Utskrift från gbg.yimby.se
....

Den fulländade sågningen av Linnéstaden

I Runeberg-arkivet finns en text från 1919 som beskriver delar av dagens Linné som byggts ut 40 till 20 år tidigare. Texten är intressant för den beskriver Linnéstadens snabba utbyggnad och inte minst för att den beskriver det som hände i negativa ordalag. Arkitekturen sågas med lätt poetiska rader: "Vid anblicken av de höga husen, av vilka det ena i arkitektoniskt hänseende slår ihjäl det andra, kommer man att tänka på en iakttagares utgjutelse, när han såg en annan stads nybyggnader, vilka han kallade geometriska mardrömmar och tomma abstraktioner." Trevlig läsning.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

FFS årsmöte med Lukas Memborn direkt från arkiven

Lukas Membron från Fastighetskontoret har fått ett uppdrag att gå igenom Göteborgs gamla stadsplaner och utifrån dessa analysera möjligheter till förtätning och komplettering i framtiden. Han är nu djupt nere i arkiven och rotar och han låter medela att det både är roligt och otroligt. Ett exempel ovan på vad man kan hitta: En illustration på en bro från Stigbergstorget till Lindholmen från 1925 (vy från Oscarsgatan)!

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Västlänkens historia: En krönika utan pretentioner på att vara den Enda sanningen. Del 2.

Under rubriken Krönika publicerar vi opinionsmaterial som uttrycker författarens personliga ståndpunkter, vilka inte nödvändigtvis är Yimbys officiella hållning i frågan. Del 2 som handlar om tiden 2000-2009 är en fortsättning från Del 1 som handlade om tiden 1980-1999.

Från Förstudien.

Del 2: När tågtunneln gick in i processen

...det var alltså dags att rycka upp sig och gå in i den formella processen.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Vår stad

Det här är sista delen av Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia, men diskussionen fortsätter säkert, på ett eller annat sätt...



Frågan den här boken leder fram till är förstås hur vår stad ska byggas. Den gigantiska anläggning efterkrigstiden byggt kan inte hantera den befolkningstillväxt Stockholm haft sedan ett kvarts sekel tillbaka och som inte visar några tecken på att mattas. Morgondagens Stockholm måste helt enkelt se annorlunda ut.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

På väg mot Utopia

*EXTRA* Läs Ola Anderssons debattartikel i DN *EXTRA*

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...

"Projekt till bostadsområde" - illustration ur acceptera (1931)
Den modernistiska arkitekturen kunde skapa bilder av moderniteten som speglade tiden. Men det modernistiska stadsbyggnadsprojektets försök att skapa en ny, en gång för alla bestämd, form för själva moderniteten var på förhand dömt att misslyckas. /.../ Modernismens dröm om den en gång för alla färdigbyggda staden är oförenlig med själva moderniteten.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Fallet Stockholm

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...



 

Stockholm är ett maktcentrum i en från början öde trakt med ett närmast kolonialt förhållande till sin omgivning. Stadens förhållande till Sverige är allt annat än konfliktfritt. Snarare än att vara en självklar del av kulturen i det land det styr över, har Stockholm alltid varit besatt av hur det uppfattas utifrån. Viljan att manifestera sig inför sin omvärld har tagit sig drastiskta uttryck i de epoker då resurser har funnits.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Krönika: Göta Lejon and the Strange Fate of Olskroken

Jan Jörnmark ger oss en fascinerande ekonomisk-historisk bakgrund till varför Olskroken (och stora delar av Göteborg) ser ut som det gör idag och vilka möjligheter som finns i framtiden om man vågar lyfta blicken.

Göta Lejon är sannolikt det företag som betytt mest för det moderna Göteborgs framväxt. När Göteborgspolitikerna 1960 skapade ett halvkommunalt saneringsföretag beseglade man egentligen sju-åtta stadsdelars öde. Louis Campanello, som var företagets VD, var en analytiskt driven person som dessutom skrev flera böcker om sin syn på stadsomvandling.

Böckerna är tydliga och bra, vilket gör att man snabbt kan ta sig fram till grunden för den korporativistiska totalsaneringsfilosofin. Ingen prisdrivande konkurrens skulle råda mellan olika köpare, och de olika stadsdelarna delades på ett ”rättvist” sätt mellan olika ägare: Riksbyggen fick ta Masthugget, privata byggherrar fick Nordostpassagen och Annedal, och allmännyttan kontrollerade bland annat stora delar av Landala, Gårda och Olskroken.



Alla bilister hänvisas varmt till…

Men jag ska återkomma till Campanello och Lejonet i en senare artikel, och i stället börja i den andra änden: när man väl hade bestämt sig för stegvis totalsanering betydde det att både stadsdelarnas saneringsordning och byggherre fick stor betydelse för hur området skulle se ut när det återbebyggdes. Under åren fram till 1970 rådde det en exceptionell bostadsbrist, och alla lägenheter som byggdes kunde omedelbart säljas eller hyras ut.

Från och med 1971-1972 förändras det här: villamarknaden och kranskommunerna tar över, och helt plötsligt har Göteborg tusentals tomma lägenheter, framförallt i Nordost. Men även centrala delar har jättebekymmer. Riksbyggen kan inte sälja stora delar av Nya Masthugget, och får istället bli hyresvärd under några decennier.



…grävskopan orkade inte klättra hela vägen uppför backen…

De allmännyttiga bostadsbolagen hamnar i en jättekris och stadens samförståndsinriktade kommunpolitiker måste under 1970-talet hantera en rad krissituationer. Nybyggda tomma lägenheter kombineras med arvet efter Göta Lejon: förfallna stadsdelar som inte hunnit saneras. Till råga på allt drar varvskrisen igång på allvar efter 1973, och mellan 1970-1985 faller Göteborg från 465 000 till 425 000 invånare. Där har ni nu scenariot när de återstående stadsområdena - Haga, Olskroken, Gårda, Hängmattan i Majorna, Skansen Kronan - ska saneras.

I de här stadsdelarna blir ett par drag tydliga: rivningshusen fick stå kvar länge, och när de revs blev ödetomterna ofta kvar under flera decennier. I en del fall har de rentav blivit stående så länga att de idag uppfattas som självklara inslag i stadsbilden. Försök att återbebygga dem möts inte sällan av protester av olika slag. Det gör också att Göteborg på ovanligt många ställen mynnar ut i tomrum och parkeringsplatser, vilket gör att de olika stadsdelarna skärmas av från varandra på ett sätt som verkar obegripligt.

 

...stadens fäder bestämde sig för att helga platsen åt bilismen…

Det var förresten den här kaos-staden jag flyttade ned till 1978, och i ett radioprogram häromåret beskrev jag den tidens Olskroken som en ”western-kuliss”, vilket stämmer rätt bra med verkligheten. Buslivet runt Tages Taverna var ökänt och när väl tvångsevakueringarna genomförts stod husen öde. Det såg likadant ut i Haga och på en del håll i Majorna och på Linnégatan: husen stod helt enkelt tomma – vilket förstås ledde till en och annan brand.


 
…tanken på att någon skulle behöva sno Statoil-platser känns bisarr…

Det här förklarar också att intresset för hård exploatering var försvunnet under stora delar av 1970- och 1980-talet, och även varför politikerna var så exceptionellt ointresserad av många nya lägenheter på till exempel Prippstomten och Porslinsfabriken: det var kommunen som hade hamnat med Svarte Petter när marknaden vek, i form av tusentals tomma lägenheter. En ökad konkurrens på en vikande marknad var inte direkt det första som kommunalråden önskade sig om morgnarna. Den tidens politiker var sällan negativa till stenhårda miljö- och bullernormer, som kunde hjälpa till så att oönskade hus inte byggdes.



…gatulivet är ganska svagt i nya Olskroken…


Exploateringstalen blev med andra ord låga, och för Olskrokens del funderade man 1974-1975 på verkligt drastiska åtgärder. Faktiskt var det så att det fanns en falang bland de kommunala politikerna som ville göra en park av hela dagens stadsdel, vilket ju i sig leder till en intressant tanke: i den logiska fulländningen skulle utspridningen fungera på så sätt att alla värden i city försvann. Befolkningen befinner sig sedan i villor miltals utanför det gamla centrum, som långsamt rivs och växer igen. Vi har ett sådant exempel i västvärlden, för det är dit som Detroit verkar vara på väg.



…soffbutikerna från 1930-talet räddar Norra Gubberogatan…


Så illa gick det inte med Göteborg, men det vi istället fick var en mycket låg exploatering av Olskroken. Mindre än hälften av lägenheterna blev kvar efter nybyggnationerna, och när man går runt i stadsdelen förstår man varför. Här finns så mycket lågexploaterade p-platser och grusplaner att man baxnar. Följderna av de lågt räknat 500 lägenheter som inte byggs blir stora. ”Nya Olskroken” får en relativt begränsad köpkraft, vilket gör att centrumet blir ganska svagt.

Det känns lite ironiskt att det som påstås ha varit stadens affärstätaste område på 1950-talet idag ser ut som det gör på de här bilderna. Det blir helt enkelt inte mycket dödare än så här. Rör man sig i in områdena behöver man inte många minuter för att förstå vilken sida runt Olskrokstorget som är den mest attraktiva. På Kobbarnas väg finns Cyrano och flera andra restauranger och uteserveringar. Bakom det stiliga på p-huset på torgsidan sitter däremot parkbänksgänget och läskar näbben.

 

…livet har återvänt på båda sidorna av Olskrokstorget…

Det märks med andra ord ganska väl att en tredjedel av Olskroken egentligen aldrig blev återuppbyggd. Det skapar å andra sidan stora möjligheter, om det skulle gå att klara bullernormerna med modern byggteknik. Kanske är det idag möjligt att återskapa landshövdingehusen i det helt tomma kvarteret borta vid Tidblads? Skulle dessa i så fall kunna kombineras med något/några höga punkthus i de halvkvarter som förvandlats till parkeringsplatser? Skulle vi bara för formens skull anta 500 lägenheter med 750 personer, skulle den här delen av Olskroken tillföras ett rejält ökat underlag för restauranger, butiker med mera.



…inte heller den södra delen av Olskroken riskerar att drabbas av p-plats brist…

Men det stannar egentligen inte där, för som vi ser av bilderna kapslas även den södra delen av Olskroken/Gubbero in av jättelika p-platser och gamla bensinstationsfundament. Planer för återbebyggandet av delar av det här området har som vi vet funnits och rimligen kan de vidsträckta ödetomterna bli en jättetillgång framöver. Tar man hänsyn till att omgivningen på andra sidan Olskroksmotet förändras snabbt när Norra Gårda och Friggagatan byggs ut, är det här ett av stadens allra naturligaste inre expansionsområden.



…här slapp vi en pinsam och provinsiell skyskrapa häromåret, till miljön och bilisternas glädje.

Självfallet kan man då också se en framtid när den här delen av Göteborg växer ihop och lever upp riktigt rejält, samtidigt som det ger oss möjligheter att åtminstone reparera några av såren från den stora stadsskövlingens tid.

Amerikahuset – en undangömd pärla





I och med programförslaget för Norra Masthugget finns det anledning till att fördjupa sig lite kring denna magnifika byggnad, som på sant Göteborgsmanér slarvats bort på så många sätt.



Bygget påbörjades 1919 för Svenska Lloyd efter ritningar av Arvid Bjerke och F O Peterson, som verkstad och lagerbyggnad (!), men projektet avstannade under krisåret 1921. Två år senare tog Svenska Amerika Linien över (därav namnet: Amerikahuset) och färdigställde byggnaden 1925, fast nu som personalbostäder, kontor och tvätteri för rederiet.

Byggnadens monumentala framsida riktades mot väster - väl synlig för Amerikabåtarna - och gestaltades i en tidstypisk klassicism, som med sina massiva pilastrar och reliefer för tankarna till antikens tempel. Åt öster (baksidan) avsåg man en eventuell fortsättning, som dock aldrig blev av, vilket ger byggnaden en oavslutad karaktär sedd från det hållet (vilket de flesta tyvärr gör).



Älven var stadens pulsåder, och Amerikahusets placering måste ha setts som självklar, men efter att den livliga verksamheten längs Masthuggskajen flyttats ut till den nya Skandiahamnen, och ersatts av Stena Lines mer inåtvända färjeområde vid tidigt 70-tal, så ter den sig inte längre lika självklar. Oscarsledens dragning några år senare förstärker detta ännu mer, och staden har sedan dess fjärmat sig från älven. Idag är Amerikahuset i princip marginaliserat, skymt från alla håll och kanter, av allt som tänkas kan: träd, vägskyltar, elskåp, bullerplank ad infinitum.



Posthuset har Drottningtorget och Konstmuseet har hela Avenyn vid sina fötter: En monumentalbyggnad behöver plats! Det som omgärdar Amerikahuset går dock mot det mer klaustrofobiska slaget. Sätt det i relation till Stockholms Konserthus, vars framsida först var tänkt att ligga mot Sveavägen, och hade inte gett den monumentala prägel vi kan se idag, om det inte varit för Gunnar Asplunds pläderande för en placering mot Hötorget. Frågan är vad han skulle sagt om han fått se Amerikahuset idag?



Barlastplatsen är egentligen ett ganska sorgligt kapitel i Göteborgs historia; den är ett tidsdokument över en era då även ganska oansenliga verksamheter, som Amerikahuset, eller den nationalromantiska avloppspumpsstationen bredvid, bemödades med ett genomarbetat yttre.

Utvecklingen går idag i motsatt riktning, men det minsta vi i vår sparsamma tidsålder kan göra är att ta hand om dessa byggnader – ta tillvara på dess potential – och framförallt låta människor kunna se dem, ge dem anledningar att vistas där (redan idag finns en restaurang och funktionsblandning), ta bort allt onödigt som skymmer byggnaden, skapa en riktig plats, och på sikt kan man göra något åt Oscarsleden, spårvagnsdragningar och broförbindelser vid Stigbergstorget. Om byggnaden någonsin skall kunna komma till sin rätt igen, så är det först när staden återerövrat närheten till älven.
«
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5338 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter