbt och man frågar sig om man inte bör satsa på att återigen, tredje gången gillt, utreda tunnelbana. Jag tror att många skulle vilja se att frågan kommer upp på bordet igen en gång för alla. Någon borde ta tag i saken.

Krönika: Hur (inte) bygga en stad - exemplet Göteborg

I YimbyGBG:s krönikeserie ger vi utrymme för mer personliga tankar och synpunkter, som inte nödvändigtvis håller sig strikt inom nätverkets tvärpolitiska ramar. Dagens krönika är skriven av Mikael Janson, ett av Folkpartiets främsta namn i Göteborg, och har tidigare publicerats på hans blogg. Vi hoppas att fler politiker följer hans och Emmali Janssons (MP) exempel och vågar debattera Göteborgs stadsplanering offentligt. Länkarna i texten går till relaterade inlägg på YimbyGBG.

- - - - -

Både GT och GP slåss nu lite om att lyfta fram stadsbyggnadsfrågorna och det ena öde torget efter det andra eller den ena bättre platsen än den andra i vårt kära Göteborg, som genom åren blivit så misshandlat.

Själv har jag allt sedan jag gick i gymnasiet funderat över hur det kommit sig att medan andra länder bombat sönder varandras städer så har vi efter att ha köpt oss fria från det de senaste 200 åren istället ägnat en 50-årsperiod åt att självmant spränga sönder våra stadskärnor. Det hänger naturligtvis ihop med den enormt snabba utvecklingen - just beroende på vårt friköp från framförallt andra världskriget - från fattigast till rikast i Europa (och nu tillbaka i mittenskiktet någonstans).

Från bondesamhälle till modernism samt därmed behovet av att riva allt gammalt och sunkigt som dessutom blev synonymt med fult och bygga nytt för de nya moderna tiderna där även det funktionella blev lika med det fina. Det är förståeligt men tråkigt. Ingen vill ha tillbaka de gamla TBC-kåkarna, men samtidigt vilka områden för den kreativa staden som hade kunnat finnas kvar.

Jag säger bara Nordostpassagen, byggt så att man riktigt förstår hur arkitekten tänkt att människor ska ha bra lägenheter men inte bo i hus som gör att de tror att de är lyckligare än de är. Det är arkitektonisk socialrealism det. Hade inte Oscar Fredrikskyrkan varit en kyrka så hade den väl också rykt. Idag står de där som varandras motsatser i byggnadsstil, om än lika monumentala mot det gytter som tidigare fanns.

Detta till skillnad mot Landala kapell som tvärtom är allt det som Landala idag inte är vad gäller småskalighet och folklore bortsett från utlöparen upp mot torget av stadens vackraste(?) gata, Erik Dahlbergsgatan. Det finns överlag något med backiga gator som jag gillar, där tät stadsbebyggelse både tvingar sig på som sker på topografins villkor och samtidigt sluter sig runt färden uppåt och öppnar vyn på färden nedåt, såsom Nordhemsgatan och Kvarnbergsgatan.

Allt detta kombinerat med en socialdemokrati sammanvuxen med allmännytta, egna-hemsrörelsen och kooperationen och en rationell effektiv beslutsprocess utan medborgerliga bromsar, släppte processen fri under några stadsbyggnadsmässigt förödande decennier. Se alla Domustorg i våra mindre städer och se Nordstan eller som jag egentligen tycker ännu värre Arkaden och Fredsgatan. Ingen kan förstås friskriva sig från tidsandan, så även många av våra företrädare och föregångare ville vara ännu bättre på att sanera det gamla och bygga det - då - nya, inte minst i bilismens självklara framväxande era.

Jag är samtidigt glad över att vi var de genom bland annat Erling Bager som till slut satte stopp för en sanering av Haga motsvarande den i Olskroken eller ännu värre Landala med flera och att vi vill slå vakt om det som finns av gamla Gårda. Att Haga bakom Haga Nygatas kulisser är samma hus med olika fasader är inte så kul det heller, egentligen, men bättre än inget om vi ser till omnämnda exempel ovan. Självklart måste en stad byggas och byggas om och byggas ny, men inte i de stora sjok som varit den svenska och framförallt göteborska modellen genom egentligen alla tider.

Det som fascinerar mig är att man när det gäller inomhustorg fortsätter bygga så som man gör. Se på Allum, ett riktigt skräckexempel, eller köpladan 421 i Sisjön för att nämna några nya exempel. Möjligen tycker man att det borde ha gått att på fyrtio år göra något bra av Nordstan, men icke det heller. Åk till vilket amerikanskt "Mall" som helst och jämför. Är det det att vi är rädda för att skapa köptempel som lockar i kraft av sig själva och istället bygger vi köplador som vi snabbt som möjligt skall fly ifrån? Eller är vi bara småsnåla även i det som byggs enbart för att skapa kommers?

Nåväl, i allt detta tycker man ju att Byggnadsnämnden borde ligga i framkant och ta den kastade handsken. Men ärligt talat, vad hör vi därifrån egentligen, mer än att stadshjulet rullar vidare i olika turer, ens om vi lägger örat mot marken bortanför den frågan? Inte mycket.

Jag och vi har ju försökt i olika omgångar, med vår önskan om att ta tag i hela Älvrummet, som bidde en tumme, om att göra något mer av en ny Göta Älvbro än bara en bro, som blev kanske inte det men i alla fall omnämnda tumme för områdena runtomkring. Kjell Björkqvist hos oss har ju för länge sedan lagt förslaget om att göra ett hus av gamla gasklockan och det kommer man med tankar om nu har jag sett. Det saknas dock de bredare penseldragen för att komma ned i detaljerna.

Att ens fundera på att riva de kvarvarande husen på Södra Älvstranden är ju befängt. Det är ju de som skapar silhuetten. Absurditeten visas av att i de första skisserna skulle man anlägga en park där det idag är hus och bygga hus där det idag är hålrum, istället för tvärtom. Kjells motion om en öppen process för Södra Älvstranden räddade oss kanske från det i alla fall.

Att inte fundera hur vi kan göra ett "Fishermans wharf" ut i älven där Stena Danmarksterminal nu ligger och helt enkelt byta plats på den och nuvarande rätt hopplösa Fiskhamn är ju bara att försinka chansen när nu Stenas kontakt på marken går ut om fyra år! Det är också en del av Älvstaden som vi ville lyfta upp på bordet, liksom förstås möjligheten att skapa ett spännande nytt regioncentrum på Bananpiren med såväl utrymme för öppna aktiviteter som tät stadsbebyggelse på höjden inklusive parker i höjd med en ny bro som ger utrymme för båttrafik på älven.

Jag har ju lite på skoj kallat det för en Bananpark på sydspetsen anspelande på Battery Park på Manhattan. Det är då spännande att se vad som i nästan tysthet samtidigt pågår i Klippanområdet, med byggnation mitt i ett kulturområde, som både är anpassad och sticker ut. Mycket spännande, men som sagt, märkligt tyst om egentligen.

Jag har sedan min tid i SDN Linnéstaden engagerat mig för Skanstorget under många år och Kjell och vi har ju agerat för den frågan tidigare. Jag var ju den som via SDN Linnéstaden väckte idén om att titta på torget för att skapa ett levande intimt studenttorg mitt i universitetskvarteren istället för att bygga högt upp på Skansbergets dessutom mörkaste sidor. Det var efter det som det programarbete inleddes som sedan aldrig kom någon vart. Det kanske börjar rulla nu när byggnationen på Skanstorget stoppats upp helt.

Jag är inte så rädd som Anna-Clara Löfvenberg i GT för byggnation utmed torgets sidor, tvärtom, då det är en större plats än man i förstone kan tycka och om det är nödvändigheten för att få till något så är det inte fel, särskilt om det kan anspela på och liva upp traditionen kring den historiska saluhallen som också kan skärma av Övre Husargatan som ju inte är vad den en gång var. Vågar man dessutom göra något som också "smälter" in i berget på den andra sidan (varför inte också en hiss upp till ett café på toppen på sommarhalvåret?) kan det bli riktigt intressant.

Vi har ju överlag för många, många år sedan lagt en motion om att rusta upp de öde torgen runtom i staden där Skanstorget var ett exempel. En annan personlig "favorit" vid sidan om Rosenlundsområdet är förstås blåshålet Masthuggstorget.

Min och Helena Holmbergs motion om att rusta upp Rosenlund för att också bli av med torskarna och prostitutionen genom att göra det till ett levande område för oss alla att vilja vara i tar ju greppet att vilja knyta Rosenlund till Haga via andra sidan kanalen, istället för att vara en öde baksida mot kanalen - mitt i stan! - som det idag mest är. Det är också ett område, den så kallade Pusterviksplatsen, som börjar nu komma i ropet. Som på så många andra ställen är det ju idag bara en parkeringsplats. Av den motionen blev det inget. Att prata om torg i Göteborg är att prata om trafikplatser, läs: Gamlestadstorget.

Själv har jag i många år förundrat mig över hur vi kan låta en piazza som Lilla Torget ned mot Hamnkanalen bara ligga där och vara en bilrondell plus busshållplats. Jag hoppas någon tänkt tanken vad vi skall göra för att göra något av det den dagen det är tänkt att dessutom dras en spårvagn där, så att man inte just bara drar en spårvagn där. Istället borde det ju knytas till Packhusplatsen och älvrummet kring Stora bommen, varför för övrigt inte ett inglasat torg på Packhusplatsen och arkader i två nivåer utmed S:t Eriksgatan och branten nedanför.

Det var ju så det var med Järntorget som det nu riskerar bli med Lilla Torget, att förslaget var att dra extra spår tvärsöver allt och bredda bilvägarna som gick där men i övrig låta den tidigare trafikkarusellen ligga kvar. Hade inte Mats Rahmberg för oss i Trafiknämnden tillsammans med mig genom SDN Linnéstaden agerat som vi gjorde hade det blivit så. Vi tog till och med fram alternativa skisser som idag är i många delar det vi föreslog. Kanske blir det dags igen när Lilla Torget närmar sig någon form av beslutspunkt.

Götaplatsen och Gustaf Adolfs Torg, stadens centraltorg, skall vi ju inte prata om. Det är nog på det hela taget fina platser, men de är ju helt döda. Däremot har förstås Mark Isitt i GP rätt i den speciella genomarbetade estetiken och konsekvent genomförda arkitekturen, som bara säger: "Titta vi kan och vågar!". Fast ärligt talat, så är det monumentala med Götaplatsen dess ogöteborskt storsvulna allvar, som att vi är mer än bara räkor och go'a glada gubbar, vi är kultur också. Gott så.

Men ett allvar på gränsen och ett förebud från den liberala handelsstaden Göteborg om det kommande 30-talets fascistoida arkitektur, men som i det göteborska snarare blir en välkomnande hägring i fonden när man tittar ut mot den omgivande staden. Platsens ödslighet i alla sin storhet behöver funderas mer kring, just för att den inrymmer kulturens högborgar som tycks sluta sig inåt istället för utåt torget, som är en - som namnet säger - plats inte ett torg idag.

Jag är förstås också glad över vår Kerstin Ekmans motion om att etablera café på Gustaf Adolfs Torg, det är tankar jag haft men det var ju svårt för det café som en gång försökte och det beror på att som husen idag används är det svårt att få till en caférörelse. Det är då det man skall titta på, inte att argumentera emot att det inte skall vara något liv på torget (annat än när arbetsrrörelsen och deras gelikar behöver det för att demonstrera, det finns ju gott om plats ändå!).

Efter att stadens mest centrala och samtidigt under decennier mest öde område, Västra Nordstaden där talande nog också stadsbyggnadskontoret har sitt säte, börjat få lite liv genom de studenthus som på nåder tillåtits kanske det finns underlag för mer liv även på torget. Jag tror dock också man måste ta ett helhetsgrepp och göra Rådhuset när det nu blir tomt till kommunstyrelsens hus med möjlighet för ett centralt medborgarcenter samt låta stadskansli och vaktmästeri med mera ta delar av huset närmast traktöreren där vi i politiken idag sitter och så öppna mittdelen för exempelvis kultur och uställningsverksamhet och café även inne på den fantastiska innergård som finns där. Det är kanske fria fantasier, men ändå.

Det finns så fantastiskt mycket att göra, och ändå så lite som blir gjort och det som blir gjort blir inte så roligt. Se bara på byggnationen runt Eriksbergsdockan. De hus som kunde vara front hamnar nu bakom och det som blir är återigen lamellhus och punkthus utan något egentligt mervärde, ja det skulle väl vara lite trädetaljer och terrassering på taken då. Det är kanske så, att smaken är som baken, men jag är glad att vi stoppade totalrivningen av Juvelkvarnen, fast visst hade det varit fräckt med kronan kvar över hela verket som en fond för hela Eriksbergsområdet.

Jag tror det är hela konstruktionen med Älvstranden AB och Framtiden AB som snarare än stadsbyggnadskontoret är de som styr processen är ett av problemen. Det var framsynt tänkt en gång, men när det blir för stort och tar över allt och byggarna styr premisserna för politiken att mest bara acceptera eller inte från aktörer som inte har eller anser sig ha några arkitektoniska stadsrumsuppdrag, så har det blivit ett problem.

Det är inte minst i ljuset av det det behövs en stadsarkitekt, med som inte minst jag velat lyfta fram och vi poängterat i vår motion om detta, också beteendevetenskaplig kompetens som motor i stadsbyggnadsdebatten. Från de stora dragen till att skjuta in lite stresspunkter i utformningen av sådant som enskilda broar. Det jag hört om "Nya Viktoriabron" var att den skulle breddas men med bibehållan detaljer. Nu blev det tydligen inte så och ingen vet egentligen varför. Var höll stadsbyggarna hus?

Varför tar vi inte hand om våra känsliga stadsmiljöer, idag heller? Det går inte att bara peka på enskilda lyckade exempel, även om de finns, som jag tycker Kungsportsplatsen är. Det är väl signifikant att exploatören där har haft en idé om vad man vill för att passa deras image med nya hotell Avalon.

Det är i alla fall min mening så här inför sommarvilan när man får fundera lite fritt för egen del i alla fall kring sådant som inte kanske är mina primära frågeområden, men intresserar mig som kanske märks :) för den som läser denna lilla sommarlektyr :)) - och då har jag bara sagt hälften :))), precis som det nog ligger alla göteborgare varmt om hjärtat, hur vi vill ha vår stad - egentligen.

Därför är det bra att GT och GP och andra tar den debatten. Men var är vår kommunstyrelsestadsbyggnadsansvarige, egentligen? Hittills har det ju bara varit nej, nej och åter nej. Utom till stadshjulet förstås. Det gäller ju att välja vad som är viktigt.

Mikael Janson (FP)

Krönika: Stadsplanering för framtiden

Jan Jörnmarks inlägg i debatten om PBL, här på YimbyGBG och på andra ställen (t.ex. här, här, här, här, här och här), har rört upp starka känslor. Varför är då detta ämne så laddat? I grund och botten beror det väl på att stadsbyggande är ett oerhört viktigt och angeläget område för människor, det sätter ju de fysiska ramarna för våra liv. Enorma kulturella, sociala, ekonomiska och ekologiska värden står på spel.

De flesta verkar ändå dela Jan Jörnmarks slutsats att PBL är i behov av en kraftig revision. Som Anders Hagson uttryckt det: "Om man vill bygga en annan stad än det funktionsuppdelade stadslandskapet sammanbundet med storskaligt biltrafiksystem, som många tycks vilja, tror jag att det är svårt med PBL. Den är en exakt likadan lagstiftning som den som kom 1947 - med den stora skillnaden att vi förstärkte det kommunala planmonopolet och införde lokalt medinflytande."

Vi i Yimby arbetar för en stadsplanering som befrämjar den täta, levande blandstaden, där människor kan gå och cykla eller åka kollektivt, där äldre bebyggelse förenas med nyskapande och urban arkitektur, där bostadsbrist och segregering motverkas.

Vi behöver en lagstiftning som understödjer en sådan utveckling av våra städer, istället för att motarbeta den. Blir det  tillräckligt komplicerat, långdraget och dyrt att förtäta i befintlig bebyggelse blir konsekvensen oundvikligen mer utspridda och segregerade städer och en ökad exploatering av natur- och jordbruksmark utanför städerna. Fler isolerade och bilberoende bostadsenklaver och fler köplador längs motorvägar.

Samtidigt vill vi inte ha en okänslig och antiurban skövling av de levande och blandade stadsmiljöer som vi har kvar. De funktionalistiska härjningarna under 1900-talet har lämnat djupa sår i våra städer. Sår som det nu är dags att läka och bygga samman. En god utgångspunkt kan kanske i all enkelhet vara att så långt som möjligt undvika att riva äldre bebyggelse, men samtidigt ge fastighetsägare stora möjligheter att bygga till och utveckla sina fastigheter.

En stad är inget ett museum. Det finns inget "autentiskt" tillstånd som kan bevaras, lika lite som det går att frysa tiden. Viljan att hålla fast ett förflutet ögonblick kan aldrig bli mer än en fåfäng dröm. Det som finns är en ständigt växande historia, som blir till, lever och förändras i nuet. Att ta tillvara en byggnads kulturhistoriska kvaliteter kan alltså inte handla om att försöka konservera den i formalin. Vi måste acceptera att livet går vidare, att världen förändras.

Men en stad är inte heller en maskin, det är ingen apparat där de enskilda delarna är utbytbara och anonyma. Det var just det felslutet som var den funktionalistiska stadsplaneringens ödesdigra misstag. Hus är inte bostadsmaskiner, de är organismer som vi bor, arbetar, handlar, roar oss, föds, lever, älskar och dör i. Byggnader är kort sagt levande delar av det ekosystem som en stad är. Totalsaneringens tabula rasa och medvetna utplånande av historien är ur det perspektivet sällan en klok strategi för stadsutveckling. En progressiv nyurbanistisk stadsplanering måste tänka annorlunda. Jag tror att vi behöver förstå staden som Jane Jacobs gjorde, som en urban ekologi.

Vad innebär då en "urbanekologisk"  syn på staden i praktisk stadsplanering? Ja, i fallet med t.ex. Posthushotellet så var vi i Yimby (till skillnad från vissa andra) positiva till en tillbyggnad, men vi ville se en högre och mer spännande arkitektonisk lösning. Det hade kunnat vara något nytt och nyskapande men lika gärna något i en historisk stil. När vi nu inte längre bekänner oss till modernismens estetiska dogmer borde det inte finnas något  som hindrar oss från att använda alla färger på paletten och alla stilar ur historien.

Samtidigt invände vi kraftigt mot Trafikkontorets förslag att riva Löparhuset (Stampen 2:1) på baksidan av Posthuset för att bygga parkeringsplatser. Löparhuset  är en viktig pusselbit vid en fortsatt utbyggnad av området för att komplettera den nya, blandade kvartersbebyggelsen.

Heden, liksom i Hammarkullen, har vi föreslagit att man förtätar successivt med riktiga stadskvarter, gärna med hög exploatering. Där vi förtätar ska vi göra det ordentligt, med intressant och varierad arkitektur och levande gatuplan. Att projekt som ger bostäder, arbetsplatser och stadsliv stoppas med apokryfiska hänvisningar till att "stadsbilden" kan komma att påverkas är ohållbart. Naturligtvis påverkas stadsbilden, det är det stadsbilder gör. De utvecklas och förändras ständigt. Det viktiga är att förändringen är till det bättre.

Ett annat exempel är Södra Gårda och förslaget att ersätta landshövdingehusen, Gårdaskolan och ytterligare några äldre byggnader längs Fabriksgatan med parkeringsgarage och bussuppställning. Vi avvisade helt det förslaget och tog istället fram ett alternativt förslag som både tillskapade de efterfrågade parkeringsplatserna och ändå tog tillvara den befintliga bebyggelsen med sikte på att i framtiden utveckla området till en ännu mer spännande och attraktiv stadsmiljö. Ny och dyr bebyggelse må vara ett resultat av ekonomisk dynamik men som Jane Jacobs påpekat är äldre och billigare bebyggelse samtidigt en förutsättning för ekonomisk dynamik och kreativ utveckling i en stad. För att använda hennes egna ord: "Nya idéer behöver gamla hus".

Ska vi ha en chans att få ordning på samhällsproblem som bostadsbrist, segregation och miljöförstöring så måste vi ändra vår syn på staden och stadsbyggandet. Dagens situation, där det byggs för lite, för dåligt och för dyrt, är ohållbar. Trista och oinspirerade byggplaner överklagas och valsar runt bland förvaltningarna varv efter varv tills de blivit ännu tristare och ännu mer oinspirerade och eventuellt genomförs efter något decennium. Det sker samtidigt som den perifera sprawl-exploateringen obekymrat rullar vidare.

Stadsbyggnadsdebatten har länge, alltför länge, handlat om ofokuserat gnäll, löst tyckande och teoretiskt positionerande. Det är meningslöst att låtsas som motsättningar inte finns, för det gör de, men det behövs en sansad, rationell, respektfull och konkretiserad diskussion kring vad som behöver göras.

För en sak är vi nog alla överens om: Det viktigaste kan inte vara att bevara historien eller att vinstmaximera i nuet. Det viktigaste måste vara att att skapa en bättre framtid. Men då behöver vi mer än en planering för historien eller nuet. Vi behöver en stadsplanering för framtiden.

GP om YimbyGBG

Idag publicerar GP en intervju med mig om YimbyGBG. Den ger en bra beskrivning av vad vi vill åstadkomma: en stadsplanering som lever upp till löftena om att bygga tät, levande blandstad i Göteborg.

Genom att diskutera, argumentera och opinionsbilda försöker vi styra upp den på många sätt urspårade stadsbyggnadsdebatten.

Nästan alla är överens om hur staden borde byggas och trots detta är det obegripligt segt att förverkliga visionerna.

Det är därför oerhört viktigt att vi får en tydlig, rationell och saklig diskussion om vilka konkreta strategier som är nödvändiga för att förbättra vår stadsplanering. Vilka juridiska, administrativa och ekonomiska reformer behöver genomföras?

Det är också viktigt att vanliga medborgare får upp ögonen för denna fråga och börjar ställa krav på politiker och planerare att faktiskt efterleva översiktsplanen. Den ovärdiga praktik som blivit rutin, att säga en sak och göra en annan, måste få ett slut.

I intervjun tar jag upp några av de planer som YimbyGBG tagit sig an. Hammarkullen, Heden, Södra Gårda och Norra Guldheden. Olika delar av vår stad, med olika förutsättningar men alla med potential att utvecklas och förbättras.

Om du också vill att det byggs riktiga stadskvarter med levande gatuplan och en blandning av olika människor, istället för isolerade och segregerade bostadsenklaver och bilberoende köpcentrum, så gå med i YimbyGBG - här på hemsidan eller på facebook.



YimbyGBG:s förslag för Heden

Storstadsregioner i tillväxt

Den 1 april 2009 genomförde IVA ett intressant seminarium på temat "Storstadsregioner i tillväxt" på Chalmers i Göteborg. Ni som missade det har nu chansen att se valda delar på IVA:s youtube-kanal. Erik Linns framträdande kan särskilt rekommenderas.



Såhär skriver IVA i sin presentation av seminariet:

På 35 år har regionförstoringen i Göteborgs lokala arbetsmarknad varit 100 000 personer, medan den i Malmö varit 600 000 personer. På så sätt har Malmöregionen passerat Göteborgsregionen i storlek.

Hur planerar de olika städerna och regionerna för framtiden? Hur ser regionernas övriga kommuner på de båda storstädernas expansionsplaner? Malmö bygger nu med Citytunneln bort sin säckstation. Kommer motsvarande att ske i Göteborg? Om Göteborgs City skall byggas ut på Hisingesidan behövs fler älvförbindelser. Hur löser man det? Dessa och många fler frågor belysdes på seminariet.

IVA avd III: Samhällsbyggnad har under 2008 satt staden i fokus och har gjort en förstudie om utvecklingstendenser i storstädernas samhällsplanering. Syftet har varit att belysa trender inom regional planering, stadsbyggnadsprocess och stadsgestaltning samt vilka drivkrafter som påverkar utvecklingen.

Resultatet av förstudien är en hypotes att det pågår ett antal trendbrott som samverkar. Kanske är det motiverat att tala om ett paradigmskifte från ett mer planmässigt till ett mer marknadsstyrt samhällsbyggande. Förstudien tog sin utgångspunkt i Storstockholms planering. Studien har nu breddats och omfattar även Göteborg och Malmö. Analysen ska ge underlag för diskussion om framtida kompetensbehov rörande storstadsutveckling.

Krönika: Förtätning - från om till hur

Diskussionen om förtätning begränsas ofta till ett ja eller nej, för eller emot förtätning. Det är naturligt eftersom det mycket smidigt passar in i den mediala logiken. Mallen är tydlig och enkel att följa för både journalister och läsare. "Förtätningsartikelns" protagonist är för det mesta en boende som ser sitt privata paradis hotat av rovgiriga exploatörer, dramats självklara antagonister. Vinkeln är tacksam eftersom den omvandlar den ofta komplicerade byggprocessen till en "human interest-story". Men det är lite märkligt är att medierna inte i större utsträckning vänder på perspektivet. Protagonisten skulle ju lika gärna kunna vara en bostadslös ungdom som ser fram emot att få någonstans att bo och antagonisten en egoistisk Nimby-sammanslutning.

Det talas ofta och gärna om boendeinflytande, men då tänker man för det mesta bara på de som redan bor där, inte på alla de som skulle kunna bo där. Organisationer som jag vill ha bostad.nu som arbetar för att åtgärda bostadsbristen bland unga människor, gör tappra försök att vidga perspektiven. Alla journalister och andra som vill ha lite ny vinklar på förtätningsdiskussionen borde kontakta jagvillhabostad.nu.

För staden tillhör ju faktiskt oss alla. En stad är (förhoppningsvis) inte en samling av gated communities. Vi har alla, som medborgare i staden, ett ansvar för och en rätt till inflytande över vår stad oavsett var vi bor. Det allra bästa vore därför om diskussionen kunde fördjupas, om vi kunde diskutera vilken sorts förtätning vi önskade, istället för att bara säga ja eller nej.

Det finns nämligen lite olika sätt att göra det på. Här är några exempel, som jag valt att klassificera som nymodernism, retrourbanism och nyurbanism.

Nymodernism

Nymodernistisk förtätning har väl egentligen inga försvarare men är den vanliga praktiken. Den består av att man klämmer in fristående och monofunktionella punkt- eller lamellhus i befintlig bebyggelse, gärna i form av inhägnade bostadsområden. Man fortsätter alltså den modernistiska plantraditionen med separerade, isolerade, bilberoende och monofunktionella områden - fast man bygger dem något tätare.



Nymodernistisk förtätning i Gårda, kv. Jankowitz - området är numera inhägnat och videoövervakat.



Nymodernistisk förtätning i Linné, kv. Kostern




Nymodernistisk förtätning i Kviberg


Fördelen med nymodernistisk förätning är framför allt att man kan använda samma gamla produktionstänkande som är inarbetat i systemet, vilket ger säkrare beräkningar och avkastning på projekten. Det man uppnår är fler bostäder med "nära till" stadens utbud, förutsatt att man förtätar i en miljö med stadskvaliteter. Nackdelen när man förtätar på detta sätt i förorten är att man minskar förortskvaliteterna utan att tillskapa stadskvaliteter. Företagsekonomiskt är denna förtätningsstrategi möjligtvis kortsiktigt smart, men resultatet för staden som helhet är olyckligt. Vi får allt fler isolerade och bilberoende bostadsöar istället för levande stadsmiljöer.

Ett alternativ till nymodernistisk förtätning som uppmärksammats mycket de senare åren är nyurbanism. Nyurbanismen har blivit väldigt omdebatterad trots att den sällan praktiseras. När man talar om nyurbanism är det dock viktigt att skilja på den konservativa varianten, som kanske snarare borde kallas retrourbanism, och den mer progressiva typen av nyurbanism som Yimby förespråkar.

Retrourbanism

Retrourbanism, dvs. konservativ nyurbanism, är inspirerad av förmodernistisk stadsplanering a la Camillo Sitte. Paradexemplet är byn Poundbury, ritad av Leon Krier, som Prins Charles har låtit bygga upp. Skånska Jakriborg är något liknande. Den nyurbanism som lanserats av tidskriften Axess är till stor del retrourbanistisk. Det viktiga för retrourbanismen är att arkitekturen är traditionell, dvs. att byggnadsstilarna som används är förmodernistiska.



Retrourbanism i Jakriborg

Det gäller även färgsättning, materialval etc. (tegel och trä istället för glas och stål). Det avgörande är att staden "ser ut" som den gjorde innan modernismen. Man betonar också det småskaliga, husen får inte bli för höga. Även om man också lyfter fram vikten av funktionsblandade miljöer, minskad bilism etc, så är alltid det estetiska intrycket överordnat. Kritiken mot retrourbanismen brukar bestå i att den ger ett kulissartat intryck, att det är en reaktionär arkitektur för medelklassen och att det skulle vara orealistiskt att bygga traditionellt i stor skala. Undersökningar av befolkningens preferenser visar dock att retrourbanismen verkar ha ett starkt stöd för sina estetiska ståndpunkter. Retrourbanismen är också representerad i bloggosfären, tex. här och här.

Nyurbanism

Den progressiva nyurbanismen skiljer sig från retrourbanismen på en del viktiga punkter. Inspirationen kommer från urbanister som Jane Jacobs. Det viktiga för den progressiva nyurbanismen är inte i första hand hur staden ser ut, utan hur den fungerar. Idealet är den täta blandstaden med levande stadskvarter. Man eftersträvar en maximal blandning av funktioner och människor.



Nyurbanistisk förtätning i Stockholm, kv. Sädesärlan



Nyurbanistisk förtätning i Göteborg, kv. Oktanten

Att man ofta förespråkar kvartersstad (dvs sammanhängande kvarter) har inte med utseendet att göra utan beror på att det är en fysisk struktur som ger goda förutsättningar för stadsliv. Av samma anledning är man ofta positiv till höga hus, så länge de är urbant integrerade och har ett öppet och gärna publikt gatuplan. Progressiva nyurbanister förespråkar en förtätningsstrategi där man bygger mer stad istället för att bara peta in fler punkt- och lamellhus i existerande bebyggelse. Man vill se sammanhängande, täta och funktionsblandade kvarter både i staden och förorten. Gröna innergårdar och kvartersparker istället för gräs och buskar runt varje enskilt hus.

Den progressiva nyurbanismen förespråkar vanligtvis mer variation och blandning även vad gäller det estetiska uttrycket, hellre fler och mindre fastigheter med varierade höjder, färger, material etc än få och stora fastigheter med samma arkitektoniska uttryck. Till skillnad från såväl modernisterna (som förbjuder traditionalistiska pastischer) och traditionalisterna (som förbjuder modernistiska pastischer) är progressiva nyurbanister arkitektoniskt promiskuösa. Funkis, gotik eller dekonstruktivism, allt är OK så länge byggnaderna är urbant integrerade och funktionsblandade.

Vi har alla vår personliga smak, så vid varje förtätningsprojekt kommer det att finnas olika personliga uppfattningar om vad som vore det bästa alternativet: att inte förtäta alls, nymodernistisk förtätning med monofunktionella punkthus, retrourbanistisk förtätning med "gambla" korsvirkeshus eller nyurbanistisk förtätning med funktionsblandade stadskvarter. Det kommer också att finnas olika uppfattningar om vad som är bäst för samhället i stort. Jag önskar att vi i större utsträckning kunde diskutera det senare, att vi kunde resonera om vad som i det aktuella fallet är bäst för oss alla och inte bara insistera på det som är bäst för oss själva.

Alldeles oavsett vad vi tycker om sadeltak, puts eller glas så har nämligen den fysiska utfomningen av våra städer en direkt påverkan på hur vårt samhälle fungerar socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Bostadsbrist, skenande infrastrukturkostnader och utsläpp kan inte frikopplas från hur vi bygger våra städer. Vill vi förändra vårt samhälle så måste vi förändra vårt stadsbyggande.

YimbyGBG lämnar yttrande om Hammarkullen

YimbyGBG lämnar idag in ett yttrande över förslaget till program för stadsutveckling i Hammarkullen. Efter vår stadsvandring i maj fick vi en mängd uppslag som sedan diskuterats i vårt forum. Tack alla som på olika sätt bidragit i arbetet!

Läs SBK:s förslag

Läs YimbyGBG:s yttrande som pdf

Yttrande

YimbyGBG är mycket positiva till programmets ambition att fokusera på livet mellan husen; socialt liv, trygghet, funktioner, förbindelser och rum för möten mellan människor.

Som vägledning har Gehl Architects fyra principer för stadsutveckling använts:
- att samla människor och händelser istället för att sprida dem
- att blanda funktioner och miljöer istället för att separera dem
- att öppna upp byggnader istället för att sluta dem
- att integrera olika rum och funktioner i varandra istället för att skilja dem

Det är ytterst glädjande att man valt denna inriktning för programmet. Förorter av Hammarkullens typ har i grund och botten en fantastisk potential, vilket ofta glöms bort. Det främsta hindret för en urban utveckling av dessa områden är den övergripande funktionalistiska planeringen, där trafiksystem av SCAFT-typ har fått dominera och kväva områdets socioekonomiska dynamik.

Genom att förtäta, funktionsblanda och överbrygga de barriärer som den funktionalistiska planeringen orsakat skapas förutsättningar för området att utvecklas till en attraktiv och stimulerande livsmiljö samtidigt som befintliga kvaliteter, som närheten till naturen, tas tillvara.
 
Utgångspunkterna för programmet är som sagt utmärkta. När väl Gehls principer skall konkretiseras tappar dock programmet i tydlighet och styrka. Programmet är för försiktigt och skulle kunna föreslå åtgärder som går mer i linje med ovanstående principer.

YimbyGBG har sammanställt en lista över kompletterande åtgärder. Listan kan sammanfattas med att nya tillfarter till området i söder ändrar flödena i norr, vilket möjliggör exploatering av bostäder i områden med färdig infrastruktur. Lokalbristen i Hammarkullen löses med att bygga lokaler i bottenplan utmed de nya gatustråken. Flexibiliteten i stadsdelen ökar avsevärt med en entré in till torget söderifrån.

YimbyGBGs förslag på kompletteringar av framtaget program:
 
1. Dra en stadsgata över torget söderut som ansluter ny föreslagen gata mellan Bredfjällsgatan - Sandeslättsgatan. Gatan kantas av 3-5 våningshus med affärslokaler i bottenplan. På den västra sidan av gatan byggs de nya husen ihop med befintliga så att ett eller två kvarter skapas. På den östra sidan lameller eftersom befintlig GC-bana mot Sandeslätt bibehålls. En busshållplats invid torget skulle möjliggöra snabba byten mellan spårvagn och buss och gatan innebär ju att busstrafiken får genomfartstrafik.

2. Torget bör flyttas åt sydväst och då göras mindre. Låt det omslutas av fasader. Här kan det vara lämpligt med en shared space lösning motsvarande Skvallertorget i Norrköping.



Idéskiss över ny bebyggelse och nya stråk


3. Området runt om den nya bilvägen längs fotbollsplanen (Bredfjällsgatan-Hammarkullegatan) bör tas med i programmet. Den nya bilvägen kan komma bli en viktig entré till Hammarkullen och här bör "stad" byggas. Fotbollsplanen flyttas 15 m norrut för att göra plats för 3-5 våningshus med lokaler i bottenplan på den norra sidan. Befintliga hus byggs ut med 5 meter djupa 1-2 våningslokaler likt Norra Gubberogatan. Gatan utformas som gångfartsområde med anvisad korttidsparkering.





Idéskisser över ny bebyggelse och nya stråk

4. Området kring Hjällbovägen har potential att göras om till ett gaturum med väggar av två till trevåningsradhus likt platån i Eriksberg eller S:t Sigfridsgatan.

5. Parkeringen norr om Gropens gård bör, även den, tas med i programmet. Lämpligt för 2-3 vånings rad- eller parhus.
 
6. Bredfjällsgatan byggs om till en båge så att det möjliggör bebyggelse på båda sidor om gatan. 4-5 våningshus flankerar ny gata. På västra sidan som kvartersstruktur som sluter sig med berget. På östra sida som bågformade lameller som tillsammans med befintlig bebyggelse skapar en omsluten innergård.



Idéskiss över ny bebyggelse och nya stråk

7. Nytorpsvägens föreslagna anslutning till Gråbovägen bör dras mellan de två befintliga lamellhusen (arbetsplatser idag) och ansluta Hjällbo Lillgata. Det skulle innebära att ett större exploateringsområde friställs öster om dessa hus, kontakten mellan Hjällbo och Hammarkullen görs tydligare och mer "stadsmässig", förutsättningar för service skapas på Hjällbo Lillgata samt att ingen ny korsning skapas ut på Gråbovägen.

8. Utifrån Gehl Architects tankar om att samla människor och händelser istället för att sprida dem bör kopplingen mot Hjällbo prioriteras högre än den mot Eriksbo.

9. YimbyGBG vill framhålla det generellt positiva i att bebygga trafik-/restområden. Utöver parkeringen vid Gropens gård och flera av projekten i programmet, är exempel på sådana ytor parkeringarna vid garagen i sydöst och huvudvägen upp till Västerslänt om trafiken istället leds på lokalgatorna.

10. Vi anser att man bör undersöka hur en ny gatustruktur påverkar förutsättningarna för kollektivtrafik med omgivande stadsdelar som Agnesberg, Gårdsten och Kortedala/Bergsjön.

11. Vi rekommenderar att man inkluderar GC-länken via Sagoskogen när det gäller möjligheter att skapa trygg gångförbindelse. Den omnämns ej i programmet. Fördelen med den är att den fungerar som länk både till Hjällbo och Eriksbo och att den redan omges av bebyggelse nästan hela vägen. Det enda som behövs är en bättre koppling mot gångstråket mellan husen på Sandeslätt samt översyn av belysning och öppenhet längs vägen, så det borde gå att ordna snabbt.

12. Vi tror att Hammarkullen skulle gynnas av en varierad bebyggelsetyp i utformning av fasad och material. Med moderna nybyggnationer i till exempel landshövdingestil skulle Hammarkullen bli en del av den göteborgska arkitekturtraditionen och stadsbyggnadsmässigt integreras med övriga Göteborg. Det skulle kunna bidra till en känsla av tillhörighet, att stadsdelen är en del av staden Göteborg.
 
I övrigt är det mycket glädjande att programmet är förankrat med representanter för de boende i stadsdelen och vi hoppas att detta samarbete fortsätter även i de mer detaljerade skedena i planeringen. Särskilt viktigt är det att ha en god kommunikation kring den föreslagna trafikintegreringen, det är avgörande att man kan presentera trovärdiga lösningar vad gäller trafiksäkerhet och då i synnerhet hastighetsdämpning.

Det finns redan idag ett problem med höga hastigheter inne i området i samband med moped och mc-trafik. Kan man hitta sätt att komma tillrätta med detta, tex. genom val av gatubeläggning (gatsten istället för asfalt etc.), skulle det lokala gensvaret med all sannolikhet bli mycket positivt.
«
»
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5378 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter