Krönika: Centrala Hisingen - Thörn revisited

        Mekanismerna ser ut ungefär så här: decennierna runt sekelskiftet 1900 växer en ny storskaligare och utrymmeskrävande industri fram, och den centreras i allmänhet utanför de äldre stadskärnorna. Man lägger sig också gärna i fristående kommuner som Lundby eller Mölndal, där det är lättare att etablera. Det här är den tidens utomplansbebyggelse och den leder snabbt till inkorporeringar.

Allt är sedan väl fram till 1950- och 60-talen, när nästa generation av industri kommer: de nya fabrikerna byggs som jättelika enplansbyggnader som bör vara containeranpassade redan från början. Nu byggs Volvo Torslanda, Arendal och Skandiahamnen – Hisingens ekonomiska centrum förskjuts med andra ord flera kilometer västerut.



…kommer bilderna från Harvey i södra Chicago. Precis som Kville…

Men det leder också till att det lämnas kvar ett band av tomma citynära äldre industriområden som sedan börjar användas till annorlunda och ofta lågavkastande verksamheter redan under 1960-talet. I trakten av Backaplan växer det fram en ganska remarkabel blandstad, som kommer att bestå av stormarknader, reparationsfirmor och olika marknader. Många verksamheter har så låga marginaler att underhåll är omöjligt, och efterhand sätter ett rent förfall in. Situationen förvärras också av hyresregleringen, som gör att fastighetsägarna tappar intresset för att underhålla sina bostadshus i området. Under 1970-talet brinner det ofta i Brämaregården, och till sist bygger Kjellbergs en ny bruksvärderad och plåtprydd stadsdel runt Kvilletorget åren 1976-79.

Man kan säga att de inre industriområdena (det fanns gott om dom i t ex Stockholm också) blev en sorts förlängning på innerstadens kris de här åren. I Göteborg hade ju city tappat drygt halva befolkningen under hyresregleringens epok mellan 1942-1980, och lägger man till förfallet i Gårda och Lundby var det ingen helt vacker syn man mötte när man flyttade hit 1978.



…upplevde Harvey sin sista blomstring före 1965, men sedan flyttade industrin till andra trakter…

I vilket fall som helst skapade de avreglerade marknaderna för kontor, hotell och kapital utrymme för en modernisering av innerstan på 1970- och 1980-talet, och sedan ledde avregleringen av bostadsrättspriserna efterhand fram till att även den marknaden stabiliserades och började växa. Centrala stan återfick sitt värde och talet om att riva stenhus fick ett abrupt slut. På senare år har värdestegringen varit så snabb att vi till och med sett en växande avkontorisering. Jag har själv med viss förbluffning sett hur det nu nyproducerats 22 lägenheter i vårt kvarter mellan Kristinelundsgatan-Engelbrektsgatan sedan vi flyttade hit för tio år sedan. Jag kan naturligtvis tillägga att det här också är fenomen som svensk bostadsforskning inte ägnar sig åt.

Självklart har den här befolknings- och värdestegringen med tiden spritt sig ut till de angränsande centrala ytterområdena som Gårda, Friggagatan och nu senast centrala Hisingen. Förklaringen är enkel: citys attraktivitet och de stigande värdena gör det möjligt att utveckla områden som man uppfattat som domedagsliknande, och som i folkmun gått under namn som ”Gazaremsan”.



…och shoppingcentret stängde när medelklassen flyttade. Den sociala segregationen ökade, men det gjorde i alla fall…

Själv har jag ju som sagt skrivit och pratat om den här processen och de hinder och möjligheter som den möter under det sista året. Naturligtvis betyder det att man trampar på ömma tår och gamla eliters revir, och man har fått vänja sig vid ständiga påhopp i Arkitektur och i olika delar av vår kära GP. Nu senast var det Catharina Thörn som ägnade sig åt att trivialisera både stadsvandringen och hela den framtida bostadspolitiken.

Att Thörn väljer att kränka de rekordmånga deltagare som fanns i Kville en kall torsdagskväll i april är tråkigt. Hon utmålar dem som ditlockade av mina fotoböcker om Övergivna platser snarare än intresserade av stadsomvandling, och hävdar sedan att jag gav dem en rundtur där jag kallade platsen för ett ”skitområde” med ”ruttna butiker”. För en jämförande studie av det som CT skriver och verkligheten rekommenderas dessa båda länkar:

FÖRSTA DELEN


ANDRA DELEN


Titta gärna särskilt på slutet av det andra YouTube klippet där jag talar om invandrarbutikers stora förtjänster. I bloggen Cykelidag - rulla ned till ”Centrala Hisingen – Göteborgs nya Askunge”

Mest intressant är förstås hennes recept för den framtida stadsutvecklingen. Den alternativa utveckling hon rekommenderar är inte helt tydlig, men tycks ändå bestå i att den effektiva äganderätten till de numera rivna industri- och verkstadslokalerna skulle ha överlåtits till de som hyrde vid något givet datum, så att man sedan kunde ”utveckla området med sina invånare”.

Vi får anta att dessa besitter en särskild kompetens för att kunna ”rista in dess historia”, men vilken denna är fortsätter att vara oklart. Är det de för länge sedan försvunna fabrikernas historia vi ska berätta, eller är det loppmarknadernas och moskéernas? Är det ett café som drivits under åtta månader som ska få representera historien, eller en motorcykelhandlare?



…att platsen var perfekt när man skulle spela in Blues Brothers klassiska biljaktsscen under sensommaren 1979…

Ingen vet, men helt klart blir det däremot att vi måste avstå från möjligheterna att bygga några tusen lägenheter, för att istället ge förfallet någon form av legal och ”historisk” status. Skattemedel skulle det naturligtvis bli nödvändigt att skjuta till för att klara den här utvecklingen – medel som förstås också måste komma från de som inte skulle få tillfälle att bo i området.

Själv pratade jag med många invånare och caféägare när jag förberedde min stadsvandring. Jag mötte inte någon som inte såg fram mot förändringen som är på väg. En intressant del av den framtida utvecklingen är att bostadsrättsomvandlingarna kommer att ta fart i området de närmste åren. Ett mer effektivt sätt för invånare att få delta i stadsutvecklingen finns inte – samtliga de 22 nya lägenheter jag skrev om härovan har till exempel byggts ut av olika bostadsrättsföreningar.



…historien sitter evigt ristad i väggarna på The Dixie Mall.

Men det är sannolikt fel deltagande för Thörn, och hennes nuvarande linje blir i realiteten bara ett recept för en fortsatt bilberoende stadsutspridning. Det är i och för sig helt OK, men det är bra om man är tydlig med att säga vad man vill också. För mig kan det kännas lite nedslående om vi skulle missa unikt tillfälle till att skapa tätare och attraktivare städer, men det allra viktigaste är egentligen att vi vet vilka alternativ och ekonomiska mekanismer vi arbetar med.

Och tack vare Yimby har vi till och med en arena där det går att diskutera förändring.