Krönika: Var ska framtidens göteborgare bo?

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och aktuell med boken Övergivna planer och fotoutställningen "Övergivna platser" på Tekniska Museet i Stockholm, ger oss idag en fotokrönika om motsägelsefulla budskap i stadsbyggnadsdiskussionen.

Med stor glädje läste jag häromveckan två krönikor i Göteborgs Posten där tidningen tar tydlig ställning för att man bygger fler lägenheter i centrum. Samtidigt antyder dock både chefredaktör Peter Hjörnes och ledarskribent Malin Lernfelts artiklar vilka stora problem som ligger framför oss.




Vår älskade Hed…

Ledarskribenten konstaterar att "Göteborg är ingen tätbebyggd stad. Det finns stora möjligheter att bygga massvis med nya lägenheter i city. Väljer man att lägga en rad stora parkeringsplatser under mark ökar möjligheterna till förtätning ytterligare" och chefredaktören gör i stort sett samma konstaterande i sin artikel. Hjörne pekar till och med ut två av Hedens parkeringar som lämpliga för husbyggnation.

Glädjande för oss som vill se hus på Heden, men sedan blir det svårare. Lernfelt konstaterar ju mycket riktigt att "Det riktigt svåra med stadsbyggnad är just att på bästa möjliga sätt lyckas bena ut vad som är allra bäst för största möjliga antalet människor. Staden skall byggas inte bara för dem som behöver någonstans att bo, utan även för dem som redan bor, de som arbetar, de som studerar och de som roar sig" och Hjörne instämmer i stort sett i detta konstaterande genom att betona Hedens betydelse för bollsporter, picnicutflykter och lek. De nya hus som Hjörne argumenterar för på den tidigare parkeringsplatsen kan ju inte heller bli mer än 5-6 våningar högt, för "...vem vill göra piruetter och dribbla i skuggan?".




...den höga läktaren tvingar konståkarna att göra piruetter i en zebralik skugga…

Förstår jag argumentet rätt menar i alla fall chefredaktör Hjörne att den ekvation som Lernfelt vill bena ut bör avgöras till förmån för de som roar sig. Kanske är det rimligt, stora mängder människor söker sig ständigt till Avenydistriktet, även om jag nog kan tycka att just Heden hör till de mindre frekventerade delarna av området. Chefredaktör Hjörne argumenterar ju å andra sidan för att lösa det problemet genom att genomföra investeringar i kreativa lekplatser för att området ska bli en ”ikonplats”.

Jag besinnar mig, och förstår hur rätt att Lernfelt och Hjörne har. Besökarna är i majoritet och måste få vinna (”…allra bäst för största möjliga antalet människor”). Vi som bor i området och det tusental människor som skulle kunna bo i ett par 30-våningshus på de båda p-platserna måste inse att de får maka åt sig för skridskoåkarnas rätt till en skuggfri tillvaro.



Heden lockar alla: graffare..

Däremot får jag nog som närboende ändå vara med och kräva att åtminstone en del av nybyggnationen anpassas till våra villkor – ett tusental p-platser kan inte bara försvinna. De måste grävas ned till en kostnad av kanske en halvmiljon per styck. Det kommer med andra ord att bli ganska dyrt att projektera om Heden till förmån för olika fritidsaktiviteter. Men det spelar mindre roll. Det gäller ju att uppfylla det stora antalet människors maximala lycka.

Det här är känsligt, för jag inser nu fullt ut att jag argumenterat för att bygga ut Heden i egenskap av ett småsint särintresse. Jag bor nära Avenyn och den låga befolkningstätheten i området gör att jag ofta måste söka mig ända bort till ICA Focus vid Liseberg för att få tag på de varor jag behöver. De höga priserna som blir resultatet av den bristfälliga konkurrensen gör att jag dessutom måste ta mig ända ut till ICA Maxi för att göra mina större inköp.



…fyrverkeriälskare…

Restaurangerna runt Avenyn är inte heller särskilt lockande, eftersom de har en inriktning mot den tillfällige besökarens alkoholförtäring snarare än riktigt bra matkultur. Förmodligen är den låga befolkningstätheten i området också förklaringen till att det inte finns några riktigt bra gym i närheten.

Å andra sidan förstärks ju effekterna av min träning när jag måste fortsätta att träna borta hos Sven Slobo i Linné. På slutet har det gett mig ytterligare en fördel, när Lidl öppnat i det täta Linneområdet. Nu kan jag planera mina matinköp bättre och bygga ännu mer muskler genom att bära hem tunga matkassar med pommes frites, kyckling och frusna bär till Kristinelundsgatan. Men som sagt, om mina ytliga och egoistiska önskemål om ett par 30-våningshus blev verklighet skulle alla mina problem lösas. Med största sannolikhet skulle jag få både lågprisbutiker, fler riktiga kvartersrestauranger och gym i närheten. Positiva externaliteter kallas det av ekonomer.



…vasskonnässörer…

Men chefredaktör Hjörne refererar till en vän som har en lösning på problemet. Mellan pilsnerkorven och skridskohoppen menar vännen att ”… förtäta får de göra någon annanstans”, och det är ju helt riktigt, för någonstans i Göteborg måste ekvationen om boende avgöras till förmån för ”dem som behöver någonstans att bo”. Frågan är bara vart, om nu deras behov ska ställas mot ”dem som redan bor, de som arbetar, de som studerar och de som roar sig”.

På Teatergatan pågår till exempel två projekt som illustrerar problematiken. Wallenstam vill ju på sikt höja hushöjden bakom Avenyn, men det kommer helt klart i konflikt med många intressen. Några kommer att få både ”se sina lägenheter mörklagda” och förlora sin utsikt mot innergårdarna mellan Avenyn och Teatergatan. Några av de som jobbar i dagens hus kommer att förlora sina invanda arbetsplatser. Naturligtvis har de befintliga fastigheterna även kulturhistoriska kvaliteter och är en viktig del av Göteborgs riksintressanta innerstad.



…en älskad kulturmiljö…

Inne på gården mellan Teatergatan och Chalmersgatan pågår redan stora förändringar. Polisens gamla kontor på drygt 1000 kvadratmeter skall förvandlas till 16 bostadsrätter, men det sker på bekostnad av en stor och fantasieggande uteplats som min dotter ofta drömmer om.



...en hotad grön lunga är gömd mellan husen...

Konflikten mellan de nya lägenheterna och de som arbetar och roar sig är tydlig. Men konflikten runt kvarterets framtid är sannolikt större än så, för i Rikantikvarieämbetets beskrivning av Riksintresset i Göteborg kan vi läsa om hur det uttrycks i kvarteren:



Kvarteret är ju en del av den här slutna kvartersbebyggelsen, och ett bättre exempel på hur institutioner sprängdes in bland hyreshusen än polisens kontor är svårt att hitta. Dessutom skulle ett bevarande av kontoret göra att ytterligare en brist i Riksintresset kan åtgärdas. I en artikel den 15/4 2009 beskrev en av länsstyrelsens antikvarier hur efterkrigstidens bebyggelse glömts bort i riksintresseskrivningarna. Gultegelshusen mellan Teatergatan och Chalmersgatan är just exempel på dessa bortglömda miljöer, och polisstationen visar hur man ändå sökte knyta an till stadsdelens historiska kontext vid 70-talsrivningarna.



…på ett tidstypiskt och intressant sätt sprängdes poliskontoret in i kvarteret.

Lernfelt har helt klart rätt när hon säger att stadsbyggnad är svår och kräver stor eftertanke. Medan vi funderar vidare återstår egentligen bara frågan om var i Göteborg ekvationen ska falla ut till de nyinflyttades förmån. Eftersom min extrema tråkighet och fantasilöshet gör att jag besvarar frågan med ”i skogen vid Kungälv eller på ängarna nedåt Kungsbacka och Varberg”, ser jag med glädje fram mot de svar som intelligentare debattörer kommer att formulera.