Krönika: Centrala Hisingen och gentrifieringen

En kväll i november höll jag ett föredrag på en reklambyrå nere i city. Jag visade bilder och pratade om förändring och växande städer. När jag var klar tog jag en öl och snackade med några deltagare. En kille i 35-års åldern berättar att han ibland undrar varför han inte flyttar från Göteborg:

"Varenda morgon åker jag in till stan över Hisingen. Jag bodde fyra år i Los Angeles, men en sådan slum som det ligger nere vid Vågmästarplatsen såg jag aldrig till. Den här stan kommer aldrig att förändras".



Ett makalöst äventyrslandskap breder ut sig runt Vågmästarplatsen…

Jag blev litet tagen, för själv hade jag börjat fundera över centrala Hisingen några månader tidigare. Området ligger ungefär sju minuter från centralen, och borde ha ungefär samma förutsättningar som Olskroken och Bagargården. Som vi alla vet ser verkligheten annorlunda ut. Alla vill bo vid Redbergsplatsen, men ingen har velat bo vid Vägmästarplatsen de senaste tre decennierna.



…i nådens år 1998 skrev SBKs områdesansvariga: ”Att på ett tryggt och trivsamt sätt kunna  gå och cykla mellan Wieselgrensplatsen…



… Backaplan och Kvilletorget är angeläget. I den något optimistiska sinnesstämning vi har idag…

Men nu visar till sist centrala Hisingen upp alla tecken på att vara på väg in i en dynamisk period. På många sätt påminner området Porslinsfabriken-Brämaregården-Ramberget-Wieselgrensplatsen-Långängen-Östra Kvillebäcken idag om Linnéstadens situation för 10-20 år sedan, och i höstas hade dessutom i stort sett alla förutsättningarna börjat komma på plats.



…känns inte den tidpunkten särskilt avlägsen”…

Bygget av Porslinsfabriken var igång och där såldes det redan lägenheter till priser som aldrig hade skådats i området. Paradoxerna blev snabbt märkliga: Nyproduktionen säljs för drygt 30 000 kronor/m2, och fem minuters promenad därifrån kunde man fortfarande köpa lägenheter i Riksbyggens välvårdade punkthus för drygt 15 000 kronor/m2.

Mitt emellan dessa platser kan man köpa hela landshövdingehus i Brämaregården för 11-12000 kronor kvadraten. I Långängen händer det att bostadsrättslägenheter går för sådana priser.



…tolv år senare finns det ljuspunkter även i Långängen…

Ungefär samtidigt kom ju också de första seriösa planerna på det nya Östra Kvillebäcken fram. Här är man nu på gång att bygga, och de vattennära lägenheterna kommer att bli rejält attraktiva. Inom 4-5 år betyder det att det finns tusentals nya invånare i Porslinsfabriken och Östra Kvillebäcken, som alla har betalat mycket höga priser för sina lägenheter.

Det betyder att den unga medelklassen är på väg in i området, för det krävs 1 ½ bra månadslön för att klara de nya lägenheterna. Befolkningstätheten och efterfrågan ökar snabbt, och det kommer att bli ett levande restaurang- och kaféliv i stadsdelarna. Trycket på de befintliga bostäderna kommer naturligtvis också att växa.

Det man lätt kan förutspå är att ombildningsverksamheten till bostadsrätter kommer att accelerera och med stigande priser ökar sedan renoverings- och ombyggnaderna. Plåtfasader försvinner, vindslägenheter byggs, och om 10 år blir förtätningsförslag allt vanligare. Faktum är att man redan ser tecken på att de här förändringarna har startat i Brämargården.



…nere vid Wieselgrensplatsen och Ramberget breder spåren…

Det verkligt intressanta är egentligen den katalysatoreffekt som ett stort nybygge kan få. Man kunde se samma sak i Linné åren runt 2000. Ett halvt kvarter nere vid Oskar Fredrik hade blivit stående tomt efter rivningar i början av 1990-talet, och den delen av Linné släpade sedan efter rejält.

Sedan byggde JM sitt nya jättehus, och samma märkliga fenomen som vi ser på centrala Hisingen idag uppstod: man kunde köpa lägenheter i sekelskifteshusen för halva priset jämfört med JM:s nybygge. Det finns ju en del människor som det är bra att hålla sig väl med, så själv såg jag till så att min ex-fru, min morsa och min chef köpte bättre begagnade lägenheter därnere under de åren.



…av 1950- och 60-talens högkulturer ut sig. De bevarade affärsskyltarna är ofta sagolika…

Alla tre var litet nervösa för att köpa i den bortglömda delen av Linné på den tiden, men dom är desto mer uppåt när jag pratar med dom nu. Det som hände efter 2001-2002 var både klockrent och klassiskt: priserna jämnades ut, trycket ökade och det har omvandlats ungefär tusen lägenheter i den absoluta omgivningen sedan dess.

I stort sett alla gamla trevliga skunkbutiker som låg därnere förr har försvunnit, och ersatts med caféer, restauranger och betydligt hippare affärer. Andra Långgatan som ansågs vara ett näste för tio år sedan anses idag het och rekommenderas för besök i turistbroschyrer.



…Brämaregårdens stadsbild är omväxlande: här finns BÅDE plåt och eternit…

Och då kan vi till slut summera vad som hände när Kville hamnade i sin nedåtgående spiral efter 1980: det värsta som kan hända ett område är att det hamnar intill en stor övergiven plats som inte kan/får exploateras.

Så länge den övergivna porslinsfabriken/hotellet/rivningstomten står tom betyder det att området befrias från mänskligt liv och all ekonomisk aktivitet. Det betyder i sin tur att underlaget för affärer minskar, samtidigt som otryggheten är stor. Barnfamiljer försvinner, och områdena kommer i hög grad att bebos av pensionärer, samtidigt som det finns en risk att de sociala problemen ökar.



…men produktivkrafterna utvecklas snabbt här, och mitt råd till unga människor är mycket enkelt…

Slutligen är det förstås där som planlagstiftningen möter sin verkligt stora utmaning. Har vi ett lagsystem som gör att platser riskerar att bli stående outnyttjade i decennier riskerar vi att skapa just de problem jag nyss beskrev – medan vi funderar och debatterar förvandlas även de stiligaste byggnader till de sophögar vi kan se i Detroit eller Watts.

Det är naturligtvis också därför som människor som säger att de älskar gamla byggnader och miljöer blir så besvikna: efter att ha intagit totalt kontraproduktiva ståndpunkter som kräver totalbevarande bidrar de till att förfallsprocesserna fortsätter, och sedan gör väder, vind och vandaler resten.



…flytta alltid till områden där det är tätt mellan byggnadsställningarna och lyftkranarna.

I vilket fall som helst är den här dynamiken runt förändrade värden fascinerande, och det är den jag tänker fokusera på både på Hisingen 22 april och på nästa stadsvandring i Gårda den 4 juni.