Släpp barnen loss - det är vår!

/.../ Barnperspektiv och goda lekmiljöer har länge varit en erkänt viktig fråga i planerings­sammanhang. Ändå lider planeringen och formgivningen av barns miljöer av en förlamande traditionsbundenhet.

Medan leken är vild och kreativ fastnar lekplatsplaneringen oftast i att vara feg, normstyrd och lat. Kanske handlar det i grunden om hur vi värderar leken, om en alltför rationell syn på leken som ­fenomen?

Med en nyttobetonad leksyn följer idén om den pedagogiska lekplatsen som kan planeras rationellt för att uppnå vissa mål vad gäller barnets utveckling. Lek­redskapet blir en möjlighet att effektivt paketera de färdigheter man vill servera. Men for­skarna talar också om lek som något i grunden "onyttigt", något som är viktigt för sin egen skull.

Tänk om vi skulle utgå mer från detta under­bara: att leken, förutom sina oomtvistliga nyttoaspekter, har ett hemlighetsfullt egenvärde. Att det lekande tillståndet är ett sätt för människan, inte bara för barnet, att ge sig hän åt sig själv och sin plats i tillvaron. Då blir det ganska självklart att korrekta uppställningar av lekredskap ­kommer på skam.

Att ta lekens djupare dimensioner på allvar ställer krav på inlevelse och vilja till grundläggande förändringar. Leken är en kraft som inte kan planeras, men som kan gynnas.

Utrymmesbristen i städerna kommer inte att bli mindre, tvärtom. Den täta staden har för många uppenbara fördelar för att överges. Hur ska man då hantera det faktum att lekens natur är att flöda fram i rörelse över yta? /.../

Lek på gatan har fungerat i generationer, utan planeringsmässiga åthävor, så varför skulle det inte fungera nu, om vi anstränger oss? Med all samlad erfarenhet och kunskap kring trafikseparering, klassiska gaturum för alla trafikslag och det nyare angreppssättet shared space, vore det märkligt om vi inte kunde hitta fungerande sätt att låta barnens vägar korsa den trafikerade stadsstrukturen.

Frågorna och utmaningarna kring lek är oupplösligt sammanlänkade med stadens utmaningar i stort, med frågorna om hur vi ska organisera vårt gemensamma liv. Om vi med stort allvar griper oss an frågan kring lek och rörelse kan den bli en tillgång i stadsplaneringen.

I en tid som är besatt av prydlighet och statusfyllda uttryck behöver vi lyfta fram värdet av mindre tillrättalagda, ofärdiga platser i staden. I en tid där rädsla för olyckor ofta blir den överskuggande frågan vid lekplatsplanering behöver vi argumentera för balans mellan risk och utmaning. Och i alla skeden av planeringsprocessen där vi blir inkopplade behöver vi hävda strukturtänkande och differentiering ­gentemot ängsligt välmenande och likartade lekreservat.

Lyckas man med strukturen, så att barns frihet till självständig rörelse ökar, är det allra viktigaste åstadkommet. Sedan kan denna struktur fyllas med mer eller mindre iordningställda platser med olika funktioner och karaktärer. Inte minst skräpiga, odesignade platser som tål förändring och skapande lek.

Vi tror att det är tid att riva lekplatsen - rent mentalt. Och när den är riven kanske vi kan bygga upp den igen, men utifrån nya tankesätt som banar väg för nya förutsättningar. Den nya lekplatsen, tror vi, är en struktur i staden. Den har formen av långa stråk eller stora nät snarare än av isolerade russin i en kaka.