Utskrift från gbg.yimby.se
....

Tranquility Trail: Ett lugnt stråk i centrala Göteborg

Under senvintern och våren har Ebba Eliasson, Dan Larsson, Mauritz Philipson, Evelina Pihl, Linn Sönnerholm och Martin Zetterlund arbetat i sitt kandidatarbete vid Chalmers med målet att ta fram ett lugnt promenadstråk, en så kallad Tranquility Trail, i centrala Göteborg. De har identifierat lämpliga stråk och platser för rekreation och återhämtning i stadsmiljön med hänsyn till ljudmiljö och till viss del visuell upplevelse. Genom att informera invånare och besökare var dessa finns så kan stadens redan befintliga kvaliteter nå fler. Följ med på en promenad genom arbetet och upptäck stråket och platserna.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Krönika: Kvarteren som sprängdes



Urban entropi i Kviberg

Något som är slående i modern stadsplanering är den fascinerande oviljan att bygga kvarter som inte är uppbrutna. Av någon obegriplig anledning måste huskroppar oundvikligen vara separerade från varandra. Enstaka infills klarar man vanligtvis av att göra stadsmässigt, men gäller det ett helt kvarter ser plötsligt huskropparna ut som repellerande magneter. De kan läggas mer eller mindre nära varandra, men de får absolut inte nudda varandra. Detta självklara axiom inom stadsplaneringen försvårar effektivt uppkomsten av ett dynamiskt stadsliv.

Jag har många gånger försökt få ett rationellt svar på orsaken till denna arkitektoniska fobi för sammanhållna kvarter. När jag vid ett tillfälle diskuterade saken med en erfaren planarkitekt vid Stadsbyggnadskontoret fick jag följande svar: "Ja du, det har jag också alltid undrat". Den enda förklaring han kunde komma på var att den slutna kvartersformen gör att vissa lägenheter får en sämre utsikt, vilket i sin tur skulle sänka värdet på dessa lägenheter.

Den slutna formen skulle alltså leda till lägre avkastning (men därigenom samtidigt möjliggöra större social blandning). Eftersom enbart avkastningen är av intresse för byggaren skulle man därför föredra uppbrutna kvarter (varför politikerna skulle vilja ha minskad social blandning är däremot svårförståeligt).

Detta är den enda förnuftiga förklaring jag någonsin fått. Frågan är dock om den är hållbar. Slutna kvarter borde rimligen ge en ökad exploateringsgrad, vilket ju torde vara till fromma för byggaren. Mysteriet måste följaktligen fortfarande betraktas som olöst. En alternativ förklaring är att funktionalismens hang-up på "solvinkeln" ligger bakom det maniska sönderplockandet av kvarteren.

Att man älskar solsken i ett kallt land som Sverige är ju inte så konstigt. Att just solvinkeln sedan funktionalismens intåg varit den viktigaste arkitektoniska parametern (viktigare än rumslig integrering mm) kan därför tyckas i sin ordning. Vad kan vara viktigare än att ha direkt solljus i vardagsrummet de få timmar om året då vi har direkt solljus? Ja, det är klart, det finns ju vissa människor som sätter andra saker högre, t.ex. en levande stadsmiljö, men hur många sådana konstiga typer finns det? Det överraskande svaret är: Väldigt många.

Som empiriska studier visar (Rådberg, Attraktiva kvarterstyper, KTH 2000) utgör bebyggelsestruktur den tyngsta parametern i människors bostadsval. Av flerbostadshus ligger de slutna kvartersformer, som slutade byggas i och med funktionalismen, högt över funktionalismens sol-optimerande lamellhusplaner. Då har man dessutom uteslutit andra faktorer som avstånd till stadscentrum, service, handel mm. Sammanhållen kvartersstad vinner ändå på knock-out.

Det kanske inte är så konstigt när man tänker efter. Sol är ju trevligt, men vem ska sitta i vardagsrummet mitt på dagen i solskenet? Den icke-existerande hemmafrun? Sverige har faktiskt förändrats en del sedan 30-talet. Kvinnor arbetar och barn går på dagis på vardagarna. Och om det nu råkar vara helg och strålande solsken, varför inte ta en promenad istället för att sitta inne?

Inomhus-picnic är förstås trevligt men den som vill ha en ordentlig solbränna föredrar nog stranden framför parkettgolvet. Nuförtiden, när det finns andra botemedel mot tbc än solljus, finns ingen anledning att planera städer utifrån solvinklar. Ur en hälsoaspekt är också intakta kvarter bättre än trasiga eftersom man då förhindrar externt buller. De negativa effekterna av ljusskugga inomhus är obetydliga jämfört med de positiva effekterna av ljudskugga inomhus.

Om inte växthuseffekten vill annorlunda så kommer Sverige att fortsätta vara ett ganska kallt och mörkt land. Solljus i all ära, men den värme som räcker längst är den som uppstår i kontakten med andra människor.

Eget ljud, andras buller

Buller brukar beskrivas som "oönskat ljud", det är alltså en subjektiv beskrivning av ljudvågor. Även om det finns många typer av ljudvågor som de flesta sansade människor upplever som obehagliga (skärbrännare, gaffel mot tallrik, Basshunter) så finns det alltså i grunden inget objektivt i det. Vid ett visst ljudtryck skadas dock våra kroppar (även om det finns en subjektiv dimension här med). Att det finns gränsvärden för skadliga ljudnivåer är självklart bra. Sedan är det en annan fråga hur de ska utformas. Ska man kunna ta med spädbarn utan öronskydd på deathmetal-konserter eller bör arrangörerna (och besökarna) ta ett större ansvar för att det finns öronskydd tillgängliga?

I Sverige har man även kommit ganska långt med bullerbekämpning. Framför allt har man numera mycket hårda gränsvärden. Utgångspunkten verkar vara att ingen ska utsättas för oönskat ljud. Det är en intressant tanke, som i sin förlängning naturligtvis är helt absurd - särskilt i en stad. Jag bor i en stad, det är fullt av ljud - vissa önskade, andra oönskade. Jag kan knappast kräva att just mina oönskade ljud ska förbjudas, utan att ge andra samma rätt. Resultatet blir en tyst, tråkig stad, fylld av människor som sitter med hörlurar kopplade till TV:n. Jag har träffat personer som på fullt allvar beskrivit lekande barn som buller. Jag har pratat med bar-ägare på Andra Långgatan, som fått en ny granne (som flyttat dit för att området är roligt får man förmoda) som direkt börjar klaga på buller - för att glada människor har trevligt.

På Kungsholmen i Stockholm finns det en bowlinghall. De bowlar och spelar musik. En granne blev störd och klagade. Miljöförvaltningen kunde konstatera att ljudet höll sig inom gränsvärdena. Och där borde allt förstås ha slutat.

Men hör och häpna, Länsstyrelsen tyckte annorlunda. Det spelar ingen roll vilka gränsvärden som finns, det är personens egen subjektiva uppfattning som ska räknas. Tycker någon att det är störande så är det störande. Miljödomstolen höll med. Som Miljöförvaltningen påpekar är detta ett problematiskt förhållningssätt (understatement). Den mest kverulante, ohemule och egocentriske medborgaren blir norm.

Här i Göteborg har restaurangen Glam Bar & Lounge på Kristinelundsgatan (några meter från Avenyn) också hamnat i trubbel på grund av ljud. Enligt GP ska de böta 50.000kr eftersom de orsakat "buller" över 25db i en lägenhet i närheten. För de som inte har koll på decibel-skalan definieras 15-30db som "tyst inspelningsstudio/ingen aktivitet".

Ingen ska behöva bli skadad av ljud (önskat eller oönskat) men alla måste faktiskt ha en hyfsad nivå av tolerans för ljud (önskat eller oönskat) om det här samhället ska fungera. Bosätter man sig mitt i stan, vid en av Nordens största partygator, och blir missnöjd när det inte är tystare än i en tyst inspelningsstudio, så har något gått mycket snett.

I en annan notis får vi veta att det planeras för inflyttning i ett gammalt vackert hus i korsningen Värmlandsgatan/Andra Långgatan, som har stått tomt ett tag. Det kommer naturligtvis att bli mycket eftertraktade bostäder, de som har tur och pengar nog att få tag på en lägenhet där är lyckligt lottade. Tycker nog de flesta. Men inte Miljöförvaltningen. De menar att det finns "bullrande gator" i närheten och att det därför är olämpligt med bostäder där. Miljöförvaltningens inställning till städer gör mig mållös. För att citera Will Ferrell i filmen Zoolander: "It feels like I'm taking crazypills!"
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5348 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter