Något slags monster

"Det verkade vettigt att flytta dit även av andra skäl: pengarna räcker betydligt längre i de slitna områdena i norra London och kommunikationerna är utmärkta. Men att bo inom gångavstånd från stadion innebar förverkligandet av av något jag drömt om i tjugo år, och det är ingen idé att försöka dölja det under förnuftsskäl"
- citat från Fever Pitch av Nick Hornby

I söndags spelades den första premiärmatchen på nya Gamla Ullevi, den senaste (nygamla) komponenten i Göteborgs evenemangsstråk. Samma dag gav Mark Isitt sin dystra syn på saken i GP:s kulturdel. Han vill diskutera vad arenan ger staden och "de 98 procent som aldrig går på fotboll" (en siffra och överdrift som troligen inte klarar en närmare undersökning, poängen är dock fortfarande relevant). Jag deltog själv i invigningen (som publik) av fotbollsarenans inre. Det skall jag dock inte tala om här. det jag istället vill göra är att diskutera och problematisera några av Isitts ståndpunkter om vad den bidrar med till stadens yttre rum.

Sammanfattningsvis har Isitt tre ståndpunkter emot nya Gamla Ullevi: dess tillkomst, utformningen och integrationen med staden. Jag skall avverka dessa i sagda ordning.


Nya Gamla Ullevi - Ett byråkratiskt monster enligt Isitt


Tillkomst - demokratiskt underskott?
Med den raljerande prosa som lämpar sig för ett inlägg på kultursidorna (efter att vi tagit oss igenom Isitts onödiga försök att sänka sig till sportjournalisternas nivå) hugger han på hur besluten kring arenans tillkomst skett. Arenan skall, enligt Isitt, ses som politisk respons av Göran Johansson på en tilltagande konkurrens med andra städer som uppfört, eller börjat uppföra, nya arenor (närmast Borås arena och nu även en i Malmö och framöver även i Stockholm och Kalmar). Det går snabbt och det fanns enligt ledande politiker ingen tid för debatt och arkitekt-tävlingar och sådana fördröjningar. Göran Johansson lämnar över arbetet till kommunala Higab som sedan bygger, förvaltar och äger den nya skapelsen. Det öppna samtalet reducerades till den sedvanliga namndiskussionen med tillhörande ordvitsar. Föga utrymme lämnades för Isitts två andra aspekter.

(Higab, Hantverks-  och Industrihus i Göteborg AB, uppkom som ett bolag för att i kölvattnet bakom saneringsbolaget Göta Lejon bygga hantverkslokaler för de verksamheter som tvingades flytta på grund av rivningarna. Deras verksamhet skulle, då som nu, vara en självbärande affär och hyrorna blev därför ofta allt för höga för de företag som de var avsedda för - men det är en annan historia)

Utformning - form följer funktion?
För att processen skulle gå så snabbt som möjligt var det, som vanligt i Göteborg, nödvändigt att bygget skulle vara billigt. Formens värden för stadsbilden hamnade långt efter aspekter som pris-per-stol och andra kravspecifikationer. Arkitekten Lars Iwdal tillbakavisar sådan kritik med att "jag vill rita funktionella byggnader, inte bygga monument". Mark Isitt ser fler arkitektoniska värden i gamla Nya Ullevi, som i atomålderns sena 1950-talet var mer vågat och utmanande. Personligen är jag inte med Isitt men kan inte heller sticka under stol med att en gigantisk betong-jolle är mer kompromisslös än nya Gamla Ullevis betongkonstruktion, även om jag uppskattar den mer än exempelvis Borås skokartong. Att det skall vara billigt är dock inte den enda anledningen att nya byggnader i Göteborg ofta ser tråkiga ut. För att inte störa stadsbilden med något som sticker ut och vågar ta plats så görs den hela tiden tråkigare tills det inte finns någon stadsbild kvar att bevara.


Allianz Arena, München - Arkitektoniskt intressant men placerat vid en motorled


Integration i staden - och med människor?
Där det nya Gamla Ullevi dock har vissa (betoning på vissa) kvalitéer är den punkt där jag och Isitt är mest oense. Att med yimbys målsättningar skapa en tät och fungerande blandstad som integrerar många olika funktioner på en liten yta är svårt att förena med en arena för elitidrott som endast används någon eller några gånger i veckan under en begränsat tid på året men som tar mycket plats och vid dessa tillfällen kräver en hög kapacitet på trafiknätet är en onekligen en utmaning. Isitts förslag är att kontrastera den bildligt och bokstavligt gråa verkligen med en utopi om mångsidig integration. Något Isitt diskuterat tidigare i en serie artiklar (och givetvis kommenterat på yimby: I, II, III). Frågan är dock om visionen är trovärdig, men först ett längre citat:

"Kanske inte i relation till de dundrande motorlederna som sniker arenan - att de övre läktarna kragar ut över bilarna och utmanar trafiken är ett av anläggningens få försonande drag. Men i förhållande till det folkliv som en arena genererar. Att bygga en stadion axel mot axel med Heden axel mot axel med Scandinavium axel mot axel med Nya Ullevi samtidigt som andra, mer belastade stadsdelar skriker efter liknande investeringar, det säger en del om våra lokalpolitikers egentliga engagemang i kampen mot segregation och utanförskap. Klart att även de tycker att det skulle varit toppen med allt det där som en decentraliserad anläggning kan bidra med - hundratals nya jobb i en förort där inte ens hälften har arbete, bättre trafikförbindelser mellan centrum och periferi, mindre kriminalitet där kriminaliteten regerar, mer handel där gatorna ligger öde. Men aldrig, aldrig, aldrig får detta ske på bekostnad av Göteborgs själ och hjärta: Evenemangsstråket."


Craven Cottage, London - Så här ubant integrerat kunde fotbollsarenor byggas förr


I princip kan jag hålla med Mark Isitt att det hade funnits ett värde med en utförligare och öppen diskussion om en lämplig placering för den nya fotbollsarenan. Om någon föreslagit en annan central placering som samtidigt inte var i direkt anknytning till det existerande evenemangsstråket hade jag applåderas detta förslag. Även om platsen för Gamla Ullevi har en lång historia av idrottsutövande (Tegelbruksängens Idrottplats uppfördes på platsen av Göteborgs Velocipedklubb 1896) finns det ibland även anledning att bryta traditioner. Samtidigt uppmanar jag Mark Isitt, eller andra, att komma med ett konkret förslag på en plats i våra förorter där vi kan placera en sådan arena för elitidrott. Att slänga ut arenor från centrum mot periferin är ingen ny tanke och har oftast drivits fram av samma krafter som Isitt tycks se som roten till det onda. Resultatet har blivit med sin omgivning dåligt integrerade arenor omgivna av stora parkeringsplatser och än mer och än sämre nyttjad asfaltsspagetti än den vid Fattighusån som Isitt beklagar sig över. En resa ut till exempelvis Ruddalens IP innebär idag en rask promenad ut i spenaten med ett minimum av de övriga verksamheter som en månghövdad publik till ett större sportevenemang tarvar: pubar, caféer, restauranger och så vidare. Kan sådana verksamheter skapas runt och kring ett bygge i stadens periferi som används så pass sällan och kan de överleva när de inte är matchdag? Den nya arenan inhyser några hyresgäster som förstås avses leva på evanemangen men som också kan brukas på andra dagar. Dessutom har den tillströmmande publiken en möjlighet att välja andra alternativ för mat och dryck än de företag som köpt in sig på arenan, utan att använda sig av bilen och drive-thru-luckor. Isitts vision låter vacker, men är den möjlig?