Utskrift från gbg.yimby.se
....

Mer grönt i staden

 
Tack vare vår medlem Tobias Axelsson har Yimby Göteborg fått möjlighet att återpublicera en artikel från den populärvetenskapliga tidskriften Modern Psykologi 2010:4. Artikeln diskuterar olika miljöpsykologiska perspektiv på stadsplanering. I fokus ligger det synsätt på stadsbyggnad som makarna Jan och Ingrid Gehl gjort sig kända för. Jan Gehl var för övrigt nyligen i Göteborg och talade om hur vi bör tänka när vi bygger Centrala Älvstaden.

Artikeln är skriven av frilansskribenten Julia Svensson och innehåller många intressanta tankar som väcker frågor och är värda att studera vidare. Stämmer det att barn i höghus har färre vänner? Vad ställer egentligen det limbiska systemet för krav på vår stadsplanering? Behöver verkligen alla bo max 300 meter från ett kvartersstort grönområde. Hur går det i så fall att ordna?



Ett av många sätt att planera för max 300 meter till kvarterspark.

I debatten om stadsplanering finns det många tvärsäkra påståenden och det kan vara svårt att skilja fakta från faktoider. Med den samlade kunskapen hos Yimbys sofistikerade läsekrets kommer vi dock förmodligen snabbt att skilja de vetenskapliga agnarna från vetet. Håll till godo!

- - - - -

Våra storstäder är i desperat behov av fler bostäder. Men var och hur ska de byggas? Julia Svensson gör en psykologisk stadsvandring i sex etapper och upptäcker att det mesta handlar om närhet till det gröna.


1. Människor behöver plats att mötas

Människor behöver samvaro. Rätt planerad kan staden inbjuda till samtal och sociala aktiviteter. I närheten av bostäderna kan det till exempel finnas utrymme för barn att leka och för de boende att utöva meningsfulla fritidsaktiviteter. Men när man bygger bostäder utan övergång mellan det offentliga och privata riskerar många att bli ensamma. Det anser den danska psykologen Ingrid Gehl. Hennes bomiljöanalys har fyrtio år på nacken – men är fortfarande användbar.

År 1970 var miljöpsykologi en relativt ny vetenskap och Ingrid Gehl reste till Italien för att studera stadslivet. Tillsammans med sin man, arkitekten Jan Gehl, såg hon hur människorna använde stadens olika rum – stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg. Då förstod de varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra.
   
Efter resan satte Ingrid Gehl upp sju principer för ett bostadsbyggande anpassat till människan. En anledning till problemen med de moderna områdena är, anser hon, att de byggdes snabbt och var planerade från början till slut; de gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. Därför borde man i stället detaljplanera mindre där det går, och lämna mer utrymme för människornas egna initiativ.
   
I analysen använde hon sig av Abraham H Maslows psykologiska behovsmodell och tog hänsyn till olika åldersgrupper. Den första, och kanske viktigaste, punkten på listan var att göra det enklare att mötas.
   
– Man kan ta Turning Torso i Malmö som exempel. Där finns det ingen övergång mellan det privata och det offentliga, vilket medför att enskilda och familjer är hänvisade till sig själva. För en del betyder det ensamhet. Att kaféer har blivit populära är ett tecken på att mänsklig kontakt behövs – men kaféer är ett överflödsfenomen för dem som har råd och för unga, säger hon.
   
I dag arbetar Ingrid Gehl med barn och skilsmässofamiljer – men är tack vare sin mans yrkesroll fortfarande insatt i miljöpsykologin. Jan Gehl skrev 1971 arkitekturklassikern Life between bumlings, där Ingrid Gehls idéer är grundläggande.
   
Ett sätt att skapa mer kontakt är, anser hon, att ta mer hänsyn till de nya mer varierande familjestrukturerna när man bygger – att många familjer inte består av klassiska mamma, pappa och två barn.
   
– Till exempel skulle andra bostads- eller byggnadsformer förenkla livet för ensamstående föräldrar eller äldre att ta kontakt och hjälpa varandra.

2. Barn i höghus har färre vänner


Ju högre hus man bygger och ju mer biltrafik man leder in i ett område, desto mindre leker barnen utomhus. Det kan bli ett problem när man i dag försöker få in många nya bostäder på en liten yta.
   
Stockholms innerstad beräknas växa med 26 000 personer om året den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för Malmö är 5 000. Pia Björklid, professor i pedagogik med miljöpsykologisk inriktning vid Stockholms universitet, är bestämt emot att bemöta befolkningsökningen med täta höghusområden. Stadsarkitekten Alexander Wolodarskis omdiskuterade planer för Norra stationsområdet i Stockholm är ett exempel som hon tar upp.
   
– Att bygga högt och tätt och hänvisa till naturområden 300 meter bort håller inte. Barn rör sig inte så långt från sin egen port. Ur ett barns perspektiv betyder höghus liten yta att leka på, dålig tillgänglighet till utemiljön, vindtunnlar och slagskuggor.
   
– Pia Björklid tillhörde, liksom Ingrid Gehl, den första vågen miljöpsykologer i Norden och studerade höghusområden på 1960-talet. På den tiden var miljöpsykologistudier mer kvantitativa än de är i dag, då forskarna ofta använder sig av en mindre grupp människor.
   
Sina observationer gjorde Pia Björklid i två av dåtidens moderna och väldigt barntäta höghusområden på Södermalm i Stockholm. Hon och hennes kolleger delade in området i små enheter, och stod på olika platser vid olika tidpunkter. De skannade av hela området. Vilka tider var barnen ute? Vad gjorde de? Var de tillsammans med någon eller på väg någonstans? De frågade också vilken våning barnen bodde på. Trots att de höga husen omgavs av stora parkområden tog de barn som bodde högre upp sig inte ut i samma utsträckning.
   
– Ju högre upp barnen bor desto mindre leker de utomhus och desto färre vänner har de, säger hon.
   
Pia Björklid ser biltrafiken som det största bekymret, både i villaområden med många barnfamiljer och i innerstaden. Att olycksstatistiken bland barn har gått ner de senaste decennierna hör ihop med att barns rörelsefrihet har minskat. Eftersom lägenheterna är större och det finns datorspel och annat som konkurrerar i dag, antar Pia Björklid att barn också leker utomhus mindre än förr. Barn skjutsas till skolan i större utsträckning än tidigare och på grund av förtätning och färre bemannade lekplatser har deras utemiljö krympt.
   
Att barn inte heller tycker om att vistas i trafiken har Pia Björklid kommit fram till i en undersökning med 100 barn, som fick skriva vad som är bra och dåligt i deras bostadsområde och på väg till skolan. Därefter fick de visa platser de valt att skriva om.
   
– Då hittade man teman, vad barnen uppskattade och vad de inte tyckte om i sin miljö. Som att biltrafiken upplevdes hotfull exempelvis. Det är viktigt för barn att kunna ta sig till skola och aktiviteter utan att behöva eskorteras av sina föräldrar. Man borde inte leda in biltrafik i de nya områdena.

3. Nära till grönskan


Det bör inte vara längre än 300 meter från bostäder till ett hyfsat stort grönområde. Annars hinner föräldrarna inte ta med sig barnen till parken varje dag.
   
– Den största missen som stadsplanerarna gör i dag är att de glömmer bort grönskan, säger Erik Skärbäck, professor i planering vid lantbruksuniversitetet i Alnarp utanför Malmö.
   
Grönområden spelar större roll än man kanske tror. Varje sekund tar människohjärnan emot elva miljoner infobitar – vilket påverkar det limbiska systemet som styr känslo- och driftslivet.
   
När du vistas bland växter får det limbiska systemet vila. Enligt stressforskning, som gjorts genom att mäta blodtryck och stresshormonet kortisol, räcker det att promenera några minuter i en park för att blodtrycket ska sjunka. Men för att stressa av på riktigt räcker inte de små parkerna, så kallade pocket parks, som har blivit vanliga i trånga innerstadsmiljöer.
   
– Det måste finnas rejäla parker utan trafikbuller. I dag klassar man bullerskyddszoner utmed vägar som grönområden – när de borde klassas som trafikyta.
   
Erik Skärbäcks kollega Patrik Grahn har kommit fram till att ju närmare grönskan man bor desto bättre mår man. Besöksfrekvensen sjunker och stressnivån ökar ju längre avståndet är.
   
– Ta Malmös innerstad, till exempel, säger Erik Skärbäck. Under lågkonjunkturen på 1930-talet anlade man stora parker. Men trots att befolkningen ökar har det inte skapats några nya större innerstadsparker sedan dess. I hela östra Malmö, där man nu ska förtäta med nya bostäder, planerar man spartanskt för grönområden. De här stadsdelarna skulle behöva att man avsatte ett helt kvarter till park.

4. Enkla detaljer skapar trygghet


En cykelbana på gatunivå är förvisso bättre än ingen cykelbana alls. Men det är större chans att du lämnar bilen hemma om cykelbanan är upphöjd och i nivå med trottoaren.
   
– Hur är cykelbanan utformad? Kan man se lekplatsen från bostaden? Tidigare har man talat om kvarter och vägar. Men mycket finns att vinna på att gå ner på detaljnivå. När människor tar beslut om att själva gå ut – eller att släppa ut barnen – grundar det sig ofta i upplevelsen av trygghet, säger Maria Johansson, som är docent i miljöpsykologi på Lunds tekniska högskola. Hon har forskat om vilka stadsmiljöer människor trivs i och sett att små detaljer är viktigare än man tror.
   
Hon har gjort så kallade visuella skattningar med grupper på 20 personer. Testpersonerna har fått gradera platser utifrån tre kriterier: trivsamhet, komplexitet och helhetsgrad.
   
Då är ett område som Gamla stan i Stockholm det som uppfattas som mest trivsamt. Det har hög komplexitet, stor variationsrikedom men är samtidigt en sammanhängande helhet.
   
Ett områdes upplevda trygghet och därmed tillgänglighet handlar också om ljus. Men även om en gata eller en park inte får vara dåligt belyst på natten handlar det oftast inte om mer ljus. Snarare om rätt ljus.

5. Bredare trottoarer en demokratifråga


Det är trafiken som bestämmer på Manhattan. Men det är få som reflekterar över det. Därför gjorde arkitektfirman Gehl architects experimentet att stänga av Park avenue under tre lördagar. Plötsligt kunde folk promenera, cykla och släppa sina barn lite.
   
– Här fick folk känna hur det kan vara i en stad utan bilar. Folk ogillar i regel förändring, men om de får upptäcka att de gillar något nytt saknar de det när det försvinner, säger David Sim, direktör för Gehl institute, innovationsenheten på Gehl architects.
   
På hundra år gamla fotografier myllrar det av människor på gator och torg. Folk var trångbodda och var tvungna att ta sig ut flera gånger varje dag för att klara av livets nödvändigheter. Under 1900-talet fick vi allt fler bekvämligheter – och människorna började se på tv, handla på stormarknader och stanna inne.
   
Men även om bostadsområdena från 1960- och 70-talen innehöll ljusa och funktionella lägenheter trivs den sociala människan bäst i småskalig arkitektur – som den ser ut i de italienska innerstäderna.
   
– I dag har vi få anledningar att vara ute. Att vi betalar hundra spänn för en fika på stan är en respons på det ensamma sätt vi lever på, säger David Sim.
   
Gehl architects vill förändra städer med småskaliga inslag. De har tagit sig an platser som miljonprogramsstadsdelen Rosengård i Malmö, men också New York – en stad som till stor del är uppbyggd med ett rutnätssystem av gator och kvarter.
   
Genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker David Sim och hans kolleger hur folk vill använda staden. Med hjälp av denna statistik kan de ta upp tävlan med trafikingenjörerna – som annars är de som får sin vilja fram.
   
– På Manhattan är de fulla trottoarerna ett stort problem. Folk kommer inte in i butiker. Det är jobbigt för människor med särskilda behov, som kollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla skulle vara perfekt, både ur trafik- och hälsosynpunkt, men är inte ens att tänka på med dagens trafiksituation.
   
Gehl architects har genom sina studier kommit fram till att 30 procent av New Yorks befolkning består av pensionärer och barn. Men på gatan utgör denna grupp bara 10 procent.
   
Helt plötsligt är bredare trottoarer en demokratifråga. Att 20 procent av befolkningen inte kan vistas i stadsmiljön kan övertyga borgmästaren att satsa på bredare trottoarer.
   
– Bilisterna, som är i minoritet, har två tredjedelar av rummets yta. På Times square är bara en tiondel av ytan till för människor. Borgmästaren vill inte förlora bilisternas röster – men genom våra undersökningar kan vi visa att bilisterna är färre än de gående.
   
Ett steg i Gehls arbete är att få igång så kallade pilotprojekt. Snabba och billiga tillfälliga insatser, som till exempel  att måla fram cykelbana  och gågata med färg, skapar direkt en mer mänsklig stad. Med sådana upplevelser kan en New York-bo bättre förstå meningen med att göra förändringar i staden.

6. Vilken är din favoritplats?

När man bygger nytt får man inte glömma dem som redan bor i området. Hur upplever de miljön och vilka platser tycker de mest om?
   
Arkitektkontoret Spacescape i Stockholm arbetar liksom Gehl architects med det offentliga rummet. Den till synes enkla undran "Vilken är din favoritplats?" är deras nyckelfråga.
   
– När vi ställer den får vi veta var det finns bra miljöer. Vi får veta vart de äldre går, till exempel, men också om det inte finns någon favoritplats i närheten av var folk bor. I miljonprogramsområden är det stor brist på attraktiva platser. Favoritplatserna ligger ofta utanför stadsdelen. När man gör en ny plan för området kan man ändra på det, säger Alexander Ståhle, landskapsarkitekt på Spacescape och doktor i stadsbyggnad.
   
Spacescape arbetar med fokusgrupper – där man gör både djupintervjuer och enklare enkäter. Man har gjort dessa så kallade sociotopundersökningar för Stockholm, Göteborg och Uppsala. Nu är det Lidköpings tur.
   
– Vi vill visa att det behövs särskild sociologisk och psykologisk kunskap när man anlägger till exempel en park, att parker inte bara är viktiga ur ekologisk synvinkel, utan att de även är värdefulla för människor.
   
Det diskuteras också om Stockholm ska växa på höjden. Som Norra stations-området?
   
– Fokus i medierna ligger på höga hus. Med det stora problemet vid Norra station är att det kommer att saknas en stor park. Vilket innebär fördubblat slitage och besöksantal i Vasaparken, som redan i dag är överfull.
   
Alexander Ståhle ser framför sig det scenario, som redan finns i både Stockholmsstadsdelarna Liljeholmen och Hammarby sjöstad.
   
– Det är extremt hårdexploaterade platser, där många barnfamiljer har flyttat in, vilket man inte trodde från början. Men det saknas bra parker. Det kommer att bli lika besvärligt att leva som barnfamilj i Norra station. Det bor lika många barn i Stockholms innerstad som det bor i hela Uppsala kommun. För att områden ska funka för barn krävs stora parker med bra lekplatser och framför allt hård reglering och nedprioritering av bilarna. Det är inte gatan som är problemet utan bilarna, det tror jag Gehl håller med om.


Checklista


Bilar.
Låt fotgängares behov går före biltrafiken. Tänk på att barn ska kunna röra sig utan en vuxen. Inbjud till att cykla istället för att köra bil.

Belysning.

Mörka gator känns otrygga. Men de får inte lysas upp med för mycket, vare sig för kallt eller för murrigt ljus.

Varierad estetik.

Människan tycker om variation. Var tjugonde meter bör fasaden byta uttryck. Golv och trottoar är viktigt. Vi tittar ner mycket och vi upplever saker upp till tre meter från marken. Det är där utsmyckningen ska vara.

Robust och flexibel.

Problemet med miljonprogrammets bebyggelse var att man såg det som färdigt, men städer är föränderliga. Däremot måste byggnaderna göras robusta och flexibla. I Bo 01 i Malmö, längs huvudstråken, är det till exempel högre tak i alla lägenheter på bottennivån, så att de ska kunna byta funktion om det behövs.

Planera mindre.
Människor tycker om att vara med och bestämma över sitt område. Fundera över vilka beslut som kan lämnas till de boende.

Bygg smått.

BO 01 i Malmö blev en framgång eftersom området är byggt hus för hus. Varje byggherre fick bara bygga ett hus. Storskaliga Örestad i Köpenhamn har inte varit så lyckat som förväntat. Höghusen och de långa raka gatorna skapar kyla och vindtunnlar.

Planera för parker.

Glöm inte stora parker och offentliga lekplatser. Planera för bilfria gator och trafikreglera med trängselskatter.


Gehls 8 bostadsbehov

1. Kontakt: Möjlighet att mötas på olika sätt.
2. Isolering: Behov att dra sig tillbaka.
3. Upplevelse: Omväxlande upplevelser nära bostaden.
4. Rörelse: Det ska finnas möjlighet att måla, göra trädgårdsarbete etcetera. Gärna med andra.
5. Lek: Det ska finnas plats för olika former av lek. Inte bara lekplatser. Barn leker gärna på andra ställen än lekplatser.
6. Strukturering: Det bör finnas detaljer på hus som skiljer dem åt, så att man lätt kan orientera sig.
7. Identifikation: Identifikation ger möjlighet att genom sin bostad uttrycka vem man är.
8. Estetik: Skönheten kan finnas i en vacker mur eller i en buske. Men det kan också handla om att bygga i bra kvalitet, så att det inte slits och blir fult.
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Hannes Johansson (19 Juli 2010 14:26):
Många intressanta punkter här. En tanke som slog mig genast är att det kanske är meningsfullt att placera en lite större andel små lägenheter högre upp i husen, så att fler familjer får lättare att bosätta sig i de större lägenheterna på de lägre våningarna. Detta i kombination med andra åtgärder för att maximera tillgängligheten till lägenheterna skulle då öka barnens möjlighet att ta sig ner och ut. Det skulle också öka barnens kontakt med gården och gatan från lägenheten (man ser de andra barnen vara ute och leka och lockas då mer att själv deltaga). Studenter och andra unga personer kan däremot lättare bo högre upp i husen eftersom de har lättare att transportera sig i huset och kanske inte är i samma behov av samma visuella inspiration för att spontant ta sig ur bostaden för diverse aktiviteter. Kanske byggs husen så redan idag, med fler stora lägenheter långt ner och små högre upp? Eller finns det byggnadstekniska faktorer som förhindrar det? Jag vet inte, men jag har fått känslan av att man ofta lägger stora "skrytlägenheter" högt upp för att locka till sig köpstarka kunder som uppskattar utsikten.
 0
Håkan Cullberg (19 Juli 2010 15:46):
Bra text - tänkvärt och en bra checklista, men återigen så behövs det duktiga arkitekter att forma miljön så att det kan bli den tulipanaros som alla önskar. Framförallt viktigt att arkitekterna med stöd av Yimby tar för sig bättre och driver fram en god miljö. Att arkitekterna tar sitt fulla ansvar framförallt mot tredje man och inte inte bara mot sin beställare. Det finns ingen motsättning mellan Jan Gehls teser och hur mellanrummet bör se ut och upplevas och en god arkitektur. Jag tror att det handlar om skalan i närmiljön. Att den är varierad och spännande och uppmanar till nyfikenhet. Ett problem idag är att en arkitekt får ett uppdrag för en byggand, så har han inget ansvarsområde för mellanrummet och de andra husen runtomkring. Vi borde skapa en ny arkitektroll, som tar ansvar mer än bara en enskild byggnad utan även tar ngt slags gestaltnings och funktionsansvar över närmiljön. Den som ofta styrs av trafikarna. Jan Gehl har en poäng i att de teser som han la fram för redan för 40 år sedan kommer till verklighet. Alla vill vi ju ha den italienska småstadens alla kvalitéer, både den succesiva förändringen ombyggnaden över tid, och närmiljön som skapar alla dessa spontana möten. Det är en viktig poäng det här att bostäderna har blivit alldeles för fina och för ljusa och man sitter där ensam och stirrar på sin platt-tv och tror sig uppleva hela världen utanför. Lägenheterna behöver mao inte var så fina. Mna skall känna behov av att komma ut o träffa andra. Jag tror även att vi måste skapa ngn slags collective form som som ger den fysiska ramen för gestaltningen av gaturummen både funktionellt och gestaltningsmässigt.
 0
Johannes Hulter (19 Juli 2010 15:48):
@ hannes: Kanske det. Men man bör ha i åtanke att Björklids slutsatser bygger på en studie från 1974 av två bostadsområden i miljonprogrammet. Det kan finnas anledning att undersöka den här saken lite grundligare. Jag återkommer... :)
 0
Johannes Hulter (19 Juli 2010 15:55):
@ håkan: Den italienska småstaden är en bra förebild i många sammanhang (trots att det nog för det mesta är mer än 300m mellan grönområdena där). Men vi måste ju kunna bygga attraktiva storstäder också... :)
 0
Håkan Cullberg (19 Juli 2010 16:09):
Jovisst måste vi kunna bygga attraktiva storstäder också. Svårigheten ligger i att skapa den spännande gatumiljö som finns i de italienska småstäderna. I detta ligger bla att skapa kvarter som inte är så kvadratiska utan som skapar spännande vinklar, utblickar och rumsbildningar. jag tror att arkitekterna har över tid skapat fyrkantiga kvarter och även fasader för den delen - därför att det är enkelt coh det har bl.a. med ritbordets form att göra - det är rektangulärt 1x2 m med T-linjal o det hele. Jag tror mer på att ta utgångspunkt i organiska former, med kvarter som är formade likt celler, som på ett lövblad och som har en interaktion med intilliggande celler både funktionellt och fysiskt
 0
Johannes Hulter (19 Juli 2010 17:15):
@ håkan: Har du något bra exempel som du kan lyfta fram? Nya "medeltida" gatunät har jag bara sett i Västra Hamnen och Jakriborg och de delar samma svaghet - det är bara stadsliv på sommaren och längs huvudstråket.
 0
Niklas S (19 Juli 2010 17:28):
Bra inlägg och jag håller med om de mesta som sägs däri.

Estetiken är i mitt tycke extra viktig att satsa på. Bort med plåtfasader och asfalt och in med träfasader och kullersten. Något hårddraget men vi kan inte satsa på massa material som får folk att hänga läpp.

Bilismen tar imo onödigt stor plats här i Göteborg också. Bilar är ett vulgärt inslag i staden som borde decimeras.

Angående belysningspunkten på checklistan så tycks detta inte vara prioriterat i Göteborg. Om man (jag:)) påtalar för berörd myndighet att gatubelysningen sätts ur spel så fixar dom inte detta om inte flera lampor är ur funktion. Så för att få igång gatubelysningen på en otrygg plats krävs i Göteborg i princip skadegörelse och förstörelse eller som i mitt fall att platsen förblir otrygg. Lätt att man tappar sugen att engagera sig i sitt bostadsområde vilket knappast är till gagn för någon.
 0
Håkan Cullberg (19 Juli 2010 19:17):
@Johannes: Jakriborg är ju trevligt som experiment - men hånat av en samlad arkitektkår. När amn åker tåget mellan Malmö o Lund så ser man plötsligt ett 1600-talsby med lite Lubeck-känsla liggande mitt ute på en åker. Däri ligger problemet. Byn har växt upp på en åker utan någon naturlig utveckling som grund. Lite av ett Disneyland på en åker, som folk visserligen trivs att bo i. Byn har inte växt upp för att det har varit en handelsplats utmed en å eller flod eller en vägknut. Därför blir det så konstlat, det finns inget att hänga upp karaktären på annat än att efterlikna en 1600-talsby, byggd vid ett tillfälle utan någon succesiv växt och utan andra verksamheter än bostäder. Att det inte blir ett flöde av folk i gatuhörnet beror ju just på detta att det är inte är en naturlig knutpunkt eller målpunkt.
Folk rör sig till och mellan målpunkter i en stad. Problemet är liknande i Västra Hamnen i Malmö som startade som en bostadsutställning där många duktiga arkitekter var inblandande och ambitioner var skyhöga. Arkitekturen håller hög klass och har stora variationer i utförande. Folk rör sig på sommaren i stora skaror utmed strandpromenaden. Ungdomarna åker ut från staden Malmö för att uppleva att gå på en strandpromenad, lite av ett större modernt format Marstrand eller Avenyen i Göteborg. Det är naturligtvis härligt att vandra där och blicka ut mot horisonten, själva grunden för en Think-Tank och samtidigt att se och träffa folk. Strandpromenaden står för en frihetskänsla av stora mått. Tyvärr är detta mer eller mindre en sommarföreteelse. Tänk tanken att promenaden vore inglasad så man hade kunnat förlänga säsongen med ett antal månader. Att det är så lite folk som går på de andra stråken har sin grund i att det är för lite människor totalt i området, och avsaknad av större målpunkter/publikdragare. Man kan dra jämförelsen med stora Köpenhamn, mängder med människor rör sig utmed ströget, men det är ganska få som rör sig på granngatorna parallelt med ströget. Folk drar folk. Det måste till publikdrivande aktiviteter av olika slag för att dra folk. Johannes som Du förstår är det svårt att hitta bra exempel. Ett krav är dock att det är mycket folk som rör sig i området mellan målpunkterna m.a.o en hög exploatering för att en modern italiensk by skall bli en tulipanaros
 0
KM (19 Juli 2010 19:35):
Närmaste motsvarigheten till Italiens småstad är faktiskt Frölunda Torg. Här myllrar det av folk. Det finns sittplatser både ute och Inne och storleken är överskådlig. Många pensionärer sitter och häckar på caféerna. Det finns även simhall och Bibliotek. Utemiljön runt torget är dock rätt trist. (P-platser) Jämfört med Östra Nordstan är Frölunda torg mycket trevligare. I Nordstan finns inga sittplatser och trängseln är för stor.
Övriga köpcentra i staden kommer ej i närheten av Frölunda Torg vad gäller miljön.
 0
Johannes Hulter (19 Juli 2010 19:46):
@ km: På sätt och vis har du en poäng. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att allt som ser ut som en italiensk by inte alltid är en italiensk by och allt som är en italiensk by inte alltid ser ut som en italiensk by. :)
 0
Johannes Hulter (19 Juli 2010 19:49):
Sedan tror jag att Jane Jacobs hade en mycket viktig poäng i att småstaden och storstaden är två väldigt olika saker. De har båda kvaliteter men det är olika kvaliteter som uppnås på olika sätt.
 0
Tobias Axelsson (19 Juli 2010 21:07):
@Håkan:
Att avvika från det "gamla vanliga" kvadratiska låter bra, känns som att det skulle bli en mycket intressantare stad att flanera i.
Kan man också anta att en svängd gatustruktur som en bonus fungerar hastighetsreglerande på biltrafiken? Då saknas ju raksträckor med fri sikt att gasa på.
Fram för fler runda parker och femkantiga hus - eller tvärtom :)
 0
Stefan F. Nilsson (19 Juli 2010 21:23):
Grönområden har väl sina kvaliteter, men jag köper inte för fem öre att det limbiska systemet "får vila" när man "vistas bland växter". Den typen av utsagor ger ju bilden av att stadsmiljöer i grunden är dåligt...

Det handlar väl om att åstadkomma trivsamma miljöer, där man har kontroll och känner sig trygg och får en lagom mängd stimuli. Gröna inslag hjälper alldeles säkert till här, men landsbygd kan ju inte vara vägen till god stadsbyggnad.
 0
Arvid Fransson (19 Juli 2010 21:29):
Albert Lilienberg planerade ju för mer "organsiska" och runda kvarter i Göteborg innan Uno Åhrén tog över. Exempel finns väl i Nedre Johanneberg, Bagaregården och delar av Kungsladugård. Inget av dem sjuder väl av stadsliv men det beror väl mest på att de alla ligger lite avsides och att man redan då rörde ville röra sig mot bostäder utan lokaler i bottenplan.
 0
Niklas S (19 Juli 2010 22:35):
@Stefan Nilsson: Det finns en hel del undersökningar som tyder på att grönområden fungerar som restorativa miljöer på så vis att dom snabbar på människans återhämtning från stress. Det limbiska systemet är det område i hjärnan som är involverat i att hantera stress.

Jag tycker inte att det säger att stadsmiljöer i grunden är dåliga, bara att det har andra kvaliteter. Bägge behövs i symbios skulle man kunna säga.
 0
Niklas (19 Juli 2010 22:59):
Utan att blanda in mig i diskussionen:
"Stockholms innerstad beräknas växa med 26 000 personer om året den närmaste tioårsperioden."
Innerstaden har idag runt 300.000 invånare. Man brukar säga att kommunen som har drygt 830.000 invånare kommer växa med 200.000 invånare de närmsta 20 åren, dvs 10.000 om året (förmodligen färre i själva innerstaden). Storstockholm (drygt 2 miljoner invånare) förväntas växa med drygt en halv miljon den närmsta 20 årsperioden, dvs drygt 25.000 om året.
 0
Matthias H. (19 Juli 2010 23:04):
Ja siffran härrör sig till Stockholms läns ökning. Det är en stor skillnad. Icke desto mindre är även det en rejäl ökning årligen och jag är ytterst tveksam till att den kommer hålla i sig.
 0
Niklas (19 Juli 2010 23:08):
Fast förra året var ökningen 38.000 och den har legat konstant över 30.000 i ett par år nu.
 0
Niklas (19 Juli 2010 23:25):
Jag tror att parker är nödvändiga även i större städer. Däremot klarar man sig bra utan torg (eller snarare är behovet av torg inte lika stort om trottoarerna görs tillräckligt stora). En bra stad för mig utnyttjar parkernas yta effektivt så de är lätta att hitta till så att det görs tillgängliga med stråk intill. Idag gör man ofta tvärtom. Man trappar ner staden och öppnar upp eventuella kvarter mot parken (gäller exvis i nya stadsutvecklingsområden såsom Hornberg och Hammarbysjöstad) så att möjligheter för verksamhetslokaler i bottenplan vända mot en parkaveny (dvs så som man de klassiska stadsparkerna är uppbyggda) omöjliggörs. Istället övergår blir det en diffus övergång mellan parken och innergården. -> Få personer upptäcker parken och parken får en halvprivat prägel. Detta gäller åtminstone i närheten av byggnaderna. Detta är slöseri med yta och ger en stadsmiljö som upplevs som fattig på grönt trots att mängden grönyta är lika stor eller större än i den traditionella kvartersstaden.
 0
Joakim Bjerhem (20 Juli 2010 08:56):
Tycker att Jane Jacobs har en utmärkt förklaringsmodell i att parker inte alls behöver vara bra per se, naturligtvis måste parken användas också, vilket hon ytterst utförligt går igenom. Detta beror på mångfald av funktioner i omedelbar närhet till parken (arbetsplatser, boende, service som måste skapa flöden nästan alla dygnets timmar), samt parkens egna funktioner (akvarier, utomhusbassänger, bollplaner, skridskobanor, teaterspel, levande musik). Kvantiteter park är stort sett oväsentligt, utan funktioner i parken och mångfalden av funktioner vid (helst direkt) närliggande gator är helt avgörande för en lyckad park .
 0
Johannes Hulter (20 Juli 2010 09:57):
@ joakim: Mycket bra poäng. De positiva effekter som man vill nå förutsätter ju att folk faktiskt också använder parken. Om det bara blir en grön barriär i stadsväven så vinner man inte mycket bortsett från att folk får lite extra motion när de tvingas gå runt den. Jacobs har nog rätt i att man behöver ordentligt med stad runtomkring för att det ska funka. Alexanders Ståhles forskning (han i reportaget) pekar också i den riktningen.

För att anknyta till Niklas kommentar 23:25 borde kanske fler torg (som förlorat sin funktion och används som p-platser) bebyggas eller omvandlas till parker istället.
 0
Olle Jansson (20 Juli 2010 10:23):
Har gått och tänkt samma tanke som du sedan gårdagen, Johannes. Nog skulle det gå att göra om torg till mer av parker. Mitt kära gamla Kvilletorg har ju redan något av funktionen exempelvis. Behöver ju inte riva upp all beläggning och placera ut gräsmattor men i alla fall parkbänkar och planteringar så att man kan sätta sig ner med en kopp kaffe som man köpt på fiket på andra sidan gatan och ta det lite lugnt i vardagsstressen. Park måste inte vara flera hektar, vara avsiktligt isolerat och se ut som en urskog.

Sedan, angående texten i övrigt, så har jag under en tid undrar vad som egentligen menas med barn i dessa sammanhang? Juridiskt är barn allt mellan 0-18 men vilken ålder är det som avses i dylika utlägg egentligen. De torde la definitivt inte vara äldre än tolv iaf.
 0
Hannes Johansson (20 Juli 2010 10:45):
Angående artikeln så är det ju intressant att fråga sig vilka slags höghus det är som undersökts. Beror avsaknaden av vänner och aktiviteter verkligen på just höjden på husen, eller är problemet sammankopplat med andra faktorer i just de områden som studerats? Om man endast har studerat höghusen i miljonprogramområdena eller i andra isolerade bostadsenklaver så är det väl stor sannolikhet att problemet är hör ihop med dessa områdens andra problem.

Om det ändå är så att i dessa områden är fenomenet mer urskiljbart i de högre husen än i de lägre, så säger väl det kanske att höghus inte fungerar så bra i den omgivningen, att man inte direkt lockas till spontan lek på en isolerad, gigantiskt gård/park i den grad att man orkar springa ner 5-10 trappor för att spontanleka - men att om omgivningen hade varit lite mer levande och lockande hade man inte behövt spontan inspiration, för man vet att det finns någonting att ta del av utan att först se det. Problemet kanske alltså ligger i trädgårdsstadens ideologi med en samling höghus i en gigantisk park som utifrånmatas med bilar, snarare än i höga hus per automatik?

Eller också kanske det handlar om att höghusen har lägre hyror i större grad än de lägre husen i dessa områden och att problemet därför hänger ihop med att de som bor där är mer "utsatta" socialt och ekonomiskt.

Det skulle vara väldigt intressant att få veta vilket snitt av höghus man har valt att studera, och vilken definition av höghus man har haft i studien. Mår barn som bor i ett trevåningshus sämre än de som bor i tvåvåningshusen runtomkring - om man ska följa Caldenbys definition av höghus?
 0
Johannes Hulter (20 Juli 2010 11:19):
@ hannes: Jag kommer att ta en närmare titt på studien - återkommer om den.

Jag har kollat lite på Skärbäcks påståenden om stress och grönområden. Enligt den här artikeln - http:​/​/​dspace.​mah.​se:​80​80​/​bitstream/​20​43/​8425/​1/​Narmil.​.​ - (som för övrigt även har med Yimby STHLM i referenslistan) så är det Stephen Kaplans "Attention Restoration Theory" (ART) som han utgår från, Skärbäck anger den här artikeln som källa - http:​/​/​eab.​sagepub.​com/​content/​33/​4/​480​.​full.​pdf_​_​_​PLUSCHARACTER_​_​_​html

ART handlar om att man emellanåt behöver vistas i "restorative environments" (som ska ha vissa specifika kvaliteter) för att inte drabbas av mental utmattning.

Som Kaplan själv påpekar i den här artikeln - http:​/​/​deepblue.​lib.​umich.​edu/​bitstream/​20​27.​42/​67383/​.​.​ - behöver dock en "restorative environment" inte nödvändigtvis vara ett grönområde. Det kan också vara t.ex. ett museum.

Där ser man... :)
 0
Fredrik Rosenhall (20 Juli 2010 12:45):
Några reflektioner på artikeln-
Gröna trafikseparerade miljöer där barn kan röra sig långt utan att konfronteras med bilar har ju varit ett av den modernistiska stadsplaneringens trumfkort. När denna planeringsideologi ifrågasätts måste man fundera över hur integration, "stadsmässighet" och barnvänliga miljöer kan samsas. Jerker Söderlind skrev 2004 ett intressant inlägg om detta:

http:​/​/​www.​arkitekt.​se/​s13193

Mycket vatten har runnit under broarna sedan 2004 och polemiken mellan "modernister" och "nyurbanister" är inte fullt lika laddad (bl a tack vare Yimby), men ändå kvarstår en intressant grundfråga - skall alla områden vända sig till alla befolkningskategorier? Inom segregationsforskningen talar man om tre olika typer av segregation; socioekonomisk, etnisk och demografisk. De två första skapas främst av olika gruppers olika ekonomiska kapacitet. Den tredje är i högre utsträckning beroende av fria val. Den modernistiska planeringen har lett till ökad etnisk och socioekonomisk segregation. Knivskarpa gränser skapas mellan områden med olika social laddning eftersom vägar, trafikplatser, industriområden och grönområden utgör barriärer och gör att närbelägna områden med olika status (t ex Önnered-Tynnered eller Grimmered-Frölunda) inte naturligft flyter ihop med varandra. Samtidigt är de olika enklaverna var för sig mycket trygga ur trafikhänseende och de fungerar bra för de flesta familjetyper. Segregationen leder till att "lika barn leka bäst" och kontaktytorna mellan svenskar-invandrare eller medelklass-arbetarklass blir mycket små.

I den traditionella kvartersstaden (eller i det sammanhängande villaområdet) skapar det integrerade gatunätet inga barriärer som lika tydligt sorterar människor efter ekonomisk kapacitet. Däremot uppstår lätt en demografisk segregation (alltså uppdelning mellan olika hushållstyper; ungdomar, barnfamiljer. äldre mm) eftersom det är svårare att t ex skapa barnvänliga miljöer i tät innerstadsmilö och ungdomsbostäder i villaområden. Denna segregation brukar inte anses lika problematisk för samhället som den etniska eller socioekonomiska, eftersom den har mer att göra med fria val och mindre med strukturella orättvisor. I takt med att bostadsbristen blir mer och mer alarmerande, efterfrågan på innerstadsboendet ökar och bilberoendet ifrågasätts måste vi fråga oss om alla bostäder som byggs verkligen måste vara perfekta för barnfamiljer. Att dra ner exploateringen på centrala områden som t ex Norra masthugget är inte motiverat ur transport- och miljöhänseende. I de (i mitt tycke orättvist) utskällda planerna för Norra station har man arbetat okonventionellt med att skapa närhet till grönområden, bl a genom takträdgårdar och tydligt definerade gränser mellan offentliga och privata utemiljöer. Detta för att man vet att det trots allt kommer att bo en hel del barnfamiljer i området. För 70- och 80-talistgenerationerna tycks det inte vara lika självklart att lämna innerstaden bara för att man får barn.
 0
Niklas S (20 Juli 2010 13:07):
Stress reduction och Attention Restoration Theory är väl två olika förklaringar till de restorativa effekter som naturen ger upphov till? I och för sig står dom väl inte i något motsatsförhållande, så kanske har dom bägge förklaringarna aggregerats nu?
 0
Johannes Hulter (20 Juli 2010 13:25):
@ niklas: Är "Stress reduction" en särskild teori? Jag känner bara till det som allmänbegrepp.

Jag tror ingen ifrågasätter att naturupplevelser kan ha restorativa effekter, det intressanta är väl att även kulturupplevelser uppenbarligen kan ha det. Det gör ju stress-argumentet mot förtätning i artikeln svagare.
 0
Hannes Johansson (20 Juli 2010 13:28):
Frågan är om det verkligen är så att barns behov av lekyta och "grönområden" inte kan tillgodoses även med traditionell kvartersstruktur (vilket inte betyder att alla hus i alla kvarter i hela staden måste vara 8-10 våningar höga), och även om barnens behov verkligen tillgodoses så väldigt bra i husipark-områden.

Funkisområdena är väl nämligen inte heller helt ideala ens ur barnperspektiv. Det är sällan det finns några större naturområden av den art att barnen faktiskt kan vara ute i skog och mark för att leka, utan ofta är "grönområdena" sly eller oinspirerade träddungar. När jag har varit i områden som Biskopsgården, Bergsjön, Kortedala, eller för all del Guldheden och Högsbo, så ser jag i alla fall väldigt sällan barn vara ute och leka bland träden eller i bergen. Istället är de hänvisade till gårdarna eller gatorna (men många stannar nog, som artikeln berör, inne och spelar TV-spel hellre än att vara ute på gården). Jag tror inte att det fungerar att bygga stadsmiljöer som låtsas vara små idylliska samhällen där barnen kan springa ute i skog och mark och leka. Man får något slags mellanting, som innebär att de grönområden som finns blir för små och av för dålig kvalitet för att egentligen vara barnen till nån större nytta.

Visst finns det större gårdar i en del av funkisområdena och visst är det säkert för barnen att ta sig emellan gårdarna, inom området. Men så fort de vill lämna enklaven så är de likväl beroende av föräldrarna - antagligen ännu mer än i lite mer innerstadsliknande bebyggelse eftersom att avstånden är så mycket större. Och vägarna blir även de större, och bilarna kör snabbare. Så det är ju mer osäkert för barnen att röra sig utanför bostadsenklaven än det är att röra sig mellan två mindre stadskvarter, där det kanske rör sig om att korsa en enkelriktad gata där hastigheten i teorin är max 50 km/h men där bilarna oftast kör ännu långsammare på grund av trångheten - istället för att korsa en fyrfilig väg där det råder 70 eller 90 km/h men där bilarna oftast kör ännu fortare för att det är så brett, monotont och lättöverblickat.

Ta också med i beräkningarna att de socioekonomiska problemen som drabbar funkisområdena värre även drabbar barnen. De skapar en otrygg miljö med gängbildningar och våldsamheter som kryper lägre och lägre ner i åldrarna, de skapar utanförskap och de skapar tristess, monotoni och så vidare. Det kanske inte de allra yngsta barnen märker av, men är det verkligen hållbart att bygga städerna så att de är bra för småbarn men gör att barnen i lägre tonåren tvingas in i social misär? Eller finns det några andra alternativ? Eller är det kanske, som sagt, en fråga om att vi behöver även sådana områden, men att balansen mellan olika typologier är sned i dagsläget?
 0
Niklas S (20 Juli 2010 13:41):
Som Kaplan mfl (som refererade av Johannes) visar så finns andra miljöer än "naturliga miljöer" som är restorativa. Det finns även individuella faktorer som spelar in, olika preferenser osv... Var annars än i städerna finner man dessa andra miljöer?:)

Så som tidigare påpekats ett flertal gånger här på Yimby så är inte en grön gräsplätt vid sidan om den stora trafikleden en värdefull resurs i staden. En park blir inte automatiskt en restorativ oas i staden. Fler gröna ytor behöver inte betyda att vi får en bättre restorativ miljö, utan det är något vi till och med kan uppnå med färre gröna ytor om dom nyttjas på rätt sätt för stadens bästa. Less is more eller hur det nu brukar uttryckas...
 0
Niklas S (20 Juli 2010 14:06):
@Johannes: Stress reduction är en egen teori (eller en förklaringsmodell) på samma vis som ART. Bägge teorierna har använts för att förklara restorativa effekter och konkurrerat med varann (om den litteratur jag har tillgång till stämmer:)).

VI är helt överens om att det är intressant med andra restorativa miljöer och att förtätning gjord på rätt sätt inte behöver leda till stress, crowding mm..
 0
Johannes Hulter (20 Juli 2010 14:18):
@ niklas: Intressant! Har du några länkar där man kan läsa mer om "Stress Reduction" som teori?
 0
Niklas S (20 Juli 2010 14:28):
@Johannes: Jag kör lite mer old school och läste om det i en bok :) "Environmental Psychology (5th editon)" skriven av Bell, Greene, Fisher, och Baum är källan i alla fall.

Återkommer om jag hittar nåt som är tillgängligt på nätet.
 0
Johannes Hulter (20 Juli 2010 14:43):
@ niklas: Hittade den på Google Books - http:​/​/​books.​google.​se/​books?​id=​tmGLFf1dUasC&printsec=​.​.​ , men just sidan om SR (s48) fick jag inte se... Nu är jag väldigt nyfiken...
 0
Niklas S (20 Juli 2010 14:49):
@Johannes: Jag får upp sidan i google books... googlade på roger ulrich stress reduction och klickade på första träffen...

Sida 50 under rubriken "Restorative Nature reconsidered" (som jag också får upp i Google books) så står det lite om hur dom förhåller sig till varanda (ART och stress reduction).
 0
Niklas S (20 Juli 2010 15:31):
Angående Höghus = dålig tillgänglighet till platser att leka på och dålig tillgänglighet till utemiljö för barnen.

Grönområden, lekplatser, med mera, behöver väl nödvändigtvis inte vara utanför byggnaden på markplan?

Ser framför mig en minipark med lekmiljö beläget på taket av en höghuskropp, en höghuskropp som dessutom är sammanbunden med ett annat höghus av en grön allé ett antal våningar upp...
 0
Hannes Johansson (20 Juli 2010 15:55):
@Niklas S: Problemet är väl dock, precis som med den markbelägna lekplatsen om man bor ett antal våningar upp, att barnen i så fall inte skulle se lekplatsen och de andra barnen från fönstret. Så på samma sätt som med markbelägna lekplatser skulle en lekplats belägen på taket eller några våningar upp inte inspirera till spontan lek, eftersom barnen i så fall inte får kontakt med platsen på samma sätt som om man har den precis utanför fönstret eller ett par våningar upp. Det är min snabbt formulerade hypotes, åtminstone :)
 0
Niklas S (20 Juli 2010 17:15):
@Hannes: Det ligger nog en hel del i det du säger. Fast samtidigt vore det inte av ondo att nyttja taken bättre... föräldrar kanske skulle förmå sina barn att leka mer ute om dom inte behövde nojja för trafik med mera. Tänkte det kunde fungera lite som en innergård i ett slutet kvarter. Sen blir det en mötesplats även för vuxna vilket borde leda till bättre sammanhållning i huset. Taket som park/lek/odlings -yta känns lockande även om det inte löser den aspekt som du lyfter fram, eller?
 0
Olof Antonson (20 Juli 2010 18:27): Online
@Niklas S: Du nämner kullersten i positiva ordalag, som ett material med egenskaper att förhindra folk från att hänga läpp, men för mig för dessa stenar snarare tankarna till digerdöden :)
http:​/​/​www.​youtube.​com/​watch?​v=​grbSQ6O6kbs

Tacka vet jag släta underlag. Barcelona ...


Sedan kan jag bara instämma med Hannes första inlägg angående barnfamiljer och stora lägenheter långt ner i huset. Det var det första jag tänkte på när jag läste texten.
 0
Niklas S (20 Juli 2010 18:49):
@Olof Antonson: Ur ett skateboardåkarperspektiv är jag med dig :) Vid Esperantoplatsen är det väl lite barcakänsla?
 0
Olof Antonson (20 Juli 2010 19:24): Online
Jo, Esperantoplatsen känns väl lite så.
Rent allmänt så krävs det en del patina eller historisk förankring för att jag ska gilla kullersten, som inom vallgraven eller på platser som till exempel Marstrand. Som modern markbeläggning tycker jag dock den spelat ut sin roll (för flera hundra år sedan). I Göteborg har vi i alla fall skonats att gå på kullerstenen i många fall, då vi fått långa stenskivor till det, eftersom de små fyrkantiga är föga funktionella.
På samma sätt är det med de halvskrovliga stenmurarna som sätts upp på diverse busshållplatser runt om i stan. Varför inte bara göra dem helt fyrkantiga? Då går de i alla fall att sitta på dem :)

Jag gillar hur slätt och fint det är på Ströget i Köpenhamn:
http:​/​/​www.​ystars.​se/​img/​sidbilder/​54/​front.​jpg
Där kan man gå utan att fastna i massa skarvar.
Utseendemässigt är det annat än de billiga betongplattorna vi har på Kungsgatan.

Eller varför inte Plaza Major i Palma?
http:​/​/​www.​sollerapartments.​com/​palma%20​square%20​3.​JPG
Jag tyckte mycket om den sammetslena markbeläggningen på Mallorca.


Jag tror Göteborg behöver fler små oaser (med proper markbeläggning) i centrala lägen, och att man bygger nya bostäder i anslutning till befintliga jätteparker. Högsbo ligger ju till exempel vid Slottskogen ... men det kanske är "färdigbyggt" redan?
 0
Sven R (20 Juli 2010 20:15):
Olof, jag passerade Avenyn igår. Det finns ingen annan gata i Norden som känns så levande och storstadsmässig som Avenyn kan göra ibland (tack vare alla turister nu under Gothia Cup). Vi har något som de andra storstäderna är avundsjuka på. Tillsammans med Liseberg så är väl Avenyn vår främsta turistfälla/varumärke.

Därför är det så märkligt att den är så styvmoderligt behandlad från kommunen sida. I Oslo, Helsingfors och Köpenhamn har jag sett fantastiskt fina stenarbeten på paradgatorna. Senast var jag i Oslo och blev verkligen imponerad av precisionen i de sågade stenblocken.

Det finns ju ytterligare en aspekt av det här. Stenindustrin är en traditionell bohusländsk specialitet. Varför inte spinna vidare på det och visa fram modernt stensatta gator? Ja visst, alla stensatta gator behöver inte se ut som de kom från förra sekelskiftet.

Varför är evenemangsstaden Göteborg så dålig på detta? Obegripligt. Det som är bra för turismen är ju bra för göteborgarna också, det är ju ändå vi som använder staden mest och förhoppningsvis bygger en stolthet om stadsbilden är fin.
 0
Niklas S (20 Juli 2010 20:27):
Antagligen är det en kostnadsfråga och då är problematiskt att ta med diffusa saker som ökad turism på sikt, ökat välbefinnande för lokalbefolkning med mera i beräkningarna. Någon som vet hur det går till när plåt- och asfaltsmaffian får sin vilja igenom gång efter annan ? :)
 0
Olof Antonson (20 Juli 2010 20:39): Online
Ja, Sven, jag håller med. Avenyn kan vara riktigt mäktig. Det är något speciellt med den monumentala Götaplatsen i fonden, och de breda trottoarerna fyllda med folk.

Apropå Götaplatsen: Jag passerade den dagligen när jag gick på Artisten, och visst, det är något speciellt material (inte asfalt) på marken, men det ser minst lika illa ut.


Från checklistan i texten:

"
Människan tycker om variation. Var tjugonde meter bör fasaden byta uttryck. Golv och trottoar är viktigt. Vi tittar ner mycket och vi upplever saker upp till tre meter från marken. Det är där utsmyckningen ska vara."


Göteborg har helt klart en hel del att lära där.
 0
Johannes Hulter (20 Juli 2010 21:29):
Nu har jag fått tag på Björklids studie. Den undersöker två miljonprogramsområden på Söder. Plankan (som Yimby STHLM haft anledning att skriva om: http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​0​8/​0​7/​kronika-​bebygg-​kvarteret-​_​.​.​) och Tanto (det där bisarra komplexet man passerar när man kommer in söderifrån med järnväg: http:​/​/​www.​hsb.​se/​stockholm/​tanto ).

Björklid är mån om att poängtera hur dåligt det är för barnfamiljer att bo högt upp i höghus (många hänvisningar till internationella studier av höghus-slum etc). Intressant nog var det bara Tanto som uppvisade någon skillnad vad gäller barns uteleksfrekvens i förhållande till våning. Plankan uppvisade ingen sådan skillnad.

Det får naturligtvis inte Björklid att ifrågasätta sin hypotes utan hon vill hellre förklara det med att antalet observationstillfällen var färre på Plankan och att husen var högre i Tanto (7 i Plankan kontra 9-14 i Tanto). Man får väl anta att det är efter våning 7 som barnen blir apatiska och förlorar sina vänner.

En intressant sak är att det hon uppenbarligen studerat (om jag förstått tabellerna rätt) är antalet gånger barnen varit ute. Att ett barn som bor på första våningen oftare springer ut och in är ju inte så konstigt. Vad jag kan se har hon inte kollat hur länge barnen varit ute. Man skulle ju t.o.m. kunna tänka sig att barn som bor högre upp är ute längre eftersom de har lite längre väg hem.

Trots att Björklid uppehåller sig mycket kring skillnader i utemiljö mellan Plankan och Tanto så gör hon märkligt nog ingen koppling till de radikalt skilda typologier som områdena har när hon diskuterar utevistelse/våning.

Plankan är faktiskt ett nästan helt slutet kvarter medan Tanto är fritt utslängda skivhus-i-park. Det borde vara betydligt lättare för föräldrar att hålla koll på sina småttingar inne på Plankans kvartersgård än utspridda bland Tantos öppna husipark-landskap.

Kan det vara därför det inte fanns någon skillnad i i utevistelse/våning i Plankan? Nej, så kan det naturligtvis inte vara, det skulle ju innebära att det är typologin som är problemet i Tanto och inte höjden på husen. Och det får ju inte vara något fel på den heliga husipark-typologin...

En helt annan iakttagelse gäller vilken den naturliga reaktionen i vårt land är på ett påstående om att det är dåligt för barnfamiljer att bo på våning åtta och ovanför. Naturligtvis litar vi inte på barnfamiljers förmåga att själva fatta vad som passar just dem. Nej, vi måste självklart göra det omöjligt för dem att välja fel.

För att ingen barnfamilj ska kunna göra det felaktiga valet att bosätta sig på våning åtta eller ovanför, så förbjuder vi helt enkelt våning åtta och ovanför. Det är en väldigt lustig inställning. Det finns ju större fog för att hävda att en barnfamilj inte bör bo i mindre än 3 rok. Men inte förbjuder vi alla ettor och tvåor för det? Eller det borde vi kanske göra? :)
 0
Hannes Johansson (20 Juli 2010 22:22):
Okej, om storleken på stickprovet av undersökta höghusområden är två (2) och ett (1) av dessa styrker hennes hypotes, så är statistiken i princip helt värdelös. Dels för att stickprovet är alldeles för litet, och dels för att utfallet är 50% vilket självklart är extremt långt ifrån statistiskt signifikant. Dessutom har hon alltså inte analyserat alla de andra parametrar som är intressanta. Utifrån vad jag kan se kan alltså studien förkastas som statistikt helt osignifikant.
 0
Olle Jansson (20 Juli 2010 22:44):
Visst är det så, Hannes. Vi får la utgå från att hon använder sig av antal barn som observationer. Fast det egentligen är felaktigt är det fortfarande en vanlig missuppfattning och definitivt så på 1960-talet. Beror ju givetvis om det är barn i ett område man snackar om, eller en jämförelse mellan två områden.

Tyvärr är det la rätt ovanligt att man stöter på trovärdiga och väl underbyggda studier om vår boendemiljö och små fallstudier kan få en ofantligt inflytande, trots stora brister, om det passar in med människors förförståelse (vad som hos vanligt folk kallas fördomar, men forskare har ju inte sådant!) - som att höga hus per definition är dåliga och saknar "naturlig skala".
 0
Johannes Hulter (20 Juli 2010 23:47):
Trots att de höga husen omgavs av stora parkområden tog de barn som bodde högre upp sig inte ut i samma utsträckning.

– Ju högre upp barnen bor desto mindre leker de utomhus och desto färre vänner har de, säger hon.


Tänk att hon i intervjun glömde nämna den lilla omständigheten att det ena området inte hade någon diff. :) Nåja, det var ju 36 år sedan...
 0
Fredrik R (21 Juli 2010 12:22):
Lite off topic, men jag håller helt och hållet med er som talar om vikten av snygg stenläggning på exempelvis Götaplatsen. Vidare tycker jag att det är märkligt att stans mest centrala plats, Brunnsparken, får ha kvar sin gropiga grusbeläggning – tänk hur mycket stilfullare det hade varit att lägga ut vackra stenplattor.

Men allra mest fascinerad är jag nog av att Nordstan behåller sitt obeskrivligt fula golv år efter år, med rejäla färgskiftningar där plattorna bytts ut. Det är bland annat därför som Skandinaviens största köpcentrum snarare känns som en förortsgalleria. Nu är väl det inget som kommunen kan göra något åt, men i alla fall.

http:​/​/​upload.​wikimedia.​org/​wikipedia/​commons/​6/​6c/​0​90​.​.​
 0
Jan Wiklund (24 Juli 2010 14:26):
Kommentarerna här ovan visar uppenbarligen att det ligger en dödlig konflikt mellan barns omedelbara intressen och stadens intressen i övrigt. Barn kräver att det inte finns genomfartstrafik, stadens intressen kräver att den finns.

Egentligen är det samma sak. Barriärer är dödligt. För barn krävs mycket mindre för att det ska bli en barriär; det räcker med några få bilar. Vuxna klarar mer, men de har å andra sidan större krav på räckvidd - där uppstår barriären först med kringfartsleden.

Slutsats? Såvitt jag kan se att biltrafik bannlyses. Eller i alla fall all trafik som går fortare än en gående människa. Eller i alla fall att all sådan trafik hänvisas till underjorden där den inte kan utgöra barriär för någon.

Om detta sker förstår jag inte varför det ska behöva finnas särskilda parker av nån vidare storlek. Grönska kan ta sig många former - trädplanterade gator, klängväxter på väggarna, etc. Huvudsaken att man inte oupphörligt blir trakasserad av motorbuller.
 0
Joakim Bjerhem (26 Juli 2010 14:17):
Ja, då går vi till litteraturen igen, Jan Gehl ger tydliga svar i "Livet mellem husene" att barn BÅDE i grupperna 0-6 år och 7-14 år helst uppehåller sig på gatan (i ett undersökt villaområde), framför både att vara på gångbanorna och i grönområdena. Hans förklaring är enkel - det är där saker händer och möjligheten att titta på och träffa andra människor är som störst, precis som för vuxna. Inte så konstigt med tanke på att man måste träffa andra för att kunna leka med dem.
 0
Niklas Svensson (5 Augusti 2010 14:16):
Ang Björklids studie: I studier tittar man på ett litet urval ur en större population för att försöka dra slutsatser med statistisk och klinisk signifikans ifrån urvalet och sedan förlänga dem till den större populationen.

Väldigt viktigt här är frågeställningen "vilken population är urvalet representativt för?". Svaret beror på en mängd faktorer och är oftast inte helt trivialt. I aktuellt fall är det dock uppenbart att det studerade urvalet SOM MEST kan representera populationen "alla barn som bor i höghus" (även om det också är uppenbart att det inte ens kan representera den populationen, främst pga ej slumpmässigt urval bland "alla barn i höghus" - forskaren tycks tom valt bort "ej passande" observationer så urvalet lider av mycket kraftig bias och kan egentligen bara anses representera "barn i Tanto"). Det är då helt omöjligt att dra slutsatser om "barn som bor i höghus" jämfört med "barn som inte bor i höghus" (de senare ingår ju inte överhuvudtaget i studien).

Om nu studien i övrigt vore helt klanderfri och det föreligger både statistisk och klinisk signifikans (olika saker och det senare glöms ofta bort) att barn i den representerade populationen har färre vänner när de bor högre upp, så skulle det likväl kunna vara tex så att även barnen högst upp i höghusen har fler vänner än barn i låghus (de har ju onekligen många fler potentiella vänner nära till hands).

Att kvällsblaskornas löpsedlar slår upp varje studie som säger sig visa på något farligt är en sak, men mer seriös journalistik bör faktisk kritiskt granska studier innen de basonerar ut som hårda fakta att ditt eller datt "bevisats" i en studie. Annars blir det bara flum som sprids vidare och får alldeles för stort inflytande.

Eftersom de allra flesta studier har som mål att visa på att något har en effekt är det för det första mindre sannolikt att en studie som inte kan visa på effekt publiceras överhuvudtaget, och för det andra är det sällan av medialt intresse att rapportera om sådana. Det ger en ytterligare alllmän snedvriden bild av "alltings farlighet".
 0
Erik Sandblom (5 Augusti 2010 22:31):
Jan Wiklund, jag tror behovet av "genomfartsleder" är överdrivet, och likaså faran med trafik. Av trafiken i Tingstadstunneln har 70-75 % start eller mål på centrala eller västra Hisingen [1]. Trafiken är alltså lokal och inte genomfarande. Samma sak gäller den sk Förbifart Stockholm, där Vägverket inte berättat hur mycket av trafiken som verkligen far förbi. Sika, Statens institut för kommunikationsanalys, har därför gjort en egen översiktlig uppskattning och kommit fram till siffran 200 bilar/dygn [2]. Nästan ingenting alltså.

Vuxna cyklister lever längre än andra, detta enligt två studier från Danmark och Nederländerna. Hälsoeffekterna är alltså större än trafikfaran [3].

[1] Vägverket: Älvförbindelser i Göteborg - Tillstånd och sårbarhet
http:​/​/​publikationswebbutik.​vv.​se/​shopping/​ShowItem_​_​_​.​.​

[2] Sika: Yttrande över Beredning inför regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap Miljöbalken: Vägutredning effektivare nord-sydliga förbindelser i Stockholmsregionen (PDF, sidan 30)

[3] http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​forum/​thread.​aspx?​id=​230​
 0
Jan Wiklund (6 Augusti 2010 10:37):
Visst Erik, jag tror också att behovet av genomfartsleder är otroligt överdrivet.

Men en gata blir en barriär vid ca 5000 bilar - för vuxna. För barn är siffran lägre. För vuxna är det bra att biltrafiken sprids ut så det inte blir för mycket någonstans - men för barn måste det vara bilfritt.

Det traditionella sättet för att tillgodose barnen är att trafikseparera. Det är dåligt för vuxna och dåligt för staden - och enligt en amerikansk undersökning skapar trafikseparering mer trafikfällor än det gör av med - se http:​/​/​www.​newurbannews.​com/​14.​1/​janfeb0​9key.​html

Följaktligen verkar det som den enda sortens stad som passar både vuxna och barn är en stad helt utan bilar.
 0
Johannes Hulter (6 Augusti 2010 11:24):
@ jan: Jag tycker inte man behöver dra en sådan slutsats. Med det resonemanget skulle man ju också behöva plocka bort bussar, spårvagnar, mopeder (och kanske även cyklar och skateboards) från gatorna.

Det är väl enklare att begränsa trafikens hastighet på smågatorna (gångfartsområden a la Haga) och vid gångpassager längs större gator (övergångsställen i samma höjd som trottaren).
 0
Johannes Hulter (6 Augusti 2010 11:27):
@ jan: Intressant artikel förresten! Du kanske vill skriva ett inlägg om den...? :)
 0
Jan Wiklund (6 Augusti 2010 19:34):
Johannes: Jag bara utgår från "axiomet" att man måste glesa ut för barnens skull och ser vart det för oss.
 0
Daniel Sjölund (9 Augusti 2010 20:30):
Jan och Johannes: Varför leker inte barnen på gångfartsområdena i Haga? (Låga hus = många barn ute ofta.. ;) ) Gatorna där är ju inga barriärer, enligt Johannes. Är gårdarna för bra utformade?
 0
Johannes Hulter (9 Augusti 2010 22:57):
@ daniel: Jag brukar se barn som leker på gatorna där. När de inte säljer sina gamla barbiedockor eller sjunger för att samla in pengar till klassresor.

Tycker du att det är mindre barnlek i Haga än på andra ställen?
 0
Daniel Sjölund (9 Augusti 2010 23:14):
Nä. Barnen i Haga har det riktigt bra, för att vara stadsbarn, skulle jag nog säga.

Däremot leker jag med tanken om att låta gatorna (exv. Mellangatan, Västra Skansgatan och delar av Haga Östergata) utformas som parker (träd, gräs, grus, bänkar och släta stenbelagda ytor) men att de tillåter motordrivna fordon på de gåendes/lekandes villkor.

Skulle det formligen börja krylla av ungar där då?
 0
Hannes Johansson (10 Augusti 2010 11:51):
Jag har nog aldrig varit på en plats där det formligen kryllar av ungar, förutom på skolor möjligtvis. Då har jag ändå växt upp i ett litet barnvänligt västkustsamhälle.
 0
Daniel Sjölund (10 Augusti 2010 14:18):
Men det samhället hade väl inte heller sådana "park"-gator som jag beskriver? ;)
 0
Jan Wiklund (13 Augusti 2010 18:43):
Minnet är ett töcken, suddiga tavlor. Men från min egen barndom minns jag att det var minst lika intressant med gator som med gräs.

Men gärna trädplantering! Jag bodde ett halvår i Montevideo och där var såvitt jag minns varenda gata trädplanterad.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6712 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter