Utskrift från gbg.yimby.se
....

Övergivna riksintressen

 
Under det senaste året har det förts flera livaktiga diskussioner på Yimby Stockholm och Yimby Göteborg om Riksintresset för Kulturmiljövården, som blivit en allt viktigare del av förnyelsen av våra innerstäder. Den här artikeln är en bearbetad version av ett inlägg som gjordes i en av de debatterna. Den är helt enkelt ett försök att reda ut begreppet kultur, och hur våra kulturyttringar avspeglas i det byggda rummet.

Att förstå begreppet har visat sig viktigt eftersom i stort sett alla svenska innerstäder av betydelse är klassade som "Riksintressanta". Det gör att i princip alla försök till central förtätning kommer att påverkas av hur Riksintresset används framöver. Dessutom framhåller Riksantikvarieämbetet på sin hemsida också att "…värdena av riksintresse kan också skadas av åtgärder som ligger utanför [dess] gräns."



Här spelades det allsvensk bandy på 1960- och 70-talen…


Vi har med andra ord att göra med ett regelverk som drar mot att sakna gränser, vilket inte minst demonstreras av Svenska Byggnadsvårdsföreningens överklagande av Centralposthusets ombyggnad här i Göteborg.

De närmsta åren kommer riksintresset att med 99% sannolikhet att aktualiseras i samband med det tänkta 16-våningshusetJohanneberg. I Stockholm kommer det att hamna i centrum för både motståndet mot Tors Torn och de tänkta höghusen vid Hjorthagen. Konflikterna går redan höga, länsstyrelsens makt kommer att vara stor redan från början, och överklagandena av de färdiga detaljplanerna kommer att bli både talrika och utdragna.

Den som undrar över varför vi drar mot en kompromissorienterad och slätstruken arkitektur i Sverige kommer att få gott om tillfällen till reflektion under de här processerna. Den konfliktfyllda utvecklingen kommer också att ge oss en del av förklaringen på varför resurser knappast kan läggas på arkitekturtävlingar.

Kulturen och den "objektiva och hanterbara lagstiftningen"

Ska vi då ändå försöka hantera detta riksintresse inom ramen för en  "objektiv och hanterbar lagstiftning"  tvingas vi helt enkelt att definiera vad som är kultur, och hur den avspeglas i omgivningen. Sedan får vi försöka förstå hur riksintresseskrivningarna hanterar dessa avspeglingar. Vi måste ändå ha något fast att hålla oss i.

Vi människor formar vår verklighet utifrån de produktivkrafter (de tekniska möjligheter) som existerar. Samtidigt är det också vi som skapar tekniken, och den utvecklas över tiden. En aspekt av det vi skapar är vår byggda omgivning, och eftersom vi är naturligt kreativa kan samma teknik utgöra grunden för både Boberg, Asplund eller Erskine och mer prosaiska skapelser som till exempel ett asfaltverk eller en gasklocka. Dock är alla byggnader uttryck för kulturell verksamhet, till och med om de ritats av automatiserade CAD-program, för någon har ju alltid konstruerat programmet.



…sedan tröttnade publiken på kyla och blåst…


Men arkitekturen är bara en del av vår skapande verksamhet. Vi utvecklar som sagt tekniken, vilket uttrycks i ständigt nya produktionsanläggningar, och på vår fritid ägnar vi oss åt nöjen. Ibland slutar vi att ägna oss åt en viss typ av verksamhet, vilket ofta resulterar i att fabriker, folkparker och bandyplaner förfaller. Utvecklingens förlorare fotograferas sedan i motljus och utnämns till "kultur" samtidigt som man önskar någon form av skyddsmärkning.

Men den här sortens populistiska sätt att se på fenomenet kultur missar egentligen hela den intressanta utvecklingen av skapandet över tiden. Den kan man snarare se i en framgångsrik kulturyttring: tittar vi på ishockey kan man se hur arenorna blir en avspegling av produktivkrafternas utveckling och den alltmer internationaliserade spridningen av idéer och värderingar. Vi rör oss från 1950-talets månskensrinkar, till 1960- och 70-talets plåtlådsliknande hallar, för att nu ha nått 1990- och 2000-talens logeinramade eventanläggningar. En framgångsrik kulturyttring som ishockey kan till och med skapa utrymme för högmoderna nostalgievenemang som den utomhusishockey som pågick på Ullevi häromveckan.

På samma sätt förhåller det sig med anläggningar för produktion och arbete. Vi rör oss från 1800-talets verkstäder och spritfabriker till 1960-talets asfaltanläggningar för att nå dagens samhälle som domineras av jättelika vårdfabriker och glasklädda kontor utefter motorvägar. Allt det här, inklusive motorvägar och flygplatser ,är tillsammans med oerhört mycket annat, kultur. Det problem vi konfronteras med är egentligen paradoxalt: vi fortsätter att producera enorma mängder ny kultur i form av byggnader och infrastruktur. Mycket av den här kulturmiljöproduktionen är oproblematisk, för de kulturmiljöer som berättar något om vår tid byggs i Kungsbacka, Kista och Kungens Kurva.



…idag ligger dom gamla planerna utslängda i naturen …


Problemet som vi diskuterar här uppstår när den nya och gamla kulturen möts. Genom att definiera att vi behöver vårda miljöer har vi här bestämt oss för att det är hela samlingen av artefakter - fastigheter och fabriker likväl som månskensrinkar och hockeyhallar - som vi vill vårda.

Hur definierar man vad som uttrycker det tidstypiska i dessa helheter? Jag skulle nog säga att den definition som gjordes av riksintresset i den skånska orten Eslöv på sitt sätt är den mest "objektiva" vi har. Den innefattar helt enkelt både villaträdgårdarna och samtliga fastigheter som byggts fram till 31 december 1999. Här försöker vi vårda all kultur, utan att göra några som helst val. Därmed ger vi inte heller uttryck för våra egna eventuella preferenser. I den här länken, där en av de som arbetade med Stockholms kulturmiljöer på 1980-talet skriver om olika byggnader, ger hon i vissa fall ger uttryck för den här typen av kulturell objektivitet, medan hon i andra fall blir tydligt subjektiv.

Det är riktigt att framhålla de Fem Trumpetstötarna som skyddsvärda utslag av den tidens värderingar, men man måste också inse att de vindsutbyggnader som gjorts i Röda bergen under 1970-talet är kulturyttringar. De var utslag av den tidens värderingar och har därför har en historia att berätta om till exempel slarviga ROT-renoveringar i miljonprogrammets skugga. Man kan konstatera att det ofullständiga arbetet med kulturmiljön i riksintresset Stockholms innerstad redan lett till irreparabla skador, när till exempel det tidstypiska asfaltverket på Kungsholmen revs.



…det är bara kossor och bandynostalgiker som bryr sig, för…


Det problem som finns med den här typen av arbete, där man jobbar med hela miljöer, är förstås att det blir oformligt och resurskrävande. Försöker vi vara mer selektiva riskerar man att gå miste om unika delar av miljön (asfaltverket) därför att den sakkunnige missar det, ungefär som en fotbollsdomare som missar en solklar hands. Naturligtvis kan missen ofta bero på den sakkunniges subjektiva preferenser, som till exempel hans/hennes klassbakgrund.

Arbetet med hela miljöer riskerar inte bara att leda till en totalt okontrollerbar resursåtgång och ett massivt kunskapsproblem. Objektivitet och "allmänintresse" är så jättelika bekymmer att man knappt ens vågar börja tänka på dem - hur vi skyddar oss från subjektivitet och särintressen är i princip olösbara problem. Det är därför jag menar att man måste göra val, som dessutom är tydliga.



…det hade krävts att de legat vid Odenplan eller Heden…

Det finns också en risk med att dynamiken i stadsbyggnadsprocessen begränsas. Ett måttlöst bevarande av bandyplaner och skylines från 1990 betyder att vår tids avspeglingar i den byggda miljön måste förvisas till Kungsbacka och Kista, vilket faktiskt kan leda till stora problem inom de Riksintressanta innerstadsområdena. Allra viktigast blir det att vi får tillfälle att utöva vårt eget kulturskapande i miljöer som förlorat sin ursprungliga funktion, som till exempel Posthuset i Göteborg eller Tobaksmonopolet i Stockholm.

Klarar vi inte av att hantera förändring på sådana platser kommer utgången att bli paradoxal, för bevarande av kulturvärden kommer alltid att kräva stora ekonomiska resurser. För att dessa resurser ska skapas krävs en omexploatering, och om vi inte kan acceptera den blir resultatet förfall. Vår tids bidrag till miljöutvecklingen blir då serier av Övergivna Platser, som egentligen bara visar att vi visar att vi inte förmådde hantera förändring.

Vad gäller bostadsfastigheter är problemet mycket mindre, för om vi kan hantera förändringen växer och förtätas de innerstäder som utsetts till Riksintressen. Förtätningen betyder sedan i sin tur att värdena på de befintliga fastigheterna stiger, vilket gör att bara en dåre skulle låta bli att vårda dem.



…för att dom skulle fått sitt väl förtjänta kulturskydd.

Fallet med det Riksintressanta Asfaltverket

Men, slutligen, varför var då asfaltverket en så betydelsefull del av den riksintressanta staden Stockholm?

På Kungsholmens norra strand fanns sedan länge betydelsefulla upplag för sand, grus, tegel och cement. Upplagen reflekterade den växande stadens behov av byggmaterial. Det var helt enkelt en del av "...sekelskiftets kommunaltekniska anläggningar", som framhålls på sid 3 i den bifogade länken. Stockholm Entreprenad AB, som var kommunens eget bolag för tillverkning och asfaltläggning expanderade starkt här från och med mellankrigstiden, och 1968 anlades till sist ett högmodernt asfaltverk. Verket var en direkt reflektion av rekordårens unika infrastrukturexpansion, när flera nya stadsdelar som Tensta och Rinkeby byggdes i stort sett samtidigt som Essingeleden anlades och Arlanda byggdes ut.



Trots att den här unika maskindepån...


Verket blev också en viktig del av stadens siluett från Solnahållet. Den skenbara bristen på arkitektur var egentligen en direkt återspegling av tidens betoning av en byggnads funktion. Den rent brutalistiska konstruktivismen representerade därför ett särskilt värde i stadsbilden. Det framstod inte minst som en talande och kontrasterande pendang mot det sena 1800-talets ornamenterade tegelarkitektur (gasverket).

I direkt anslutning till asfaltverket fanns också Stockholms stads Maskinförsörjningsorganisations (MFO) betydelsefulla uthyrningsdepå. Depån, som låg vid korsningen av Lindhagengatan och Kellgrensgatan, innehöll tusentals asfaltmaskiner, kompressorer, jordvibratorer och mängder av handburna byggmaskiner och verktyg. De stora och luftiga lokalerna, som hade anlagts och utvidgats under den kommunala expansionseran, reflekterade väl den växande stadens ökade behov av olika former av material.



...hade turen att befinna sig i den Kommunaltekniska Triangeln på Kungsholmen...

Tillsammans gav de båda byggnaderna en unik möjlighet att förstå vilken betydelse som kommunen hade för stadens rekordartade utveckling. De gav också en intressant bild av hur kommunen på ett framsynt sätt anpassade sig till produktivkrafternas förändring. Ständiga investeringar i nya produkter och material var en typisk del av den svenska modellens dubbla betoning av både produktivitetsökningar och klassamarbete. Slutligen demonstrerade anläggningar också 1980- och 90-talens framstormande privatiseringsvåg, för mellan 1997-98 såldes de båda viktiga verksamheterna ut till privata intressenter.

Men kanske var det denna rasande utvecklingshastighet som i början av 2000-talet ledde till att de intressanta byggnaderna, som demonstrerade en sällsynt betydelsefull del av utvecklingen av riksintresset Stockholm innanför tullarna, revs. Den moderna bebyggelsen kunde mycket väl integrerats och underordnats asfaltverket och depån. Som förhållandena nu blev har möjligheten att förstå samhällsbyggnad, rekordår och privatiseringsvåg med utgångspunkt i verket och depån för alltid försvunnit.



...glömdes den ändå bort, när den antikvariska kunskapen stod sig slätt mot exploatörernas hungriga Kalle Anka-kula.

Relaterat:

Riksintressen för kulturvården - En tickande bomb

Krönika: Stadsplanering för framtiden

Klaga över överklagande - eller göra något?

Ett levande Stockholm är det viktigaste riksintresset
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Johannes Hulter (25 Januari 2010 11:18):
@ jan: Tack för en mycket intressant artikel!
 0
Olof Antonson (25 Januari 2010 11:32):
För övrigt tyckte jag mycket om din nya bok, övergivna planer. Alla som inte läst den än: beställ!
 0
Matthias H. (25 Januari 2010 11:43):
Jan, det är så härligt att läsa om dina resor.
 0
Jan Jörnmark (25 Januari 2010 14:28):
Mattias - det är väldigt trevligt arbete också. Jag har lärt mig osannolikt mycket sedan mitt web-projekt inleddes i juli -05, och jag har dessutom på ett eftertryckligt sätt fått lära mig hur viktigt det är att SE saker i verkligheten. Själva den "okulära besiktningen" är en dimension av lärande som i hög grad försvunnit från universiteten, där jag framlevde mina dagar i så många år.

Sedan är det en annan sak att resande tar mycket tid och kräver en nyfikenhet bortom allt rimligt förstånd. Dessutom måste man älska att köra bil, och ändå se till att få behålla körkortet. Uppfyller just nu alla dessa krav (körkort, nyfikenhet, en tolerant fru) och har dessutom flera olika projekt i gång samtidigt, så det blir mycket reseberättelser i år också.

Apropå bilderna från depån kan man göra en reflektion till: jag var där i augusti 2007, och visste aldrig riktigt vad jag skulle göra med dom. Tyckte ínte att dom dög till ett galleri, så dom låg i en mapp, halvt borglömda. Sedan råkar jag befinna mig i grannfastigheten i november -09 och ser då de nya byggena som skjuter upp på den numera avrivna tomten. Det var när jag stod där och tittade ut som jag började fundera runt den händelseutveckling som finns beskriven i berättelsen om "Fallet med det Riksintressanta Asfaltverket".

Återigen visar detta hur viktigt det är att se saker, och sedan vara tillräckligt nyfiken för att börja titta åt olika håll.
 0
Sven R (25 Januari 2010 22:47):
Jan, sista stycket i din text tolkade jag som ironi först. Men du kanske verkligen tycker att ett värdefullt stycke kulturhistoria borde ha sparats här?

Kan man inte se historien som ett bevis för att lagstiftningen om Riksintressen inte behöver göras om? Jag menar, I det här fallet fanns tydligen tyngre skäl för att bygga nytt och det gick att genomföra trots lagstiftningen om Riksintresset.
 0
Jan Jörnmark (25 Januari 2010 23:19):
Sven- jag skulle säga att skälet var att ingen tänkte på att resa diskussionen. Det var inte gasklockorna som revs, helt enkelt.
Och svaret är att man kan läsa det jag skriver som laddat med viss ironi. Eller möjligen till och med en svart satir.
 0
Martin (26 Januari 2010 15:37):
Jan, förstår jag dig rätt så vill du att man ska strunta i att försöka hantera vad som är riksintresse på ett objektivt sätt, eftersom det i princip är omöjligt, och göra tydliga val. Men hur ska det gå till rent praktiskt? Hur ska folket få sin röst hörd?
 0
Jan Jörnmark (27 Januari 2010 01:17):
Martin:
Hur jag själv ser på problematiken beskrev jag i tråden "Riksintressen på Agendan" i Yimby Sthlm igår, men eftersom dessa trådar nu löper parallellt klistar jag in det inlägget här också:

Jag menar inte att riksintressena ska avskaffas eller något liknande drakoniskt. Men jag vill till att börja med att vi gör en ordentligt analys över den situation vi har, för den håller på att urarta, och det snabbt.

Då ska vi för det första ha klart för oss att större delen av våra riksintresseklassade innerstäder sällan har varit så litet hotade som idag. Det beror på att värdet på innerstadsfastigheter har minst 12-dubblats i fasta priser sedan 1970-talet. Dessutom ägs fastigheterna idag av bostadsrättsföreningar i mycket hög grad. För att dessa ytterst värdefulla brf-er skulle rivas krävs helt enkelt en väpnad revolution.

Tvärtom gör den rent enorma värdeökningen att vi får fantastiska (två superlativer på varann, men det är motiverat) möjligheter att utveckla dessa innerstäder. Utvecklingen blir dessutom nödvändig, för en hel del funktioner har försvunnit från innerstäderna de sista decennierna. Främst behöver därför industrianläggningar omexploateras, men problemet är ofta även knutet till kontorsfastigheter som åldrats snabbt, p g a en kombination av energiåtgång och nya krav på kommunikationstekniska lösningar. Dessutom är ofta större äldre samlingslokaler (resturanger, hotell etc) utsatta för ett starkt omvandlingstryck.

Allt det här beror på de funktions- och värdeförändringar som utmärker en dynamisk stad. Som jag skriver i mitt inlägg på Göteborg Yimby idag är det alltså främst den vi behöver möta. Klarar vi inte det p g a en alltför stelbent lagstiftning kommer två tråkiga saker att hända: vi får centrala ödeplatser, och vi får inte heller några möjligheter att öka utbudet av bostäder eller effektiva lokaler i centrum. Priserna stiger, trängseln ökar och till sist underminerar vi grunderna för dagens dynamik.

En välfungerande lagstiftning har alla möjligheter att styra dagens sitaution på ett konstruktivt sätt. Bekymret vi har idag är tyvärr att vi drar mot en närmast anarkistisk (i den dåliga meningen av anarki) situation.

Det som jag skrev här ovan innebär annars ytterligare en sak: dels att de saker som behöver återutvecklas riskerar att bli stående och förfalla, och att man sedan väljer den enkla 6- och 8-våningslösningen på impedimentsmarken, typ Norra Station (eller en eventuell utbyggnad av Heden), för att minimera konflikterna.

Efter ett decennium har vi då bebyggt de områden som idag ska återutvecklas med den tråkigaste arkitekturen som tänkas kunde. Vi fick inte särkilt många lägenheter, och alla är missnöjda med det som producerades.

Being boring, som Pet Shop Boys uttryckte det en gång i tiden
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6712 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter