Utskrift från gbg.yimby.se
....

Östra Kvillebäcken på gång

Östra Kvillebäcken är ett spännande och viktigt utvecklingsområde, strategiskt placerat mellan Backaplan och Brämaregårdens landshövdingekvarter. När Göteborg växer över älven är detta tänkt att bli en del av innerstaden.

Här låg tidigare enkla lagerlokaler med en blandning av loppisar, verkstäder, kulturföreningar och några mer eller mindre ljusskygga verksamheter. Nu är området förvandlat till en grusöken i väntan på det nya område som ska byggas. Som så ofta valde man att "totalsanera" (dvs. utplåna all existerande bebyggelse), istället för att låta den nya stadsmiljön växa fram organiskt bland den gamla.



Östra Kvillebäcken innan totalsaneringen

Det var också den första detaljplan som YimbyGBG skrev yttrande till. Vi var överlag positiva till projektet men ville se fler lokaler, fler slutna kvarter och högre exploateringstal. Efter att detaljplanen varit på samråd kom en samrådsredogörelse där Stadsbyggnadskontoret hade justerat detaljplanen något. Några fler lokaler blev det och vissa av hålen i kvarteren var nu möjliga att bygga igen, men bara med en våning. Vi lämnade in ett kompletterande yttrande där vi upprepade vår argumentation.

Nu har SBK:s utställningsutlåtande kommit:

YimbyGBG ställer sig mycket positiva till de förändringar som genomförts i planförslaget, men anser att lokalnormen fortfarande är för låg. Vidare ställer man sig frågande till att så få kvartershål får möjlighet att fyllas igen. Vid Gustaf Dalénsgatan är högst en våning tillåten i kvartershålen, vilket man finner märkligt. YimbyGBG vidhåller att våningshöjden i området generellt bör höjdas [sic]. Ett högt exploateringstal är en förutsättning för den typ av stadsliv som planen säger sig vilja skapa.

Kommentar: En utformning med helt slutna kvarter har sina fördelar men måste ställas mot andra aspekter och kvaliteter. Stadsbyggnadskontoret bedömer att vald utformning har stora förutsättningar att kunna ge en god och trivsam boendemiljö. Vid utformningen av kvarteren väster om Gustaf Dalénsgatan har prioriterats att få in ”luft” solljus på gatan
[sic]. En ytterligare höjning av exploateringsgraden är inte möjlig med hänsyn till en rad faktorer, bland annat möjligheten att anordna förskoleplatser, parkering, tillgång till grönområden inom planområdet, ljusförhållande mm.

Av utställningsutlåtandet framgår att vi inte är de enda som efterfrågat slutna kvarter, även bl.a. Fastighetsägarna på Centrala Hisingen har förordat detta. Att fastighetsägarna är positiva till slutna kvarter är nu inte så konstigt. En översiktlig snabbmätning av planen visar att kvartershålen tillsammans utgör en obebyggd yta på kanske 5000 kvm. Det motsvarar ungefär all föreslagen byggnadsarea på västra sidan om Gustaf Dahlénsgatan. Hade kvartershålen byggts igen med 4 våningar hade alltså ca 20000 kvm bruttoarea tillskapats. Så varför gör man inte det? Visserligen hade man fått aningen sämre solvinklar men å andra sidan hade man sluppit bullerstörningar och många fler hade fått möjligheten att bo i Östra Kvillebäcken. Det hade också funnits underlag för fler lokaler i bottenvåningarna, vilket vi också krävt. Det här ska trots allt föreställa Göteborgs framtida innerstad.


Blandstad enligt SBK - de inringade ytorna tillkom efter YimbyGBGs yttrande. Det finns dock inget krav på att dessa ytor verkligen ska användas som lokaler.

Delegationen för Hållbara städer verkar inte heller ha blivit särskilt imponerade. Älvstranden Utvecklings ansökan om 161 miljoner kr för att göra Kvillebäcken till "föredöme inom hållbar stadsutveckling" fick inget gehör. Trots att man bl.a. generöst lovade att "utbyggnaden ska följa detaljplan och gestaltningsprogram" och att man ska "bygga lokaler för service och handel".

En intressant förklaring som SBK lyfter fram till varför man envisas med att stycka upp kvarter är "...att ge förutsättningar för goda planlösningar i kvarterens hörn". Det finns nämligen en föreställning på SBK att det inte går att få till genomgående lägenheter i hörnen på slutna kvarter. Hur denna besynnerliga idé uppkommit är oklart. Ingen av de arkitekter jag frågat förstår vad problemet skulle vara med att rita genomgående lägenheter i hörnen på slutna kvarter.

Arkitektbyrån Semrén+Månsson verkar inte heller känna till denna arkitektoniska naturlag. De lyckades också rita en genomgående hörnlägenhet i Gårda Terrass (vilket tyvärr också är det enda spännande med denna ganska trista bostadsenklav).



Gårda Terrass med genomgående hörnlägenhet - klicka för större bild
. Känner du till fler exempel på nybyggda kvarter med genomgående hörnlägenheter? Mejla planritningen till johannes[at]yimby.se. Skriv "omöjliga figurer" i meddelande-raden.

Av detaljplanen för Gårda Terrass framgår att utformningen valts just p.g.a. bullerstörningarna i området. Där står för övrigt också att i "den del av bostadshuset som vetter mot Fabriksgatan skall på bottenvåningen i första hand lokaler som inte är avsedda till bostad förläggas." Att förlita sig på exploatörens goda vilja är dock sällan en klok stadsbyggnadsstrategi...



Gårda Terrass - lokaler längs med Fabriksgatan (dessvärre osynliga...)

Semrén+Månsson ritade faktiskt också ett förslag för Östra Kvillebäcken. Det är inte lika prydligt isärplockat som slutresultatet. Här finns faktiskt till och med helt slutna kvarter. SBK valde dock istället Erséus arkitekter för att göra detaljplanen.



Semrén+Månssons förslag från 2007

Så vad beror denna kvartersfobi på? En erfaren arkitekt jag talade med menade att det måste röra sig om en rent estetisk övertygelse, som man sedan försökt ge rationell grund. Mysteriet med de sprängda kvarteren börjar alltså kanske att klarna. Är det så att slutna kvarter helt enkelt inte anses "estetiskt korrekta"?

Det är också intressant att SBK menar att en ytterligare höjning av exploateringsgraden överhuvudtaget inte är möjlig. Utöver två punkthus, 10 respektive 16 våningar höga, och två fyravåningshus håller sig alla bostadshus mellan 5 och 8 våningar, med 5 våningar som den överlägset vanligaste höjden. Det är knappast en exceptionell täthet. Men enligt SBK skulle det alltså vara omöjligt att bygga tätare än så. Det här är uppenbarligen den yttersta gränsen, the ultimate frontier. Mer stadsmässigt än så här kan det helt enkelt inte bli enligt SBK. För då räcker ju inte parkeringsplatserna till...



Modell över Östra Kvillebäcken i Älvrummet

Linné: en personlig betraktelse inför stadsvandringen.

Idag torsdag kommer Jan Jörnmark att leda en stadsvandring genom Linnéstaden med start vid Järntorget klockan 1830. För att göra lite reklam för vandringen och även ge ett smakprov på vad vi kan förvänta oss så kommer här ett smakprov.

Det var hösten 78 som jag hamnade i Göteborg och Linné, som på den tiden var ett ovanligt spännande stadslandskap. Befolkningen hade mer än halverats mellan 1950 och 1975, där den bottnade på drygt 23 000 personer.  Områdets kärna var rejält förfallen och beboddes i hög grad av pensionärer, studenter och människor som pysslade med olika sinnesförhöjande droger. Av barnfamiljer såg man inte många spår.

Helheten bestod av flera intressanta delar och i Haga hade förfallet skapat ett kaotiskt intryck. Det revs några hus varje månad och tog man en promenad dröjde det sällan många minuter innan man erbjöds en hundrabit. Linnégatan hade en canyon-liknande karaktär där det alltför ofta brann i de vackra men svårt förfallna sekelskifteskåkarna. Det hade utvecklats ett porr- och möbelkluster i området, och även om Gyllene Prag var Kommendantsängens givna centralpunkt fanns det egentligen inga spår av dagens livliga café- och restaurangliv. Många av ens kompisar fick tag på tredjehandslägenheter i de gamla ståtliga husen. En etta på 30 kvadrat kunde betinga ett pris runt hundralappen, vilket motsvarar 300 kronor i dagens penningvärde. I den facila hyran ingick då till och med toalett i källaren.


Ombildat kvarter. Fastigheter som under 2000-talet sålts till brf av Wallenstam (2 st), AP fonden samt Castellum. Plantagegatan 5 skymtar i bakgrunden.

Sekelskiftesförfallet omgavs av järtecken som pekade mot att en hårdhänt förändring stod för dörren. I Annedal och Nilssons Berg hade ett par stadsdelar just sanerats bort med kirurgisk noggrannhet och på andra sidan Linnégatan hade Nordostpassagen och Masthugget genomgått liknande kraftfulla omvandlingsprocesser. Gult tegel, superfunktionalism och plåt föreföll vara omistliga delar av framtiden. Trettio år senare kan man konstatera att mycket verkligen skulle försvinna, men att utvecklingen ändå blev helt annorlunda mot den man föreställde sig 1980.

Linnégatan nybyggdes på 1980-talet av HSB, Riksbyggen och ett litet antal privata fastighetsägare. Allmännyttan exploaterade i Hagaområdet. Nyproduktionen skapade en marknad för bostadsrätter i Linné, samtidigt som befolkningen började öka och föryngras. Här startade den omvandling som idag har förändrat stadsdelens utseende och karaktär.


JMs jätteprojekt. Plantagegatan 13 och 15 syns till höger. Här låg förut en second hand butik, en serietidningsaffär och en fiskhandlare. Nu härskar Linnés berömda caféatmosfär på platsen.

Befolkningen har sedan dess ökat med cirka 30%. Andelen pensionärer har minskat kraftigt samtidigt som de socialt stabila medelålderssegmenten ökat kraftigt. Linné har genomgått en av Göteborgs kraftfullaste gentrifieringsprocesser, vilket framförallt reflekteras i den ständigt växande bostadsrättsandelen. Andelen kommer i år att passera 50% i flerfamiljshusen, vilket kan jämföras med mindre än 20% år 1980. Så sent som 2001 passerades 30%-strecket. Värdeutvecklingen är uppseendeväckande och i slutet av 1990-talet låg fortfarande lägenhetspriserna runt 7-8 000 kronor per kvadratmeter. Prisexplosionen har eldat på intresset för bostadsrättsombildningar men också skapat ett starkt intresse för nyexploatering i området.


Här fanns möbel- och lampaffärer som blev bostadsrätter och restauranger. På hörnet härskade länge den legendariska baren C von. Utan den hade artikelns författare kanske aldrig blivit gift.

Mekanismerna bakom ”gentrifieringen” är ganska enkla. När attraktiviteten i ett område väl börjat öka stiger efterfrågan. Hyresregleringen (bruksvärdet) gör att hyrorna inte kan stiga, men det kan däremot priset på bostadsrätter. När lägenhetspriset stiger ökar värdet på områdets fastigheter, vilket gör det allt mer intressant att sälja för de privata ägarna. Att förvalta bostadsfastigheter och att höja hyror är besvärliga och lågavkastande sysselsättningar, att sälja samma kåkar med stora reavinster till nybildade bostadsrättsfastigheter är desto enklare. I Linné har Castellum (Eklandia), Wallenstam, FastPartner (Landeriet) och Akelius sålt tusentals lägenheter det sista decenniet. Andra fastigheter säljs ofta i samband med arvsskiften, när det visar sig att gamla ärvda familjefastigheter är svårförvaltade men lättsålda guldklimpar.

När sedan bostadsrätterna kommer ut på marknaden krävs det i allmänhet 1-1 ½ normalinkomster för att klara månadsavgifter och låneräntor. Det betyder att pensionärer efterhand försvinner från det gentrifierande området, vilket skapat en uttalad föryngringsprocess i både Stockholm och Göteborgs innerstäder de senaste decennierna.  Dessutom är sådana här områden attraktiva för människor som flyttar in till de större städerna när de fått nya arbeten. Bostadsrättsmarknaden utmärks av en stark rörlighet och genomskinlighet, medan väntandet på attraktiva hyreslägenheter kan leda i stort sett vart som helst.


Här fanns garage som också blev restauranger. Castellum såg dessutom till så att större delen av kvarteret blev bostadsrätter.

Tittar man på kvarteret som avgränsas av Värmlandsgatan, Fjärde Långgatan, Nordhemsgatan och Plantagegatan kan man se hur omvandlingsprocessen ser ut i detalj. Uppe vid Värmlandsgatan låg det ända fram till 1993 två större sekelskiftesfastigheter med ytterst låga hyror och motsvarande svåra underhållsproblem.  Efter rivningen blev Wallenstam ägare till tomten, men 1999 sålde man vidare till JM eftersom bruksvärdessystemet gjorde hyreshusexploateringen olönsam. JM byggde sedan drygt hundra bostadsrätter i den nya fastigheten, som fungerade som en katalysator i grannskapet. I andra änden av kvarteret pågick redan omvandlingen. När Castellum/Eklandia sålde hörnfastigheten Plantagegatan 5/Nordhemsgatan 27 till en nybildad brf hösten 1999 låg försäljningspriset runt 10 000 kronor kvadraten. När Wallenstam sålde Plantagegatan 13 och 15 sex år senare hade priset mer än fördubblats. Under tiden hade halva grannskapet ombildats, inte minst märks FastPartners försäljning av hela området mellan Masthuggstorget och Värmlandsgatan till tre olika bostadsrättsföreningar med nästan 600 lägenheter åren 2001-02.


Sveaplan, bild bort mot Franska Bageriet. Nordenskiöldsgatan 1-5 var en tidig ombildning från 1986. Här köpte JJ sin första bostadsrätt i februari 1994. På den tiden fick man 135 kvadratmeter på fjärde våningen med balkong för 250 000 kronor.

Det är knappast förvånande att den växande och köpstarka befolkning som kom in i området ökade underlaget för restauranger. Den kontinentalt inspirerade C von skapade sensation och åratal av jätteköer när den öppnade vintern 1983/84. Under resten av decenniet fick Linnégatans garage och lampaffärer ge plats för restauranger och barer med olika kontinentala koncept. När den begagnade serietidningsaffären på Övre Husargatan 22 ersattes med Franska Bageriet vintern 1997/98 var det ett säkert tecken på att till och med gultegelshusen höll på att bli en del av Linnéområdet. Här startade omvandlingen till bostadsrätter när Akelius sålde ut flera fastigheter i båda ändar av Annedal åren 2006-07.


Nordenskiöldsgatan vid före detta Kals hörde till de tidiga rivningarna nära Linnégatan. Den nya fastigheten blev brf 2002, och flera hundra kvadratmeter kontorsytor i första planet byggdes omedelbart om till lägenheter.

Självklart har befolkningsökningen och prisstegringen ökat nyexploateringstrycket i området, men här är det lätt att se tydliga begränsningar för utvecklingen. De stora rivningarnas tid är sedan länge förbi, och förtätning har visat sig besvärlig. Att göra något av rivningstomterna på Skansberget visade sig under åren 2000-08 omöjligt, när det nedgraffade området hastigt och lustigt utnämndes till ”grön lunga” och ”hängande trädgård”. I Annedal mötte PEAB liknande reaktioner när man ville exploatera en förfallen grusplan. Diskussionerna om att bygga på parkeringsplatsen vid Hagabion har inte heller rört sig särskilt långt framåt genom åren. Under 2000-talet har det hittills byggts mer än 3 000 lägenheter i SDN Centrum. Tillskottet i Linné är däremot mindre än 500, och de senaste åren har nyproduktionen rört sig om några tiotal lägenheter per år. I takt med prisstegringen byggs vindar, daghem och kontor om till bostadsrätter, men nettotillskottet till lägenhetsstocken blir i allmänhet litet.


Grusplan i Annedal som fått förbli andningshål. På det sättet slapp drygt hundra människor att få nya bostäder.

I värsta fall kan man se ett hot i den här utvecklingen, där stadsdelens framgångar riskerar att göra den till ett allt mer attraktivt område för inflyttning av välbeställda hushåll i övre medelåldern. Hela den diversitet som alltid gjort Linné intressant skulle med det riskera att undermineras. Det allra värsta i ekvationen är dessutom att det är svårt att se hur situationen skulle förändras.

YimbyGBG på födelsedagskalas

I år firar arkitektkontoret Semrén & Månsson fyrtio år. Som en del av sitt firande bjöds jag, som representant för YimbyGBG, till en heldag och en paneldebatt kring stadsplaneringsfrågor.

Förmiddagen påbörjades med en frukost på Avalons takterass som följdes av en busstur till taket på Centralposthuset och högsta våningen i Porslinsfabriken.


Göteborgs takåsar sett från Avalons tak
(att bilderna i ett av mina inlägg inte är dåliga beror på att dessa tagits av Semrén & Månssons tillfällige hovfotograf Johan Lund)
.

På plats presenterade representanter från Stadsbyggnadskontoret de utvecklingsprojekt som fanns i blickfånget från dessa högt placerade platser. Två av dessa områden är inte att betrakta som nyheter för den trogne Yimbymedlemmen eller -besökaren. Såväl Backaplan som Skeppsbron har tagits upp till debatt flera gånger.

Däremot kan det tredje området som togs upp bli ett intressant ämne för framtida diskussioner. Som påtalats tidigare har kommunen nu börjat titta närmare på de alternativ som finns för att innan 2020 ersätta gamla Göta Älvbron. Som åhörare var det intressant att få reda på att i arbetet för den nya förbindelsen kommer det även att finnas med tankar på hur denna förbindelse över älven skall förbindas med resten av staden, genom Gullbergsvass och ner mot Stampen. I detta avseende är det inte "bara" ett trafikplaneringsprojekt utan även ett stadsplaneringsprojekt. Om några veckor kommer frågan gå ut på samråd och det kommer att bli intressant.


Den baksida på Centralposthuset som eventuellt kanske skall bli platsen för en tillbyggnad. En tillbyggnad som stör siktlinjer och god smak enligt vissa.

På eftermiddagen deltog jag som representant för YimbyGBG i en paneldebatt på HDK. Övriga deltagare var Semrén & Månssons VD Magnus Månsson, sociologen Catharina Thörn, kanske mest känd i stadsplaneringsfrågor för sitt deltagande i (bristande) Dialog Södra Älvstranden och den mångsidiga arkitekten och professorn vid KTH, Anders Wilhemson.

Det är givetvis omöjligt att sammanfatta en paneldebatt. Ett mötesform som innebär utsvävningar åt både det ena och andra håller som i skriven form bara framstår som förvirrande och ostrukturerat (vilket det i och för sig emellanåt kan vara). Jag skall dock försöka ge en sammanfattning av min poäng och i viss mån försöka ta med övriga deltagares åsikter (om ni och eventuella åhörare är inne och läser är det givetvis trevligt om ni fyller på med saker ni tycker jag missat. Jag kan trots allt bara tala för mig själv).

Titeln för debatten var "Vem styr planprocessen?". En på många sätt viktig fråga men också en omöjlig sådan. Varje gång jag talat med någon part i processen har dessa alltid uppfattning att någon annan part är de som sitter inne med makten.

Magnus Månsson, som betalade kalaset och därför fick tala först, kan processen från idé till färdig byggnad förbättas avsevärt genom att minska antalet personen i varje steg och att det är allt för många personer som egentligen gör samma sak. Vad jag framförde var alla de parter som har makten att säga nej i processen och att antalet möjliga nej, eller i alla fall i den utsträckning denna makt används, behöver minska för att göra processen mer effektiv.

Från en annan synvinkel angrep Catharina Thörn frågan genom att hon ifrågasätter vilka frågor som tas upp och inte tas upp i stadsplaneringsdebatten. Hon menar att den politiska dimensionen måste lyftas fram då sociala effekter av stadsplaneringen ytterst sällan tas upp.


Den där Porslinsfabriken.

Som en följd av detta kom en hel del att handla om demokratifrågor. Anders Wilhemson påpekade dock att det i mångt och mycket inte är fråga om demokrati utan är en äganderättsfråga. Hur mycket makt skall det allmänna och andra ägare ha över planprocessen?

Med den moderna tiden följde en stark tilltro till möjligheterna att planera och strukturera tillvaron rationellt. Detta är inte något som är begränsat till frågor kring stadsplanering. I realiteten har dock förmågan, att i offentlig regi, lägga tillvaron till rätta varit tämligen begränsad.

Planprocessen skall ta mängder av olika aspekter i beaktande. Aspekter som var för sig ofta är förståeliga - vägen till helvetet är kantad av goda avsikter - men sammanlagt ställer väldigt stora krav på en detaljplan och den offentliga byråkratin. Att då SBK eller motsvarande inte har förmågan att snabbt och rationellt väga samman alla dessa aspekter till en objektiv helhet är knappast något som bör förvåna. Detaljplanen är så liten och så detaljerad att det så att säga inte går att se staden för alla hus.

För att klara av kraven koncentrerar sig byråkratin på tekniska frågor som p-normer och solvinklar och lämnar mer svårdefinierade och politiskt laddade aspekter därhän. Med rätta kan sådana aspekter lämnas till den politiska nämnden. Nämnden består i sin tur av i första hand fritidspolitiker som befinner sig i underläge gentemot byråkraternas tekniska genomgångar som de måste utgå ifrån i sitt beslut och sociala och andra mindre teknokratiska aspekter hamnar mellan stolarna (utom det estetiska som alla tycks ha en åsikt om).


Det finns en hel del ytor att bebygga i centrala Göteborg. Nedbrunnet skjul vid frihamnen.

Alla de aspekter och aktörer som skall tas i beaktande leder alltså till att det finns många anledningar att säga nej, planprocessen tar lång tid och fokuserar i hög utsträckning på det mätbara, vilket inte nödvändigvis är det som är viktigast för det offentliga.

Vad jag anser behövs är en politisk genomgång av vilka yttre krav som bör ställas på äganderätten. Planprocessen bör fokusera på färre aspekter. Aspekter som i sin tur anses politiskt viktiga, som måhända sociala frågor, och inte nödvändigtvis de tekniska aspekter som är lättast att räkna på.

Platser och torg: Lilla torget



 
 



Lilla torget är en vacker plats där det ligger vid inloppet till Stora Hamnkanalen. Fast något torg kan man inte direkt säga att det är längre, mer än den lilla gröna plats i mitten där Alströmer står staty. På 1600-talet kallades torget för Fisktorget, då stans fiskförsäljning skedde här. Sedan flyttade som bekant fiskhandeln till Rosenlund där Fiskekyrkan senare byggdes. Idag domineras torget av ett par busshållplatser, parkeringar och bilgator.




Den granna statyn av alingsåsaren Jonas Alströmer, mannen som gjorde potatisodling populärt i Sverige.



Bredvid sig har han både Fiskekrogen och ett par päronträd.



 
 




 
 


Granne med Lilla torget sträcker sig den alltmer intressanta Magasinsgatan in i staden. Men gatan och torget har egentligen ingen vidare relation, vilket är lite synd. Lilla torget skulle kunna vara en värdig avslutning på Magasinsgatan som stråk och även en bra ingång. Som tidigare nämnt är Lilla torget inte mycket till torg, precis som Grönsakstorget används ytan till mycket annat. De två gatorna som skär av torget längs fasaderna känns överflödiga och man frågar sig, behövs de verkligen? Om jag förstått det hela rätt är det inte extremt livlig trafik här, så den kan säkert hitta andra vägar. Alternativt anlägga en gångfartsgata längs Fiskekrogshuset för att leda ned biltrafiken från Otterhällan.




Dagens torgyta (gult) är nästan obefintlig om man bortser från Alströmers gräsmatta. Önskvärt vore om Magasinsgatan skulle låtas mynna ut på Lilla torget och skapa en trevligare platsbildning (blått). Visst kommer tankar om att låta Lilla torget gå ända ned till kanalen, men jag tror att man får lämna plats för buss och spårvagn också.




Det kan vara bra med bussar, men inte är de så vackra att se på. Hållplatsen vid Lilla torget skulle kunna flytta (om den ens behövs).




Synen som möter en när man ramlar ut från Magasinsgatan och ut på torget. Visst skulle man kunna förädla Lilla torget till en riktigt skinande pärla i den göteborgska innerstaden. Detta är en del av arbetet med att förädla Stora Hamnkanalens stadsrum.



Tidigare artiklar i serien: 
Platser och torg: Grönsakstorget
Platser och torg: Gustav Adolfs torg
Platser och torg: Drottningtorget

Hello, my name is...




I förra veckan presenterade Göteborg & Co en ny grafisk profil och en ny logga för Göteborg som destinationsstad. Man säger sig ha hämtat inspiration från andra storstäders framgångsrika marknadsföring, till exempel Amsterdams "I Amsterdam". Man leker med namnet och snedställer ö:et till ett o och ett kolon. Meningen är att man ska kunna använda go: som ett prefix, till exempel go:CULTURE eller go:SHOPPING. Det är rätt snyggt och rent grafiskt är det en enkel men proffsig produkt som reklambyrån Happy Forsman & Bodenfors tagit fram. Grejen med det vridna ö:et är att det bildar både "go:" som både kan stå för engelskans "go" och göteborgskans "go". Det är så där göteborgskt fyndigt, käckt och småjobbigt.



Exempel på andra städers varumärken. Köpenhamn har sin "Wonderful Copenhagen" som är rätt etablerad. För att inte tala om New Yorks klassiska "I love NY". "I Amsterdam" är likt Göteborgs nya fyndig. Stockholm verkar nyligen blivit huvudstad i Skandinavien, antagligen en nyhet för de flesta skandinaver.







Vad hände med vår gamla slogan "the heart of Scandinavia"? Jag minns att det till och med stod så med fyra meter höga bokstäver på Cityvarvets docka på nittiotalet. Vykorten säljer dock fortfarande bra.




På Göteborg & COs webbplats står att läsa att "Göteborg ska vara ett förstahandsval bland storstäderna i Europa...". Det tycker jag låter som en bra målsättning och utmaning. Men då är det väl också en god idé att använda sig av ett internationellt etablerat namn tycker man. Det är inte lätt att uttala Göteborg om man inte vet att G ska vara J och Ö ska vara Ö. Så det blir ju ändå en skum form av Göteborg som uttalas. Jag tycker att vi gott kan använda våra två namn som vi har, Göteborg och Gothenburg. Det fungerar ju tillochmed på vår nya logga, Go:teborg och Go:thenburg.

Men hur kommer det sig att man inte vill använda Gothenburg och istället även på engelska använder Göteborg? Är det en kampanj för att sprida meningen med Ö i världen, i så fall är vi ju pionjärer. Det finns väl argument som att det ska vara konsekvent och så vidare. Men vad man inte tänker på är ju att det blir till att på nytt försöka etablera ett namn (Göteborg) istället för att använda ett som redan är etablerat (Gothenburg). Ganska dumt. Intrycket man får är ju att staden skäms för sitt internationella namn. Vilket inte verkar stämma, om man tror på GP:s webbfråga om vilket namn vi borde använda internationellt. Gothenburg vann med 67 procent mot 33 för Göteborg. Även språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson tycker det är förbaskat dumt att inte använda Gothenburg.

Många tror kanske förresten att namnet Gothenburg är en sentida påkommen engelsk översättning av Göteborg. Så är ju icke fallet. Göteborg byggdes och befolkades i början mestadels av tyskar, holländare och några engelsmän. Således talade man mycket av dessa språk i staden och staden benämdes ofta som Gothenburg, Gottenburg eller något liknande. Till och med i vår nuvarande stads privilegiebrev från 1621 benämns vi som Gothenburg. Så det är inte på något sätt fult att använda Gothenburg. Kärt barn kan ha flera namn.




Göteborgs officiella besökswebbplats används "Göteborg" på alla språk utom om man klickar in sig på spanska av någon anledning. Där heter vi Gotemburgo, som är det spanska namnet.



Gothenburg används i många internationella sammanhang som inte Göteborgs stad beslutar om. Till exempel inom flyget, sjöfarten och i fjol bytte även universitetet till University of Gothenburg. En uppmaning från de lärde?



Göteborg - We love you är en promotionfilm för staden som Göteborg & Co tog fram för den internationella marknadsföringen för några år sedan. Som göteborgare är det lite som att titta på sig själv inspelad på video eller höra sin egen röst, småjobbigt alltså. Redan när den inledande engelsktalande speakerrösten säger "Göteborg" vrider det till lite i magen, men det är kanske bara jag som är lite känslig. Filmen är tydligen flerfaldigt prisbelönt.


Göteborg var en gång i tiden den världsvana och stolta staden som snarare låg i Världen än i Sverige. Varannan göteborgare mönstrade på och tog med sig världen hem igen. Vi hade direktbåtar till Amerika, "världsutställning", nyskapande arkitektur, världsmästare i tungvikt och vi byggde gigantiska fartyg till jordens alla oceaner. Men hur förvaltar vi vårt arv när det gäller vår internationella identitet egentligen, har de senaste årtiondernas försvenskning gjort oss mindre och inåtrikade? För alla är ju inte längre sjömän och inga båtar blir längre byggda och plötsligt står vi här som en stad i lagomlandet Sverige. Det är dags att mönstra på igen, Göteborg/Gothenburg.


Platser och torg: Gustav Adolfs torg


Rådhuset med tillhörande tillbyggnad.






Gustav Adolfs torg, eller Stora torget som det hette innan den där statyn kom på plats, är stans politiska centrum. Här ligger stadshuset, kommunfullmäktige och än så länge tingsrätten. För tingsrätten ska flytta ifrån sina ändamålsenliga lokaler i Asplunds rådhustillbyggnad, som Mark Isitt nyligen utsåg till stans bästa moderna byggnad, till nya lokaler någon kilometer bort. Mycket märkligt, lite sorgligt och rätt typiskt göteborgskt på något sätt. Lite som att flytta Wimledontennisen till Borås arena. Men så är det, nästa gång ni har ett ärende till tingsrätten får ni bege er till en rätt nära Ullevi. Men det är säkert värt promenaden, alldeles intill så ryktas det nämligen om en helt ny park.

Ända fram till att Kungstorget anlades efter att befästningarna raserats i mitten av 1800-talet så var Gustav Adolfs torg stans marknadstorg. Det var hit bönderna kom för att sälja sina varor till hungriga göteborgare. Men när det nya salutorget tillkommit så tröttnade stadens styrande att ha diverse torghandel mitt framför stadshuset och man rensade undan. Torget blev nu ett representationstorg, vilket det i mångt och mycket är än idag. Torghandel förekommer dock även i vår tid, första lördagen i varje månad kan man fynda strumpor, donuts, drömfångare och postit-lappar.






Är det bara jag, eller är det en fotboll hon har under foten?


Det har pratats en del och kommit upp förslag om att göra Gustav Adolfs torg mer levande. Man har velat göra torget mysigare med uteserveringar och kaféer. Problemet är väl att det är brist på lokaler. Fast, det är ju klart, tingsrätten ska ju flytta och visst måste det finnas källarlokaler? Sen har vi ju en tom och öde kanal alldeles intill, kaféer kan väl flyta. Först måste vi ju förstås fråga oss om det verkligen är ett mysigt uteserveringstorg som vi vill ha här? Vi har ju faktiskt ett mysigt litet pittoreskt torg bara ett par kvarter bort vid Kronhusbodarna. Inte kan vi snuttifiera hela stan, det funkar ju faktiskt inte, eller? Däremot kan jag tycka att marknadsstånden kan få husera torget oftare än en gång i månaden. Sen har vi hela biten med västra Nordstan, om man skulle få liv i den stadsdelen så skulle nog torget befolkas än mer. Då kanske det behövs lite kaffe även här framför stadshuset.






Det kan vara en befriande känsla av att komma ut i friheten på torget om man varit inne i nordstans shoppinginferno ett tag.


 
Gustav Adolfs torg är en plats för åsikter, både i maktens korridorer och alldeles utanför. Det är här som Hisingens bönder skulle kunna dumpa koskit om de var missnöjda med något beslut i kommunfullmäktige. Men sådant håller vi ju inte på med i det här landet. Men göteborgarna är annars rätt bra bra på att demonstrera i stor och i liten skala. Första maj, antikrig, solidaritet, ipred, kall bambamat och så vidare. Det finns många anledningar till att demonstrera sitt missnöje och vad är en bättre plats än detta.



GTA är en viktig plats för åsikter.



Karta över Göteborg inom vallgraven, huggen i sten skulle man kunna säga.






Ja, det finns kanske inte så jättemycket man kan förbättra med just torget i sig. Det finns nog en anledning till att det ser ungefär likadant ut som när det först anlades för snart 400 år sedan. Det jag kan tänka mig att man kan jobba på är förhållandet mellan torget och Stora hamnkanalen. På samma sätt som den närliggande Lejontrappan befolkas av soltörstiga tjommar kanske man kan anlägga en trappavsats från torget även här. Ner till de där flytande fiken såklart, och alla de där fartygen som man pratar om att man vill ha in i kanalen.

Det är rätt mycket trafikapparat runtomkring med Brunnsparken och allt. Behövs förresten Norra Hamngatan i sin nuvarande form? Kanske kan det vara dags att förädla denna centrala gata till en kajpromenad för estradörer och cyklister. I en av alla mina dagdrömmar leder gatan bort mot den nyförälskade delen av staden på södra älvstranden. Likt hamnen i Marseille kryllar kajen av liv och alla sorters skutor trängs i Stora hamnkanalen och det är sommar nästan jämt. Så det finns kanske lite att göra ändå, om det nu är det vi vill. Dock inte med själva torget, det gör sitt jobb ganska bra tycker jag.


 

Om Norra Hamngatan, vars uppgift mest verkar vara att husera bussar, omvandlades till en slags torggata eller promenad/cykelstråk skulle man få mer tillgång till kanalrummet.



Lejontrappan 2.0? 




Läs även: Platser och torg: Drottningtorget

Stad i ljus


Hotel Avalon och Kungstorget.


Att ljussätta fasader och gatumiljöer kan göra staden både vackrare och tryggare. Parker kan förses med fler och intressantare ljuskällor och våra broar och kajer skulle kunna tas till vara bättre, även när mörkret fallit. Platser som dagtid är fulla av rörelse och liv kan om nätterna bli totalt öde. Okej, de flesta väljer nog att sova några timmar på nätterna istället för att strö omkring längs nattliga gator. Men de finns ju alltid de som är ute, de som vill uppleva staden på natten eller helt enkelt inte orkar sova mer. Dessutom, snart är det åter vinter och mörker som faller redan vid fyrasnåret och då vill vi ju ha ljus. I Julstaden Göteborg tänds ljusen i valda delar av centrala stan. Ett både omtyckt och mobbat evenemang. Jag hör nog till de förstnämnda för jag ser fram emot att ljuset tänds. Men ska vi bara ljussätta vår stad några veckor om året?



Julstadsbelysningen varier lite från år till år. I fjol var Rosenlundsverket belyst och inte blev det tristare. När vi ändå har ett värmeverk mitt i stan så varför inte göra något av det, skulle funka året om.


Det är klart att allt krimskrams som pryder stan under julstadsveckorna inte passar sig året om, som diverse glödlampsgranar och ljusslingor. Men det finns vissa delar av konceptet som man gott skulle kunna prova att köra permanent. Som till exempel viss fasadbelysning.

Men hur gör man en lyckad fasadbelysning? Ja det är ju inte bara att slänga upp ett par spotlights och tända. Risken finns ju alltid att man överdriver eller använder skumma färger i ljuset. Jag tycker att man lyckats med belysningen när man genom ljuset framhäver byggnadernas karaktär och dess detaljer. På så sätt kan man låta husen skifta skepnad när dag blir natt och detta bidrar ju dessutom till en roligare stad för ögat. Man borde kanske anställa en stadsljussättare, någon som ansvarar för stadens ljus. Likt Julstaden eller Lights in Alingsås gör när man ger olika ljussättare i uppdrag att ljussätta olika byggnader.




Längs med vallgraven vore det snyggt med utökad fasadbelysning. Vackert med den sparsamma belysningen till vänster i övre bilden där ljuset följer och framkallar fasadens textur. En enklare metod har används av ljussättningen av synagogan där man helt enkelt bara placerat strålkastare nedanför. Det fungerar dock rätt bra i det här fallet om än något väl ljust.



Exempel på en lyckad ljussättning på Kyrkogatan 18. Ett hus man inte lägger märke till så värst mycket på dagtid. Men med ljussättningen kommer husets alla detaljer och dess pampighet till sin rätt.



Läroverksgatan. Snygg ljussättning gör huset och den tomma gatan lite mer värd en nattlig promenad.





Att ljussätta växtlighet kan också skapa snygga miljöer. Här på Magasinsgatan.


Många känner sig otrygga på kvällen och drar sig därför för att gå ut när klockan passerat skymning. Det tycker jag är synd och i förtsta hand bör man ju naturligtvis ta tag i grundproblemet, det vill säga anledningar till varför man är rädd för att gå ut ensam i mörker. Men om man kan få en roligare och mer spännande stad på köpet, så varför inte? För en riktig stad ska leva dygnet runt, särskilt i centrala delar. Man kan inte förvänta sig att människor ska uppehålla sig på platser som är mörka och skumma. Folk dras likt flugor och myggor till ljus.

Kanske kan man satsa mer på solceller, för att på så sätt alstra energi till belysningen. För inte skulle det kosta jättemängder med pengar för att ljussätta staden lite mer. Dessutom får man ju igen pengarna när fler vågar sig ut på gatorna för att konsumera även när mörkret slagit läger över syrenernas stad. Turiststaden Göteborg skulle ta ännu ett steg och även satsa nattetid, då sommarnätterna är en möjlighet. Ljuset och mer verksamhet senare på kvällen ger fler jobb, mer klirr i kassan och en livligare och tryggare central stad.




Inte någon märkvärdig ljussättning, men det gör hörnet lite mer intressantare och en rätt slätstruken fasad mer levande.



Att ljussätta broar är tacksamt. Det stör oftast ingen och det framhäver bron vilket är bra i säkerhetssynpunkt. Ingen nattlig paddanresenär kan alltså nykter slå huvudet i bron om man inte är en riktig drömmare. Sen kan det vara vackert också, när bron speglar sig i kanalens stilla vatten.

För en tid sedan bytte man ut Älvsborgsbrons gamla glödlampor mot ny belysning. En lyckad omställning, även om det var lite charmigt med glödlampor som byttes stup i kvarten. Det är synd om killen som hade det jobbet, nu en arbetsuppgift fattigare. Men det nya är modernare och ljusstarkare. Jag tycker även att man borde försöka dölja brons gula gatulyktor.



Ljussättning av broar är intressant. Överst den grymt snygga belysningen av Tyska bron. Den nya Viktoriabron har däremot inte förärats den mest intressanta ljussättningen.



Älvsborgsbron före och efter.





Exempel på vad man skulle kunna göra i ljussättningsväg. Ljussättning av de för Göteborg karaktäristiska kranarna i centrum skulle göra de till vackra megaskulpturer och göra skylinen roligare. Hörnhuset vid Lilla torget är kraftigt belyst under julstaden, men en stilren och enkel ljussättning skulle kunna pryda byggnader likt denna året om.




Hasselblads två tidigare hus, båda snyggt ljussatta. Det ena fortfarande vid liv genom SVT och har en naturligt vacker ljussättning med sin glaskonstruktion och spetsiga tak. Hasselbladshuset vid Lilla bommen är nu ombyggt till bostadshus och jag tror inte att en ljussättning likt denna (julstaden 2005) vore jättepopulär bland de boende. Men det går säkert att ljussätta på ett annat och ännu snyggare sätt. Sen måste vi ju dagen till ära passa på att uppmärksamma 40-årsminnet av att en göteborgare var först på månen, en Hasselblad 500EDC. Grattis.   



Bostadshus är knepiga att ljussätta som man vill eftersom de boende antagligen inte vill ha strålkastare riktade mot sina fönster när de ska sova. Men kontorsbyggnader, offentliga miljöer och arenor är exempel på byggnader som är perfekta att ljussätta. Nya och Gamla Ullevi är ett par av de som skulle kunna experimentera med.

Gamla Ullevi har varit uppe på tapeten här på Yimby tidigare. Ett förslag för att göra exteriören lite roligare var att ljussätta den. Precis som man har gjort med Scandinavium skulle man kunna variera belysningen efter ändamål. Till exempel blått och vitt när Blåvitt spelar och grönt och svart när Gaisarna spelar. Jag tror att detta skulle vara ett uppskattat drag både för fotbollsbesökare, turister och göteborgaren i stort. Dessutom blir det ju lättare för de boende på andra sidan ån att se vilket lag det är som orsakar jordbävningarna denna afton.



Hur man får fram svart ljus är dock en gåta som måste lösas...

Svar till Malin Lernfelt

Malin Lernfelt skriver idag på ledarplats om YimbyGBG och ställer frågan om Yimby är en sosseförening:

En organisation som jag nyligen börjat fundera över är Yimby. Yimby är en forkortning av YesInMyBackYard och står i motsatsförhållande till alla som säger nej till att förtäta staden. De har ett vällovligt syfte och jag kan hålla med om en hel del som skrivs på föreningens hemsida. Bland annat publicerades häromdagen en välskriven och initierad text med tankeväckande bilder till av skribenten Jesper Hallén, om hur monotont det blir i en stad när man inte varierar fastigheternas exteriörer. Det finns även andra artiklar som är mumma för den som är intresserad av stadsplanering och Göteborgs historia.

Samtidigt överensstämmer Yimbys mål i mångt och mycket med socialdemokraternas. Den person som "ligger bakom" Yimby i Göteborg, Johannes Åsberg, verkar visserligen vara noga med att man inte tar ställning i partipolitiska frågor, men i forumen råder vänstervridning. Och Åsberg själv är aktiv s-bloggare och ordförande i tjänstemännens socialdemokratiska förening i Göteborg. Så hur är det egentligen? Är det som en jag och vän till mig misstänker, att Yimby är en testbana för socialdemokraternas stadsplanering? Det skulle jag bra gärna vilja veta.


Lernfelt har helt rätt i att jag är aktiv sosse, det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Varför skulle jag det? Jag är socialdemokrat med stolthet och glädje och har, som sosse, skrivit om stadsplanering på min blogg, i Tiden, i Ny Tid, på Newsmill och nu senast i antologin Den Grå Vågen. Min politiska uppfattning torde vara allmänt känd för de som bryr sig och vet hur man googlar.

Att det skulle råda vänstervridning på forumet har jag svårt att se. Att man inte håller med GP:s ledarredaktion innebär ju inte automatiskt att man är "vänstervriden". Vi ger också alla med intressanta tankar möjlighet att skriva inlägg - nyligen publicerade vi en text av Mikael Janson (FP) som knappast kan kategoriseras som "vänstervriden".

Yimby är hursomhelst partipolitiskt obundet och kommer så att förbli. Vi som är med i Yimby kommer ur alla politiska läger. Vi kan tycka olika om väldigt mycket och för att behålla en tvärpolitisk enighet tar Yimby inte ställning i ideologiskt laddade frågor, som t.ex. marknadshyror.

Det som förenar oss är insikten att vi behöver en ny och bättre stadsplanering. Vi måste börja bygga den täta, levande blandstad som alla partier enats om i kommunens översiktsplan. Och vi måste sluta bygga den glesa, segregerade bilstaden. Det handlar om rationellt tänkande, inte partitaktik.

Är Yimby en testbana för socialdemokraternas framtida stadsplanering? Tja, som aktiv sosse kan jag ju bara hoppas att det är det. Ingen skulle bli gladare än jag om mitt parti på allvar gjorde idén om den täta blandstaden till sin. Förhoppningsvis är Yimby en testbana för alla partiers framtida stadsplanering.

För alla partier säger sig vilja ha ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle och vill vi ha det så måste vi lägga om vårt stadsbyggande. Det är i stort sett alla politiker, planerare och forskare överens om. Det är bara så fruktansvärt segt att gå från snack till verkstad.

Det är uppenbart att Yimby behövs. Den sengångaraktiga diskussionen om stadsplanering i den här staden har allt för länge varit en slätstruken och svamlig tillställning för de närmast sörjande. Nå, det är över nu. Vi är ett gäng medborgare som bryr oss om den här staden, vi är trötta på löst prat och vi vill se handling bakom de vackra orden om blandstaden.

Jag hoppas att GP fortsätter att kritiskt granska och bevaka oss och andra, det är den fria pressens raison d'etre. Och jag kan garantera att Yimby kommer att fortsätta kritiskt granska, bevaka och styra upp stadsplaneringsdiskussionen i Göteborg, även om det kan hetta till ibland.

Olika röster behöver höras, t.o.m. när de dristar sig att kritisera GP:s ledarredaktion. Ja, som Jan Jörnmark gjorde här på Yimby för inte så länge sedan. Vilket jag antar är ett rent sammanträffande... Eller vad säger du Malin? ;)

Läs också inläggen från Anders Gardebring (YIMBY Stockholm) och Eric Thärnström (YIMBY Uppsala) som tar upp GP:s ledare.

Läs
YIMBY Göteborgs replik i GP
«
»
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5376 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter

Göteborgsregionens folkmängd
12 November 11:45 av Matthias H.
VÄSTLÄNKEN OCH ALTERNATIVEN
6 November 22:25 av Hans Jörgensen
Västlänken
16 Mars 08:59 av Erik Funck