Jämställd stadsplanering och Yimby

Jämställdhetspersperspektivet är hett inom stadsplaneringen, precis som inom många andra skikt av samhällsplaneringen. Jag vill inte här diskutera jämställdhetsperspektivets motivering eller existensberättigande (det kan vara en annan diskussion), utan jag vill istället pålysa de frågor som ofta lyfts fram utifrån ett jämställdhetsperspektiv och jämföra med Yimbys ståndpunkter, för att få en liten idé om hur kompatibla dessa ståndpunkter är med ett jämställdhetsperspektiv.

Segregering och funktionsseparering

Staden skall vara till för alla medborgare, oberoende av etnisk bakgrund, kön, sexualitet, och så vidare – så långt är väl de flesta med. Hänsyn bör i största möjliga mån tas för att allas behov skall mötas och för att stadsbyggnaden inte inte ska exkludera någon. Jag utgår från att detta är själva kärnan i stadsbyggnad ur ett jämställdhetsperspektiv. För att uppnå social acceptens, invånare sinsemellan, så är det högst önskvärt att bryta segregeringen och jobba för ökad integrering – även i den fysiska verkligheten, och inte bara i de fina visioner som brukar sättas på papper.

Så länge man fortsätter bygga isolerade enklaver innehållande i huvudsak en typ av funktion (bostäder, arbetsplatser, kommers osv.) och lokaler i samma prisklass (och det räcker antagligen inte att bara till viss del blanda upplåtelseformer), har jag mycket svårt att se hur man skall kunna uppnå en integrerad, socialt blandad stad. Den fysiska staden, som i slutändan faktiskt byggs, formar till stor del sociala förhållanden. Om de fysiska omgivningarna och förutsättningarna försvårar eller omöjliggör integrering, funkar det inte att försöka påtvinga en mångfald på staden. Man kan tala hur mycket som helst om integrering, men man måste bygga därefter.

Mångfald och integrering går hand i hand med jämställdhet i dess mest generella form. En av de mest framträdande målsättningarna för Yimby är just detta: bruten segregering och minskad funktionsseparering. Den täta blandstad som Yimby förespråkar rimmar alltså mycket väl med målet om en mer integrerad och socialt blandad stad – detta torde ur ett jämställdhetsperspektiv vara ypperligt!

Trygghet

Trygghet är en annan fråga som ofta lyfts fram när man diskuterar stadsbyggnad ur ett jämställdhetsperspektiv. Man kan känna sig lockad att tänka att i ett jämställt samhälle, och i en jämställd stad mer specifikt, skulle vi alla vara lite tryggare. Och kanske är det så. Men det som främst motiverar att frågan tas upp ur ett jämställdhetsperspektiv är förmodligen att kvinnor i större utsträckning än män känner sig otrygga i stadsmiljön och därför blir mer hindrade från att använda och vistas i den.



Otrygga miljöer är ojämställda miljöer

Vad är det som skapar en sådan känsla av otrygghet i staden? Åtminstone några bidragande element måste anses vara företeelser som folktomma, mörka gator och ytor. Det hjälper inte att placera ut några lyktor i de mest ruggiga, ödsliga parkerna och promenadstigarna och hoppas att det ska lösa problemet. Om det inte finns några ögon som betraktar det som belyses, så kunde det lika gärna vara mörkt. Alltså borde levande, socialt blandade (och belysta) gator bidra till att ge en ökad trygghetskänsla i staden.

Men är befolkade gator alltid säkra? Är det inte sant att de centrala, tätbefolkade delarna av staden är mest utsatta för brott? Jo, tittar man på brottsstatistiken så ser man att det ligger en hel del i det påståendet.

Men problemet behöver inte vara ett problem som rör tät blandstad. Nyckelordet här är blandstad. Om vi tittar på ett område som till exempel Avenyn, eller många andra delar av centrum, så kan man snabbt konstatera att det inte finns mycket till blandstad att tala om. Det finns (relativt) tät stad, men den är inte blandad. Avenyn tillägnas huvudsakligen shopping och turistande på dagarna, varpå hela klientelet byts ut framåt nätterna till nattklubbsbesökare och en i allmänhet mer eller mindre alkoholpåverkad skara.

Det finns liknande områden i centrum, där funktionsblandningen är bristande trots att det finns täthet. Sådana platser tenderar att få problem med brottslighet av en viss typ – såsom rån eller (oftast) lättare våldsbrott. Det finns en skillnad mellan ett sådant scenario och ett scenario med en genuin tät blandstad, där användarna av stadsrummet har olika anledningar att vara där, vars demografi är mer varierad, och där gatan har en mer kontinuerlig ”bevakning” av människor med andra intressen än enbart konsumtion i olika former.

Min slutsats är att de målsättningar Yimby har även i trygghetsfrågor är mycket kompatibla med de ståndpunkterna som brukar framhävas från ett jämställdhetsperspektiv: färre öde, folktomma gator och mer social blandning och gemenskap.

Transport och tillgänglighet

Med anledning av att fler män än kvinnor (och även studenter, unga, och låginkomsttagare) kör bil, och att kvinnor (enligt antagandet) oftare än män tar hand om hushållsrelaterade sysslor som matinköp, skolskjuts och liknande, så brukar man även lyfta fram frågor om transport och tillgänglighet utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Den typ av stad man i huvudsak byggt det senaste halvseklet är oundvikligen bilberoende i hög grad. Då olika funktioner i staden är fysiskt separerade, skapas en utspridd, gles bilstad. Hade man å andra sidan byggt tätare, och så att bostäderna låg så nära jobb och andra verksamheter som möjligt, så hade man minskat bilberoendet och ökat tillgängligheten.

Yimby förespråkar tät blandstad, med ökad tillgänglighet till en större variation av verksamheter, och mindre bilberoende. Återigen kan man nästan rakt av tillämpa Yimbys idéer på jämställdhetsperspektivet.

Jämställdheten i Yimby

Yimby har ibland blivit anklagade, så att säga, för att vara ”grabbigt”. Alla har olika synpunkter på vad som är en ”snygg” eller ”fin” stad. När det rör sig om personliga, estetiska preferenser, så finns det naturligtvis inget rätt eller fel. Någon som säger att ett visst hus är fult kan inte ha mer rätt än den som säger att det är fint. Istället för att slåss onödigt mycket om sådana värderingar, måste ju det mest konstruktiva vara att se på vilka syften och funktioner byggnaderna fyller. Man får försöka att hålla diskussionen på en så klarsynt och objektivt nivå som möjligt.

Jag misstänker att påståendet om Yimbys grabbighet hör ihop med en kanske omotiverat stark koppling till höga hus. För mig framstår påståendet att höga hus är ”grabbigt” ungefär lika märkligt som att säga att låga hus är ”fjolliga”. Det framstår som ett tämligen substanslöst och okonstruktivt argument. Vari ligger grabbigheten i höga hus, mer specifikt? En del människor tycker att höga hus är häftiga och snygga – kanske är andelen män större än kvinnor, vad vet jag – och andra tycker det inte.



BIGs förslag för Opaltorget - både "fjolligt" och "grabbigt"?

Det viktigaste borde hur som helst inte vara att alla alltid skall få sina personliga preferenser tillgodosedda (även om det naturligtvis hade varit trevligt om det hade gått att uppnå), utan vilka effekter bebyggelsen får för livet i staden. Man kan diskutera för- och nackdelar med högre hus och avväga från fall till fall hur hög höjd som är önskvärd på varje specifik plats. Höga hus är inget självändamål.

Mot bakgrund av diskussionen ovan, har jag svårt att föreställa mig att Yimbys ståndpunkter skulle vara mer tilltalande för män än för kvinnor, snarare borde det vara tvärtom. Ändå är det fullständigt klart att Yimby trots allt är kraftigt mansdominerat, sett till medlemsdemografin och aktiviteten på hemsidan. Vad kan det bero på? Frågan är öppen. Är kanske ståndpunkterna för otydligt kommunicerade? Är kommunikationskanalerna för smalt riktade, eller kanske till och med missriktade? Är det något annat? Detta kan, och bör, naturligtvis diskuteras.