Södra Älvstranden – missa inte chansen!

Göteborg har en enorm stadsutvecklingspotential, det finns mycket central och halvcentral mark att bygga tät, levande blandstad på. Stadens framtid hänger på att denna potential tas tillvara och inte slarvas bort. Om detta har Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog (NFR Arkitekter), skrivit en insiktsfull artikel i tidskriften PLAN, som borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med stadsplanering. Yimby Göteborg har fått tillåtelse att återpublicera denna artikel i dess helhet.

Södra Älvstranden – missa inte chansen!

Staden är ett nätverk där de fysiska och sociala strukturerna lever i en fascinerande
symbios. Hur olika områden ligger i förhållande till varandra, var stråken går, hur gaturummen är utformade och dimensionerade, vilka verksamheter som finns i husen och hur öppna bottenvåningarna är, avgör tillsammans hur en stadsmiljö upplevs och fungerar. I centrala Göteborg framträder stora skillnader mellan olika stadsdelar när man betraktar staden med sociologens ögon.


På vissa ställen, till exempel kring Järntorget, samspelar en rad olika faktorer och möjliggör ett mycket rikt socialt och kulturellt liv. På andra ställen, exempelvis vid Lilla Bommen, saknas för stadslivet nödvändiga förutsättningar som fungerande stråk och funktionsblandning. Resultatet blir urbana dödvatten, monokulturer som bara lever delar av dygnet.



Lilla Bommen

Södra Älvstrandens två utmaningar
I utvecklingen av Södra Älvstranden ligger en intressant dualitet. Å ena sidan skall ”staden möta älven”; de omgivande stadsdelarna skall knytas ihop och kajerna tillgängliggöras. Å andra sidan skall staden visa upp sig med nya karaktärsstarka byggnader. Det senare i linje med den internationella trenden ”city-branding”, att märkesbyggnader skall sätta städer och regioner på den internationella kartan. Det är inte säkert att dessa båda krav leder till samma arkitektoniska resultat, men med väl genomtänkt planering kan området hysa såväl formstarka solitärer som en integrerande grundstruktur.

Stadsliv - en värdefull resurs att förvalta och utveckla
I höstas var jag med på ett seminarium som Stockholms skönhetsråd arrangerade på temat ”Märkesbyggnader eller vackrare vardagsarkitektur?”. Diskussionen kom att kretsa rätt mycket kring den pågående innerstadsexpansionen som Stockholm genomför. Det var slående vilken hög medvetenhet som råder i Stockholm kring vad som skapar urbana kvaliteter. I stadsutvecklingsprojekt som Norra Stationsområdet och Södra Hammarbyhamnen arbetar man oerhört målmedvetet med att bygga vidare innerstadens kvaliteter och undvika 60-talets misstag med funktionsseparering, oklara stråk och externa centrumbildningar.

I Göteborg verkar det som om steget är något längre mellan intentioner och genomförande. Kritiken mot de funktionsseparerade bostadsområden som ersatte de gamla landshövdingehusstadsdelarna i centrala staden har varit skarp ända sedan de byggdes. Det obefintliga stadslivet i 1960- och 1970-talsområden som Vegastaden, Annedal och Landala hindrade dock inte att samma misstag gjordes om på 1980-talet i Olskroken, Prippska tomten och öster om Heden.



Olskroksgatan

Ont om nya stadsmiljöer
Än idag slarvar man bort intressanta stadsutvecklingsprojekt. I Stampen växer nya kontors- och bostadsenklaver upp utan någon övergripande vision om att skapa en levande stadsmiljö. Frågan är om man någonsin byggt så slutet och introvert som man för några år sedan gjorde i kvarteret Jankowitz.



Kvarteret Jankowitz

På promenadstråket mellan Lunden och centrala staden har kvarteret inte ens trottoarer! En liknande lösning valdes för kvarteret Kostern vid Masthuggstorget. Längs det mycket välfrekventerade stråket mellan Linnéstaden och Majorna ligger kvarteret som en låst bostadsenklav utan verksamheter i bottenvåningarna.




Kvarteret Kostern

Norra Älvstranden, som sjösattes med intentioner om att skapa ”den goda blandade staden” består i praktiken av ett stort exklusivt bostadsområde och en företagspark. Båda välfungerande enligt sina förutsättningar och delvis av hög arkitektonisk kvalitet, men helt i avsaknad av den livlighet och heterogenitet som finns i city eller i 1920-talets rutnätsplanerade närförorter som Kungsladugård, Bagaregården och Brämaregården.



Sannegårdshamnen

Trafiksepareringen, i kombination med att den kommersiella servicen är koncentrerad till externa köpcentrum och inte integrerad i bottenvåningar och på naturliga platsbildningar, gör det svårt att se att något gatuliv skulle kunna uppstå. Området är primärt till för de boende eller arbetande. Det lockar inga besökande annat än vid enstaka evenemang.



Eriksbergs köpcentrum - baksida

När man fortfarande pratar om Norra Älvstranden som en levande blandstad känns det alltså lite missvisande. Gör man en snabb jämförelse med Södra Hammarbyhamnen i Stockholm eller Västra Hamnen i Malmö inser man att utvecklingen av gamla hamnområden kan resultera i betydligt mer urbana och funktionsintegrerade strukturer. Dessa områden är resultat av målmedvetet arbete för att skapa stadskvaliteter och urban identitet utifrån sina respektive förutsättningar. Denna målmedvetenhet måste finnas med i utvecklingen av Södra Älvstranden. En grundläggande samsyn mellan byggandets alla aktörer kring vikten av att bygga stad måste etableras.

Framsynt planering skapar synergier
I riktigt bra stadsplanering blir resultatet mer än summan av delarna. I Göteborg finns t.ex. Vasagatan-Haga Nygata-Linnégatan som en fotgängarryggrad mellan Avenyn och Slottsskogen. Sammanlänkningen ger näring åt verksamheter som aldrig hade klarat sig längs svagare stråk. Att detta stråk fungerar så bra kan man i stor utsträckning tacka framsynt planering för. Hade Haga ”sanerats” på 60-talet hade vi idag haft ett funktionsseparerat bostadsområde mellan Vasastan och Linnéstan. Det symbiosförhållande som råder mellan dessa stadsdelar hade då varit betydligt svagare.



Haga Nygata

Linnéstaden, som ligger längre från centrum, hade i sådana fall med all säkerhet haft ett fattigare stadsliv. Idag samspelar stadsdelarna på alla möjliga sätt. Universitetet, som etablerades i Haga och Vasastan i början av 1990-talet, fyller Vasagatan med människor som strosar vidare i Haga och bort mot Järntorget. Ett torg som efter ombyggnaden är en piazza och inte bara en trafikknutpunkt. Den bevarade bebyggelsen på Haga Nygata markerar det självklara stråket genom Haga. Stadsväven länkas vidare till Masthugget/Majorna och Slottsskogen. Delarna samspelar i en vinnande helhet. Själva stadslivet uppstår längs stråken.

Södra Älvstranden har stor potential
Liknande möjligheter finns i och kring Södra Älvstranden. Stråken mot Älvstranden och inom området är på många sätt viktigare än de nya husen för att skapa stadsliv. På Skeppsbron finns en unik möjlighet att knyta ihop ett flertal, sinsemellan åtskilda, gator och stadsdelar. Östra Hamngatan-Norra/Södra Hamngatan-Kungsgatan-Rosenlundsgatan-Linnégatan-Första Långgatan löper alla mot Älvstranden.

Redan idag, när den nya bron från Järntorget mot Stora Badhusgatan kommit i bruk och Esperantoplatsen uppgraderats, ser man vilken potential det finns i området. Järntorgsgatan kan bli en stark integrerande länk mellan Järntorget och Älvstranden-Kungsgatan-Rosenlund, förutsatt att spårvagnarna anpassar farten till innerstadsmiljön och man undviker staket mot spåren. Likaså kan Första Långgatan, som idag är ett utpräglat stadsbryn, i framtiden bli centralaxeln som för stadslivet vidare från Järntorget mot Majorna och Stigberget. En vital boulevard med stadsliv och verksamheter på båda sidorna.



Första Långgatan i framtiden - förslag ur projektet Masthuggsstaden

Områdena kring Järntorget och Linnéstaden är dessutom helt unika ur det sociala perspektivet. Här finns ett icke-kommersiellt stadsliv som man normalt bara återfinner i större städer. Linnéstaden är, mer än många andra delar av centrala Göteborg, ett område att uppehålla sig i. Nordstan går de flesta till för att shoppa. I Lorensberg bor man. Rosenlund är ett utpräglat kontorsområde. I Linnéstaden finns en heterogenitet och ett gatuliv som lockar både boende och besökare. Kan man dra ut detta stadsliv, både mot Skeppsbron och Älvstranden och mot kvarteren norr om Första Långgatan, finns mycket att vinna. Upplever man däremot att det finns en gräns mellan det nya och det gamla har man missat en stor möjlighet till integration.

Evenemangsstråket är inget stråk
De senaste decennierna har man styrt flera större publika byggnader till ”Evenemangsstråket” vid Skånegatan. Det är dock inget stråk i egentlig mening utan snarare ett ”Evenemangsområde”. Ett välfungerande innerstadsstråk förutsätter dels att det kopplar ihop olika stadsdelar, dels att det finns en möjlighet att gå från ställe till ställe i byggnadernas bottenvåningar. Skånegatan uppfyller inget av dessa krav. Evenemangsområdet går man till för att besöka enstaka evenemang.

Det finns ingen som strosar förbi Scandinavium och råkar titta in på en hockeymatch och därefter, helt spontant, går vidare till Universeum. Därför går det inte att jämföra stadslivet i Evenemangsområdet med det i Linnéstaden. Scandinavium, Mässan, Liseberg, Ullevi och Universeum är stora solitärer som ligger utmärkt v id Skånegatan/Korsvägen. Världskulturmuseet är hopplöst felplacerat.



Världskulturmuseet

Världskulturmuseet bygger på en mycket god tanke; en öppen, icke-kommersiell byggnad som tar museikonceptet ett steg längre och bjuder in stadslivet. Det finns få områden som är så viktiga att diskutera och mötas över som mångkulturfrågan i dagens Sverige. Problemet är bara att museet står helt för sig själv bortanför Korsvägen. Mot alla intentioner har det blivit ytterligare ett i raden av monumentmuseer i sann 1800-talsanda. Den stora, socialt inbjudande, trappan i museets mitt står inte i kontakt med något rikt folkliv på utsidan. Världskulturmuseet är tillbakadraget från den övriga staden. Ett besök på museet är sällan spontant – man går dit bara när man planerat det. Med detta minskar möjligheten till spontana möten, stadsplaneringens och arkitekturens sociala intentioner vingklipps.

Tänk om man kunde flytta Världskulturmuseet
En byggnad som Världskulturmuseet hade däremot varit en enorm tillgång mellan Järntorget och Skeppsbron. I vardagslag hade det fungerat som en fortsättning på den levande gatumiljön. Folk hade samlats på museet och umgåtts, stannat till före restaurangbesök och teaterbesök. Byggnaden hade fått en tydlig roll i stadsmiljön, den hade utgjort en utmärkt grogrund och samlingspunkt för det fria kulturlivet, och gjort det faktiska mötet mellan olika kulturer mer naturligt. Vid såväl Filmfestivalen som Kulturnatta hade museet kunnat bli det självklara hjärtat. Ett symbiosförhållande mellan staden och museet som man inte är i närheten av vid Korsvägen hade kunnat komma till stånd.

Det är förvisso ofruktbart att tänka kontrafaktiskt men den tänkta funktionen av en publik byggnad med kulturellt innehåll nära Järntorget bör finnas med i utvecklingen av Älvstranden. Framför allt måste man akta sig för att släppa den värdefulla marken bakom Folkets Hus till en verksamhet som inte gagnar stadslivet.

Kombinera levande stad med modern samtidsarkitektur
Om enstaka solitära byggnader med hög ”profilfaktor” skall placeras på Södra Älvstranden måste dessa på ett tydligt sätt samspela med sin omgivning. Turning Torso, den mest tydliga moderna profilbyggnaden i Sverige, lever i nära symbiosförhållande med den täta låga bebyggelsen i Västra Hamnen. Huset bär dessutom på en stark social laddning som symbol för det ”nya” Malmö. I diskussionen kring sammanhang skapas meningsfulla platser för formstarka solitärer.
Tappar man sammanhanget riskerar man att skapa form för formens egen skull.

Under flera decennier har svensk stadsplanering bedrivits i skuggan av miljonprogrammet och de modernistiska planeringsideologierna. Reaktionerna har i många fall inneburit att husen utformas på ett försiktigt och lite bakåtsträvande sätt. Stadsstrukturerna däremot står i regel stabilt fast i den modernistiska traditionen. En intressant och relativt oprövad planeringsform som bär på enorm potential är att använda rutnätsstadens tidlösa kvaliteter med tydligt definierade gaturum, öppna bottenvåningar och små fastigheter, men att lämpa alla urvattnade 20-och 30-talspastischer över bord och tillåta ett fritt utforskande av samtidsarkitekturen. Kanske skulle man då skapa något tämligen unikt. Kanske skulle de levande stadsmiljöerna i sig bli profilskapande ”märkesmiljöer”?