Utskrift från gbg.yimby.se
....

Avgrunden

På fredag 28 oktober släpps Jan Jörnmarks och Annika von Hausswolffs omtalade bok Avgrunden. Det är en fascinerande resa som tar läsaren över hela världen i spåren av den globala kapitalismens skapande förstörelse. Från Detroit till Östasien, Las Vegas och Kalmar. Vilka lärdomar kan vi dra? Hur ser framtiden ut? Här nedan skriver Jan Jörnmark själv om boken.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Krönika: Göta Lejon and the Strange Fate of Olskroken

Jan Jörnmark ger oss en fascinerande ekonomisk-historisk bakgrund till varför Olskroken (och stora delar av Göteborg) ser ut som det gör idag och vilka möjligheter som finns i framtiden om man vågar lyfta blicken.

Göta Lejon är sannolikt det företag som betytt mest för det moderna Göteborgs framväxt. När Göteborgspolitikerna 1960 skapade ett halvkommunalt saneringsföretag beseglade man egentligen sju-åtta stadsdelars öde. Louis Campanello, som var företagets VD, var en analytiskt driven person som dessutom skrev flera böcker om sin syn på stadsomvandling.

Böckerna är tydliga och bra, vilket gör att man snabbt kan ta sig fram till grunden för den korporativistiska totalsaneringsfilosofin. Ingen prisdrivande konkurrens skulle råda mellan olika köpare, och de olika stadsdelarna delades på ett ”rättvist” sätt mellan olika ägare: Riksbyggen fick ta Masthugget, privata byggherrar fick Nordostpassagen och Annedal, och allmännyttan kontrollerade bland annat stora delar av Landala, Gårda och Olskroken.



Alla bilister hänvisas varmt till…

Men jag ska återkomma till Campanello och Lejonet i en senare artikel, och i stället börja i den andra änden: när man väl hade bestämt sig för stegvis totalsanering betydde det att både stadsdelarnas saneringsordning och byggherre fick stor betydelse för hur området skulle se ut när det återbebyggdes. Under åren fram till 1970 rådde det en exceptionell bostadsbrist, och alla lägenheter som byggdes kunde omedelbart säljas eller hyras ut.

Från och med 1971-1972 förändras det här: villamarknaden och kranskommunerna tar över, och helt plötsligt har Göteborg tusentals tomma lägenheter, framförallt i Nordost. Men även centrala delar har jättebekymmer. Riksbyggen kan inte sälja stora delar av Nya Masthugget, och får istället bli hyresvärd under några decennier.



…grävskopan orkade inte klättra hela vägen uppför backen…

De allmännyttiga bostadsbolagen hamnar i en jättekris och stadens samförståndsinriktade kommunpolitiker måste under 1970-talet hantera en rad krissituationer. Nybyggda tomma lägenheter kombineras med arvet efter Göta Lejon: förfallna stadsdelar som inte hunnit saneras. Till råga på allt drar varvskrisen igång på allvar efter 1973, och mellan 1970-1985 faller Göteborg från 465 000 till 425 000 invånare. Där har ni nu scenariot när de återstående stadsområdena - Haga, Olskroken, Gårda, Hängmattan i Majorna, Skansen Kronan - ska saneras.

I de här stadsdelarna blir ett par drag tydliga: rivningshusen fick stå kvar länge, och när de revs blev ödetomterna ofta kvar under flera decennier. I en del fall har de rentav blivit stående så länga att de idag uppfattas som självklara inslag i stadsbilden. Försök att återbebygga dem möts inte sällan av protester av olika slag. Det gör också att Göteborg på ovanligt många ställen mynnar ut i tomrum och parkeringsplatser, vilket gör att de olika stadsdelarna skärmas av från varandra på ett sätt som verkar obegripligt.

 

...stadens fäder bestämde sig för att helga platsen åt bilismen…

Det var förresten den här kaos-staden jag flyttade ned till 1978, och i ett radioprogram häromåret beskrev jag den tidens Olskroken som en ”western-kuliss”, vilket stämmer rätt bra med verkligheten. Buslivet runt Tages Taverna var ökänt och när väl tvångsevakueringarna genomförts stod husen öde. Det såg likadant ut i Haga och på en del håll i Majorna och på Linnégatan: husen stod helt enkelt tomma – vilket förstås ledde till en och annan brand.


 
…tanken på att någon skulle behöva sno Statoil-platser känns bisarr…

Det här förklarar också att intresset för hård exploatering var försvunnet under stora delar av 1970- och 1980-talet, och även varför politikerna var så exceptionellt ointresserad av många nya lägenheter på till exempel Prippstomten och Porslinsfabriken: det var kommunen som hade hamnat med Svarte Petter när marknaden vek, i form av tusentals tomma lägenheter. En ökad konkurrens på en vikande marknad var inte direkt det första som kommunalråden önskade sig om morgnarna. Den tidens politiker var sällan negativa till stenhårda miljö- och bullernormer, som kunde hjälpa till så att oönskade hus inte byggdes.



…gatulivet är ganska svagt i nya Olskroken…


Exploateringstalen blev med andra ord låga, och för Olskrokens del funderade man 1974-1975 på verkligt drastiska åtgärder. Faktiskt var det så att det fanns en falang bland de kommunala politikerna som ville göra en park av hela dagens stadsdel, vilket ju i sig leder till en intressant tanke: i den logiska fulländningen skulle utspridningen fungera på så sätt att alla värden i city försvann. Befolkningen befinner sig sedan i villor miltals utanför det gamla centrum, som långsamt rivs och växer igen. Vi har ett sådant exempel i västvärlden, för det är dit som Detroit verkar vara på väg.



…soffbutikerna från 1930-talet räddar Norra Gubberogatan…


Så illa gick det inte med Göteborg, men det vi istället fick var en mycket låg exploatering av Olskroken. Mindre än hälften av lägenheterna blev kvar efter nybyggnationerna, och när man går runt i stadsdelen förstår man varför. Här finns så mycket lågexploaterade p-platser och grusplaner att man baxnar. Följderna av de lågt räknat 500 lägenheter som inte byggs blir stora. ”Nya Olskroken” får en relativt begränsad köpkraft, vilket gör att centrumet blir ganska svagt.

Det känns lite ironiskt att det som påstås ha varit stadens affärstätaste område på 1950-talet idag ser ut som det gör på de här bilderna. Det blir helt enkelt inte mycket dödare än så här. Rör man sig i in områdena behöver man inte många minuter för att förstå vilken sida runt Olskrokstorget som är den mest attraktiva. På Kobbarnas väg finns Cyrano och flera andra restauranger och uteserveringar. Bakom det stiliga på p-huset på torgsidan sitter däremot parkbänksgänget och läskar näbben.

 

…livet har återvänt på båda sidorna av Olskrokstorget…

Det märks med andra ord ganska väl att en tredjedel av Olskroken egentligen aldrig blev återuppbyggd. Det skapar å andra sidan stora möjligheter, om det skulle gå att klara bullernormerna med modern byggteknik. Kanske är det idag möjligt att återskapa landshövdingehusen i det helt tomma kvarteret borta vid Tidblads? Skulle dessa i så fall kunna kombineras med något/några höga punkthus i de halvkvarter som förvandlats till parkeringsplatser? Skulle vi bara för formens skull anta 500 lägenheter med 750 personer, skulle den här delen av Olskroken tillföras ett rejält ökat underlag för restauranger, butiker med mera.



…inte heller den södra delen av Olskroken riskerar att drabbas av p-plats brist…

Men det stannar egentligen inte där, för som vi ser av bilderna kapslas även den södra delen av Olskroken/Gubbero in av jättelika p-platser och gamla bensinstationsfundament. Planer för återbebyggandet av delar av det här området har som vi vet funnits och rimligen kan de vidsträckta ödetomterna bli en jättetillgång framöver. Tar man hänsyn till att omgivningen på andra sidan Olskroksmotet förändras snabbt när Norra Gårda och Friggagatan byggs ut, är det här ett av stadens allra naturligaste inre expansionsområden.



…här slapp vi en pinsam och provinsiell skyskrapa häromåret, till miljön och bilisternas glädje.

Självfallet kan man då också se en framtid när den här delen av Göteborg växer ihop och lever upp riktigt rejält, samtidigt som det ger oss möjligheter att åtminstone reparera några av såren från den stora stadsskövlingens tid.

Den fulfina staden

Kvillestan omkring 1995. En fin majdag då man med ett konstant lyckorus njuter av försommarens första värme och eftermiddagssolen som försiktigt bränner mot bleka smalben. Dagarna är ljuvligt långa. Den stora svarta porten står för dagen på glänt och jag och min kamrat smyger in. Förväntansfulla och med leenden på läpparna kliver vi rakt in i en annan värld. Vi har lämnat staden bakom oss och kommit in i den stora borgen vi alltid fantiserat om. Väl inne på borggården står ett antal slitna soffor, en gammal rostig damcykel och några vildkaniner som hastigt tittar upp för att sedan springa vidare mot den lockande bäcken. En lummigt omgiven bäck, eller snarare kanal, likt en vallgrav runt vår borg. Långt utanför vår nyupptäckta värld kan vi höra den stora trafikleden dåna, men här inne är det lugnt. Det är bara att konstatera, vi har kommit till ett litet paradis på jorden.
Inte långt efter att vi tagit oss in i denna borg hör vi ett par andra ungar bakom oss vid porten. De har nämligen hängt dit ett hänglås, vi är inlåsta. Enda sättet att ta sig ut är att ta sig över vattnet. Men det bryr vi oss inte så mycket om för tillfället. Vi har ju just påbörjat vår upptäcksfärd på detta fascinerande ställe. Inne i den stora byggnaden av göteborgstegel tar vi oss upp för trapporna. Vi möts av stora salar med ännu fler soffor och överallt ligger utslängda papper i A4-format, ölburkar, sprayburkar, graffitiprydda väggar, krossat glas och porslin. Vi befann oss i hjärtat av den gamla porslinsfabriken i Kvillestan. Här inne fanns övergivna, förbjudna, livsfarliga och fantasieggande utrymmen som räckte och blev över för en hel barndom. Jag minns inte hur vi tog oss ut sedan, men det var i alla fall inte genom samma väg som vi kom in.

Rörstrands gamla porslinsfabriksbyggnad vid Herkulesgatan finns tyvärr inte längre kvar, den revs för ett antal år sedan efter många års förfall och ett dussintal bränder. Olyckligt att man inte kunde rusta upp denna magnifika byggnad istället för att bygga helt nya och långt ifrån jättecharmiga hus. I början var det åtminstone tal om att återanvända teglet i de nya husen, men det blev det ingenting av. Jag har i alla fall sparat en tegelsten därifrån som ligger hemma, som ett minne.






Som ett slott för det hisingska för längesedan störtade kungariket.




Porslinsfabriken var i mångas ögon lite av en skam för Hisingen och ingen värdig silhuett som mötte fastländarna som kom åkandes över Göta älvbron på väg till det glada Backaplan. Visste man inte bättre så kunde man faktiskt få för sig att denna lilla del av Hisingen var en lokal krigszon. Fasaderna påminde lite om de man kan se på fotografier från det bombade Berlin. Personligen tyckte jag dock att det var fasansfullt vackert. Fulfint i allra högsta grad! 


Fulfina miljöer är väl dock inget man varken kan eller ska skapa, det är något som växer fram med tiden. Men det finns ju även fulfinhet som inte bygger på övergivenhet. Jag tänker till exempel på levande hamnmiljöer, viss industri, infrastruktur och äldre och välingångna stadsmiljöer. Det är ju just den levande och varierade miljön som vi ofta eftersträvar, inte minst här i Yimby. Jag tror att vi kan uppnå en vettig fulfin (eller bara finfin) och levande miljö genom att sluta totalsanera och börja ta vara på den stad vi har idag när vi bygger vidare på den.
Säg att vi har ett område som är slitet och i behov av upprustning, kanske tillochmed övergivna lokaler och byggnader. Vad är då smartast att göra? Riva ned alltihop och bygga splitternytt, det har vi gjort några gånger innan (Annedal, Landala, Olskroken och så vidare). Eller ska vi försöka se över vad vi har för någonting i området som man skulle kunna ta vara på? Ja, det vore väl en bra idé kan man då säga. Man kan plocka bort, riva, de byggnader som är värst åtgångna och fylla på med nya. På så sätt får vi en stad som lever vidare och samtidigt har kvar sin historia. Dessutom får vi en intressant och för ögat förhoppningsvis vackrare stad. Detta är ju inget nytt, detta har ju många förklarat på bättre sätt än så här.




Våra ståtliga kranmonster sätter sin prägel på stadens silhuett. Plockar man bort dem så försvinner en betydande del av den göteborgska miljön. Som levande jätteskulpturer mitt i vår stad.



Därför blir man ju rädd när man ser att en av de stora kranarna är halvt nedmonterad. Upp igen vettja! 



Östra Kvillebäcken. Tänk, en tag från 1985 som fortfarande fått stå orörd. Det hör inte till vanligheten i en nolltoleransstad som vår. Ett tecken på att området varit fullständigt oprioriterat, på lite gott och en del ont. Fulfint och smått historiskt.




Innergård i Östra Kvillebäcken strax innan grävskoporna.



Fulfinfunkis på Friggagatan innan rivningarna. 



En enligt mig ganska vacker järnvägsbro av stål monteras ned för några år sedan. Vid Frihamnen. Kunde gott sparats, vem vet vad den kunde ha använts till. Om inte annat som ett historiskt inslag i den i framtiden nya stadsbilden på Hisingen.




Innerhamnen, ojojoj vad man kan trivas om man gillar fulfina miljöer.



Har alltid tyckt om den där målningen. I övrigt så ser jag fram emot när området förtätas, skulle vara kul om man kunde bevara målningen dock. Vad den föreställer har jag aldrig förstått, en kypare?  



Kommersens färgglada tegelbyggnad vid Masthuggstorget.




Färjenäs färgglada färjeläge.



Övergivna platser tycker nog de flesta är spännande i någon form. Populärt är det ju i alla fall, det har Jan Jörnmark bevisat genom sina omtyckta böcker. Övergivna platser lockar av flera anledningar. För mig handlar det om en blandning av fantasi, historienyfikenhet och för att det ofta är vackert. Fast övergivna och förfallna platser är ju ingenting man bör eftersträva att få fler av eftersom det är ett tecken på att någonting gått åt skogen och folk kanske förlorat arbete, bostad och så vidare. Men det finns mindre övergivna inslag värda att spara, särskilt i en gammal industristad som vår. Det kan gälla gamla kranar och räls i hamnen, fasader, skyltar, gammalt klotter, betongbunkrar, broar och så vidare. Ofta tas saker bort för att de inte längre används. I många fall skulle det vara kul om man kunde behålla det som inte längre använts, tills dess att något bättre ändamål för platsen eller föremålet finnes. Ett gott exempel på en övergiven men sparad sak i Göteborg är Eriksbergs bockkran. Men man skulle kunna ta vara även på mindre saker än jättekranar.




Tredje långgatans låga fulfina bebyggelse ger området annorlunda lokaler och bidrar till en kul stadsmiljö.


Det är inte bara för att det är vackert som fulfina inslag i staden lockar. Dessa områden, om de är levande, lockar med intressanta och varierande innehåll. Här finns ofta lite annorlunda verksamheter som inte skulle kunna klara sig i tipp topp-fräscha och välskötta kvarter där hyror är högre. Andra långgatan har länge varit känt som en sådan gata, även om hyrorna antagligen stiger även här. Långgatorna är synd att kalla förfallna för det är de absolut inte, men de har en patina som många andra gator saknar. Det skulle kunna ha funnits spår av något liknande även i Östra Kvillebäcken, om än i annorlunda skepnad, om man sparat några byggnader och införlivat med det nya. Något man förresten ännu inte har fått tummen ur att börja bygga. Vi har dock chansen att göra något bra i resterande områden runt Backaplan, på Ringön, i Gamlestan, Kungssten, Mölndalsvägen och så vidare. Vi har gott om fulfinhet som bara väntar på att bli en del av den levande staden.



(Vad som är fint, fult, fulfint och så vidare är ju såklart individuellt och kan variera. )

Övergivna riksintressen

Under det senaste året har det förts flera livaktiga diskussioner på Yimby Stockholm och Yimby Göteborg om Riksintresset för Kulturmiljövården, som blivit en allt viktigare del av förnyelsen av våra innerstäder. Den här artikeln är en bearbetad version av ett inlägg som gjordes i en av de debatterna. Den är helt enkelt ett försök att reda ut begreppet kultur, och hur våra kulturyttringar avspeglas i det byggda rummet.

Att förstå begreppet har visat sig viktigt eftersom i stort sett alla svenska innerstäder av betydelse är klassade som "Riksintressanta". Det gör att i princip alla försök till central förtätning kommer att påverkas av hur Riksintresset används framöver. Dessutom framhåller Riksantikvarieämbetet på sin hemsida också att "…värdena av riksintresse kan också skadas av åtgärder som ligger utanför [dess] gräns."



Här spelades det allsvensk bandy på 1960- och 70-talen…


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Stadsvandring i Linné - bildspecial







Många var de göteborgare som vallfärdade till Järntorget för att delta i den åttonde Yimbyvandringen. Närmare bestämt 38 personer kom och därmed slogs det tidigare rekordet från Backaplanspromenaden. En bidragande orsak till de många besökarna var säkert att guide på vandringen var Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia tillika författare av succéböckerna om Övergivna platser. För närvarande även aktuell med sin nya bok Övergivna planer.


Jan ledde oss på en promenad i det vackra sensommarvädret genom Linnéstan där han tillbringat en stor del av sitt liv. Vi fick vara med om en spännande promenad genom förändringarnas och ombildningarnas Linné. Från utgångspunkten Järntorget gick vandringen vidare upp längs Linnégatan, till Hagabion, till Sveaplan och slutligen upp på det omstridda Skansberget. Ämnet för kvällen var förändring, gentrifiering och riksintressen. Mer om detta skrev Jan själv om i det förberedande inlägget inför vandringen. Yimby tackar Jan Jörnmark för en intressant och väl genomförd stadsvandring och vi tycker att det är kul att så många ville vara med. Håll utkik efter kommande stadsvandringar under hösten.
Väl mött! 










En öde plats mitt i Linnéstan, parkeringen vid Hagabion. Bygg, bygg, bygg! Fast bygg inte hur som helst, tack.




Sveaplan.



Pärleporten till Annedal.

Linnéstans egna lilla triumfbåge kan ses som en symbol för det halvkommunala bolaget Göta lejons väldiga triumfer under många år i vår stad. I bakgrunden syns kanske den största av de alla, förintelsen av Annedal och dess gula tegelersättning. Själva portalen är förresten resterna av ett av de gamla husen på Sveaplan, nr 25.





Sista anhalt på vandringen var Skansberget och resterna av den gamla bebyggelsen. Platsen har man länge velat bebygga igen, men man har fått mothugg från boende i närområdet. Bland motiveringarna kunde man läsa att man ville bevara den värdefulla parkmiljön och de "hängande trädgårdarna", det vill säga de gamla graffitiprydda husgrunderna. Frågan är om det skulle bli ett lika stort motstånd ifall man la fram ett förslag på att åter bygga hus här, fast i samma stil som de gamla husen på bilden ovan.  




Utsikt från en av Skansbergets så värdefulla hängande trädgårdar.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5376 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter

Göteborgsregionens folkmängd
12 November 11:45 av Matthias H.
VÄSTLÄNKEN OCH ALTERNATIVEN
6 November 22:25 av Hans Jörgensen
Västlänken
16 Mars 08:59 av Erik Funck