Sockerbitar

I mitten av mars cyklade jag upp till Backavallen. En fördel med GAIS hattande med spelplats för sina träningsmatcher har varit att jag fått tillfälle att besöka delar av staden som jag inte annars skulle åkt till. Jag tog Lillhagsvägen norrut och vid St Jörgens sjukhus tog jag mig upp för en brant backe upp mot Backavallen. Nu var det väldigt länge sedan min far bodde i Västra Gunnersgärde, och även då var fanns det få anledningar att på sina helgbesök ta sig över till andra sidan dalen, men lite koll trodde jag att jag hade.

Döm om min förvåning när det visar sig att Egnahemsbolaget tappat ut en mängd gigantiska sockerbitar i backslänten. Efter lite sökande listar jag ut att området heter Skogaberg och består av 110 fristående hus. Nu tycker jag la i och för sig att husen en och en är rätt fina – ja, jag försöker att inte blanda ihop funkishus med funktionsdelad planering – så många på en gång vet jag inte riktigt om jag tycker är lika roligt. Men det lustiga är att jag helt missat att något sådant ägt rum.

Området ligger i en skogsbacke och interagerar inte nämnvärt med någon annan, äldre bebyggelse utan är ett litet mikrokosmos där i en skogsslänt på Hisingen (det är säkert någon på stadsbyggnadskontoret som tycker att det är jättebra med egnahemshus så nära Backadalen grå miljonprogramshus – blandade staden och allt det där - men jag tror inte de där människorna som går in med sina matkassar från en stormarknad långt borta har så mycket att göra med de som bor på andra slänten - men det kanske bara jag som är fördomsfull).

Problemet som jag ser det att det oftast är helt oproblematiskt att slänga ut egnahemsområden överallt i naturen en bit ifrån den egentliga staden - det är bara en slump om någon överhuvudtaget lägger märke till det, blir lite mer bilar på vägarna förstås och för kollektivtrafik och lokal handel är det dåligt med.

Men så fort någon skall in och ändra i en befintlig stadsmiljö för att förtäta staden så blir det ett himla liv och saker och ting skall stötas och blötas och till slut så rinner de ut i sanden, eller alla blir så trötta att något banalt kompromissförslag dras i långbänk och så står en trevånings betong- och glasbunker där och ingen är egentligen glad. På samma tid byggs hektarvis av förort (sprawl) utan att någon säger så mycket som ett pip.