Utskrift från gbg.yimby.se
....

Björkekärr - en klassisk nimby-historia

I Björkekärr har under senare tid ett klassiskt "jättebra, men inte här"-fall eskalerat. En grupp närboende försöker stoppa bostäder, verksamhetslokaler, förskoleavdelningar och en grundskola genom att föreslå att Delsjöns naturreservat ska utökas och leta sig in som en kil bland de befintliga bostäderna. I Göteborgsförslaget där medborgare kan lägga förslag och få "gilla" har de dessutom hittat ett verktyg att få upp detta till de politiska församlingarna.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Krönika: Arkitektur - Moral eller kunskap?

Jan Jörnmark, som den 11 maj får Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser, ger i denna krönika en historisk tillbakablick på svensk arkitekturkritik

Jag har varit intresserad av arkitektur och samhällsplanering så länge jag kan minnas och de sista decennierna har jag haft förmånen att kunna forska och skriva böcker och rapporter om dessa fängslande ämnen.

Under alla de här åren har jag fascinerats av att svensk arkitekur- och samhällbyggnadsdebatt liksom pågår i luften. Det har alltid saknats en analys av de ekonomiska förutsättningarna för byggandet, vilket gör att debatten blir en skendiskussion. Mest formas den till en serie viskningar och rop där olika aktörer önskar sig diverse saker som aldrig kan uppfyllas.

Eftersom diskussion inte utgår från de förutsättningar som finns, saknar den dessutom ett verkligt historiskt sammanhang. Analysen av efterkrigstiden, när större delen av de svenska städerna nybyggdes, inskränker sig till fraser om "rekordår", "folkhem" och "välfärd". Någon problematisering av begreppen finns sällan, utan är snarare en längtan till ett förgånget Shangri-La, när Hasse Tellemar fanns i etern och Tage Erlander regerade folkhemmet.



Stadsbyggnad är en svår konst, och på vägen till Brunnsparken i Göteborg...


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Vi vill bo i Johannebergs nya höghus



GP publicerar idag en replik från YimbyGBG:s Daniel Bergqvist på Krister Anderssons insändare den 17 maj angående det nya kvarteret i Johanneberg:

Flera hundra personer väntar på att få en bostad i Johanneberg och givetvis skall denna efterfrågan täckas upp genom att området vid Centralgaraget i södra Johanneberg exploateras. Att uppföra moderna och stilfulla höghus på denna bistra och intetsägande plats är en vinstlott i strävan efter att förtäta staden och låta varje epok sätta sin prägel på stadsbilden.

En livfull och trivsam stad skapas ofta i gränslandet mellan gammalt och nytt, i kvarter med skiftande hushöjder. Det behöver därför inte vara negativt att låta de tre nya husen bidra till Johannebergs siluett. I detta fall handlar det inte om att riva och förstöra en epok, utan att komplettera med hänsyn till dagens behov och marknadens efterfrågan. Att motsätta sig detta förhållande minskar möjligheten att uppnå ett hållbart stadsbyggande och överrensstämmer inte med behovet av nya bostäder i centrala Göteborg.

I stadsbyggnadsdebatten hörs allt oftare en klagan från enskilda bostadsägare som uttrycker sin oro över framtida värdeminskningar i samband med nyexploatering. Ofta blir resultatet det motsatta; då ett område exploateras, rustas upp och därmed blir mer attraktivt stiger värdet på omkringliggande fastigheter. Med tanke på att Centralgaraget hör till de mer sjaskiga platserna i Johanneberg är det rimligt att anta att vi ser en liknande värdeeffekt även på denna plats.

Det är också viktigt att påpeka att befintliga bostadsrättsinnehavares uppfattning om framtida värdeutveckling på inte är ett skäl eller argument för inflytande i stadsplaneringen. Likväl kan inte frågan om hushöjder och dess påverkan på stadssiluetten användas som skenargument mot förändring och nyskapande.

Det är istället arrogant att motsätta sig nybygget och därmed möjligheten för utomstående att bosätta sig i området. Trafikökningen i området är försumbar och Krister Andersons påpekande om trafikökningens effekter är bisarr i förhållande till värdet av fler bostäder. Ett ljus i mörkret är däremot att han inte motsätter sig en nybyggnation överhuvudtaget.

En byggherre som mitt i finanskrisens spår vill satsa och bidra till förtätning, allmän upprustning och minskad bostadsbrist, kan inte motarbetas av traditionalisternas synpunkter på hushöjder. Många med mig väntar på att få bosätta sig i attraktiva Johanneberg.

Tredje dimensionens ironi i Johanneberg



För några dagar sedan kom det fram ett förslag på att bygga ett höghus i Johanneberg vid mötet mellan Viktor Rydebergsgatan och Eklandagatan, vilket har uppmärksammats på YimbyGBG:s forum. Platsen är bebyggd idag och innehåller bland annat en enligt uppgifter välbesökt dagligvaruhandel med för små lokaler. White Arkitekter har kommit med ett förslag som skulle ge större handelsutrymme och mer bostäder i detta tämligen centrala läge.

Huset skall i så fall bli 17 våningar. Direkt börjar givetvis folk gnälla över att det är så fruktansvärt högt. Intressant nog står det i GT:s artikel att "[d]en första versionen var hela sex våningar högre - men man befarade negativa reaktioner och sänkte."

Detta är ett lysande exempel på vad Lukes definierat som maktens tredje dimension; nimbyister har så stort inflytande på den politiska processen genom sitt motstånd mot förändring att deras klagosång ger effekt även innan idén presenteras!

Intressant nog ligger tomten i Övre Johanneberg, ett område planerat av funktionalisten Uno Åhrén. Området anses vara av riksintresse för sin tidstypiska, tidiga funkis (nästan varje sten, buske och bräda i Götelaborg anses vara av riksintresse så länge Göran Johansson, Svenska Mässan eller någon annan större aktör inte tycker annorlunda). Inte nog med att huset inte får synas, självklart skall det inte hota stadsbilden i området. Undrar om någon ser ironin i allt detta? Åhrén var nämligen en drivande individ bakom funktionalismens debattbok acceptera från 1931. Låt mig citera avslutningen:

Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt.

Uno Åhrén och hans läromästare Le Corbusier var ju verkligen emot höga hus som stack ut från sin omgiving, eller hur?



Stadsvision signerad Le Corbusier (notera landningsbanan i mitten)

Jag gillar inte mycket Åhrén har sagt och skrivit om något i svensk stadsplanering och arkitektur (nu är jag i och för sig inte så hemskt påläst, men i alla fall), men jag undrar om mannen inte vrider sig en smula i sin grav.

Förtäta rätt

Per Planhammar är författare och bor i en villa i stadsdelen Kungsladugård i centrala Göteborg. Idag skriver han i GP om den planerade förtätningen vid Svaleboskogen som kommer att förändra området. Många andra, i nya höghus, kommer att få en fantastisk utsikt. Hans utsikt blir sämre. Vad förtätningen gör med värdet på hans villa är naturligtvis lätt att förstå. Planhammars text andas också en viss självinsikt:

Jag bor själv i en av villorna på höjden, trodde aldrig att jag skulle få uppleva den rikedom det innebär. Och jag är medveten om hur detta områdes nyvaknade oro kan se ut för andra: att vi inte kan räkna med att för evigt leva i en sorts skyddad gated community, att det är den hyfsat välbärgade medelklassens falsettprotester som snart ska ljuda. Gud förbjude att småbarnsföräldrar och hundägare, som jag själv, fritt får råda över stadsbildens utseende, det vore förskräckligt, men var och en av dem som tänker högt och stort gällande den unika stadsdel som Kungsladugård faktiskt är borde nog ändå, noga, tänka sig för.

Det är bara att hålla med Planhammar. En stad är inte en anhopning av grindsamhällen, där en viss bebyggelsestruktur konserverats i formalin för all framtid. En stad är en levande organism, nya, glada människor väntar på att få komma in och leva sina liv här. Det kan faktiskt betyda att någons utsikt riskerar att förändras under ens livstid. Och det kan faktiskt komma att gälla även villaägare i centrala Göteborg. Även de kan bli tvungna att anpassa sig en smula till andra människor, inte minst med tanke på den bostadsbrist vi har.

Planhammar har också en annan viktig poäng - det gäller att tänka sig noga för. Han skriver att han "...har grannar som ser fram emot detta, som med de planerade husen ser staden komma närmare, pulsen bli högre". Det är förstås glädjande att det också finns positiva tongångar bland de boende men om man bygger den "park av höghus" som Planhammar beskriver, kommer knappast staden närmare och pulsen lär inte bli mycket högre heller. Tvärtom vore det att förstöra en fantastisk urban potential.

Det här är mycket viktigt. Fötätning utan urbanisering förstör förortskvaliteter utan att ge några stadskvaliteter. Förtätning med mer suburban bebyggelse skapar bara större motstånd mot framtida förtätningar. När vi förtätar stadsområden, som nu i Kungsladugård, måste det ske med urban bebyggelse - stadskvaliteterna måste öka. Inga fler "parker av höghus" alltså, utan riktiga stadskvarter med levande gatuplan, och lummiga, gröna innergårdar. Gör vi så kommer nog även Per Planhammar tids nog att uppskatta förtätningen. Om inte annat kommer värdet på hans villa trolligen att öka, istället för att sjunka.

Gôrgoa nyheter



Alla göteborgare har nu anledning att glädjas. Enligt GP har finansminister Borg lovat att det kommer konkreta infrastruktursatsningar i höstens proposition. Det blir åtminstone en ny älvförbindelse och en tågbana till hamnen i Göteborg.

"De är jätteviktiga och har stort samhällsekonomiskt värde, säger finansminister Anders Borg. Borg sade vid sitt ekonomiska seminarium i Visby att det är tre regioner där regeringen kommer att satsa pengar på väg och järnväg i höstbudgeten. Förutom Göteborg och Västra Götaland gäller det Skåne och Stockholmsregionen. - Samhällsekonomiska analyser skall spela en viktig roll vid prioriteringen, säger Borg."

Detta besked är oerhört välkommet, inte minst efter de många märkliga turer som varit och som vi skrivit om här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.  Nu får vi bara hoppas att detta löfte hålls och gärna utökas. Det finns många stora infrastruktursatsningar som behöver göras i Göteborg.

Friggaskandalen fortsätter rulla i GT. Men denna gång med en positiv vändning. Ett glatt gäng, bestående av sakägare, har nu börjat samla in namnunderskrifter för bygget på Friggagatan - rena rama yimby-aktivismen alltså. Deras förhoppning är att den ensamma nimbyit som fortsatt överklaga ska ta intryck och ge upp sin rättshaveristiska gerillakamp. Vi hoppas förstås att man lyckas undvika grannfejder och sura miner. Med lite god vilja går nog detta att lösa på ett positivt och konstruktivt sätt. Vi tar det la på det goa götebosska sättet och tjötar om det. Det ska la gå att knö in lite hus enna? Vi har skrivit om Friggagatan tidigare, här och här.

Friggaskandalen



Den tragikomiska öveklagandecirkusen på Friggagatan snurrar vidare i dagens GT. Det verkar inte bättre än att Göteborg är på väg in i en ny arkitekturskandal.

GT:s Mats Wångersjö skriver klokt om det hela och kopplar även Friggagatan till andra förtätningsprojekt i Göteborg som hindras av inflytelserika nimbyiter:

"Att en enda enskild person kan överklaga i instans efter instans och försena byggprojekt på det här sättet är rent vanvett. Visst ska människor ha rätt att överklaga. Men det är inte acceptabelt att olika byggprojekt stoppas i åratal och blir miljontals kronor dyrare bara därför att någon person överklagar i rent trots eller - rått uttryckt - bara för att djävlas. Det är vad jag tror det handlar om på Friggagatan. Det är det ena. Det andra, mer kontroversiellt, är att när man till synes har vettiga skäl för överklagandet är det ändå inte självklart att man ska få rätt. En olägenhet för en eller flera enskilda personer måste faktiskt vägas mot samhällsnyttan av olika byggprojekt, oavsett om det gäller industrier eller bostäder. Ett typexempel är hur röststarka grupper av rent egoistiskt egenintresse nu lyckats stoppa bostadsbyggandet i kanten av Skansberget. Här handlar det om människor som vet exakt hur man ska spela på medier, politiker och opinion. Det är en intellektuell överklass, de flesta med mycket goda inkomster, som lyckades engagera kändisar och kulturpersoner - ofta människor från andra delar av Sverige som knappt vet var Skanstorget ligger, än minde har varit där. Men skriver på listor för sina kompisar gör man gärna.

Många av dem som nu gått segrande ur striden om Skansberget är folk som gärna talar om solidaritet med utsatta grupper inom och utom Sverige, och som värnar om integration. När det gäller människor som inte har bostad, som liksom de själva skulle vilja bo centralt i Göteborg, kan de däremot inte ens stava till ordet solidaritet. Det viktiga för dem är att deras utsikt inte störs. På samma sätt är det i område efter område; ett närliggande exempel är Guldheden där man lätt skulle få in hundratals centrala bostäder. Så fort man vill förtäta i centrala Göteborg blir det upprörda känslor, mycket motstånd och naturligtvis överklaganden, som - om de går ända upp till regeringsrätten - kan fördröja ett byggprojekt i minst två år. Resultatet: Ungdomar som vill komma hemifrån får vänta ännu längre, folk som bor trångt får fortsätta att bo så. Och, än allvarligare, bristen på bostäder stoppar upp hela Göteborgs utveckling. Det finns dock lösningar, utan att ta bort rätten att överklaga. De båda s-kommunalråden Anneli Hulthén och Owe Nilsson tycker att vi ska införa en norsk modell.

Efter fattat beslut i kommunen finns möjlighet att överklaga till länsstyrelsen om man som sakägare fortfarande är missnöjd. När länsstyrelsen sedan sagt sitt är det detta som gäller. Är man som medborgare fortfarande missnöjd får man driva saken vidare om man vill, men då i en civilrättslig process. En annan möjlighet som föreslagits i debatten är att ta en avgift för överklagande till regeringsrätten. Vilken väg som är bäst ur samhällelig och demokratisk synpunkt kan diskuteras. Men något måste faktiskt göras."

YimbyGBG har tidigare skrivit om Friggagatan, Norra Guldheden och Skansberget. Det är viktigt att komma ihåg att problemet inte är att medborgare utnyttjar sin lagliga rätt att överklaga, utan att vårt nuvarande regelsystem är i akut behov av reformering. Det är bara att hålla med Mats Wångersjö, något måste göras. Nu.
«
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 5348 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter