Januari har framtiden i sitt sikte och det finns bara en väg att gå, uppåt framåt. Jag var ute i snömyllret på Backaplan i lördags och noterade att den första nybyggda våningen på Östra Kvillebäcken börjar anas ovanför marken. Även Färgfabriksgatans nya gatuutformning var under färdigställande.

Mycket händer i stan den närmaste tiden. Vår stora filmfestivalvecka börjar på fredag och på torsdag invigs det nya hotellet i stora posthuset vid Drottningtorget. Säga vad man vill om det till synes avhuggna höghuset som sticker upp ur den kvartersstora byggnaden, men visst har man piffat upp själva originalhuset och därtill den stora fonden för Drottningtorget. Här är verkligen ett bra exempel på vikten av bra fasadbelysning vilket jag skrivit om innan. Plötsligt känns Centralstationen ganska liten när det stora ståtliga posthuset ståtar likt ett Versaille i den klara januariaftonen. Nu skulle jag ju haft en bild på just detta här men har inte hunnit ta en.







Okej, jag är fortfarande lite smått irriterad över att entrén inte är symmetriskt placerad i byggnadens mitt. Jag hoppas att det finns tekniska skäl till detta. Ett lyft för torget och entrén till Göteborg är det i alla fall, snyggt jobbat. Håll utkik här i dagarna förresten då Yimby kommer att ge er en första unik inblick inifrån det nya bygget! 
Göteborgare är positiva till fler höghus i stan.

I senaste numret av Direkt Press olika stadsdelstidningar kunde man läsa om vad folk tycker om höghus i stan. Merparten av göteborgarna ställer sig positiva till fler höghus i Göteborg. Hela 47% säger "Ja, absolut" på frågan om de vill se fler höghus i Göteborg. 22% säger "Ja, men inte för många". 13% säger "Okej, men bara i centrum". Bara 21% säger klart "Nej". Hela 77% är positivt inställda till höghus av någon form alltså. Var i stan man vill att höghus byggs är det däremot lite olika åsikter om. Bland Hisingens invånare till exempel vill många att höghus byggs men bara i centrum, medan andra tycker att just Hisingen och kanske framförallt Frihamnen med omnejd passar ypperligt för höghus. 

I centrala och i stadsdelar med innerstadsambitioner ser jag inte att ett högt hus kan vara skadligt för staden. Enkel matematik pekar på motsatsen. Högre hus rymmer fler människor = vilket skapar liv på gatan. Att det sedan kanske skapas en spännande silhuett och storstadsindikerande landmärke är ju egentligen bara bonus. Däremot om det byggs som ett ensamt punkthus i den glesa staden, blir fördelarna av ett höghus inte lika många. Då tappar det lite av sin mening.






Sen har ju tunnelbanediskussionen blossat upp en aning igen, vilket är nyttigt. Faktum är nog så här att om vi vill utvecklas som en storstad och växa oss både större och starkare så måste kollektivtrafiken tas till ny nivå. Göteborgare är ju lika stressade och vi har lika mycket att göra på dagarna som i Stockholm eller London och hinner således inte med att färdas i snigelfart. Det är ju en mindre plåga att ta vagnen förbi till exempel Hagakyrkans hållplats när man har bråttom.
Alltså, utöver spårvägen även antingen en tunnelbanevariant eller högbana, vilket Yimby för ett tag sedan visionerade om i pappers-GP.



En möjlig första sträckning på en stadsbana i Göteborg. Sedan om den går på pelare eller under jord spelar ju egentligen mindre roll.



GP:s trafikskribent Ulf Nyström skriver dock ned hela tunnelbanetanken totalt genom att säga att det är "i praktiken omöjligt". Istället kontrar han med att han med att det i år ska anläggas bussfiler på Södra Vägen, i Allén och på Övre Husargatan. Det är ju jättebra, men det räcker ju inte för att lösa det stora problemet. Det verkar som att vi har intalat oss själva att tunnelbana är något totalt omöjligt. Varför? Svårt möjligen, men aldrig omöjligt. Varken tekniskt eller ekonomiskt. Så det är bra att diskussionen förs. Det vore synd om man "glömde" bort att ens ta upp frågan bara för att det nästan blivit tabu att föra tunnelbanefrågan på talan. Det är kanske på sin plats att man gör en ny utredning i fallet, ni minns kanske utredningarna på 30- och 60-talet, tredje gången gillt? En tunnelbana under stan vore väl helt underbart. Det är ju en satsning man gör på framtidens Göteborg, men måste påbörjas idag. Så att säga att "Göteborg är för litet" biter in längre, staden ska växa och för det krävs förbättring på detta området.

När Anneli Hulthén tillträdde som kommunstyrelseordförande så uttryckte hon någonstans att Göteborg inom ett visst antal år skulle fördubbla sin befolkning. Jag minns inte hur många år det var och det var måhända uttryckt med glimten i ögat. Glimt eller inte, jag vill förstora Göteborg. På tio år har Göteborgs befolkning ökat med 48.000, vilket i sig är rätt många människor. Men det går för långsamt, vi vill väl bli ännu fler! Centrum måste både bli effektivare, tätare och rymma mångt många fler människor än idag. Folk vill bo i centrum, alltså skall vi bygga just här. Staden bygger vi inifrån och ut, så skapar vi ringar på vattnet.

Enligt GP så kommer vår nye stadsarkitekt att heta Björn Siesjö. Det är bara att gratulera vår stad till ett otroligt bra val. Det är svårt att tänka sig en bättre person för detta uppdrag.

Siesjö är nämligen inte bara en skicklig arkitekt och en tydlig kommunikatör, han har också en mycket god förståelse för vad en stad är och vad som får den att fungera. Han ”fattar grejen” helt enkelt. Ett uppriktigt och djupt engagemang för hållbart stadsbyggande och en stark känsla för urbanitet och stadsliv.

Jag minns första gången jag mötte Björn Siesjö. Det var en debatt på Älvrummet om höga hus. Jag hade gått dit för att kolla läget. Siesjö och hans kollega på Kanozi hade, tillsammans med en finansiär, visat upp en idé om ett högt hus på Norra Älvstranden. Det låg något laddat i luften. Alla visste att det var ett känsligt ämne.

En välkänd arkitekturhistoriker tog till orda och beskrev ingående olämpligheten i att bygga höga hus. Argumenten var de gamla vanliga. Subjektiva smakomdömen maskerade bakom den där vaga och ogripbara begreppsapparaten som så många konservativa arkitekter och antikvarier håller sig med. Uppblandat med några av de vanliga myterna om höghus.

Siesjö hade dock svar på allt och arkitekturhistorikern blev mer och mer irriterad och röd om kinderna. Till slut drog han till med att det var ekonomiskt ohållbart att bygga höga hus, vilket föranledde finansiären att ställa sig upp och förbryllat vädja: ”Men det är ju mina egna pengar och jag vill investera i detta. Vad är problemet?”.

Arkitekturhistorikern förklarade då upprört att det inte spelade någon roll vad finansiären ville, man kunde ju inte bara bygga för att man hade lust och pengar, man var också tvungen att ha ett bra svar på frågan varför det skulle byggas. Siesjö tog då åter till orda och vände helt sonika på frågeställningen. Frågan var enligt honom inte varför, utan varför inte. Om det finns pengar och någon vill bygga och det inte finns några skäl att inte göra det, så borde det naturliga vara att bygga.

Här krockade alltså på ett illustrativt sätt två mycket olika attityder. Två helt skilda synsätt på vad en stad är för någonting. Synen på staden som avslutat konstobjekt och historisk artefakt mötte synen på staden som levande väsen och föränderlig ekologi.

Att få höra ett så kunnigt och engagerat försvar för staden som liv och rörelse, istället för död och stasis, var upplyftande. Att samma person nu blir stadsarkitekt lovar mycket gott. Yimby kommer naturligtvis att bistå vår nye stadsarkitekt så mycket vi kan i att skapa förutsättningar för mer levande tät blandstad i Göteborg.

Tack vare vår medlem Tobias Axelsson har Yimby Göteborg fått möjlighet att återpublicera en artikel från den populärvetenskapliga tidskriften Modern Psykologi 2010:4. Artikeln diskuterar olika miljöpsykologiska perspektiv på stadsplanering. I fokus ligger det synsätt på stadsbyggnad som makarna Jan och Ingrid Gehl gjort sig kända för. Jan Gehl var för övrigt nyligen i Göteborg och talade om hur vi bör tänka när vi bygger Centrala Älvstaden.

Artikeln är skriven av frilansskribenten Julia Svensson och innehåller många intressanta tankar som väcker frågor och är värda att studera vidare. Stämmer det att barn i höghus har färre vänner? Vad ställer egentligen det limbiska systemet för krav på vår stadsplanering? Behöver verkligen alla bo max 300 meter från ett kvartersstort grönområde. Hur går det i så fall att ordna?



Ett av många sätt att planera för max 300 meter till kvarterspark.

I debatten om stadsplanering finns det många tvärsäkra påståenden och det kan vara svårt att skilja fakta från faktoider. Med den samlade kunskapen hos Yimbys sofistikerade läsekrets kommer vi dock förmodligen snabbt att skilja de vetenskapliga agnarna från vetet. Håll till godo!

- - - - -

Våra storstäder är i desperat behov av fler bostäder. Men var och hur ska de byggas? Julia Svensson gör en psykologisk stadsvandring i sex etapper och upptäcker att det mesta handlar om närhet till det gröna.

1. Människor behöver plats att mötas

Människor behöver samvaro. Rätt planerad kan staden inbjuda till samtal och sociala aktiviteter. I närheten av bostäderna kan det till exempel finnas utrymme för barn att leka och för de boende att utöva meningsfulla fritidsaktiviteter. Men när man bygger bostäder utan övergång mellan det offentliga och privata riskerar många att bli ensamma. Det anser den danska psykologen Ingrid Gehl. Hennes bomiljöanalys har fyrtio år på nacken – men är fortfarande användbar.

År 1970 var miljöpsykologi en relativt ny vetenskap och Ingrid Gehl reste till Italien för att studera stadslivet. Tillsammans med sin man, arkitekten Jan Gehl, såg hon hur människorna använde stadens olika rum – stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg. Då förstod de varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra.
   
Efter resan satte Ingrid Gehl upp sju principer för ett bostadsbyggande anpassat till människan. En anledning till problemen med de moderna områdena är, anser hon, att de byggdes snabbt och var planerade från början till slut; de gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. Därför borde man i stället detaljplanera mindre där det går, och lämna mer utrymme för människornas egna initiativ.
   
I analysen använde hon sig av Abraham H Maslows psykologiska behovsmodell och tog hänsyn till olika åldersgrupper. Den första, och kanske viktigaste, punkten på listan var att göra det enklare att mötas.
   
– Man kan ta Turning Torso i Malmö som exempel. Där finns det ingen övergång mellan det privata och det offentliga, vilket medför att enskilda och familjer är hänvisade till sig själva. För en del betyder det ensamhet. Att kaféer har blivit populära är ett tecken på att mänsklig kontakt behövs – men kaféer är ett överflödsfenomen för dem som har råd och för unga, säger hon.
   
I dag arbetar Ingrid Gehl med barn och skilsmässofamiljer – men är tack vare sin mans yrkesroll fortfarande insatt i miljöpsykologin. Jan Gehl skrev 1971 arkitekturklassikern Life between bumlings, där Ingrid Gehls idéer är grundläggande.
   
Ett sätt att skapa mer kontakt är, anser hon, att ta mer hänsyn till de nya mer varierande familjestrukturerna när man bygger – att många familjer inte består av klassiska mamma, pappa och två barn.
   
– Till exempel skulle andra bostads- eller byggnadsformer förenkla livet för ensamstående föräldrar eller äldre att ta kontakt och hjälpa varandra.

2. Barn i höghus har färre vänner

Ju högre hus man bygger och ju mer biltrafik man leder in i ett område, desto mindre leker barnen utomhus. Det kan bli ett problem när man i dag försöker få in många nya bostäder på en liten yta.
   
Stockholms innerstad beräknas växa med 26 000 personer om året den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för Malmö är 5 000. Pia Björklid, professor i pedagogik med miljöpsykologisk inriktning vid Stockholms universitet, är bestämt emot att bemöta befolkningsökningen med täta höghusområden. Stadsarkitekten Alexander Wolodarskis omdiskuterade planer för Norra stationsområdet i Stockholm är ett exempel som hon tar upp.
   
– Att bygga högt och tätt och hänvisa till naturområden 300 meter bort håller inte. Barn rör sig inte så långt från sin egen port. Ur ett barns perspektiv betyder höghus liten yta att leka på, dålig tillgänglighet till utemiljön, vindtunnlar och slagskuggor.
   
– Pia Björklid tillhörde, liksom Ingrid Gehl, den första vågen miljöpsykologer i Norden och studerade höghusområden på 1960-talet. På den tiden var miljöpsykologistudier mer kvantitativa än de är i dag, då forskarna ofta använder sig av en mindre grupp människor.
   
Sina observationer gjorde Pia Björklid i två av dåtidens moderna och väldigt barntäta höghusområden på Södermalm i Stockholm. Hon och hennes kolleger delade in området i små enheter, och stod på olika platser vid olika tidpunkter. De skannade av hela området. Vilka tider var barnen ute? Vad gjorde de? Var de tillsammans med någon eller på väg någonstans? De frågade också vilken våning barnen bodde på. Trots att de höga husen omgavs av stora parkområden tog de barn som bodde högre upp sig inte ut i samma utsträckning.
   
– Ju högre upp barnen bor desto mindre leker de utomhus och desto färre vänner har de, säger hon.
   
Pia Björklid ser biltrafiken som det största bekymret, både i villaområden med många barnfamiljer och i innerstaden. Att olycksstatistiken bland barn har gått ner de senaste decennierna hör ihop med att barns rörelsefrihet har minskat. Eftersom lägenheterna är större och det finns datorspel och annat som konkurrerar i dag, antar Pia Björklid att barn också leker utomhus mindre än förr. Barn skjutsas till skolan i större utsträckning än tidigare och på grund av förtätning och färre bemannade lekplatser har deras utemiljö krympt.
   
Att barn inte heller tycker om att vistas i trafiken har Pia Björklid kommit fram till i en undersökning med 100 barn, som fick skriva vad som är bra och dåligt i deras bostadsområde och på väg till skolan. Därefter fick de visa platser de valt att skriva om.
   
– Då hittade man teman, vad barnen uppskattade och vad de inte tyckte om i sin miljö. Som att biltrafiken upplevdes hotfull exempelvis. Det är viktigt för barn att kunna ta sig till skola och aktiviteter utan att behöva eskorteras av sina föräldrar. Man borde inte leda in biltrafik i de nya områdena.

3. Nära till grönskan

Det bör inte vara längre än 300 meter från bostäder till ett hyfsat stort grönområde. Annars hinner föräldrarna inte ta med sig barnen till parken varje dag.
   
– Den största missen som stadsplanerarna gör i dag är att de glömmer bort grönskan, säger Erik Skärbäck, professor i planering vid lantbruksuniversitetet i Alnarp utanför Malmö.
   
Grönområden spelar större roll än man kanske tror. Varje sekund tar människohjärnan emot elva miljoner infobitar – vilket påverkar det limbiska systemet som styr känslo- och driftslivet.
   
När du vistas bland växter får det limbiska systemet vila. Enligt stressforskning, som gjorts genom att mäta blodtryck och stresshormonet kortisol, räcker det att promenera några minuter i en park för att blodtrycket ska sjunka. Men för att stressa av på riktigt räcker inte de små parkerna, så kallade pocket parks, som har blivit vanliga i trånga innerstadsmiljöer.
   
– Det måste finnas rejäla parker utan trafikbuller. I dag klassar man bullerskyddszoner utmed vägar som grönområden – när de borde klassas som trafikyta.
   
Erik Skärbäcks kollega Patrik Grahn har kommit fram till att ju närmare grönskan man bor desto bättre mår man. Besöksfrekvensen sjunker och stressnivån ökar ju längre avståndet är.
   
– Ta Malmös innerstad, till exempel, säger Erik Skärbäck. Under lågkonjunkturen på 1930-talet anlade man stora parker. Men trots att befolkningen ökar har det inte skapats några nya större innerstadsparker sedan dess. I hela östra Malmö, där man nu ska förtäta med nya bostäder, planerar man spartanskt för grönområden. De här stadsdelarna skulle behöva att man avsatte ett helt kvarter till park.

4. Enkla detaljer skapar trygghet

En cykelbana på gatunivå är förvisso bättre än ingen cykelbana alls. Men det är större chans att du lämnar bilen hemma om cykelbanan är upphöjd och i nivå med trottoaren.
   
– Hur är cykelbanan utformad? Kan man se lekplatsen från bostaden? Tidigare har man talat om kvarter och vägar. Men mycket finns att vinna på att gå ner på detaljnivå. När människor tar beslut om att själva gå ut – eller att släppa ut barnen – grundar det sig ofta i upplevelsen av trygghet, säger Maria Johansson, som är docent i miljöpsykologi på Lunds tekniska högskola. Hon har forskat om vilka stadsmiljöer människor trivs i och sett att små detaljer är viktigare än man tror.
   
Hon har gjort så kallade visuella skattningar med grupper på 20 personer. Testpersonerna har fått gradera platser utifrån tre kriterier: trivsamhet, komplexitet och helhetsgrad.
   
Då är ett område som Gamla stan i Stockholm det som uppfattas som mest trivsamt. Det har hög komplexitet, stor variationsrikedom men är samtidigt en sammanhängande helhet.
   
Ett områdes upplevda trygghet och därmed tillgänglighet handlar också om ljus. Men även om en gata eller en park inte får vara dåligt belyst på natten handlar det oftast inte om mer ljus. Snarare om rätt ljus.

5. Bredare trottoarer en demokratifråga

Det är trafiken som bestämmer på Manhattan. Men det är få som reflekterar över det. Därför gjorde arkitektfirman Gehl architects experimentet att stänga av Park avenue under tre lördagar. Plötsligt kunde folk promenera, cykla och släppa sina barn lite.
   
– Här fick folk känna hur det kan vara i en stad utan bilar. Folk ogillar i regel förändring, men om de får upptäcka att de gillar något nytt saknar de det när det försvinner, säger David Sim, direktör för Gehl institute, innovationsenheten på Gehl architects.
   
På hundra år gamla fotografier myllrar det av människor på gator och torg. Folk var trångbodda och var tvungna att ta sig ut flera gånger varje dag för att klara av livets nödvändigheter. Under 1900-talet fick vi allt fler bekvämligheter – och människorna började se på tv, handla på stormarknader och stanna inne.
   
Men även om bostadsområdena från 1960- och 70-talen innehöll ljusa och funktionella lägenheter trivs den sociala människan bäst i småskalig arkitektur – som den ser ut i de italienska innerstäderna.
   
– I dag har vi få anledningar att vara ute. Att vi betalar hundra spänn för en fika på stan är en respons på det ensamma sätt vi lever på, säger David Sim.
   
Gehl architects vill förändra städer med småskaliga inslag. De har tagit sig an platser som miljonprogramsstadsdelen Rosengård i Malmö, men också New York – en stad som till stor del är uppbyggd med ett rutnätssystem av gator och kvarter.
   
Genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker David Sim och hans kolleger hur folk vill använda staden. Med hjälp av denna statistik kan de ta upp tävlan med trafikingenjörerna – som annars är de som får sin vilja fram.
   
– På Manhattan är de fulla trottoarerna ett stort problem. Folk kommer inte in i butiker. Det är jobbigt för människor med särskilda behov, som kollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla skulle vara perfekt, både ur trafik- och hälsosynpunkt, men är inte ens att tänka på med dagens trafiksituation.
   
Gehl architects har genom sina studier kommit fram till att 30 procent av New Yorks befolkning består av pensionärer och barn. Men på gatan utgör denna grupp bara 10 procent.
   
Helt plötsligt är bredare trottoarer en demokratifråga. Att 20 procent av befolkningen inte kan vistas i stadsmiljön kan övertyga borgmästaren att satsa på bredare trottoarer.
   
– Bilisterna, som är i minoritet, har två tredjedelar av rummets yta. På Times square är bara en tiondel av ytan till för människor. Borgmästaren vill inte förlora bilisternas röster – men genom våra undersökningar kan vi visa att bilisterna är färre än de gående.
   
Ett steg i Gehls arbete är att få igång så kallade pilotprojekt. Snabba och billiga tillfälliga insatser, som till exempel  att måla fram cykelbana  och gågata med färg, skapar direkt en mer mänsklig stad. Med sådana upplevelser kan en New York-bo bättre förstå meningen med att göra förändringar i staden.

6. Vilken är din favoritplats?

När man bygger nytt får man inte glömma dem som redan bor i området. Hur upplever de miljön och vilka platser tycker de mest om?
   
Arkitektkontoret Spacescape i Stockholm arbetar liksom Gehl architects med det offentliga rummet. Den till synes enkla undran "Vilken är din favoritplats?" är deras nyckelfråga.
   
– När vi ställer den får vi veta var det finns bra miljöer. Vi får veta vart de äldre går, till exempel, men också om det inte finns någon favoritplats i närheten av var folk bor. I miljonprogramsområden är det stor brist på attraktiva platser. Favoritplatserna ligger ofta utanför stadsdelen. När man gör en ny plan för området kan man ändra på det, säger Alexander Ståhle, landskapsarkitekt på Spacescape och doktor i stadsbyggnad.
   
Spacescape arbetar med fokusgrupper – där man gör både djupintervjuer och enklare enkäter. Man har gjort dessa så kallade sociotopundersökningar för Stockholm, Göteborg och Uppsala. Nu är det Lidköpings tur.
   
– Vi vill visa att det behövs särskild sociologisk och psykologisk kunskap när man anlägger till exempel en park, att parker inte bara är viktiga ur ekologisk synvinkel, utan att de även är värdefulla för människor.
   
Det diskuteras också om Stockholm ska växa på höjden. Som Norra stations-området?
   
– Fokus i medierna ligger på höga hus. Med det stora problemet vid Norra station är att det kommer att saknas en stor park. Vilket innebär fördubblat slitage och besöksantal i Vasaparken, som redan i dag är överfull.
   
Alexander Ståhle ser framför sig det scenario, som redan finns i både Stockholmsstadsdelarna Liljeholmen och Hammarby sjöstad.
   
– Det är extremt hårdexploaterade platser, där många barnfamiljer har flyttat in, vilket man inte trodde från början. Men det saknas bra parker. Det kommer att bli lika besvärligt att leva som barnfamilj i Norra station. Det bor lika många barn i Stockholms innerstad som det bor i hela Uppsala kommun. För att områden ska funka för barn krävs stora parker med bra lekplatser och framför allt hård reglering och nedprioritering av bilarna. Det är inte gatan som är problemet utan bilarna, det tror jag Gehl håller med om.


Checklista

Bilar.
Låt fotgängares behov går före biltrafiken. Tänk på att barn ska kunna röra sig utan en vuxen. Inbjud till att cykla istället för att köra bil.

Belysning.
Mörka gator känns otrygga. Men de får inte lysas upp med för mycket, vare sig för kallt eller för murrigt ljus.

Varierad estetik.
Människan tycker om variation. Var tjugonde meter bör fasaden byta uttryck. Golv och trottoar är viktigt. Vi tittar ner mycket och vi upplever saker upp till tre meter från marken. Det är där utsmyckningen ska vara.

Robust och flexibel.
Problemet med miljonprogrammets bebyggelse var att man såg det som färdigt, men städer är föränderliga. Däremot måste byggnaderna göras robusta och flexibla. I Bo 01 i Malmö, längs huvudstråken, är det till exempel högre tak i alla lägenheter på bottennivån, så att de ska kunna byta funktion om det behövs.

Planera mindre.
Människor tycker om att vara med och bestämma över sitt område. Fundera över vilka beslut som kan lämnas till de boende.

Bygg smått.
BO 01 i Malmö blev en framgång eftersom området är byggt hus för hus. Varje byggherre fick bara bygga ett hus. Storskaliga Örestad i Köpenhamn har inte varit så lyckat som förväntat. Höghusen och de långa raka gatorna skapar kyla och vindtunnlar.

Planera för parker.
Glöm inte stora parker och offentliga lekplatser. Planera för bilfria gator och trafikreglera med trängselskatter.


Gehls 8 bostadsbehov

1. Kontakt: Möjlighet att mötas på olika sätt.
2. Isolering: Behov att dra sig tillbaka.
3. Upplevelse: Omväxlande upplevelser nära bostaden.
4. Rörelse: Det ska finnas möjlighet att måla, göra trädgårdsarbete etcetera. Gärna med andra.
5. Lek: Det ska finnas plats för olika former av lek. Inte bara lekplatser. Barn leker gärna på andra ställen än lekplatser.
6. Strukturering: Det bör finnas detaljer på hus som skiljer dem åt, så att man lätt kan orientera sig.
7. Identifikation: Identifikation ger möjlighet att genom sin bostad uttrycka vem man är.
8. Estetik: Skönheten kan finnas i en vacker mur eller i en buske. Men det kan också handla om att bygga i bra kvalitet, så att det inte slits och blir fult.

EXTRA - Centerpartiet om höghus i Frihamnen på GP Debatt

Yimby påstås ibland vara fixerade vid höghus. Det är en lustig anklagelse eftersom vi nog är de som har det minst neurotiska förhållandet till höghus. Utifrån vårt perspektiv är det helt enkelt inte en så laddad fråga. Vi bedömer höga hus på samma sätt som låga. Skapar de en roligare, mer levande och blandad stad så gillar vi dem - annars inte.

En sådan avspänd inställning kan dock vara provocerande. GT:s arkitekturskribent Ola Nylander skrev nyligen en krönika där han pekade ut Yimby som höghusfanatiker:



Nylander, som är en mycket kunnig person och vanligtvis skriver väldigt klokt om stadsplanering, måste ha läst vår blogg ytterst selektivt. Det är talande för det apoplektiska debattklimat som råder när det gäller höghus. Det här med höghus är av någon anledning oerhört känsligt för vissa.

En intressant utredning genomförs för närvarande. Den heter Höga hus på Södra Älvstranden och är tänkt som riktlinjer för höghusbyggande under de kommande årens arbete med Centrala Älvstaden. Den senaste handboken i ämnet författades 1990 på Stadsbyggnadskontorets uppdrag av arkitekurhistorikern Claes Caldenby och heter Höga hus i Göteborg - varför, var och hur samt inte minst om. Caldenby är svensk arkitekturs Grand Old Man och en internationell auktoritet inom arkitektur och stadsplanering.

Höga hus i Göteborg - varför, var och hur samt inte minst om är en spännande skrift. Den lyckas med konststycket att både vara en lärd exposé över höghusbyggandets historia internationellt och i Göteborg och en flammande stridsskrift mot något som kallas "höghusepidemin", komplett med suggestiva illustrationer av Skyskrapan brinner, Babels torn etc.



Så här går det om man bygger höghus ...och anlitar Paul Newman som arkitekt

Alla möjliga (och omöjliga) argument mot att bygga höghus tas upp i denna bok, naturligtvis även "fallossymboliken":



Caldenby påpekar dock generöst att fallossymboliken (i likhet med katastroffilmerna) "väl egentligen" inte är några argument vare sig för eller emot höghusbyggande.

En tänkvärd distinktion som Caldenby gör i texten är mellan ett "europeiskt" och ett "amerikanskt" förhållningssätt till höghus. Caldenby nämner Skandiahuset och Otterhall som exempel på en mer "amerikansk" höghusmodell i Göteborg:



Det är en viktig poäng Caldenby gör, som också i förlängningen underminerar hans våldsamma generalangrepp på höghus. Varken Skandiahuset eller Otterhall framstår nämligen som några skräckexempel. De är helt enkelt högre byggnader infogade i en fungerande kvartersstruktur - precis som det ska vara alltså. Det är svårt att se att Skandiahuset eller Otterhall hade blivit mycket bättre om man hade kapat några våningar, snarare tvärtom.

Så varför skulle det då vara fel att bygga nya Skandiahus eller Otterhallar? För att det tillhör den "amerikanska" traditionen och därför är främmande för den svenska folksjälen? Det låter väl onödigt provinsiellt och inskränkt för en kosmopolitisk stad som Göteborg?



Skandiahuset - fyra våningar för högt?

Ännu märkligare blir det när man skärskådar själva definitionen av begreppet "höghus". Caldenby använder nämligen ett relativistiskt begrepp. Ett höghus är enligt honom helt enkelt ett hus som är "högre än sin omgivning". Ett femvåningshus är ett höghus om huset bredvid är tre våningar. Det är en smidig definition. Men det är också en definition som har ganska avgörande effekter för Caldenbys argumentation och hållbarheten i hans slutsatser.

Caldenby har nämligen ett förslag på en lång "checklista" för höghusbyggande, som mot bakgrund av hans definition av höghus blir närmast bisarr. Varför ställa en massa krav på just de hus som råkar avvika några våningar i höjd från sin omgivning? Varför inte ställa krav på alla hus - oavsett höjdskillnad mot omgivningen? Det blir väl inte mindre viktigt hur ett hus fungerar i staden bara för att det råkar stå bredvid ett hus med lika många våningar istället för bredvid ett hus med färre våningar?

Så här ser Caldenbys checklista ut:



Det var Caldenbys checklista. Det är ju överlag kloka (om än kanske omotiverat defensiva) frågor som skulle kunna ställas i samband med alla husbyggen. Det är fortfarande oklart varför detta bara skulle gälla hus som är något högre än de som står bredvid.



Inga konstigheter såhär långt heller. Men sedan kommer det - håll i hatten:



Okej? Så man får inte bygga hus som är högre än andra hus i kvartersstad, på södra älvstranden, i resten av älvdalen eller på slätten? Men man får bygga 22 våningar på Raketgatan? Nja, det är nog då det "goda omdömet" ska komma in får man förmoda. Eller som Caldenby skriver:



Nej, så säger han ju naturligtvis inte. Det är jag som strukit prefixet "hög". Han pratar ju inte om alla hus utan specifikt om sådana som är något högre än de som står bredvid, dvs. "höghus". Det är sådana hus som man inte får bygga. Osvenska, uppstickande hus. Som t.ex. Otterhall.



Otterhall - före/efter checklista

Yimby gillar variation, tex när det gäller höjd. Det finns naturligtvis de som känner ett starkt behov av geometrisk enhetlighet och obrutna horisontallinjer men det är svårt att se att lite variation med nödvändighet skulle ge ett mindre upplevelserikt stadsrum. Att förespråka ett generellt förbud mot höjdvariation känns hursomhelst inte som rätt väg att gå om man vill ha en levande, dynamisk blandstad.



Östra Hamngatan före/efter totalsanering - variation kontra enhetlighet

Förhoppningsvis kommer den nya utredningen att bygga på en lite mer objektiv analys. Det viktiga för ett fungerande stadsrum är ju inte hur höga husen är - utan hur breda de är. Människor rör sig trots allt mestadels horisontellt genom staden. Långa, trista gatuplan är betydligt värre än en "arkitektoniskt inkorrekt" diff mellan takfötterna. Ska man förbjuda något så är det alltså inte höga hus utan b r e d a  hus.

Ett kvarter som består av en enda huskropp kan lätt bli mördande tråkigt, inte minst om det är konsekvent jämnhögt. Fler fastigheter per kvarter ökar förutsättningarna för variation i gaturummet även om, gud förbjude, horisontallinjen bryts. Så mitt råd blir helt enkelt: Begränsa hellre fastighetsytan än fastighetshöjden.

Yimby har nu lämnat in sitt yttrande över förslaget till detaljplan för Opaltorget. Vi är mycket positiva till det mesta i detta ambitiösa och arkitektoniskt intressanta förslag. Det är väldigt roligt att man vill satsa på Tynnered och att man väljer att göra det med spännande arkitektur och smart stadsplanering.





Opaltorget idag (bilder från Yimbys stadsvandring)



Opaltorget i framtiden

Förhoppningsvis försvinner inte förslagets goda idéer i den segdragna planprocess som väntar. Det finns till och med utrymme för ytterligare förbättringar av planförslaget. Yimby har föreslagit några sådana i vårt yttrande. Det handlar främst om att ta tillvara den blandstadspotential som uppstår som en följd den ökade rumsliga integreringen i planen.

Läs aktuellt planförslag
Läs Yimbys yttrande som pdf

Yttrande

YimbyGBG är mycket positiva till att området till kring Opaltorget skall förtätas. Det är mycket bra att planens inriktning har varit att ge stadsdelen ett attraktivt torg och nya mötesplatser, försöka utveckla befintliga kvaliteter och att skapa god tillgänglighet till kommunikationer. Allt detta med en identitetsskapande utformning.

Den utformning och det uttryck som byggnaderna har givits på skisserna och modellerna i planförslaget är bara att applådera. Det är glädjande att man från byggnadsnämndens och fastighetsnämndens sida har velat höja blicken och ge Opaltorget med omgivning ett nytt formspråk för att skapa identitet och markera en positiv förändring. Att man även brutit upp delar av det SCAFT-tänk som är en av stadsdelens starkaste begränsningar ser vi också som oerhört positivt.

När man nu har höjt blicken och krävt utmärkande husarkitektur undrar vi varför man inte gjort detsamma inom trafikplanering, bullerfrågor, integrering inom området fysiskt som socialt, eller följt de riktlinjerna som ställts upp för förtätning av ”Mellanstaden” i gällande översiktsplan för Göteborg? Vi anser att föreslagen detaljplan har lyckats bra med att uppfylla den vision som tagits fram av stadsbyggnadskontoret och fastighetskontoret i samarbete med de utsedda exploatörerna.

Visionen sammanfattades så här: "Opaltorget med omgivningar ska utvecklas till ett attraktivt och tryggt område av hög arkitektonisk kvalitet med goda förutsättningar för boende, sociala kontakter, kulturaktiviteter och rekreation, och goda förbindelser till staden, havet och grönområden. Opaltorget skall stärkas som stadsdelstorg för närhandel, verksamheter och service."

Visionen uppfyller många av de punkter om framtida planering som återfinns i gällande översiktsplan för Göteborg, vilket är mycket glädjande. Enligt översiktsplanen ska framtida planering i Mellanstaden åstadkomma följande:

1) En tät bebyggelse kring knutpunkter, bytespunkter och närmast kollektivtrafikens stråk ska eftersträvas.
2) Mellanstaden ska kompletteras med bostäder, arbetsplatser, service, rekreation och kultur.
3) Ej störande arbetsplatser och bostäder ska blandas där det är lämpligt.
4) Fungerande småskaliga verksamhetsområden liksom goda boendemiljöer ska värnas.
5) Värdefulla grönområden, närlek och gröna stråk ska bibehållas och utvecklas och borttagna naturvärden i tät bebyggelse ska ersättas så att förlusten kompenseras.
6) Kommunala verksamheter bör i första hand lokaliseras till de lokala torgen.
7) Nya mötesplatser ska utvecklas.
8) För att överbrygga barriärer och öka tryggheten bör befintliga bebyggelseområden länkas samman genom ny bebyggelse eller nya stråk.
9) Möjligheterna att gå och cykla inom mellanstaden och till centrala Göteborg bör förbättras.
10) Kulturhistoriska värden som tidstypiska hus eller stadsplaner ska värnas.

På några punkter känns planen otydlig och därför måste man fråga sig om det går att uppfylla visionen ännu bättre och samtidigt få med fler av de punkter om framtida planering som är uppställda i stadens översiktsplan?

Vi har valt att diskutera områdesvis och ta ut några exempel på möjligheter:

Tankarna kring funktionsblandningen i de nya byggnaderna vid Opaltorget är mycket bra. Livsmedelsbutik, café och småbutiker i markplan och stadsdelsförvaltningen och vårdcentral samt bostäder i våningarna ovanför.

Att det omslutna torget öppnar upp mot kollektivtrafikhållplatsen är också positivt. Däremot påminner den slutna torgutformningen väldigt mycket om alla de döda grannskapsenhetstorg vi har i Sverige idag. Det finns bara ett sätt att korsa torget, vilket ökar risken för att torget inte blir levande. Nu kommer nästan enbart de som har ett ärende till torget att gå här.

Skulle man kunna erbjuda en shared spacemöjlighet rakt över? Är det möjligt att flytta kvarteret ännu närmare hållplatsen så att fler gående fångas upp av torget på sin väg till och från hemmet? Finns det lokaler över till ålderdomshem, föreningsliv och kultur? Skulle husen kunna göras något högre?

Terrasshusens utformning och läge är fantastiskt. Det är roligt att man tagit hänsyn till de befintliga husen på Rubingatan. Höjdskillnaden mellan terrasshusen och Opaltorget utgör dock en barriär. När man nu gör detta stora ingrepp i berget, är det helt omöjligt att låta husen terrassera ner till nivå med parken? Detta skulle länka samman Rubingatan med Opaltorget på ett ypperligt sätt samt ge de boende i husen en gen väg till kollektivtrafik och annan service. De utvändiga trapporna och snedhissarna till de olika nivåerna/våningarna i husen kan då användas av andra som bor i stadsdelen.

Det höga huset ovanpå spårvägshållplatsen är ett fantastiskt initiativ. Det är viktigt att detta byggs i ett tidigt skede. Det borde även vara möjligt att lämna utrymme för annat innehåll än enbart bostäder.

Vi anser att det är mycket positivt att man åtgärdar den totala trafikseparering som råder i området genom att en genomfartsgata anläggs. Den nya lokalgatan och cykelvägen gör Opaltorget lättare att nå. Förmodligen skulle stadsdelen upplevas som ännu mer levande om spårområdet görs om till en stadsgata med blandtrafik. Då bryter man ner den barriär som den instängslade makadamkorridoren utgör idag, vilket möjliggör att terrasshusen kan trappas ner några våningar till och få lokaler i markplan längs den nya gatan.

Nya bostäder med lokalanpassade bottenplan skulle kunna byggas mittemot terrasshuset, längs den nya gatan. Då får man samma effekt som detaljplanen önskar eftersom att de nya bostäderna vänder sig mot parken och allén, vilket ökar insynen och tryggheten i parken. Dessutom minimerar man bullret från den nya gatan, vilket också bidrar till tryggheten i parken.

En sådan gata skulle ge förortsstadsdelen Tynnered runt Opaltorget en mer välkomnande stadsmässig karaktär. Bättre förutsättningar för lokaler i området (gata med längsgående hus) skapas, terrasskvarteret integreras bättre med ny och befintlig bebyggelse samt exploateringsgraden för området ökas markant. Eftersom hållplatsavståndet mellan Opaltorget och Smaragdgatan är kort blir restidsförlusten för spårvagnen med ett sådan förändring försumbar (ca 5 sekunder).

Med ovanstående förbättringsförslag tror vi att parken med Kastanjeallén kommer bli områdets viktigaste och mest uppskattade tillgångar, tillsammans med terrasshusen med lokaler i bottenplan, höghuset med bostäder och kontor, den nya stadsgatan och det levande torget.

För några dagar sedan kom det fram ett förslag på att bygga ett höghus i Johanneberg vid mötet mellan Viktor Rydebergsgatan och Eklandagatan, vilket har uppmärksammats på YimbyGBG:s forum. Platsen är bebyggd idag och innehåller bland annat en enligt uppgifter välbesökt dagligvaruhandel med för små lokaler. White Arkitekter har kommit med ett förslag som skulle ge större handelsutrymme och mer bostäder i detta tämligen centrala läge.

Huset skall i så fall bli 17 våningar. Direkt börjar givetvis folk gnälla över att det är så fruktansvärt högt. Intressant nog står det i GT:s artikel att "[d]en första versionen var hela sex våningar högre - men man befarade negativa reaktioner och sänkte."

Detta är ett lysande exempel på vad Lukes definierat som maktens tredje dimension; nimbyister har så stort inflytande på den politiska processen genom sitt motstånd mot förändring att deras klagosång ger effekt även innan idén presenteras!

Intressant nog ligger tomten i Övre Johanneberg, ett område planerat av funktionalisten Uno Åhrén. Området anses vara av riksintresse för sin tidstypiska, tidiga funkis (nästan varje sten, buske och bräda i Götelaborg anses vara av riksintresse så länge Göran Johansson, Svenska Mässan eller någon annan större aktör inte tycker annorlunda). Inte nog med att huset inte får synas, självklart skall det inte hota stadsbilden i området. Undrar om någon ser ironin i allt detta? Åhrén var nämligen en drivande individ bakom funktionalismens debattbok acceptera från 1931. Låt mig citera avslutningen:

Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt.

Uno Åhrén och hans läromästare Le Corbusier var ju verkligen emot höga hus som stack ut från sin omgiving, eller hur?



Stadsvision signerad Le Corbusier (notera landningsbanan i mitten)

Jag gillar inte mycket Åhrén har sagt och skrivit om något i svensk stadsplanering och arkitektur (nu är jag i och för sig inte så hemskt påläst, men i alla fall), men jag undrar om mannen inte vrider sig en smula i sin grav.

Projektet att bygga hotell i Centralposthuset har nu tagit ytterligare steg på vägen. YimbyGBG har tidigare lämnat ett yttrande om detta. Byggnadsnämnden har efter mycket kattrakande beslutat att godkänna detaljplanen. Behandlingen i Byggnadsnämnden ger en intressant inblick i det politiska systemets vardag. Så här gick det till.

Ur protokollet:

Till behandling företogs ärende angående rubricerade detaljplan inom stadsdelen Stampen.

Stadsbyggnadskontoret hade ingett en den 16 december 2008 daterad handling så lydande:

”Tjänsteutlåtande etc. bil. [Här sammanfattar SBK inkomna synpunkter och föreslår att Byggnadsnämnden godkänner detaljplanen]

M, kd, fp hade ingett en den 16 december 2008 daterad skrivelse så lydande:

”Yrkande etc. bil.



Margot Perlitz Ottosson (v) hade ingett en den 16 december 2008 daterad skrivelse så lydande:



[Förslaget från Bellman/Werner innebär att tillbyggnaden krymps ner så att den knappt syns ovanför taknocken och finns till beskådan i utlåtandet]

Under överläggning i ärendet yrkade:

ordföranden (m) i enlighet med ovannämnda yrkande,

Perlitz Ottosson återremiss i enlighet med ovannämnda yrkande,

Mats Arnsmar (s) enligt kontorets förslag.

Martin Joneskär (mp) anmälde ett tilläggsyrkande om att i planen ta bort alla möjligheter till angöring från Drottningtorget.

Sedan överläggningen förklarats avslutad framställde ordföranden propositioner på beslut om ärendets avgörande i dag eller återremiss.

Sedan propositionerna besvarats tillkännagav ordföranden att hon funnit den förstnämnda vara med övervägande Ja besvarad.

Nämnden hade alltså beslutat att avgöra ärendet idag.

Härefter ställde ordföranden propositioner på beslut om bifall till m,fp,kd-yrkandet eller kontorets förslag.

Sedan propositionerna besvarats och ordföranden tillkännagett att hon funnit den sistnämnda vara med övervägande Ja besvarad, begärdes omröstning vilken verkställdes i enlighet med följande justerade proposition:

”Den som vill att nämnden skall bifalla kontorets förslag röstar Ja, den som inte vill röstar Nej. Vinner Nej har nämnden bifallit m,fp.kd-yrkandet”.

Vid upprop röstade Arnsmar, Malm, Joneskär, Perlitz Ottosson och tjänstgörande ersättaren Niklasson Ja medan ordföranden, Lange, Fogelgren och Hellström röstade Nej.

Då omröstningen sålunda utfallit med fem Ja och fyra Nej hade nämnden beslutat bifalla kontorets förslag.

Härefter ställde ordföranden propositioner på beslut om bifall eller avslag till Joneskärs tilläggsyrkande.

Sedan propositionerna besvarats tillkännagav ordföranden att hon funnit det sistnämnda vara med övervägande Ja besvarad.

Byggnadsnämnden hade alltså beslutat:

att föreslå kommunfullmäktige att anta detaljplan för hotell i Centralposthuset, Drottningtorget inom stadsdelen Stampen, upprättad den 7 oktober 2008 och reviderad den 16 december 2008, samt att få bygglovet vid beslutsskedet tillbaka till nämnden.

Margot Perlitz Ottosson lät till protokollet anteckna skrivelse så lydande:

”Protokollsanteckning etc. bil


Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

- - -

Som synes är det viktigt med goda kunskaper i mötesteknik om man ska sitta i Byggnadsnämnden. I tjänsteutlåtandet från Stadsbyggnadskontoret ingår också redogörelser för samrådet och utställningen. Där dyker YimbyGBG:s yttrande upp som hastigast.

Ur utlåtandet:

YimbyGBG ställer sig positiva till förslaget att utveckla Centralposthuset. Göteborg är i trängande behov av fler dynamiska och levande stadsmiljöer med intressant arkitektur. För att säkerställa ett gott resultat är dock vissa grundläggande justeringar av detaljplaneförslaget nödvändiga.

1. Den föreslagna tillbyggnaden föreslås bli avsevärt högre.

2. Den arkitektoniska gestaltningen tillåts bli med uttrycksfull.

3. Tydligare säkerställande av publika funktioner i huset, tillgängliga från alla sidor av Centralposthuset.

YimbyGBG är starkt emot en rivning av Stampen 2:1 för att kunna åstadkomma parkeringsplatser.

Kommentar: Utredningen visar att höga hus i detta läge även innebär negativa konsekvenser. Eftersom varken kommunen eller intressenten har önskemål om högre hus är det inte aktuellt att pröva detta i detaljplanen. Krav kommer i bygglovprocessen att ställas på en särskilt hög kvalitet och omsorg i gestaltningen. Att detta görs är nödvändigt med tanke på läget i staden och påverkan på den befintliga byggnaden. Krav ställs även från länsstyrelsen som ger tillstånd för påverkan på byggnadsminnet. Planen medger entréer från alla sidor av huset. Det finns också entréer i det befintliga huset från alla sidor och huset får inte ändras i detta avseende. Att därtill reglera att entréerna ska hållas öppna är knappast möjligt. Förutom befintliga entréer tillkommer två stora entréer, mot väster och mot öster, vilket är positivt.

 - - -

Av någon anledning har kontoret ändrat på vår första punkt. I vårt yttrande föreslog vi att tillbyggnaden skulle "tillåtas" bli högre, dvs. att planen skulle medge det om det fanns intresse från exploatören.

Det är också viktigt att komma ihåg att alla de negativa konsekvenser som kontoret hänvisar till är av rent estetisk natur och följaktligen högst subjektiva.

Vad gäller tillgängligheten från de olika sidorna så är det en sak att planen "medger" det och om den "föreskriver" det. I vårt yttrande föreslår vi inte heller att planen ska "reglera att entréerna ska hållas öppna". Vi föreslår däremot att man säkerställer publika funktioner (vilket i sin tur förmodligen skulle leda till öppna entréer). Detta borde framgå med all önskvärd tydlighet för den som läser yttrandet.

Läs YimbyGBG:s yttrande som pdf