Utskrift från gbg.yimby.se
....

Stubbar eller spiror?

Under senare år har allt fler höga byggnader dykt upp i centrala Göteborg. Gemensamt för dessa är att avslutningen inte görs till en intressant eller dekorativ detalj. Med ett yxhugg kapas byggnaderna vid översta bjälklaget. Möjligen kan något fläktsystem på taket få sticka upp över nocken på det platta taket. Kvar blir något som närmast kan liknas vid ett glest kalhygge av stubbar. Det är typiskt sådant får en att börja fundera på staden i termer av "tänk om..."

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Hong Kong är tätare än Barcelona

Vissa sakförhållanden kan man inte ens i sin vildaste fantasi förställa sig att man ska behöva leda i bevis eller ens behöva ta upp till diskussion. Att Hong Kong är betydligt tätare än Barcelona är en självklarhet för de som med egna ögon upplevt dessa städer eller för de som någon gång sett bilder från dessa städer.


Hong Kong - en tät stad? (Foto: Anders Gardebring - YIMBY)

Men tyvärr finns det de som med benfast övertygelse, och utan inskränkningar, hävdar att Barcelonas 8-våningsstad är tätare än Hong Kongs höghusstad, och dessutom säger sig ha funnit stöd för detta i modern forskning. Det är otroligt fascinerande hur en sådan här myt kan få fäste, börja spridas och slutligen framställas som ett vedertaget och allmängiltigt faktum. Förvisso är stadsplanering och byggande i staden komplext och mångfacetterat, och man kanske inte alltid av en eller annan anledning vill eller behöver bygga höghus, men detta kan förstås inte tas som en ursäkt för att fara med rena osanningar.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Hög tät stad

Den blandstad som Yimby förespråkar förutsätter en hög boendetäthet för att den ska kunna fungera. Det är intressant att fundera dels kring vilken täthet som behövs och dels hur den tätheten kan uppnås.

I rapporter och i debatten hörs då och då variationer på temat att höga/högre hus inte ger ökad täthet. Detta kan hur otroligt det än låter vara korrekt. Men det förutsätter att avgränsningar och vissa antaganden görs. För den kvartersstad vi enligt Översiktplanen ska bygga i de centrala delarna av Göteborg ger fler våningar en ökad täthet. Låt oss titta lite närmare på täthet och byggnadshöjder.


Stockholm flatline ironiserar över diskussionen om förhållandet mellan våningsantal och täthet.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Göteborgare gillar höga hus

Åtminstone gör en hel del av oss det, och om man ska tro den undersökning som DirektPress Göteborg gjorde nyligen så är höghusgillarna i majoritet. Undersökningen gjordes dels genom att gå ut på stan och fråga invånarna, och dels genom en webbenkät, vilket resulterade i drygt 500 svar totalt. Man kanske inte ska dra några definitiva slutsatser om den totala distributionen i staden utifrån denna undersökning.

Helt klart är i alla fall att resultatet stöder den tes som ibland uttryckts av Yimby: Nejsägarna är inte i en så förkrossande majoritet som en del vill göra gällande. Endast 21% av de som svarade var odelat negativa till fler höghus i Göteborg. 42% var odelat positiva till fler höghus, 22% svarade "ja, men inte för många" och 13% svarade "ja, men bara i city".

I artikeln frågas också Göteborgs nye stadsarkitekt Björn Siesjö om sin inställning till höga hus, och hans svar kunde knappt vara mer överensstämmande med den ståndpunkt Yimby vid ett flertal tillfällen tagit: själva höjden på ett hus är av underordnad betydelse. Tvärtemot den allmänna uppfattningen har nämligen inte Yimby någon slags fanatisk förkärlek till höghus. Det relevanta är inte precis hur många våningsplan man ska få lägga på varandra när man bygger - det relevanta för Yimby är vad byggnaderna tillför staden. Höghus eller bredhus är med andra ord en irrelevant frågeställning.



Nordstan före/efter

Om man ändå ska se förbi de stadsmässiga effekterna av byggnaderna kan man ändå konstatera att det uppenbarligen finns människor, i Göteborg precis som i de flesta städer, som gillar höghus. Och det finns andra som inte gör det. Om man ska enbart anpassa sig till personliga estetiska preferenser kan man alltså resonera om att det finns lika bra anledningar till att bygga fler höga hus som att inte göra det: en del människor tycker om det.

Den för mig intressanta frågan här är egentligen den om maktförhållandet mellan de som vill att det ska byggas högre, och de som vill förhindra det. Vi kan en gång för alla konstatera att alla har samma rätt till en åsikt. Men vilka möjligheter finns det att påverka för högre bebyggelse, i förhållande till de möjligheter som finns att förhindra ett bygge? Det vi ser gång på gång i Göteborg är att byggherrarna redan på förhand tar höjd för de överklaganden som (bokstavligt talat) kommer som brev på posten så fort man vill bygga över fem, sex våningar, och stubbar av sina höghus redan på ritbordet.

Men vilken röst har de som däremot vill se högre hus, och framför allt: vilken röst har de som i framtiden kommer bo i de hus vi bygger, och som kanske hellre bor i ett kvarter där husen inte har blivit hyvlade i en rät horisontell linje runt femvåningsgränsen? Då talar jag inte ens om de praktiska fördelarna som ett högre hus kan innebära, som den uppenbara effekten att man får ett större antal bostäder och lokaler. Och visst finns det ekonomiska förhållanden som påverkar husens höjd, men listan på detaljplaner där man har fått hugga av högre hus ett antal våningar efter långdragna överklagningsprocesser kan göras lång.



Otterhall nutid/alternativ nutid

Det är helt klart ett intressant problem att hitta en balans mellan den enskilde invånares rättigheter att påverka den omgivande stadsbilden, och dennes egenintressen som motsätter sig en lång rad andra intressenter (som övriga boenden i närheten och i övriga staden, byggherrarna och framtida boende). Jag tror inte vi har hittat den balansen än.

Jan Jörnmark skrev härom dagen i GT om det nyligen invigda posthotellet, och tog också upp frågan om höghus i Göteborg. Det citat han använder där från ett yttrande av länsstyrelsen över planen för posthotellet är för mig personligen på gränsen till stor komik och hur som helst ganska talande för vilken nivå debatten tycks mig ha legat på i Göteborg. Man får väl hoppas att debatten kan lyfta sig lite från och med nu, och det bådar ju gott att vår stadsarkitekt åtminstone verkar ha en sund inställning till frågan. För er som missade Jörnmarks artikel och inte följde länken tidigare i stycket, presenterar jag här det citat som användes i artikeln.


Den 'befästa handelsstadens' lugna inneslutning kan fortfarande anas i blickfånget från Kämpebron. Från denna punkt finns en unik möjlighet att i tanke och fantasi göra sig en föreställning om stadens ursprungliga inneslutning och historiska utveckling som accentueras i gryning och kvällning.

I vissa stunder uppträder ett närmast meditativt lugn som underbyggs av den obrutna taklinjen som sluter stadsrummet åt öster med en vilsam horisontalitet som ramar in himlavalvets ljusspel som en kvalitet i stadsbygget.

Upplevelsen av inneslutning är starkt beroende av Posthusets visuella funktion som neutral murvägg i blickfånget.

På g i Gbg!

Januari har framtiden i sitt sikte och det finns bara en väg att gå, uppåt framåt. Jag var ute i snömyllret på Backaplan i lördags och noterade att den första nybyggda våningen på Östra Kvillebäcken börjar anas ovanför marken. Även Färgfabriksgatans nya gatuutformning var under färdigställande.

Mycket händer i stan den närmaste tiden. Vår stora filmfestivalvecka börjar på fredag och på torsdag invigs det nya hotellet i stora posthuset vid Drottningtorget. Säga vad man vill om det till synes avhuggna höghuset som sticker upp ur den kvartersstora byggnaden, men visst har man piffat upp själva originalhuset och därtill den stora fonden för Drottningtorget. Här är verkligen ett bra exempel på vikten av bra fasadbelysning vilket jag skrivit om innan. Plötsligt känns Centralstationen ganska liten när det stora ståtliga posthuset ståtar likt ett Versaille i den klara januariaftonen. Nu skulle jag ju haft en bild på just detta här men har inte hunnit ta en.







Okej, jag är fortfarande lite smått irriterad över att entrén inte är symmetriskt placerad i byggnadens mitt. Jag hoppas att det finns tekniska skäl till detta. Ett lyft för torget och entrén till Göteborg är det i alla fall, snyggt jobbat. Håll utkik här i dagarna förresten då Yimby kommer att ge er en första unik inblick inifrån det nya bygget! 
Göteborgare är positiva till fler höghus i stan.

I senaste numret av Direkt Press olika stadsdelstidningar kunde man läsa om vad folk tycker om höghus i stan. Merparten av göteborgarna ställer sig positiva till fler höghus i Göteborg. Hela 47% säger "Ja, absolut" på frågan om de vill se fler höghus i Göteborg. 22% säger "Ja, men inte för många". 13% säger "Okej, men bara i centrum". Bara 21% säger klart "Nej". Hela 77% är positivt inställda till höghus av någon form alltså. Var i stan man vill att höghus byggs är det däremot lite olika åsikter om. Bland Hisingens invånare till exempel vill många att höghus byggs men bara i centrum, medan andra tycker att just Hisingen och kanske framförallt Frihamnen med omnejd passar ypperligt för höghus. 

I centrala och i stadsdelar med innerstadsambitioner ser jag inte att ett högt hus kan vara skadligt för staden. Enkel matematik pekar på motsatsen. Högre hus rymmer fler människor = vilket skapar liv på gatan. Att det sedan kanske skapas en spännande silhuett och storstadsindikerande landmärke är ju egentligen bara bonus. Däremot om det byggs som ett ensamt punkthus i den glesa staden, blir fördelarna av ett höghus inte lika många. Då tappar det lite av sin mening.






Sen har ju tunnelbanediskussionen blossat upp en aning igen, vilket är nyttigt. Faktum är nog så här att om vi vill utvecklas som en storstad och växa oss både större och starkare så måste kollektivtrafiken tas till ny nivå. Göteborgare är ju lika stressade och vi har lika mycket att göra på dagarna som i Stockholm eller London och hinner således inte med att färdas i snigelfart. Det är ju en mindre plåga att ta vagnen förbi till exempel Hagakyrkans hållplats när man har bråttom.
Alltså, utöver spårvägen även antingen en tunnelbanevariant eller högbana, vilket Yimby för ett tag sedan visionerade om i pappers-GP.



En möjlig första sträckning på en stadsbana i Göteborg. Sedan om den går på pelare eller under jord spelar ju egentligen mindre roll.



GP:s trafikskribent Ulf Nyström skriver dock ned hela tunnelbanetanken totalt genom att säga att det är "i praktiken omöjligt". Istället kontrar han med att han med att det i år ska anläggas bussfiler på Södra Vägen, i Allén och på Övre Husargatan. Det är ju jättebra, men det räcker ju inte för att lösa det stora problemet. Det verkar som att vi har intalat oss själva att tunnelbana är något totalt omöjligt. Varför? Svårt möjligen, men aldrig omöjligt. Varken tekniskt eller ekonomiskt. Så det är bra att diskussionen förs. Det vore synd om man "glömde" bort att ens ta upp frågan bara för att det nästan blivit tabu att föra tunnelbanefrågan på talan. Det är kanske på sin plats att man gör en ny utredning i fallet, ni minns kanske utredningarna på 30- och 60-talet, tredje gången gillt? En tunnelbana under stan vore väl helt underbart. Det är ju en satsning man gör på framtidens Göteborg, men måste påbörjas idag. Så att säga att "Göteborg är för litet" biter in längre, staden ska växa och för det krävs förbättring på detta området.

När Anneli Hulthén tillträdde som kommunstyrelseordförande så uttryckte hon någonstans att Göteborg inom ett visst antal år skulle fördubbla sin befolkning. Jag minns inte hur många år det var och det var måhända uttryckt med glimten i ögat. Glimt eller inte, jag vill förstora Göteborg. På tio år har Göteborgs befolkning ökat med 48.000, vilket i sig är rätt många människor. Men det går för långsamt, vi vill väl bli ännu fler! Centrum måste både bli effektivare, tätare och rymma mångt många fler människor än idag. Folk vill bo i centrum, alltså skall vi bygga just här. Staden bygger vi inifrån och ut, så skapar vi ringar på vattnet.

Ny stadsarkitekt

Enligt GP så kommer vår nye stadsarkitekt att heta Björn Siesjö. Det är bara att gratulera vår stad till ett otroligt bra val. Det är svårt att tänka sig en bättre person för detta uppdrag.

Siesjö är nämligen inte bara en skicklig arkitekt och en tydlig kommunikatör, han har också en mycket god förståelse för vad en stad är och vad som får den att fungera. Han ”fattar grejen” helt enkelt. Ett uppriktigt och djupt engagemang för hållbart stadsbyggande och en stark känsla för urbanitet och stadsliv.

Jag minns första gången jag mötte Björn Siesjö. Det var en debatt på Älvrummet om höga hus. Jag hade gått dit för att kolla läget. Siesjö och hans kollega på Kanozi hade, tillsammans med en finansiär, visat upp en idé om ett högt hus på Norra Älvstranden. Det låg något laddat i luften. Alla visste att det var ett känsligt ämne.

En välkänd arkitekturhistoriker tog till orda och beskrev ingående olämpligheten i att bygga höga hus. Argumenten var de gamla vanliga. Subjektiva smakomdömen maskerade bakom den där vaga och ogripbara begreppsapparaten som så många konservativa arkitekter och antikvarier håller sig med. Uppblandat med några av de vanliga myterna om höghus.

Siesjö hade dock svar på allt och arkitekturhistorikern blev mer och mer irriterad och röd om kinderna. Till slut drog han till med att det var ekonomiskt ohållbart att bygga höga hus, vilket föranledde finansiären att ställa sig upp och förbryllat vädja: ”Men det är ju mina egna pengar och jag vill investera i detta. Vad är problemet?”.

Arkitekturhistorikern förklarade då upprört att det inte spelade någon roll vad finansiären ville, man kunde ju inte bara bygga för att man hade lust och pengar, man var också tvungen att ha ett bra svar på frågan varför det skulle byggas. Siesjö tog då åter till orda och vände helt sonika på frågeställningen. Frågan var enligt honom inte varför, utan varför inte. Om det finns pengar och någon vill bygga och det inte finns några skäl att inte göra det, så borde det naturliga vara att bygga.

Här krockade alltså på ett illustrativt sätt två mycket olika attityder. Två helt skilda synsätt på vad en stad är för någonting. Synen på staden som avslutat konstobjekt och historisk artefakt mötte synen på staden som levande väsen och föränderlig ekologi.

Att få höra ett så kunnigt och engagerat försvar för staden som liv och rörelse, istället för död och stasis, var upplyftande. Att samma person nu blir stadsarkitekt lovar mycket gott. Yimby kommer naturligtvis att bistå vår nye stadsarkitekt så mycket vi kan i att skapa förutsättningar för mer levande tät blandstad i Göteborg.

Mer grönt i staden

Tack vare vår medlem Tobias Axelsson har Yimby Göteborg fått möjlighet att återpublicera en artikel från den populärvetenskapliga tidskriften Modern Psykologi 2010:4. Artikeln diskuterar olika miljöpsykologiska perspektiv på stadsplanering. I fokus ligger det synsätt på stadsbyggnad som makarna Jan och Ingrid Gehl gjort sig kända för. Jan Gehl var för övrigt nyligen i Göteborg och talade om hur vi bör tänka när vi bygger Centrala Älvstaden.

Artikeln är skriven av frilansskribenten Julia Svensson och innehåller många intressanta tankar som väcker frågor och är värda att studera vidare. Stämmer det att barn i höghus har färre vänner? Vad ställer egentligen det limbiska systemet för krav på vår stadsplanering? Behöver verkligen alla bo max 300 meter från ett kvartersstort grönområde. Hur går det i så fall att ordna?



Ett av många sätt att planera för max 300 meter till kvarterspark.

I debatten om stadsplanering finns det många tvärsäkra påståenden och det kan vara svårt att skilja fakta från faktoider. Med den samlade kunskapen hos Yimbys sofistikerade läsekrets kommer vi dock förmodligen snabbt att skilja de vetenskapliga agnarna från vetet. Håll till godo!

- - - - -

Våra storstäder är i desperat behov av fler bostäder. Men var och hur ska de byggas? Julia Svensson gör en psykologisk stadsvandring i sex etapper och upptäcker att det mesta handlar om närhet till det gröna.


1. Människor behöver plats att mötas

Människor behöver samvaro. Rätt planerad kan staden inbjuda till samtal och sociala aktiviteter. I närheten av bostäderna kan det till exempel finnas utrymme för barn att leka och för de boende att utöva meningsfulla fritidsaktiviteter. Men när man bygger bostäder utan övergång mellan det offentliga och privata riskerar många att bli ensamma. Det anser den danska psykologen Ingrid Gehl. Hennes bomiljöanalys har fyrtio år på nacken – men är fortfarande användbar.

År 1970 var miljöpsykologi en relativt ny vetenskap och Ingrid Gehl reste till Italien för att studera stadslivet. Tillsammans med sin man, arkitekten Jan Gehl, såg hon hur människorna använde stadens olika rum – stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg. Då förstod de varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra.
   
Efter resan satte Ingrid Gehl upp sju principer för ett bostadsbyggande anpassat till människan. En anledning till problemen med de moderna områdena är, anser hon, att de byggdes snabbt och var planerade från början till slut; de gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. Därför borde man i stället detaljplanera mindre där det går, och lämna mer utrymme för människornas egna initiativ.
   
I analysen använde hon sig av Abraham H Maslows psykologiska behovsmodell och tog hänsyn till olika åldersgrupper. Den första, och kanske viktigaste, punkten på listan var att göra det enklare att mötas.
   
– Man kan ta Turning Torso i Malmö som exempel. Där finns det ingen övergång mellan det privata och det offentliga, vilket medför att enskilda och familjer är hänvisade till sig själva. För en del betyder det ensamhet. Att kaféer har blivit populära är ett tecken på att mänsklig kontakt behövs – men kaféer är ett överflödsfenomen för dem som har råd och för unga, säger hon.
   
I dag arbetar Ingrid Gehl med barn och skilsmässofamiljer – men är tack vare sin mans yrkesroll fortfarande insatt i miljöpsykologin. Jan Gehl skrev 1971 arkitekturklassikern Life between bumlings, där Ingrid Gehls idéer är grundläggande.
   
Ett sätt att skapa mer kontakt är, anser hon, att ta mer hänsyn till de nya mer varierande familjestrukturerna när man bygger – att många familjer inte består av klassiska mamma, pappa och två barn.
   
– Till exempel skulle andra bostads- eller byggnadsformer förenkla livet för ensamstående föräldrar eller äldre att ta kontakt och hjälpa varandra.

2. Barn i höghus har färre vänner


Ju högre hus man bygger och ju mer biltrafik man leder in i ett område, desto mindre leker barnen utomhus. Det kan bli ett problem när man i dag försöker få in många nya bostäder på en liten yta.
   
Stockholms innerstad beräknas växa med 26 000 personer om året den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för Malmö är 5 000. Pia Björklid, professor i pedagogik med miljöpsykologisk inriktning vid Stockholms universitet, är bestämt emot att bemöta befolkningsökningen med täta höghusområden. Stadsarkitekten Alexander Wolodarskis omdiskuterade planer för Norra stationsområdet i Stockholm är ett exempel som hon tar upp.
   
– Att bygga högt och tätt och hänvisa till naturområden 300 meter bort håller inte. Barn rör sig inte så långt från sin egen port. Ur ett barns perspektiv betyder höghus liten yta att leka på, dålig tillgänglighet till utemiljön, vindtunnlar och slagskuggor.
   
– Pia Björklid tillhörde, liksom Ingrid Gehl, den första vågen miljöpsykologer i Norden och studerade höghusområden på 1960-talet. På den tiden var miljöpsykologistudier mer kvantitativa än de är i dag, då forskarna ofta använder sig av en mindre grupp människor.
   
Sina observationer gjorde Pia Björklid i två av dåtidens moderna och väldigt barntäta höghusområden på Södermalm i Stockholm. Hon och hennes kolleger delade in området i små enheter, och stod på olika platser vid olika tidpunkter. De skannade av hela området. Vilka tider var barnen ute? Vad gjorde de? Var de tillsammans med någon eller på väg någonstans? De frågade också vilken våning barnen bodde på. Trots att de höga husen omgavs av stora parkområden tog de barn som bodde högre upp sig inte ut i samma utsträckning.
   
– Ju högre upp barnen bor desto mindre leker de utomhus och desto färre vänner har de, säger hon.
   
Pia Björklid ser biltrafiken som det största bekymret, både i villaområden med många barnfamiljer och i innerstaden. Att olycksstatistiken bland barn har gått ner de senaste decennierna hör ihop med att barns rörelsefrihet har minskat. Eftersom lägenheterna är större och det finns datorspel och annat som konkurrerar i dag, antar Pia Björklid att barn också leker utomhus mindre än förr. Barn skjutsas till skolan i större utsträckning än tidigare och på grund av förtätning och färre bemannade lekplatser har deras utemiljö krympt.
   
Att barn inte heller tycker om att vistas i trafiken har Pia Björklid kommit fram till i en undersökning med 100 barn, som fick skriva vad som är bra och dåligt i deras bostadsområde och på väg till skolan. Därefter fick de visa platser de valt att skriva om.
   
– Då hittade man teman, vad barnen uppskattade och vad de inte tyckte om i sin miljö. Som att biltrafiken upplevdes hotfull exempelvis. Det är viktigt för barn att kunna ta sig till skola och aktiviteter utan att behöva eskorteras av sina föräldrar. Man borde inte leda in biltrafik i de nya områdena.

3. Nära till grönskan


Det bör inte vara längre än 300 meter från bostäder till ett hyfsat stort grönområde. Annars hinner föräldrarna inte ta med sig barnen till parken varje dag.
   
– Den största missen som stadsplanerarna gör i dag är att de glömmer bort grönskan, säger Erik Skärbäck, professor i planering vid lantbruksuniversitetet i Alnarp utanför Malmö.
   
Grönområden spelar större roll än man kanske tror. Varje sekund tar människohjärnan emot elva miljoner infobitar – vilket påverkar det limbiska systemet som styr känslo- och driftslivet.
   
När du vistas bland växter får det limbiska systemet vila. Enligt stressforskning, som gjorts genom att mäta blodtryck och stresshormonet kortisol, räcker det att promenera några minuter i en park för att blodtrycket ska sjunka. Men för att stressa av på riktigt räcker inte de små parkerna, så kallade pocket parks, som har blivit vanliga i trånga innerstadsmiljöer.
   
– Det måste finnas rejäla parker utan trafikbuller. I dag klassar man bullerskyddszoner utmed vägar som grönområden – när de borde klassas som trafikyta.
   
Erik Skärbäcks kollega Patrik Grahn har kommit fram till att ju närmare grönskan man bor desto bättre mår man. Besöksfrekvensen sjunker och stressnivån ökar ju längre avståndet är.
   
– Ta Malmös innerstad, till exempel, säger Erik Skärbäck. Under lågkonjunkturen på 1930-talet anlade man stora parker. Men trots att befolkningen ökar har det inte skapats några nya större innerstadsparker sedan dess. I hela östra Malmö, där man nu ska förtäta med nya bostäder, planerar man spartanskt för grönområden. De här stadsdelarna skulle behöva att man avsatte ett helt kvarter till park.

4. Enkla detaljer skapar trygghet


En cykelbana på gatunivå är förvisso bättre än ingen cykelbana alls. Men det är större chans att du lämnar bilen hemma om cykelbanan är upphöjd och i nivå med trottoaren.
   
– Hur är cykelbanan utformad? Kan man se lekplatsen från bostaden? Tidigare har man talat om kvarter och vägar. Men mycket finns att vinna på att gå ner på detaljnivå. När människor tar beslut om att själva gå ut – eller att släppa ut barnen – grundar det sig ofta i upplevelsen av trygghet, säger Maria Johansson, som är docent i miljöpsykologi på Lunds tekniska högskola. Hon har forskat om vilka stadsmiljöer människor trivs i och sett att små detaljer är viktigare än man tror.
   
Hon har gjort så kallade visuella skattningar med grupper på 20 personer. Testpersonerna har fått gradera platser utifrån tre kriterier: trivsamhet, komplexitet och helhetsgrad.
   
Då är ett område som Gamla stan i Stockholm det som uppfattas som mest trivsamt. Det har hög komplexitet, stor variationsrikedom men är samtidigt en sammanhängande helhet.
   
Ett områdes upplevda trygghet och därmed tillgänglighet handlar också om ljus. Men även om en gata eller en park inte får vara dåligt belyst på natten handlar det oftast inte om mer ljus. Snarare om rätt ljus.

5. Bredare trottoarer en demokratifråga


Det är trafiken som bestämmer på Manhattan. Men det är få som reflekterar över det. Därför gjorde arkitektfirman Gehl architects experimentet att stänga av Park avenue under tre lördagar. Plötsligt kunde folk promenera, cykla och släppa sina barn lite.
   
– Här fick folk känna hur det kan vara i en stad utan bilar. Folk ogillar i regel förändring, men om de får upptäcka att de gillar något nytt saknar de det när det försvinner, säger David Sim, direktör för Gehl institute, innovationsenheten på Gehl architects.
   
På hundra år gamla fotografier myllrar det av människor på gator och torg. Folk var trångbodda och var tvungna att ta sig ut flera gånger varje dag för att klara av livets nödvändigheter. Under 1900-talet fick vi allt fler bekvämligheter – och människorna började se på tv, handla på stormarknader och stanna inne.
   
Men även om bostadsområdena från 1960- och 70-talen innehöll ljusa och funktionella lägenheter trivs den sociala människan bäst i småskalig arkitektur – som den ser ut i de italienska innerstäderna.
   
– I dag har vi få anledningar att vara ute. Att vi betalar hundra spänn för en fika på stan är en respons på det ensamma sätt vi lever på, säger David Sim.
   
Gehl architects vill förändra städer med småskaliga inslag. De har tagit sig an platser som miljonprogramsstadsdelen Rosengård i Malmö, men också New York – en stad som till stor del är uppbyggd med ett rutnätssystem av gator och kvarter.
   
Genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker David Sim och hans kolleger hur folk vill använda staden. Med hjälp av denna statistik kan de ta upp tävlan med trafikingenjörerna – som annars är de som får sin vilja fram.
   
– På Manhattan är de fulla trottoarerna ett stort problem. Folk kommer inte in i butiker. Det är jobbigt för människor med särskilda behov, som kollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla skulle vara perfekt, både ur trafik- och hälsosynpunkt, men är inte ens att tänka på med dagens trafiksituation.
   
Gehl architects har genom sina studier kommit fram till att 30 procent av New Yorks befolkning består av pensionärer och barn. Men på gatan utgör denna grupp bara 10 procent.
   
Helt plötsligt är bredare trottoarer en demokratifråga. Att 20 procent av befolkningen inte kan vistas i stadsmiljön kan övertyga borgmästaren att satsa på bredare trottoarer.
   
– Bilisterna, som är i minoritet, har två tredjedelar av rummets yta. På Times square är bara en tiondel av ytan till för människor. Borgmästaren vill inte förlora bilisternas röster – men genom våra undersökningar kan vi visa att bilisterna är färre än de gående.
   
Ett steg i Gehls arbete är att få igång så kallade pilotprojekt. Snabba och billiga tillfälliga insatser, som till exempel  att måla fram cykelbana  och gågata med färg, skapar direkt en mer mänsklig stad. Med sådana upplevelser kan en New York-bo bättre förstå meningen med att göra förändringar i staden.

6. Vilken är din favoritplats?

När man bygger nytt får man inte glömma dem som redan bor i området. Hur upplever de miljön och vilka platser tycker de mest om?
   
Arkitektkontoret Spacescape i Stockholm arbetar liksom Gehl architects med det offentliga rummet. Den till synes enkla undran "Vilken är din favoritplats?" är deras nyckelfråga.
   
– När vi ställer den får vi veta var det finns bra miljöer. Vi får veta vart de äldre går, till exempel, men också om det inte finns någon favoritplats i närheten av var folk bor. I miljonprogramsområden är det stor brist på attraktiva platser. Favoritplatserna ligger ofta utanför stadsdelen. När man gör en ny plan för området kan man ändra på det, säger Alexander Ståhle, landskapsarkitekt på Spacescape och doktor i stadsbyggnad.
   
Spacescape arbetar med fokusgrupper – där man gör både djupintervjuer och enklare enkäter. Man har gjort dessa så kallade sociotopundersökningar för Stockholm, Göteborg och Uppsala. Nu är det Lidköpings tur.
   
– Vi vill visa att det behövs särskild sociologisk och psykologisk kunskap när man anlägger till exempel en park, att parker inte bara är viktiga ur ekologisk synvinkel, utan att de även är värdefulla för människor.
   
Det diskuteras också om Stockholm ska växa på höjden. Som Norra stations-området?
   
– Fokus i medierna ligger på höga hus. Med det stora problemet vid Norra station är att det kommer att saknas en stor park. Vilket innebär fördubblat slitage och besöksantal i Vasaparken, som redan i dag är överfull.
   
Alexander Ståhle ser framför sig det scenario, som redan finns i både Stockholmsstadsdelarna Liljeholmen och Hammarby sjöstad.
   
– Det är extremt hårdexploaterade platser, där många barnfamiljer har flyttat in, vilket man inte trodde från början. Men det saknas bra parker. Det kommer att bli lika besvärligt att leva som barnfamilj i Norra station. Det bor lika många barn i Stockholms innerstad som det bor i hela Uppsala kommun. För att områden ska funka för barn krävs stora parker med bra lekplatser och framför allt hård reglering och nedprioritering av bilarna. Det är inte gatan som är problemet utan bilarna, det tror jag Gehl håller med om.


Checklista


Bilar.
Låt fotgängares behov går före biltrafiken. Tänk på att barn ska kunna röra sig utan en vuxen. Inbjud till att cykla istället för att köra bil.

Belysning.

Mörka gator känns otrygga. Men de får inte lysas upp med för mycket, vare sig för kallt eller för murrigt ljus.

Varierad estetik.

Människan tycker om variation. Var tjugonde meter bör fasaden byta uttryck. Golv och trottoar är viktigt. Vi tittar ner mycket och vi upplever saker upp till tre meter från marken. Det är där utsmyckningen ska vara.

Robust och flexibel.

Problemet med miljonprogrammets bebyggelse var att man såg det som färdigt, men städer är föränderliga. Däremot måste byggnaderna göras robusta och flexibla. I Bo 01 i Malmö, längs huvudstråken, är det till exempel högre tak i alla lägenheter på bottennivån, så att de ska kunna byta funktion om det behövs.

Planera mindre.
Människor tycker om att vara med och bestämma över sitt område. Fundera över vilka beslut som kan lämnas till de boende.

Bygg smått.

BO 01 i Malmö blev en framgång eftersom området är byggt hus för hus. Varje byggherre fick bara bygga ett hus. Storskaliga Örestad i Köpenhamn har inte varit så lyckat som förväntat. Höghusen och de långa raka gatorna skapar kyla och vindtunnlar.

Planera för parker.

Glöm inte stora parker och offentliga lekplatser. Planera för bilfria gator och trafikreglera med trängselskatter.


Gehls 8 bostadsbehov

1. Kontakt: Möjlighet att mötas på olika sätt.
2. Isolering: Behov att dra sig tillbaka.
3. Upplevelse: Omväxlande upplevelser nära bostaden.
4. Rörelse: Det ska finnas möjlighet att måla, göra trädgårdsarbete etcetera. Gärna med andra.
5. Lek: Det ska finnas plats för olika former av lek. Inte bara lekplatser. Barn leker gärna på andra ställen än lekplatser.
6. Strukturering: Det bör finnas detaljer på hus som skiljer dem åt, så att man lätt kan orientera sig.
7. Identifikation: Identifikation ger möjlighet att genom sin bostad uttrycka vem man är.
8. Estetik: Skönheten kan finnas i en vacker mur eller i en buske. Men det kan också handla om att bygga i bra kvalitet, så att det inte slits och blir fult.

Höghus eller bredhus?

EXTRA - Centerpartiet om höghus i Frihamnen på GP Debatt

Yimby påstås ibland vara fixerade vid höghus. Det är en lustig anklagelse eftersom vi nog är de som har det minst neurotiska förhållandet till höghus. Utifrån vårt perspektiv är det helt enkelt inte en så laddad fråga. Vi bedömer höga hus på samma sätt som låga. Skapar de en roligare, mer levande och blandad stad så gillar vi dem - annars inte.

En sådan avspänd inställning kan dock vara provocerande. GT:s arkitekturskribent Ola Nylander skrev nyligen en krönika där han pekade ut Yimby som höghusfanatiker:

Många inlägg på exempelvis Yimbus [sic] bloggar handlar om att Göteborg är omodernt för att vi inte likt Stockholm, eller Malmö, bygger höga hus. Men tyvärr för alla höghusälskare så saknas rationella, ekonomiska, tekniska eller urbana skäl för att bygga höga hus.


Nylander, som är en mycket kunnig person och vanligtvis skriver väldigt klokt om stadsplanering, måste ha läst vår blogg ytterst selektivt. Det är talande för det apoplektiska debattklimat som råder när det gäller höghus. Det här med höghus är av någon anledning oerhört känsligt för vissa.

En intressant utredning genomförs för närvarande. Den heter Höga hus på Södra Älvstranden och är tänkt som riktlinjer för höghusbyggande under de kommande årens arbete med Centrala Älvstaden. Den senaste handboken i ämnet författades 1990 på Stadsbyggnadskontorets uppdrag av arkitekurhistorikern Claes Caldenby och heter Höga hus i Göteborg - varför, var och hur samt inte minst om. Caldenby är svensk arkitekturs Grand Old Man och en internationell auktoritet inom arkitektur och stadsplanering.

Höga hus i Göteborg - varför, var och hur samt inte minst om är en spännande skrift. Den lyckas med konststycket att både vara en lärd exposé över höghusbyggandets historia internationellt och i Göteborg och en flammande stridsskrift mot något som kallas "höghusepidemin", komplett med suggestiva illustrationer av Skyskrapan brinner, Babels torn etc.



Så här går det om man bygger höghus ...och anlitar Paul Newman som arkitekt

Alla möjliga (och omöjliga) argument mot att bygga höghus tas upp i denna bok, naturligtvis även "fallossymboliken":

Det finns psykologiska experiment som visar att pojkar som får leka fritt med klossar bygger torn, medan flickorna bygger små inre rum. Till bilden av den manliga bygglekens värld hör också att pojkarna finner stor glädje i att rasera sina torn så fort de fått dem färdiga.


Caldenby påpekar dock generöst att fallossymboliken (i likhet med katastroffilmerna) "väl egentligen" inte är några argument vare sig för eller emot höghusbyggande.

En tänkvärd distinktion som Caldenby gör i texten är mellan ett "europeiskt" och ett "amerikanskt" förhållningssätt till höghus. Caldenby nämner Skandiahuset och Otterhall som exempel på en mer "amerikansk" höghusmodell i Göteborg:

I USA handlade det om högsta möjliga exploatering av enskilda tomter i kvarteren. I Europa sågs höghusen redan från början som en stadsbyggnadsfråga. De blev till landmärken i en arkitektoniskt formad plan, inte bara utbytbara delar av ett rutnät.


Det är en viktig poäng Caldenby gör, som också i förlängningen underminerar hans våldsamma generalangrepp på höghus. Varken Skandiahuset eller Otterhall framstår nämligen som några skräckexempel. De är helt enkelt högre byggnader infogade i en fungerande kvartersstruktur - precis som det ska vara alltså. Det är svårt att se att Skandiahuset eller Otterhall hade blivit mycket bättre om man hade kapat några våningar, snarare tvärtom.

Så varför skulle det då vara fel att bygga nya Skandiahus eller Otterhallar? För att det tillhör den "amerikanska" traditionen och därför är främmande för den svenska folksjälen? Det låter väl onödigt provinsiellt och inskränkt för en kosmopolitisk stad som Göteborg?



Skandiahuset - fyra våningar för högt?

Ännu märkligare blir det när man skärskådar själva definitionen av begreppet "höghus". Caldenby använder nämligen ett relativistiskt begrepp. Ett höghus är enligt honom helt enkelt ett hus som är "högre än sin omgivning". Ett femvåningshus är ett höghus om huset bredvid är tre våningar. Det är en smidig definition. Men det är också en definition som har ganska avgörande effekter för Caldenbys argumentation och hållbarheten i hans slutsatser.

Caldenby har nämligen ett förslag på en lång "checklista" för höghusbyggande, som mot bakgrund av hans definition av höghus blir närmast bisarr. Varför ställa en massa krav på just de hus som råkar avvika några våningar i höjd från sin omgivning? Varför inte ställa krav på alla hus - oavsett höjdskillnad mot omgivningen? Det blir väl inte mindre viktigt hur ett hus fungerar i staden bara för att det råkar stå bredvid ett hus med lika många våningar istället för bredvid ett hus med färre våningar?

Så här ser Caldenbys checklista ut:

1. Finns det ekonomiska argument för höghus? Är de stadsbyggnadsekonomiska, husbyggnadsekonomiska eller möjligen kommunalekonomiska? Har man prövat om samma exploatering kan åstadkommas på andra sätt? Är den högre exploateringen nödvändig?

2. Ligger höghuset trafiktekniskt lämpligt? Nära kollektivtrafik? Nära stora trafikleder?

3. Hur påverkar höghuset stadslivet? Är det offentligt tillgängligt? Har människor anledning att röra sig på gatorna runtomkring, från och till höghuset? Har de olika verksamheterna i höghuset behov av interna samband med varandra?

4. Har man anledning att tro att höghuset kommer att bidra till den egna stadens "image" på ett positivt sätt?

5. Är höghusets innehåll offentligt eller privat? Är det en viktig verksamhet som det finns allmänt intresse av att manifestera i staden?

6. Ligger höghuset på en plats i staden som är viktig att manifestera? Fungerar det som en hjälp för orienteringen? Hur förhåller det sig till gamla, inarbetade landmärken?

7. Tar höghuset tillvara en utsikt? Skymmer det utsikten för andra?

8. Finns det funktionella skäl som motiverar en stor sammanhängande enhet? Måste det i så fall vara ett höghus?

9. Om det är ett bostadshöghus: vad innehåller det för lägenhetstyper och vilka kan tänkas komma att bo där? Är utemiljön viktig för de boende? Hur är den ordnad? Lekplatser?

10. Är sol- och vindförhållanden kring höghuset studerade? Vad innebär det?

11. Är höghuset resurshushållande i jämförelse med andra lösningar?


Det var Caldenbys checklista. Det är ju överlag kloka (om än kanske omotiverat defensiva) frågor som skulle kunna ställas i samband med alla husbyggen. Det är fortfarande oklart varför detta bara skulle gälla hus som är något högre än de som står bredvid.

Om man efter noggrann prövning enligt checklistan väl har bestämt sig för att det finns skäl att bygga ett höghus bör man tänka på

att höghus måste vara väl planerade och placerade.

att
höghus och landskap kan stödja varandra.

att
höghus kan förekomma både som torn, skivor och grupper.

att
landskapssituationen på slätten, dalsidan och höjden ger mycket olika förutsättningar för höghus.


Inga konstigheter såhär långt heller. Men sedan kommer det - håll i hatten:

att höghus av både historiska och funktionella skäl inte hör hemma i kvartersstaden.

att
södra älvstranden, mellan Älvsborgsbron och Götaälvbron, av både landskaps- och bebyggelseskäl är olämplig för höghus.

att
man bör vara starkt restriktiv också i resten av älvdalen och ute på slättlandskapet (Hisingen och Fässberg).

att
lägen på bergsplatån och i de trängre dalgångarna bör prövas noga från fall till fall.

att
höghus kan få vara höga men att det inte finns någon anledning att gå över den höjd på 22 våningar som blivit en "göteborgsskala".

att
alla regler måste tillämpas med gott omdöme.


Okej? Så man får inte bygga hus som är högre än andra hus i kvartersstad, på södra älvstranden, i resten av älvdalen eller på slätten? Men man får bygga 22 våningar på Raketgatan? Nja, det är nog då det "goda omdömet" ska komma in får man förmoda. Eller som Caldenby skriver:

Enklaste sättet att undvika uppseendeväckande misstag är att säga nej till alla hus. Det vore i och för sig en förenkling. Men risken för förenkling tycks idag inte ligga i att säga nej. Det är snarare det oreflekterade husbyggandet som mode och patentlösning som är risken. Det kan leda till hus på platser där de inte alls hör hemma. Misstagen kan i sin tur bli prejudikat för nya hus.


Nej, så säger han ju naturligtvis inte. Det är jag som strukit prefixet "hög". Han pratar ju inte om alla hus utan specifikt om sådana som är något högre än de som står bredvid, dvs. "höghus". Det är sådana hus som man inte får bygga. Osvenska, uppstickande hus. Som t.ex. Otterhall.



Otterhall - före/efter checklista

Yimby gillar variation, tex när det gäller höjd. Det finns naturligtvis de som känner ett starkt behov av geometrisk enhetlighet och obrutna horisontallinjer men det är svårt att se att lite variation med nödvändighet skulle ge ett mindre upplevelserikt stadsrum. Att förespråka ett generellt förbud mot höjdvariation känns hursomhelst inte som rätt väg att gå om man vill ha en levande, dynamisk blandstad.



Östra Hamngatan före/efter totalsanering - variation kontra enhetlighet


Förhoppningsvis kommer den nya utredningen att bygga på en lite mer objektiv analys. Det viktiga för ett fungerande stadsrum är ju inte hur höga husen är - utan hur breda de är. Människor rör sig trots allt mestadels horisontellt genom staden. Långa, trista gatuplan är betydligt värre än en "arkitektoniskt inkorrekt" diff mellan takfötterna. Ska man förbjuda något så är det alltså inte höga hus utan b r e d a  hus.

Ett kvarter som består av en enda huskropp kan lätt bli mördande tråkigt, inte minst om det är konsekvent jämnhögt. Fler fastigheter per kvarter ökar förutsättningarna för variation i gaturummet även om, gud förbjude, horisontallinjen bryts. Så mitt råd blir helt enkelt: Begränsa hellre fastighetsytan än fastighetshöjden.
«
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5377 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter

VÄSTLÄNKEN OCH ALTERNATIVEN
11 September 20:20 av Mikael Bigert
Göteborgsregionens folkmängd
17 Augusti 10:48 av Matthias H.
Västlänken
16 Mars 08:59 av Erik Funck