Utskrift från gbg.yimby.se
....

På väg mot Utopia

*EXTRA* Läs Ola Anderssons debattartikel i DN *EXTRA*

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...

"Projekt till bostadsområde" - illustration ur acceptera (1931)
Den modernistiska arkitekturen kunde skapa bilder av moderniteten som speglade tiden. Men det modernistiska stadsbyggnadsprojektets försök att skapa en ny, en gång för alla bestämd, form för själva moderniteten var på förhand dömt att misslyckas. /.../ Modernismens dröm om den en gång för alla färdigbyggda staden är oförenlig med själva moderniteten.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Bostadsområdets funktioner

Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...

Först av allt måste vi släppa bilden av bostadsområden som självständiga eller inåtvända enheter.

Kvarteret Barnmorskan - 2011 års vinnare av "Årets Stockholmsbyggnad".


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Staden och Hildedal 2 - Tillbaka till Byn

I första avsnittet av Staden och Hildedal bekantade vi oss med den nya stadsdelen, eller kanske snarare bostadsområdet, Hildedal - sju bostadsrätter med i huvudsak små- och radhus i nyfunkis med i nuläget grönskanden kolonilotter på gårdarna.

Jag presenterade två grundläggande idé-typologier - Staden och Byn. Dessa typologier motsvarar olika sätt att relatera till sin omgivning. Staden står för omvandling, frihet och nya möten. Byn står för stabilitet, ordning och grannskap. Detta är självfallet hårt dragna abstraktioner. I de små stadsdelarnas Göteborg har ofta funnit genemskap medan många av miljonprogrammets områden präglats av anonymitet och brist på socialt sammanhang (se speciellt Arkitekter berättar III, och då specifikt den senare delen om Gårdsten).


Hildedal igen: I väster ligger Wieselgrensgatan samt en del småhus; i öster Tuvevägen och industritomter och volymhandel; i söder småhusområde.


Däremot står det bortom all tvivel att det är Byn som ideal som dominerat i svensk stadsplanering under efterkrigstiden. Resultatet av detta har blivit vad som från början ofta refererats till som grannskapsenhet men som i detta sammanhang bättre benämns som enklaver. Jag vill nämligen hävda att i försöken att skapa lokal gemenskap (tyvärr med minst sagt tvetydiga och begränsade resultat) inåt i enklaven har dessa samtidigt avskärmats från sin omgivning på ett olyckligt sätt.

Så fort vi lämnar idyllen ryggen och skall ut i staden möts vi av en annan företeelse i svensk stads- och trafikplanering: menlösa gräsmattor och SCAFT. Hisingen är gammal kulturbygd men det är nu länge sedan någon Edvard Persson satt vi någon landsväg häromkring. Det finns ett ömsesidigt avståndstagande mellan vägen och Hildedal. Trafiken är för kraftig för att det skall vara attraktivt med småskalig bebyggelse direkt mot vägen och för de som reser till och från Tuve finns det givetvis ingen anledning att se Hildedal som något annat än något som passeras på vägen in till stan (eller i falla fall Backaplan), utan vill att trafiken skall flyta på snabbt och smidigt. Att SCAFT-paradigmen får råda är under dessa omständigheter inte konstigt. Det är långt ifrån blandstad.


Avståndstagande åt öster - Tuvevägen.


Avståndstagande åt väster - Wieselgrensgatan.


Låt oss dock titta framåt, säg 20 år. Om då visionerna för Backaplansområdet som en ny del av centrum realiserats kommer situationen förändras här vid stadens ände. Efterfrågan och markpriserna kommer att gå upp när Staden försöker växa norrut längst med dalgången. Då kommer den idylliska enklaven Hildedal att ligga ivägen och bidra till att stoppa expansionen av en kontinuelig stadsväv.

En levande, fungerande blandstadsmiljö skapas enklast och bäst genom att så att säga bygga vidare på något redan existerande. Att den dynamiska, föränderliga staden då stöter på den statiska Byn är ett problem som existerar runt om i Göteborg. Områden som är resultatet av modern planering ligger i vägen för stadens expansion. Med hjälp av PBL:s möjligheter att stoppa förtätning hindrar de bofasta en sådan utveckling. Staden blir inlåst av bostadsenklaver vars neomedeltida byinvånare ser allt att vinna och inget att förlora på status quo. I Hildedals fall består dock många grannar av köplador och industritomter, så det kanske inte kommer att talas så mycket om "gröna lungor" i just detta fall, fast man vet ju aldrig.


Downtown Hildedal

I nuläget är Hildedal en lämplig plats för en by (Kvibergstaden är i mina ögon ett mycket värre brott mot blandstaden) men någon gång i framtiden behöver vi kunna omvandla byn så att den blir en del av staden. Hur kan man uppnå sådana förutsättningar?

Jag återkommer nu till en av mina käpphästar - detaljplaneringens brist på tidsperspektiv och flexibilitet. Idag ägnar sig detaljplaner åt mycket in i minsta detalj men saknar allt för ofta framåtblickar. Likt det mesta som byggts efter kriget antas planerna vara för evigt, trots att vi vet att så sällan är fallet (inte ens den medeltida byn var så statisk som man kan tro).

Äldre tiders stadsplaner ägnade sällan någon tid åt vardagens små detaljer men hade fördelen att de ofta var framåtblickande. Även om det måhända är tjatigt att en urbanist tar upp New York som exempel är det värt att notera att Manhattans rutnät etablerades redan 1811, ungefär samtidigt valde stadens styre att snåla lite och strunta i marmor på baksidan av stadshuset på Lower Manhattan eftersom det mest var landsbygd. På så sätt kan mark- och fastighetsägare samt boende veta vad som kan tänkas hända inom det närmast årtiondet. Översiktsplanerna idag är mestadels ord och ger egentligen ingen konkret fingervisning om vad som skall hända på en given geografisk plats.


Nordöstra Göteborg - byar utan sammanhang.

Den kortsiktiga lösningen är att bygga vidare fler enklaver utåt och allt längre ifrån stadskärnan. Enklaver som alla vänder sig bort från genomfartsvägar och inte blir något annat än kulisser för den förbipasserande, om nu husen inte är helt gömda bakom en skog. Enklaverna saknar oftast underlag eller lokaler för service (i fallen med nya småhusområden) eller så ligger dessa handelsplatser avskilt från den ström av människor som rör sig till och från staden (många miljonprogramsområden). Vägarna fungerar som barriärer som inte uppmuntrar rörelse mellan enklaverna. All trafik för arbete, fritid och handel riktas in mot centrum eller ut mot köplador.

Medan Byn upplever vägen som ett problem är gatan istället en möjlighet för Staden. Det är längst med stråk där människor rör sig som det är attraktivt att skapa mötesplatser och lokaler för arbete, tjänster, handel, kultur och kaffesörplande. problemet är att det finns allt för många vägar runt byarna och allt för få välbesökta gator.  


Ett exempel på hur man kunde göra istället. Barrow Street är en lugn gata på Manhattan. Det är inte en återvändsgränd. Jag står mitt i gatan och tar bilden. Mindre än tio meter bakom mig ligger 7:e Avenyn. Ingen SCAFT, inga menlösa gräsmattor. Fastighetsvärdet är nog inte så lågt.


Min tanke är att byns avståndstagande mot genomfartsgator och vägar istället kan användas till en fördel. Genom att redan redan i detaljplanerandet för Byn peka ut impedimenten, de menlösa gräsmattorna, som tomter för framtida bebyggelse direkt mot gatuplan, kan den expanderande staden växa runt och förbi Hildedal (vars avstånd från vägarna måhända är lite i minsta laget för min idé; hade ej med mig lantmätarutrustning). En sådan bebyggelse skulle då bestå av lite större byggnader med lokaler i gatuplan, kontor och även lägenheter för oss som vill bo i Staden och inte i Byn. Genom att planera på detta, er långsiktiga sättet, kan idylliska bostadsområden byggas upp i utkanten av staden och sedan kan intresserade bolag et cetera bygga till andra funktioner och boendeformer när det finns en efterfrågan. Om det aldrig uppstår någon sådan efterfrågan kommer marken att ligga i träda som vanligt och vi har egentligen inte förlorat något på det; att slösa bort yta är vi så vana vid nu att det näppeligen gör vare sig till eller från.

Dessutom är de boende i idyllen medvetna om denna utveckling i förväg, vilket torde underlätta i detaljplanearbetet, de boende får reda på detta i ett skede långt innan en exploatör måste börja riskera kapital på något som kan överklagas och dras i långbänk. Jag tänkte mig i Hildedals fall inte att denna exploatering skulle vara extremt hög. Kanske en våning som inte får vara bostäder och ytterligare två eller tre våningar ovanför detta.

Genom att i arbetet för en enklav göra lite extra och ta med några solstudier och bullerutredningar (området ligger inom fyra kilometer från Brunnsparken och med stombusslinje vilket skulle kunna underlätta för bostäder med undantag från bullerkrav; Hildedal torde garantera en tyst baksida; bortsett från barnen då) för en sådan framtida exploatering så finns det en del förarbete som exploatörer kan utgå ifrån.

Ytterligare en liten fördel skulle vara att det finns en prislapp på nimby-beteende. Om exempelvis bostadsrättföreningar i Hildedal inte vill att det byggs hus på deras impediment ut mot vägen - hus som skulle ge dem bättre lokal service och bullerskydd - så får de ta den ekonomiska kostnaden för detta. Först genom att köpa upp tomterna och sedan genom att inte sälja om eller när priset på dessa tomter börjar gå upp.


Delsjövägen i Vandkunstens (dystropiska?) vision
- nog hade denna plats mått bra av några exploateringsbara tomter i väntan på efterfrågan?

Sammanfattningsvis finns det möjligheter att skapa förutsättningar för stadsplanering som skulle gynna både stads- och byinvånarna och hjälpa oss att bygga den socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara staden om vi börjar tänka utanför den funktionalistiska stadsplaneringslådan.

Staden och Hildedal

Om man skall bege sig till eller från Tuve, eller längre in i Hisingens mitt, kommer man troligen att passera Hildedal. Detta område är en ansamling av sju bostadsrättsföreningar som nyligen byggts upp i den kil som ligger där Tuvevägen klykar av Wieselgrensgatan. Området beskrivs som en trädgårdstad med den idylliska småstadskänslan. Varje bostadsrättsförenings hus är, i de flesta fall, samlade i kvarter runt en innergård med kolonilotter.


Hildedal från söder (hitta.se).

Inspirationen för området är explicit hämtat från Ebenezer Howard och den engelska trädgårdstaden (annars är det förstås lätt att använda ordet i försäljningssyfte för att det låter mysigt; det verkar till exempel förträngts att trädgårdstaden från början inte var tänkt som en vanlig förort utan en i många avseenden självförsörjande enhet). Med arvet från Ebenezer Howard kommer mycket mer än koloniträdgårdar utan även en idétradition som har haft en avgörande betydelse för modern svensk stadsplanering.

Många människor har genom åren sedan Howards dagar förfasats över storstadens till synes oöverskådliga folkvimmel. Om man väljer att se på den moderna staden som något ont är det lätt att i nästa steg idealisera småstaden eller byn; den så kallade Sörgårdsidyllen. En tanke som oftast uppkommit som någon form av nostalgisk bild av en enklare tid. Tankarna att försöka återskapa en lokal gemenskap har sedan återkommit i de svenska grannskapsenheterna, som varit ett stilbildande ideal för många av våra förorter, inte minst Norra Guldheden.


En gräsplätt finns i mitten av området, bra för bollekar som inte riktigt passar sig på kolonilotterna kan man tänka sig.


Från gräsplätten ut mot Wiselgrensgatan.

Men mycket handlar om perspektiv. På samma sätt som byn och småstaden kan ses som ett tryggt ideal kan det också uppfattas som en plats för strikt social kontroll och instängdhet medan staden erbjuder frihet och möjligheter. Fråga bara den livegne som flydde in till staden (och dog som följd av den medeltida stadens höga mortalitet?) och den lilla bruksortens enda punkare som flyttar in till storstaden (för att upptäcka att punken är död?).

Är det inte något av historiens ironi att denna idylliska trädgårdstad, genom att den består av bostadsrättsföreningar där människor äger sitt boende genom att andel i en gemensam förening, återgått till samfälligheten i den medeltida byn innan skiftesreformerna? En institutionell form som, på gott och ont, förordar stabilitet före förändring.


Sånt här får alltid mig på bättre humör. Någon på arkitektkontoret vill ha en extra gång, någon annan vill ha mer boyta - lösningen är att ha både ock!


För att sedan se en sådan här skylt! Nåja, gällde bara en smal liten gång. Kanske ungar som buskört lite.

Det är i alla fall i de banorna jag tänker när jag cyklar runt lite i småstadsidyllen och tar några foton och fundrar när familjeförsörjarna skall komma hem i sina grå flanellkostymer. För även om det är Staden och inte Byn som är mitt ideal förstår jag förstås att det finns människor som har andra preferenser än vad jag har. Och även om jag kan vara bitter över att mina blandstadspreferenser i stort sätt är illegala på grund av lagar, regler och normer så skall jag kanske inte missunna andra för att de får den idyll som de vill ha.

Jag kan nämligen se flera fördelar med Hildedal, små positiva inslag. Jag blir exempelvis förvånad över att det finns flera ut- och infarter till området som gör det fullt möjligt att faktiskt köra in från exempelvis Wieselgrensgatan och sedan komma ut på Tuvevägen. Jag uppskattar verkligen att det inte i sin helhet är byggt utifrån principen om att allt skall vara återvändsgränder. Samtidigt är inte upplägget direkt så att det uppmanar till höga hastigheter, som är vanligt på miljonprogrammens matargator och vilket skapar oro, eller genomfartstrafik samtidigt som det gör tillvaron lite smidigare för bilister - och cyklister - att komma ut och in ur området, något jag efterfrågat för det snarlika projektet Mellesta Biskopsgården. Nyfunkisen är måhända lite småtrist men det finns i alla fall en del varierande inslag. Dessutom trevligt med dessa samlade kolonilotter (som jag givetvis glömde fotografera).


 Inte fullt så idylliskt - Minelundvägen. Ni som var med på Backaplansvandringen kommer nog ihåg hur småstadsmysigt det inte var.


Det fria sällskapet Länkarnas hus - lite som en herrgård utanför byn. Undrar om det blir tungt med dagsverken i år, kommer de boende i Hildedal ta hand om sina egna åkerlappar?

Sedan är platsen - strax norr om ett annat, äldre småhusområde och som en sista utpost i den mer sammanhängande stadsväven innan ödemarken; Gårda-Johan och Tuve. Platsen är näppeligen lämpad för Hisingens svar på Långgator precis. Nog är det bättre att idyllerna byggs i utkanten av staden istället för miltals utanför staden. I Hildedal går det i alla fall i princip att leva utan bil med kollektivtrafik, cykelavstånd till centrum - och Backaplan, både det nuvarande och framtida - samt någorlunda gångavstånd till en hel del affärer.

Närheten till Staden kanske paradoxalt även är bra för de småbarn för vilka föräldrar ofta väljer att flytta till idyller som dessa. När ungarna börjar närma sig tonåren börjar de ofta avsky sina föräldrars idyll och vill fly därifrån. Ja, i alla fall till de själva får barn... Snackade nyligen med några yngre bekanta som växte upp Kungsbacka, för att deras föräldrar tyckte det var så idylliskt. Sedan ägnade de stor del av sin ungdom åt att hänga vid en bensinmack (fick mig att tänka på filmen SubUrbia från 1996). Fast det är förstås möjligt att föräldrarna föredrog det framför Järntorget. Oavsett vilket så kanske föräldrarna i alla fall inte behöver skjutsa sina ungar överallt.

Hildedals närhet till centrala Göteborg är alltså i många avseenden en fördel men däri ligger också ett avgörande problem i krocken mellan Staden och Byn. I nästa vecka kommer vi att titta närmare på de problem som föreligger i mötet med förorternas byar ochstaden Göteborg som behöver expandera för en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar tillvaro. Jag kommer också försöka formulera en lösning på denna gordiska knut genom att försöka ge såväl byborna som stadsborna det de vill ha.

Vi återkommer alltså till Hildedal i "Staden och Hildedal 2 - Tillbaka till Byn" nästa vecka.

Expedition Stålhandskegatan

Rivningar, ombyggnader och nybyggen i de centrala delarna av Göteborg leder allt som oftast till en hel del uppmärksamhet och debatt. Centrum är något som de flesta av oss kan relatera till; som göteborgare (och besökare) har vi erfarenheter av och relationer till dessa platser. De flesta göteborgare bor dock inte på platser som någon utomstående egentligen har någon djupare relation till. Inom denna kategorin faller många av stadens förorter. Även om en del får sin beskärda del av uppmärksamhet i media är det sällan av det positiva slaget. Turligt nog (får man nog säga) finns det även flera förorter som nära nog aldrig uppmärksammas eller besöks av någon utomstående.


Kyrkbyn med två detaljplaner

Ett sådant område är Kyrkbyn i Lundby (Johannes Åsberg har ingen aning om vad det ligger). Det är en grannskapsenhet från 1950-talet med vinkelformade trevåningshus och punkthus i park. I den södra delen av detta område, i angränsning till början och slutet av Stålhandskegatan - en rak gata som går från Lundbytunnelns östra öppning rakt västerut i ungefär 700 meter innan den svänger av och byter namn till Östra Bräckegatan - finns det två planerade byggprojekt.


Det första av dessa är ett planerat område med fem hus i park på Trekantsgatan. Det andra projektet ligger 400 meter väster därom och består av två punkthus. Jag kommer nedan resonera kring de tankar och den motivation som nyttjas för dessa planer, i första hand i relation till den andra planen närmare Kyrkbytorget (det finns mer att säga än vad som får plats i detta inlägg - se planhandlingar för att få veta mer!). Jag har nämligen inte kunnat hitta några detaljplaner och samrådshandingar kring Trekantsgatan och min rädsla för minotaurer medför att jag inte vågar leta mig längre in på kommunens hemsida.


Här skall "staden" ligga!


Mitt emot kan vi skönja den inbjudande gångvägen till Erikbergs köpcentrum


Blandstad och stadskvarter på södra sidan om Stålhandskegatan


Notera den närmast sjukligt utstuderade separering av hus, gc-väg och bilväg vid en måttligt trafikerad gata


I mötet mellan Stålhandskegatan och Åbogårdsgatan som bilister (och cyklister som mig) tar för att komma runt grannskapsenheten Kyrkbyn i väst-östlig respektive nord-sydlig riktning borde kanske kunna vara en lämplig plats för någon form av blandat inslag med andra funktioner än bara bostäder. Det kommer mig osökt att tänka på tre punkthus en kilometer nordnordväst vid Örebrogatan, där jag hade snarlika invändningar. Och råkar det inte vara samma bolag, Botrygg, som är inblandad i även detta fall! Om det är något att gå på vet jag inte om jag är vidare optimistisk.


Botryggs idéskiss för område 1

(skall påpekas att jag för en tid sedan såg att projektet överklagats och ännu har inget hänt vid Trekantsgatan)


Vy över område 2

Det andra projektet med två punkthus i sju våningar är närmare Kyrkbytorget och grannskapsenhetens park. Här angränsar dessutom den planerade bebyggelsen till Östra Bräcks småhusområde på andra sidan vägen. Den planerade bebyggelsen skils visuellt från delar av Kyrkbyn av en höjd kallad Byabacken med lämningar av en bronsåldersgrav. Jag kunde med min otränade blick inte se något som liknande en gravplats men som tur är så avser i alla fall gestaltningen garantera att siktlinjen till andra fornlämningar i området som jag antagligen inte heller kan se är fri: "De arkeologiskt viktiga siktlinjerna mellan begravningsplatsen och andra strategiska höjder i omgivningen fungerar som fysiska begränsningar för de nya byggnaderna och dess arkitektur".


Gammal värmecentral

Bygget kommer att ske på bekostnad av en gammal värmecentral med tillhörande garage. Värmecentralen är i ett rätt slitet tillstånd och man kanske skulle förvänta sig att boende i område skulle bli glada över att bli av med den och få nya grannar... Men så verkar inte vara fallet. Givetvis oroar sig flera av de boende för att fler grannar (och endast 0,8 parkeringar per lägenhet) kan förstärka det "parkeringskaos" som påstås föreligga i den slumrande grannskapsenheten. Dessutom anses byggnaderna vara alltför höga (skulle vara nio våningar från början).


Blickfång från byabacken

Grannarna i småhus är oroliga över insyn och skuggor. SBK ser det som att de nya husen kan ge "ögon på gatan" och därmed öka tryggheten. De menar att två punkthus en bit upp på en grässlänt skall ge Stålhandskegatan mer prägel av stadsgata och agera som en grön port in i Kyrkbyn från söder. Egnahemsägarna verkar dock snarare vara av uppfattningen av att deras nya grannar i alla fall viss utsträckning kan komma att bestå av perversa individer som kommer att sitta och studera dem med hjälp av kikare från sitt punkthus. Vad som kanske är lite mer förvånande är oviljan från boende i Kyrkbyn. Punkthusen kommer att sticka upp lite över Byabacken och några anser tydligen att detta kan skugga parken och dessutom störa parkintrycket.



Med tanke på parkens storlek vet jag inte vilken byggnad som skulle krävas för att lägga den i skugga och är det inte redan något som sticker upp och stör parkintrycket? Låt oss zooma in med kameran lite...



... jo där är den! Masthuggskyrkan som förstört Göteborgares naturliga siktlinjer sedan 1914 (invigande biskop Edvard Rodhes väg ligger i Västra Bräcke)!


Infart i Kyrkbyn från söder

Kyrkbyn, vars plan signerades av Tage William-Olsson 1950, har i sitt upplägg många likheter med Norra Guldheden. Bebyggelsen består av en blandning av lamellhus och punkthus. Det anses vara vikigt att de nya husen relateras till detta. Men samtidigt har alltså även närområdet såväl småhusbebyggelse (om man köper resonemanget så ger detta faktiskt kritiska småhusägare rätt) och mer traditionella stadskvarter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de två planerade områdena i realiteten i mycket högre utsträckning geografiskt angränsar till dessa två typologier än nuvarande Kyrkbyn. Ändå är det alltså just typologin punkthus i park som får ses som modellen för båda dessa områden.


Punkthus i park

Det tycks vara är helt oproblematiskt för SBK att förslå dessa typologier. Det är nämligen bestämt och klarlagt i den officiella beskrivningen av Lundby att det redan är blandstad. Grönt ljus att fortsätta precis som vanligt med bostadsenklaver i halvcentrala lägen alltså, målet är ju redan uppnått!


Kyrkbytorget

Kyrbytorget är planerat så att de skall påminna om torget i en svensk småstad - samfällighetens mitt för en lämplig population av individer. Tyvärr har den också något av den svenska småstadens stagnation över sig. Även om just detta torg måhända inte är något skräckexempel så är det inte precis placerat så att det skall vara lätt att hitta; resenärer leds runt om på sidorna av grannskapsenhetens mitt. Kanske kan fler invånare en bit bort bidra till stävja stagnationen - längre än så verkar inte SBK:s ambitioner sträcka sig. I grannskapsenheten andra funktioner än bostäder endast till för att tillgodose lokala behov. Att i området inkorporera och tillåta verksamheter med ett annat syfte finns inte på kartan.


Befintligt nybygge nära område 2 - blandstad?

Lundby är att betrakta som mellanstaden i Göteborgs nya översiktsplan. I den kan vi läsa att dessa områden skall kompletteras med bostäder, arbetsplatser, service, rekreation och kultur. Dessa funktioner skall i möjligaste mån blandas. Blandningen här är givetvis lika med noll. Måhända kan man förklara detta med att planerna påbörjades innan den nya översiktsplanen antogs, men nog är det inte så enkelt.
 


Frågan som skulle behöva ställas är varför en sådan funktionsblandning inte övervägs? På vilka grunder är det i dessa lägen omöjligt att öppna för möjligheten att blanda funktioner och skapa förutsättningar för detta?


Skiss över område 2 från molnen

Det är svårt att sia om vilken faktor som är den mest avgörande för att planeringen till synes oundvikligen hamnar i fritt placerade bostadshus om och om igen. Detaljplanehandlingar  är oftast redigerade på ett sådant sätt att andra lösningar inte ges någon närmare genomgång och många beslut i planprocessen blir osynliga för den utomstående.


Dokument som ligger till underlag för beslut innehåller sällan eller aldrig några konkreta alternativa lösningar och därtill hörande analys. Även följder av nollalternativet (blankt nej) saknas i allmänhet. Dessutom saknas det alltid den fjärde dimensionen i detaljplaner - tiden. Hur ändrade behov och förhållanden skall kunna tillgodogöras problematiseras inte. Planer är så kompletta och allomfattande att de implicit antas presentera lösningar som kommer att stå sig i alla tider.


Måhända är det byggherrarnas krav, punkthus verkar vara en standardlösning numera, ger mycket solljus och är tydligen relativt billiga att bygga - dessutom säljs/hyrs alla lägenheter i ett så här centralt läge ändå ut. Kanske är det PBL och andra normer och lagar om solvinklar och bullerstörning som varit ledande. Kanske trafiklösningen har haft ett stort inflytande.


Måhända är det en blandning av alltihop; resultatet av oreflekterade icke-beslut präglade av en blandning av formella och informella institutioner  och traditioner kopplade till ett funktionalistiskt paradigm inom stadsplanering som i realiteten gör det omöjligt att ute på Hisingen bygga något annat, trots att det kritiske observatören tycker att det skär sig med de ord och visioner som framhävs i den rådande Översiktsplanen.


Vi skall alla denna vägen vandra - (d?)Ödmansgatan mot Lundby Nya Kyrka. Endast förhållanden i detaljplaner råder för evigt.

I en sådan situation är orwellskt nyspråk den enklaste - kanske den enda - lösningen för SBK.

Krönika: Norra Guldheden och stadens förtätning

Birgitta Kyrö Mattsson, stadsmiljöarkitekt och tidigare stadsarkitekt i Halmstad, skriver speciellt för YimbyGBG om planerna för Norra Guldheden. Kyrö Mattsson är positiv till en förtätning av området, men kritisk till vissa delar av förslaget. Enligt Kyrö Mattsson borde utgångspunkten vara att bidra till stadsdelens liv och utveckling, inte bara att bygga exklusiva bostäder.

Det är intressant att man kommit fram med ett förtätningsförslag för Norra Guldheden från SBK. Det har väckts ganska stor oro bland de boende beträffande förslaget. I följande text argumenterar jag för att man skall förtäta stadsbygden men att förtätningen måste ske med utgångspunkt från befintliga förhållanden så att man inte förstör de kvaliteer som finns i området. Lokaliseringen av nya byggnader är känslig och man måste placera nytillskotten så att dessa bidrar till en levande miljö, inte bara placera dem där det finns en bit mark över och man kan få utsikt från köksfönstret. I detta avseende finns det en hel del att ha synpunkter på i SBK:s nuvarande förslag.




Stadsbyggnadskontorets förslag

Norra Guldheden byggdes som Sveriges första grannskapsenhet och är som sådan i dag ofta omskriven i litteraturen som svenskt bostadsbyggande när det är som bäst. Grannskapsplaneringen utvecklades under andra världskriget, främst i Storbritannien. Idéerna var en reaktion mot tidigare stadsbyggande på kontinenten och reaktion på nazismens genomslagskraft. Tanken var att man ville slå vakt om och utveckla demokratin genom att i storstaden skapa självständiga enheter med bostäder, arbete och service. Individen skulle uppmuntras att ta ansvar och delta i förvaltningen av sin grannskapsenhet. Grannskapsplaneringens tanke var att planera för de små stadsdelarnas stad och detta är särskilt tydligt i de tidiga områdena i Göteborg som Norra Guldheden, Torpa och Högsbo.
Norra Guldheden byggdes, sommaren 1945 som en bostadsutställning "Bo bättre", för att visa framtidens bostadsbyggande.
 
I dag finns de välhållna bostadshusen kvar och också en grönskande uppväxt utemiljö. Guldhedstorget har genom åren fyllts med olika funktioner, som speglar stadssamhällets utveckling. Handeln har omstrukturerats sedan 1945 från småbutiker till köpmarknader och därmed har småbutikerna för bilburen befolkning spelat ut sin roll. I området bor dock många äldre och andra som har stor glädje av närbutikerna. Torget är entrén till området och nu finns ett antal vitala verksamheter, förutom närlivs, blomsterbutik, restaurang, tandvård, videobutik m fl. Under årets mörka delar upplevs torget tämligen tomt och mörkt medan det under sommartiden upplevs trivsamt mycket tack vare parkmiljön vid dammen. Ett större köpunderlag till närbutikerna vore välkommet, liksom mer belysning och fler bostadshusentréer och människor som rör sig i torgmiljön. Ytterligare bostadshus i detta läge vore ur dessa synpunkter att välkomna.

Dagens klimatsituation innebär att förtätning av staden är den enda rimliga möjlighet som finns för att skapa fler bostäder. Det är viktigt att minska transportbehov och kommunikationer och låta staden fungera med kortare avstånd så att människor kan gå, cykla och åka kollektivt mellan olika områden. Att minimera trafikbehovet är centralt i ett klimatperspektiv. Norra Guldhedens backiga terräng skapar dock behov för många att kunna ta sig fram med bil. Lokal hänsyn bör tas till detta behov.

De mest utnyttjade grönområdena måste sparas. Nya bostadshus måste lokaliseras till de lägen där man inte tar bort de mest utnyttjade grönområdena. Närmast bostadsentréerna kan man tydligt se hur boende värnar om och sköter sin miljö med planteringar. Vissa grönområden är i dag omtyckta och välutnyttjade miljöer. Andra är mer svårtillgängliga och outnyttjade. Ett problem är att de mer outnyttjade också kan vara svåra att försörja med biltrafik vid mer bebyggelse.

Trafikfrågorna måste klaras. Det är en förutsättning i förtätningsplaneringen att man inte belastar smala trånga och redan hårt belastade gator för att trafikmata nya hus. Man måste se till att placera nya hus där det är möjligt att trafikmässigt ha bra lösningar. Parkeringsbehov som alstras av nytillkommen bebyggelse måste klaras på den egna fastigheten. Förslaget att använda Daniel Pettersons gata och Raketgatan för att trafikmata ytterligare bostadshus på Raketgatan är definitivt omöjligt att genomföra. Gatan är så trång med sidparkeringar att det redan är en svår trafikmiljö för cyklister och bilister. Detta omöjliggör en matning till JM:s område 1 från Raketgatan. Om det är möjligt att mata en bebyggelse i det läget från Carl Grimbergsgatan eller Lövskoggatan är också högst tveksamt. Föreslagen bebyggelse i detta läge förefaller olämplig.



Raketgatan

Guldhedstorget passeras av boende i Norra Guldheden och av dem som är på väg ner mot Annedal och Linnéstan. Genom kollektivtrafikens nuvarande dragning med hållplats Wavrinskys torg är Guldhedstorget den naturliga entrén in till bostadsområdet. Ytterligare hus vid Guldhedstorget (område 4) är ett förslag som skulle förstärka köpunderlaget för torgets butiker och öka upplevelsen av trygghet under den mörka årstiden. Trafikmatningen skulle ske på befintliga gator som är proportionerade att klara ytterligare trafik. Parkering kan ske i Guldhedsgaraget och i källarplan i nytillkomna hus. Husen bör dock inte inkräkta på grönområdets dammanläggning utan förläggas i periferin på grönområdet och mot Wawrinskys plats.



Guldhedstorget

Området närmast Landalahusen (område 3) kan bebyggas och trafikförsörjas så att befintliga bostadshus i Landala inte störs. Det förutsätts att hushöjderna hålls nere så att inte den identitetsbärande Norra Guldhedensiluetten in mot centrala stan förstörs.
 
Området i sluttningen från Guldheden ner mot Annedal (område 1) går inte att genomföra eftersom det inte går att trafikmata utan att man skapar farliga trafiksituationer på befintliga gator. Det området stryks. Dessutom skulle det ta bort Norra Guldhedens typiska siluett mot staden, vilket inte är acceptabelt då området är av Riksintresse för Kulturvården. För att bebygga detta område finns en intresserad byggvilja eftersom man här kan bygga hus med attraktiva lägenheterna med utsikt mot väster. Men förtätning i detta läget ger inte något tillskott till stadsbygdens liv och utveckling i Norra Guldheden utan är enbart ett tillskott med attraktiva bostäder. Nackdelarna i form av ökad trafik, buller, luftstörningar på befintliga smala gator och reducerad utsikt för de befintliga husen är så stora så förslaget att bebygga här måste helt förkastas. Daghemmet (område 2) stör inte miljön.
 
Grannskapsplaneringens ideologi bygger på planering i demokratisk anda. Det är önskvärt med nära samverkan mellan SBK och  grannskapsenhetens berörda parter. Det är i linje med grannskapsplaneringens ideologi att i demokratisk anda planera tillsammans för fortsatt god utveckling av området Norra Guldheden. Området är av Riksintresse för kulturvården och de planeringsideer som låg till grund för Sveriges första grannskapsenhet bör utvecklas i samverkan mellan SBK och boende och verksamma i området. En arbetsgrupp föreslås därför tillskapas i planeringsskedet.

Birgitta Kyrö Mattsson
Arkitekt SAR/MSA och boende i Norra Guldheden
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5359 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter