BYGG!

Helt riktigt. Är det någonstans som Yimby behövs så är det här. Vägen fram till Kostern tog i det närmsta två decennier, och resultatet blev inte direkt bättre för varje ny vända i planeringen och överklagandet, om man säger så.

Jag tänker att det Yimby kan göra här är att stödja och diskutera förslagen på ett konstruktivt sätt när dom kommer, ungefär som vi gjort med den nya bebyggelsen i Johanneberg. Genom att visa att det finns en opinion som vill bygga hjälper Yimby sannolikt processen framåt mer än vi själva förstår.

Norra Masthugget är egentligen ett osannolikt område, och ibland kan jag bara häpna över vilka jättelika obebyggda ytor den här staden har i stort sett överallt. Tänk er vilken lustig jäkla paradox det är egentligen: medan halva city stod tomt byggde man först ut Frölunda och Biskopsgården, för att sedan fortsätta med Angered. När sedan det konceptet kollapsade blev det Mölnlycke, Kungsbacka och Varberg för hela slanten.

Och längst därinne låg halva innerstan och väntade på att bebyggas...

1a Långgatan som esplanad, ja tack. Byggnaderna längs gatan är väldigt stadsmässiga, men det är för naket i dagsläget. Gärna lite roliga hus i varierade höjder. Det måste till något extraordinärt för att väga upp för Masthuggsterrassen och Kostern.

Edit: Skandal att de de ens tänkte tanken på att bygga Kostern just där. Den behöver åtgärdas: ta bort glaset och bygg lokaler i mellanrummen?

Men om det inte behövs några genidrag, vad ska jag då bidra med?

Vill bara påminna om att Riksbyggen hade planer på 3 23-våningshus i en av de tomma tomterna längs med 1a Långggatan i början på 80-talet. 16-våningshuset därborta är ju lite klent kanske i jämförelse med det.

Måste säga att jag tycker det är en bra idé med parken bredvid masthuggstorget. Undrar om den underjordiska spårvagnshållplatsen är med på bilden? Sen skulle det vara kul om bullerplanket, som jag gissar att det är, blir till en enda lång graffitivägg, men det känns väl inte troligt. Skulle ju passa fint till betongbunkern med alla replokaler.

Sen är det detaljerna, om de små söta gågatorna inte kantas av affärer så är det ju extremt uselt tänkt.

I det här läget är det frågan om inte alla innergårdar borde vara upphöjda, så att verksamheter får bra med plats i hela bottenplanet. Visst kan man vänta och bygga ut i efterhand som vanligt, men med ordentliga lokaler skulle detta stråk tillsammans med Järntorget börja konkurrera med centrum på allvar. Fast då krävs nog ett fett P-hus också för att locka till sig den delen av befolkningen med egen gigantisk, bensindriven rullstol(*) ...hmm, spännade känsla att förorda ett P-hus.

(Fast det skulle säkert ses som en dålig sak, eftersom Masthuggskajens unika typologi som kargt vindhål då skulle gå förlorad)

(* tack okänd Daniel för en av mina favoritomskrivningar)

@ hans h: Nänä, den har jag copy på - http:​/​/​biospolitikos.​blogspot.​com/​20​0​9/​0​1/​bilen-​som-​fa.​.​

:)

Efter att ha betraktat flygfotot lite: Jag tycker om att alla de tråkiga byggnaderna är i gråskala, och det nya är i färg.

Ja, här behövs Yimby!
Och jag behöver Yimby, särskilt efter att ha läst kommentarerna på gp.se. Hur orkar folk haspla ur sig så mycket negativt om något som i grunden är positivt? Men nu är jag här, och allt känns bra igen.
Jag kan tänka mig att stötta det här förlaget genom att cykla fram och tillbaka på området, iförd Yimby-tröja, skrikandes: "bygg nu för bövelen" varje dag.
Kan det hjälpa?

Ajö.

Här kommer en kortvariant från 1999 för er som inte redan har läst den om hur det gick till när Kostern byggdes.

Efter det att historien nedan slutar kom ytterligare ett par överklaganden, och 2002 kunde dom börja bygga. Som ni kan se nedan ska man inte skylla på Wingårdh.

Från GP 99-11-01:

En lösning alla kan enas om? 114 bostadsrätter med exklusivt läge i tredje förslaget Författare: Dahl Jenny
Stämmer devisen om tredje gången gillt, finns det snart 114 exklusiva bostadsrätter i Masthugget. Efter år av debatt kan man ha nått en lösning. I morgon får politikerna se det nya förslaget.
av JENNY DAHL
Det här är berättelsen om kvarteret Kostern, 4 000 kvadratmeter mark i hörnet av Första och Andra Långgatan.
Historien tar sin början i slutet av 80-talet. I centrum står en utsikt, en älv och den närmast magiska siffran 34,8. Att återge alla turerna kring bygget är sånär en övermänsklig uppgift, men i korthet har följande hänt:
1994 fick stadsbyggnadskontoret i uppgift att hitta ett lämpligt ändamål för tomten där Första och Andra Långgatan strålar samman. Marken hade varit i händerna på otaliga ägare sedan slutet av 80-talet och det som fanns kvar var före detta Sjömanshemmet. Den här byggnaden, eller snarare dess höjd, kom att spela huvudrollen i dramat.
Politikerna gav nu direktiv om att tomten skulle användas till bostäder. Tiden gick. Handläggare på stadsbyggnadskontoret gick i pension och nya tog över projektet som också de fyllde 65. Till sist tog en arkitektfirma 1997 fram förslag nummer ett. De som bodde bakom det tänkta nybygget - på Mattssonsliden - gick i taket. De hade ingen lust att få den fina utsikten över älven förstörd. Och det var just det som hade hänt om förslaget gått igenom. Nu kastades det i stället i papperskorgen.
- Då gick luften lite grann ur projektet. Marken hade bytt ägare igen och vi visste inte riktigt vart det skulle ta vägen, säger Eva Carlfjord Mattsson,
planarkitekt på stadsbyggnadskontoret.
Grannarnas synpunkter sammanställdes och 34,8 blev allt viktigare. Det är nämligen så många meter som det gamla Sjömanshemmet är. Inget skulle byggas högre. Det gick ytterligare en tid innan förslag nummer två presenterades av en ny arkitektfirma. Genom detta skulle husen förvisso inte bli högre än 34,8 meter, men tvåan föll på att det kom in för lite sol i lägenheterna.
Nu, anno 1999, är det tredje förslaget alltså lagt. I morgon får politikerna se det och ska sedan meddela om de tycker att konceptet är lämpligt. Och en ny utställning för grannar och andra intressenter är att vänta.
Själva placeringen av huskropparna har också vållat diskussioner. I ring runt hela tomten med öppen innergård, var ett försök. I ring runt nästan hela tomten med ett hus mitt på, var ett annat.
Den här gången har man planerat in fyra hus som ligger tvärs över tomten med gård emellan. Fastigheterna är mycket smalare än sina tänkta föregångare och höjden är åtminstone på vissa ställen nere på 33,6 meter. Och utsikten, den finns kvar emellan husen. Så, är det då tredje gången gillt?
På stadsbyggnadskontoret uttrycker man sig i mycket försiktiga ordalag.
- Jag har blivit luttrad genom åren och vågar inte ha någon åsikt om detta kommer att antas eller inte. Men visst, förslaget är väl hyfsat, säger Eva
Carlfjord Mattsson. Andan på Riksbyggen, som nu äger marken, kännetecknas av återhållsam optimism.
Hitintills finns det inget som tyder på att de inte skulle kunna bygga de nya bostadsrätterna enligt planerna, menar man. Vissa i bostadsrättsföreningen
Masthugget har redan kikat på förslaget och är principiellt positiva.
- Vi är naturligtvis oerhört måna om att tomten bebyggs så vi får ett levande kvarter och vi anser att det här förslaget är det som bäst tillmötesgår de boendes önskemål. Men vi är inte odelat positiva. Det är inte det ultimata förslaget. För en del vore det bättre om husen blev ännu något lägre, säger Lillemor Svensson, ordförande i bostadsrättsföreningen. OM politikerna säger ja och OM grannarna gör detsamma, kommer bygget att påbörjas i maj nästa år. Den minsta lägenheten blir då 48 kvadrat och den största 126. Enligt Riksbyggen är det främst nuvarande villaägare som vill tillbaka till stan, som har visat intresse för lägenheterna.
- Genom att man bygger bostadsrätter, utesluter man en hel del människor. Det är klart att inte vem som helst kommer att ha råd med den här typen av nya lägenheter, säger Eva Carlfjord Mattsson.

@ jan: Tack för det arkivfyndet! Frågan vi alla ställer oss är naturligtvis: Varför är alla så rädda för Lillemor?

Låt henne överklaga, det är ju alltid någon som gör det ändå - så varför fega ur i förväg?

Utsikt... Man kan ju också undra om ingen ställde motfrågan: Ska vi låta Nya Masthuggets fula fasad synas över hela stan?

@ magnus: Precis! Vi måste rädda utsikten från N:a Älvstranden - husen framför Nya Masthugget måste vara minst 100 meter höga... :)

Tog en snabb titt på området mellan 1:a Långgatan och Stena terminalen. Över 50% av ytan är parkeringsplatser eller parkeringshus. Jag kan inget annat än instämma: BYGG!

Nä Anononym Anonymsson, om du är så abstrakt så kan du inte räkna med att folk ska förstå vad du menar. Vill du ha fram en poäng får du skriva så att folk förstår.

Det går inte att hålla en diskussion eller en debatt om vi inte är konkreta. Ironi är också något som man ska använda ibland, inte hela tiden vilket jag tycker att du tenderar att göra.

@ anonym: Du håller för närvarande inte den nivå som gäller på det här forumet. Jag föreslår att du skärper dig eller hittar något mer passande forum.

@ alla andra: Begrunda det gamla internetordspråket "Mata inte trollen".

Jag tycker det är relevant att fråga sig hur stor rätt till överklagning man egentligen borde ha - och det är ju något som många också mycket riktigt ifrågasätter. Personligen tycker jag faktiskt inte att man köper hela stadsbilden och därmed får ensam bestämmanderätt till den, bara för att man köper en lägenhet i staden. Det är lägenheten man köper, de boende i Masthugget har ju knappast betalat för hela strandsträckan och hela Första Långgatan. Naturligtvis är det viktigt att skydda invånarna mot att bli utsatta för direkta övergrepp på sin boendemiljö, men det är väl ganska många som är överens om att dagens system är för lätt att missbruka. Några lägenhetsägare kan ju inte få kidnappa hela stadsrummet.

@ hannes: Det är en viktig poäng. Förlorad utsikt kan vara ett argument om det handlar om en offentlig utkiksplats som alla medborgare kan nyttja. I det här fallet Masthuggsterrassen. Det får vägas mot de positiva effekter som nybyggnation har.

Vad jag förvånas över i Kostern-debaclet är hur villigt man viker ner sig för ett mindre antal bostadsrättsinnehavare (som naturligtvis har starka egenintresse-skäl att vilja stoppa bygget).

Låt säga att man kört på med ursprungsförslaget. Vad är det värsta som hade kunnat hända? Att det blev överklagat och försenat? Det blir det ju hur som helst. Så varför körde man bara inte på?

Hannes & Johannes.
Tittar man på Kostern debaclet så tror jag man får essensen av problemen: stadsplaneringen och arkitekturen har närmast desperat sökt efter konsensus, inte minst för att spara tid. Det har också gjort att de som "hävdat sin rätt" eller bara rätt av sagt "nej" fått en väldigt stark bild av sina egna rättigheter och sin egen centrala roll för att föra processen vidare, vilket ofta gör att de krävt ännu mer.

Den mest intresserade (som ofta kan vara grannen eller någon speciell yrkeskategori) har blivit de som styrt hela projektens utformning. Dessa grupper har dessutom sällan några incitament att öka tempot i processen: så länge inget byggs finns utsikten kvar, och det skapas dessutom en efterfrågan på ännu fler utredningar. Alla inblandade vet också att håller man ut nog länge svänger konjunkturen, och då kan hela grundvalen för det som planeras falla eller förändras.

När man till sist lyckas nå en lösning som tillfredställer alla kommer den att vara utformad som Kostern, som är gjord för att man ska kunna se igenom den istället för på den. Arkitektur görs för att inte synas, och hus utformas för att skapa minsta möjliga inverkan på stadsrummet och sikt- och utsiktslinjer. Jerker Söderlind beskrev det bedrövliga resultatet på ett synnerligen välfunnet sätt på Yimby Stockholm häromdagen.

Det är det jag menar när jag säger att det ibland är lika bra att ta konflikten, för den kommer i alla fall. Det är ingen idé att låtsas som att alla kan bli nöjda.

Men det är också där som Yimby spelar en så -på ren svenska- in i helvete stor roll. Hela diskussionsklimatet har förändrats. Den som säger nej blir motsagd. Den som säger att han sjunger med änglarna får tala om vilka änglar han talar för. Till råga på allt finns det människor som inte bara säger emot utan som aktivt säger "ja" eller "bygg", vilket i förlängningen gör att politiker inser att det finns röster att hämta på mer än ett ställe.

Som vanligt kloka ord Jan.

@ ann-louise: Absolut! Man kan ju bara jämföra skillnaden mellan Avenyn och Linnégatan - som faktiskt har samma bredd.

Den traditionella konsensuskulturen kräver ömsesidig vilja (eller möjligen kulturellt tvång) till kompromisser och eftergifter. Saknas detta, som fallet blivit i den institutionaliserade stradsplaneringsprocessen, vinner de som vill blockera.
Samtidigt är det rimligen bra med en process för att identifiera och klargöra alla väsentliga intressen i en fråga innan beslut. En utsikt har ett ekonomiskt värde. I fallet Kostern är det en medveten risk brf-ägarna på Masthuggsterassen tagit eftersom det borde vara självklart att tomterna framför kommer bebyggas. Om det däremot rör sig om en större planändring skulle man kunna tänka sig att de i omgivningen som drabbas kompenseras ekonomiskt och att de som gynnas får bidra (så sker tex då skogsvägar byggs och gynnade skogsägare får betala). Med tanke på de konflikter sådant kan medföra även bland ekonomiskt rationella aktörer och att lägenhetsägare även har starka emotionella bindningar lär nog inte konflikter utebli i alla fall.

@ daniel: Självklart ska medborgarna ha rätt att överklaga beslut och få sin sak prövad juridiskt. Då borde det dessutom vara ett rättsstatligt krav att man får ett tydligt svar (dom) så snabbt som möjligt. Men nu viker man ju ner sig innan det ens har blivit någon process. Och sedan blir det process i alla fall. Det är ju en direkt uppmaning till filibustrande.

Man kan la tämligen enkelt se dessa segdragna förhandlingsaffärer som ett uttryck för en missriktad deliberativ demokrati. Att detta uppkommit, med samråd och allt, är i och för sig förståeligt om man ser till de problem med skövlingar och EPA-varuhusbyggande som föregick.

Däremot har det tyvärr inte fungerat som avsett. Målet är la rimligen att olika parter skall mötas och genom att bemöta och diskutera varandras åsikter komma fram till en konsensus som tar tillvara på båda sidors värden. Tyvärr är detta sällan fallet. Snarare verkar utfallet bli en suboptimal lösning där alla endast enas om ett missnöje. Ja, utom de för de stora aktörerna som givetvis går runt problemet med lite hederligt korrupt förhandlingsplanering.

Apropå att vika ner sig: Jag har engagerat mig lite i ett skateparksbygge (!) här i Kålltorp http:​/​/​www.​kalltorp.​info/​ramp.​html
Kommungubbarna håller på att bereda marken just nu. Jag hade en del önskemål om att man kanske skulle kunna göra bulor osv i asfalten när man ändå höll på med markarbetet. Men det verkade helt omöjligt, då man räknat kallt med att boende skall klaga om skateparken får en gestaltning som ser "för permanent" ut ...

Man krymper alltså parkens potential (ingen direkt skillnad i kostnad) på grund av presumtiva klagomål från de boende. Det kommer - tack och lov - ändå bli en park, men varför inte göra den så bra som möjligt när vi ändå håller på? Det är ett märkligt land vi lever i.

Det är väl en spegling av den klassiska motsättningen, där stadsskövlingar och miljonprogram representerar extremen med beslutseffektivitet och (förment) rationalitet, och där reaktionen blev dagens planprocess med dess starka slagsida (i tanken iaf) mot förankring och demokrati.
Man kan misstänka att 60-talsplaneringen ansågs gynna starka ekonomiska intressen, och att syftet med tex PBL var att skydda svagare gruppers intressen. Men de som gynnats på byggbolagens bekostnad är snarare partsintressen med förmåga att sätta sig in i hur systemet fungerar och agera därefter (läs tex välutbildad medelklass i bostadsrätter), medan mindre organiserade grupper som bostadslösa/bostadssökande och de som önskar bo mer centralt inte kommer till tals nu heller.

Det finns en svaghet till. Mycket av dagens situation är resultatet av något mer komplicerat än att innerstadsrivningarna på 1960- och 70-talen skapade en opinion för bevarande.

Det vi fick på 70-och 80-talen var lågtillväxtsamhälle där dessutom nästan alla de bostadsområden som hade byggts under rekordåren drogs med problem.

Gör just nu ett jobb åt ett allmännyttigt företag i en stor mellansvensk stad. Det visar sig när man tittar på materialet i stadsarkivet att ALLA nybyggnadsområden från 1945-1970 drogs med samma jättebekymmer: befolkningen hade flyttat in när områdena var nybyggda, och sedan gjorde hyresregleringen och den frysta marknaden att människor stannade. Områden från 1950 hade 1980 tappat minst 1/3 av befolkningen.

Utvecklingen gjorde att hela den sociala servicen blev fel i områdena, för det fanns för mycket dagis och skolor, men ingen åldringsvård. Den kommersiella servicen var samma historia: det blev glesare mellan affäerna när kunderna försvann och de första stormarknaderna etablerades. Till råga på allt hade hela bostadsefterfrågan svängt: 75% av de nyetablerade hushållen ville bo i villor, vilket ledde till utflyttning till grannkommuner och dessutom tvingade fram att kommunen byggde egna villor i nyetablerade villastadsdelar.

Det förvärrade naturligtvis situationen, för då tvingades man bygga nya skolor, när gamla stod halvfulla och inte kunde stängas utan protester. Totalt sett åldrades befolkningen, vi hade lågkonjunktur, sysselsättningsgraden föll, och kommunalskatterna gick från cirka 20 kronor till cirka 30. Situationen upplevdes som nästan ohållbar, och det man minst av allt behövde var ännu fler lägenheter som konkurrerade med det kvartstomma beståndet i "miljonprogrammet".

Man kan ju säga att svenska kommuner hade gått till att bli dominerande fastighetsägare, och att deras handligar nu kom att prglas av att man inte var alltför intresserad av konkurrens... Här ser ni i alla fall klimatet som PBL skapas i, och som svenska politiker levde i i decennier.

Det jag menar är att beredskapen för snabb utveckling försvann, och inte ens sågs som önskvärd: den skulle bara leda till ännu fler tomma lägenheter och stigande kommunalskatter.

Vilket egentligen i hög grad fortfarande präglar den mentala situationen, samtidigt som som sagt lagsystemet i hög grad skapades under slow growth-eran.

Jag tycker man kan se vad som behöver göras, men helt lätt kommer det minst av allt att bli...

Fastigheterna södra sidan av 1:a Långgatan har rätt intressant arkitektur. En del är äldre och en del nyare. Även Norra sidan är bebyggd fram till P-däcket. Därefter är det ett plats för nya byggnader västerut. Dock behöver hänsyn tas till byggnaderna på södra sidan när man bebygger norra Sidan så att harmoni uppstår mellan gammalt och nytt. Detta har uppnåtts på Linnégatan och bör kunna genomföras även på 1:a Långgatan.

Vad jag kan se finns det ett riktigt gammalt hus, det gula i jugendstil (om man ser till den obebyggda ytan/garaget), medan resten är i ganska typisk göteborgsbrutalism.

Någon som har foton på hur 1a långgatan såg ut innan 60-talet?
Vore intressant att se vad som stod granne med det gula. Linnégatan är ett utmärkt exempel för hur vi borde göra mer av i stan, men vilka hus är det de nya skall passa ihop med, de riktigt gamla, eller de halvgamla?


Edit: Jag gillar verkligen inte stängslen i mitten av gatan.