Den trettonde Yimbyvandringen - Härlanda/Kålltorp

Vi var drygt ett tiotal stadsintresserade som möttes upp i Härlanda denna söndagseftermiddag i slutet av maj. Eftersom jag numera bor i Kålltorp, så kände jag lite extra för att lägga en stadsvandring här. Området har en intressant historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden, men det sker också en del stadsomvandling i dagsläget.

Del av Härlanda Kyrkoruin.


Vår första anhalt var Härlanda kyrkoruin, som uppförts redan på 1100-talet, men raserades 1528 på order av självaste Gustav Vasa. Vad jag förstår av händelsen (rätta mig om jag har fel) så var Herr Vasa mån om att knyta kyrkan till staten i samband med reformationen, för att kunna ta del av deras rikedomar, men de envetna munkarna i denna församling var tydligen motsträviga … Hur som helst så har munkarna gett namn åt både bäcken (som numera rinner i en kulvert) och sedermera torget, som vi vandrade vidare mot. På väg dit så fördes det en del diskussioner i gruppen huruvida man skulle kunna förtäta ner mot autostradan Munkebäcksgatan, i den rejält tilltagna parken vid Härlandakyrkan.

Nästa stopp var inne bland landshövdingehusen, och den intressanta fyrkantiga parken. Kålltorp började planeras ganska omgående av Albert Lilienberg efter att Örgryte/Härlanda införlivades i Göteborg, men det var först på 1930-talet som man hunnit till denna sida av Munkebäcksgatan. Uttrycken i fasaderna tyder på att funktionalismen är på inmarsch och vad som komma skall. Det uppfördes totalt elva kvarter; när Uno Åhrén tog över arbetet efter Lilienberg så ändrade han planen och de resterande landshövdingehusen är byggda som lameller (varav det på Qvidinggatan är Göteborgs sista landshövdingehus). På få ställen är paradigmskiftet mellan klassisk kvartersstruktur och funktionalismens intåg så tydligt som när man står i lekparken med vattensprutande flamingos.

Kålltorps landshövdingehuskvarter, till vänster skymtar den kvartersstora fyrkantiga parken (se flygbilden överst).




Lamellhövdingehus.

Ett av landshövdingehörsen hade fått riktigt läckra balkonger.

Vi begav oss upp mot Renströmska gamla sjukhusområde. Den vackra tegelbyggnaden håller i dagsläget på att byggas om till bostadsrätter. Det hördes en del förslag om att sätta upp högtalare som spelade upp ljud på folk som hostade i parken för simulera de tuberkulossmittade stackarna

Det finns även planer på nybyggen åt Torpagatan till, men var lite svårt att bilda sig en uppfattning, eftersom det mest är skog där. Det blir väl några punkthus.

Renströmska sjukhuset.

Parken omkring sjukhuset känns lite som Slottsskogen (kan ha att lite att göra med att Ernst Torulf ritat både Renströmska och Naturhistoriska museet), och är en tillgång för hela stadsdelen. När vi gick ner genom parken, mot den gamla grönturkosa gården, som gett stadsdelen Kålltorp sitt namn, så kunde vi betrakta hur otroligt mycket eternitplattor sjukhuset (?) köpt in till de närliggande husen, som egentligen är väldigt eleganta, men som alla är klädda i detta opassande material. Det måste ha varit en försäljare utöver det vanliga som lyckats kränga ett sådant parti.

Gröna gården Kålltorp och dagens guide.

När vi kom ut vid Munkebäcksgatan igen så kunde vi se hur olika karaktär de två sidorna av gatan har. Längs den ena finns en del stadsradhus, småaffärer och en hel del människor som är ute och rör sig, men den andra sidan är mestadels villor och en del lameller. Mycket av det har troligtvis att göra med hur spårvagnen är dragen och utformningen av Erik Fribergers hundratals meter långa, strikt funktionalistiska (och beryktade för sin fulhet) radhus. Den räfflade plåten misstänker jag är tilläggsisolering (på de svartvita foton jag sett ser fasaden ut att vara vitputsade), men det är ändå lätt att förstå varför byggnaderna fick smeknamn såsom ”Kaninburarna” och ”Rävfarmen”. Bakom dessa radhus ligger ett idylliskt villaområde uppfört i 20-talsklassicistisk stil. Enligt böckerna från hembygdsföreningen, som jag läst som research, så blev det ett fasligt hallå och en massa överklagande redan på den tiden när planerna på Fribergers hundrameterslängor uppdagades. Själva villorna är idag i stor utsträckning ombygga, ibland nästan till oigenkännlighet, men det finns även en del välbevarade fasader.

Framme vid Spelmansplatsen träffade vi på en man som satt och såg lite vilsen ut, likt en nyss hemkommen Odysseus. Han letade efter det hus som hans mor en gång växt upp i, som han själv blott sett på kort, men inte kunde hitta. Allt var förändrat, ingenting sig likt. Där det förr bodde enkla järnvägsarbetare, var det nu en ganska välbeställd medelklass som tagit över. Vi hade en väldigt trevlig konversation med honom om platsen, staden i allmänhet, och dess riktning, sedan sa vi hej då och avslutade vandringen.

F.d. Härlanda fängelse.


Fängelsets gamla tjänstebostäder är omvandlade till bostadsrätter. De tycker inte om besökare. "Ingen genomfart, gäller även gående". Det kan ni ju drömma om, klart att man ska få gå igenom om man behöver.