Mysiga, döda stad

För några dagar sedan skrev GP om ett förslag som från arkitekten Johan Casselbrant gått via folkpartiets Kerstin Ekman och går ut på att göra Norra Hamngatan till en gågata från Brunnsparken, förbi Gustav Adolfs torg och hela vägen bort mot Göta älv. På denna från trafik fredade yta skall det enligt förslaget fyllas ut med mysiga uteserveringar och folk skall fås att promenera ner till älven:

- Torget har varit stadens mittpunkt och en naturlig mötesplats. Jag vill väcka liv i Gustaf Adolfs torg igen, det kan bli en idealisk plats för uteserveringar, säger Kerstin Ekman (fp). I går lämnade hon in en motion till fullmäktige om att utreda frågan. Casselbrant har på eget initiativ kommit med idéer för hela stråket från Brunnsparken, via Norra Hamngatan och ut på Stenpiren.

- Stråket har samma soliga väderstreck men potentialen överstiger Nyhavn i Köpenhamn, säger Casselbrant, som i flera år funderat på varför sträckan är så outnyttjad. I stället för trafik på Norra Hamngatan, vill han se restauranger och uteserveringar i exempelvis Rådhuskällaren. Ett stråk längs Stora Hamnkanalen som får folk att röra sig ner mot älven.

Folk i allmänhet tycker förstås det hela låter himla mysigt! Jag tänker mer på hur många fel jag kan hitta i ett sådant resonemang och hela idén. De själva pekar på den springande punkten, men till synes utan att förstå. En kort artikel i GP kan förstås vara missvisande men jag undrar varför denne Casselbrant behövt fundera flera år på något som för mig är tämligen uppenbart.

För att friska upp mig eget minne tog jag en marginell omväg och cyklade längs gatan. Det var kanske inte fullt så dött, men det är inget livligt stråk. Och det handlar inte om solen och så värst mycket om bil- och busstrafiken heller. Utan tillgång till mer sofistikerade mätmetoder får jag nöja mig med några enkla observationer. Måhända har jag fel.

När Nordstaden sanerades skedde en uppdelning av Östra och Västra Nordstaden enligt tidens melodi. Östra Nordstaden är allmänt känt i hela landet som Nordstan och är platsen för konsumtion. Det mer bevarade västra delen har en del bostäder men har också många administrativa och officiella byggnader som Rådhuset, Börsen, Tingsrätten, Hovrätten och faktiskt just Stadsbyggnadskontoret. Utbudet av andra lokaler är tämligen modest, dessutom gynnas troligen inte just Norra Hamngatan av de destinationer som faktiskt finns. Skall man till Kronhusbodarna eller styr stegen mot Deliriums ölutbud skulle jag tro att Postgatan och Kronhusgatan är mer naturliga leder om man kommer från Östra Hamngatan.

Men kanske framförallt är området något av en återvändsgränd, där Götaleden och älven är en barriär för annat än lite mer långväga bilresenärer (som nu dessutom skall stängas av enligt förslaget). Det är inte alls en död plats, men verkligen inte heller någon stadsdel med något folkmyller. Varför skulle en avstängd gata ändra på det? Den leder ju ingenstans annat än ut till en motorled! Om eller när detta område bebyggs kan situationen förändras. Då får troligen gatan en större genomströmning av människor och då finns det kanske underlag för en uteservering.

Det tycks vara ett exempel på om hur funktionalismens separeringsmani satt sig på den svenska folksjälen. Vi kan tydligen inte föreställa oss platser som har mer än en funktion; här åker vi bil, här skall vi ha det mysigt, här ska vi konsumera och här ska vi gå ut med hunden. Enligt förslaget skall Norra Hamngatan bli en plats där vi har det mysigt. Vid första anblicken tycks de mysiga platserna (parker, grönområden, strandpromenader...) idealiska. Men ligger de i vad som kan betecknas som återvändsgränder är risken stor att platserna endast besöks sporadiskt. Att det inte är så mycket folk kan ibland vara en fördel - en oas i storstadsdjungeln som till exempel just Kronhusparken i närheten - men det är inte något som är associerat med uteserveringar. Att dessutom använda en given yta till flera saker samtidigt, hemska tanke!

Göteborgs stadsmuseum hade kunnat vara en naturlig destination. Tyvärr har sällan museum den lockelsen som man kanske skulle önska (att planera utifrån hur människor borde vara, istället för hur de verkligen är, är kanske inte alltid så lyckat). Dessutom leder den byggnaden mig in på en annan viktig poäng som måhända kan förklara varför gatulivet är en smula torftigt; husens karaktär. Byggnader som Ostindiska huset, Tyska kyrkan, hovrättsbyggnaden och stadshuset skriker inte precis folklig kommers (mer parti än minut) och fåfängens marknad, även om det förstnämnda huset har de möjligheterna (vilket jag misstänker att det inte haft om det byggts idag).

Folkpartiets Ekman vill göra platsen till en naturlig mötesplats. Lösningen är uteserveringar, antagligen för att uteserveringar oftast finns runt naturliga mötesplatser. Med en skenbart vettig logik så skapar alltså uteserveringar mötesplatser. Är det inte måhända tvärtom? Det är mötesplatser som skapar uteserveringar (Museet har ett fik. Jag kan garantera er att fiket ligger där för att det finns ett museum och inte vice versa). Just varifrån initiativet kommer säger nog en del om hur stadsutveckling sker i Göteborg. Det är arkitekter och politiker i fullmäktige som bestämmer var uteserveringar och restauranger skall finnas, inte kaféägare och krögare.