Krönika: Hur utvecklar man en paradgata?

Sveriges enda Aveny är på dekis. Paradgatan mister successivt sin glans om man får tro fastighetsägare och handelsidkare. Till slut kommer det bara vara nattrumlare kvar. Det finns en bred samsyn kring att förändringar i den fysiska miljön måste till för att vända utvecklingen.

Samtidigt är Avenyn resultatet av ett starkt stadsplanegrepp och den är mycket väl integrerad i Göteborgs gatunät. Gatans problem har snarare med byggnaderna och verksamheterna än den grundläggande strukturen att göra.

Kanske finns nyckeln till en framgångsrik utveckling i att låta byggnaderna återfå sin arkitektoniska dignitet, snarare än att fortsätta tråcklandet? Att rensa bort decenniers förvanskande ombyggnader, snarare än att fortsätta med dem?




Det finns onekligen något kontinentalt och storstadsmässigt över Avenyn. En bred axel som utgår från den gamla stadens centrum och avslutas i en monumentalplats värdig en stad betydligt större än Göteborg. Men längs trottoarerna, ur fotgängarens perspektiv, ter sig gatan rätt alldaglig.

Någon exklusivitet förmedlas knappast av gatans blandning av stora butikskedjor och turistrestauranger. Bottenvåningarnas slumpmässigt uppkomna kombinationer av skyltfönster, aluminiumprofiler och sommarverandor känns mer Blackpool   än Champs Elysées eller Vaclavplatsen.

Kommer Avenyn kunna behålla sin publika ställning när uteserveringarna om några år breder ut sig över Södra älvstrandens kajer, eller är de breda trottoarerna dömda att i framtiden ligga öde bortsett från fredags- och lördagsnätter?





I den lilla skalan bjuder Avenyn knappast på några estetiska upplevelser.

De senaste åren har vi sett en lång rad utvecklingsidéer för Avenyn. Allt ifrån tvillingtorn vid Bältesspännarparken till flytt av spårvägen och paviljonger i gatans mitt. Tillsammans med en önskan om att vitalisera bakgatorna genom påbyggnader och nya genombrott verkar fastighetsägarnas bild vara klar - Avenyn skall utvecklas genom förtätning.

Liknande tankegångar kan ses i kommunens program för Heden Avenyn. Där lyfts även handelsutbudet fram som en central fråga: "Avenyn behöver ha ett innehåll som är attraktivt och unikt. Ett handelsutbud som kompletterar övrigt utbud i staden och inte konkurrerar om samma besökare och kunder."

Visionen är en värdig paradgatan - en plats att visa upp för turister men också en identitetsstark plats för göteborgare. Lite exklusivare än idag alltså. Lite mer internationell. Frågan är då bara - ligger inte gatans verkliga utmaning i att förvalta de hus som redan står där? Att en gång för alla försöka reda ut de trassliga relationerna mellan byggnad och gata som uppstod då Avenyn gick från bostadsgatan till kommersiellt stråk?

Vill man verkligen förstå Avenyns utvecklingsförutsättningar måste börja med att analysera hur dagens situation har uppstått. Fråga sig varifrån känslan av taffliga provisorier kommer. Varför stilarkitekturen hos de äldre husen inte kommer till sin rätt.

Avenyn planerades och byggdes som en exklusiv bostadsgata, inspirerad av Haussmanns Paris. Butiker var inte tillåtna eftersom dessa skulle störa den estetiska ordningen. Det är fascinerande att föreställa sig livet på gatan kring det förra sekelskiftet. Hur herrskapen klädde upp sig och lämnade sina grandiosa bostäder för att visa upp sig i gaturummet på samma sätt som de övre samhällskikten gjorde i Paris eller London. Kungsportsavenyn var Göteborgs krona - ett fulländat nyrenässanskonstverk - genomdesignat från stadsplan till byggnadsdetaljer.

Men gatans roll som skådeplats för sekelskiftes bourgeoisie blev kortvarig. När funktionalismen slog igenom på 1930-talet föreföll gatan som ett stelnat manifest över en förgången tid. Ironiskt nog blev Avenyns palats de första byggnaderna i Göteborg som offrades i de modernistiska rivningsvågorna.

Det hade varit intressant att ta del av de diskussioner som ledde till att tre påkostade hörnhus med bara fem decennier på nacken revs på 1930-talet och ersattes av funkishus med ungefär samma skala och exklusiva innehåll. Att dessa hus revs 30 år innan man satte grävskoporna i nedgångna arbetarklassområden som Landala och Vegastaden får ses som ideologiska manifest snarare än pragmatisk stadsutveckling.

I och med att rivningarna inleddes på Avenyn påbörjades också en omvandling från bostadsgata till handels/nöjesstråk. På 1930-talet etablerades eleganta butiker i några hörnfastigheter. Från slutet av 1950-talet och något decennium framåt revs hälften av 1800-talshusen och ersattes av modulbyggen med huvudsakligen kommersiellt innehåll i bottenvåningarna och kontor ovanpå.

I samband med detta togs förträdgårdarna bort och de mycket breda trottoarerna skapades. Kvar blev en handfull 1800-talshus som hamnat i ett nytt urbant sammanhang. Hus som tidigare sträckt ut breda entrétrappor över välskötta förträdgårdar fick se sina bottenvåningar slås sönder för att kunna inhysa kommersiella lokaler med stora skyltfönster.

Utvecklingen har fortsatt i denna riktning. Successivt har restauranger och nattklubbar tagit över den norra delen av gatan. Mittdelen är en utpräglad handelssträcka med mestadels stora butikskedjor. Med några få undantag (t ex Helge Zimdals le Corbusier-inspirerade hus på Avenyn 21-23) är efterkrigstidens hus av lågt arkitektoniskt värde.




Kungsportsavenyn 34, rivet 1960 - före/efter




Kungsportsavenyn 25, rivet på 1930-talet - före/efter




"Franska kvarteret", hörhusen revs på 1930-talet, mitthusen på 1960-talet - före/efter

Dagens Aveny är alltså en lite märklig syntes av 1800-talets bostadsgata och 1960-talets handels/kontorsgata. De gamla husen är långt mer förvanskade än sina grannar längs Vasagatan eller Storgatan. Enskilda verksamheters krav på tillgängliga entréer, stora skyltfönster och exponerade företagsnamn har skapat en snårskog av fönstertyper och entréer. En snårskog som fungerar på smala innerstadsgator som Kungsgatan eller Andra Långgatan, men som känns tafflig på en bred och värdig gata som Avenyn där fasaderna syns i sin helhet från motstående trottoarer.

Byggnaderna förmår helt enkelt inte matcha gatans storslagenhet. Det breda gaturummet är dock alltjämt en mycket viktig offentlig plats, egentligen mer ett utdraget torgrum än en gata. I detta avseende fungerar strukturen bra. Det sociala skådespel som gatan byggdes för fortlever, fast i förändrad form. Sommartid och på helgnätter är norra delen av gatan en lång catwalk där människor rör sig för att betrakta och bli betraktade. Det är ingen slump att demonstrationståg, cortéger och offentliga manifestationer rör sig längs Avenyn. Ingen annanstans i staden uppnås samma exponering.

Att utveckla en gata som Avenyn, med sina uppenbara strukturella kvaliteter, handlar i stor utsträckning om att vända utvecklingstrenden, att skapa en ny bild i det kollektiva medvetandet. Upplever allmänheten att gatan successivt graderas upp lockas nya typer av verksamheter som i sin tur ytterligare förstärker förändringen.

Görs ingenting kommer dagens trender att fortsätta; fler strömlinjeformade nattklubbar runt Valand (det kreativa klubblivet finns i Linné och på Magasinsgatan), fler stora butikskedjor på gatans mellersta del (den nischade kvalitetshandeln samlas inom Vallgraven), färre människor på uteserveringarna (närheten till vattnet lockar folk till Skeppsbron).

Men stadsmiljöer behöver inte vara statiska! För några decennier sedan var Vallgatan och Magasinsgatan trista trafikschakt, idag är de vitala stadsstråk. Trots att byggnaderna är exakt desamma har ändrad trafikföring och väl genomtänkt verksamhetssammansättning förändrat gatorna i grunden.

Göteborg har en av världens största och mest välbevarade stenstäder från sekelskiftet 1800-1900, och Avenyn var ursprungligen den förnämsta gatan. Skall man vända den negativa trenden måste man hitta sätt att återskapa vissa av de kvaliteter som försvunnit. Kort sagt att återställa de förvanskade 1800-talshusen och gradera upp de slätstrukna 1960-talshusen.

Tyvärr verkar dagens utvecklingsförslag handla mer om att hitta lägen för tillägg och påbyggnader än att arbeta med dessa grundläggande frågor. Och sett ur ett snävt kommersiellt perspektiv är detta inte så konstigt. För att maximera intäkterna i de enskilda lokalerna är det sannolikt vettigt att utöka den uthyrningsbara ytan och skapa många lättillgängliga entréer. Men sammantaget blir upplevelsen av gatan lidande, vilket i förlängningen påverkar förutsättningarna att få andra verksamheter att etablera sig.



Förvanskade bottenvåningar och borttagna förträdgårdar gör att de äldre husen möter gatan på ett klumpigt sätt.



"Engelska kvarteret" är idag bara en kuliss. Bakom fasaderna breder moderna nattklubbar ut sig.





Kvarteret Örup har relativt välbevarade fasader, men bottenvåningen är kraftigt förvanskad och verksamheterna anonyma. Här finns potential!

Skall Avenyn uppnå sin fulla potential krävs att ett krafttag tas för att få hus och gata att samspela. Ta kvarteret Örup, till exempel. Ett helt 1880-talskvarter där alla gathus är bevarade, av stor kulturhistorisk och estetisk betydelse för staden. Men bottenvåningarna är hårt förvanskade och rymmer anonyma verksamheter.

Genom att återställa de ursprungliga bottenvåningarna, gradera upp markbeläggningen och aktivt verka för att locka hit verksamheter som inte är så beroende av stora exponerande skyltfönster (likt de mer exklusiva och/eller kulturellt relaterade verksamheter som dominerar kvarteren närmast Götaplatsen) skulle Avenyn återfå en sträcka med internationell storstadskaraktär. Kvarteret Örup skulle kunna bli ett begrepp, lika laddat som Biblioteksgatan i Stockholm eller Harrods i London. De kvarvarande 1800-talshusen är en värdefull resurs att förvalta och utveckla. De estetiska och kulturhistoriska värden husen har måste komma gatan till gagn på ett bättre sätt än idag.

Ett aktuellt exempel på hur man missat en unik möjlighet är ombyggnaden av Avenyn 37. Ett vackert hörnhus från 1890, vars takdekor skalats av i tidigare renoveringar. I den nyligen genomförda ombyggnaden hade man möjlighet att återskapa torn och gavelspetsmotiv men valde istället att bygga breda, enkelt utformade takkupor som skär sig kraftigt mot ursprungsarkitekturen. Detta är anmärkningsvärt. Stadsbyggnadskontoret är i normala fall mycket restriktiva med att tillåta förvanskande takkupor och de som nu byggts på Avenyn bryter mot alla riktlinjer och rekommendationer.

De hade sannolikt aldrig fått byggas på Norra Gubberogatan eller Kristinehöjdsgatan, men accepterades på en av Göteborgs mest synliga hörnfastigheter. I 1890-talets gotiskt influerade arkitektur spelar vertikala, uppåtsträvande takdetaljer en central roll. De byggda kuporna är i total konflikt med ursprungsarkitekturen som nu istället får en horisontell avslutning.

Vad säger detta om Göteborgs syn på stenstaden som estetisk och stadsbyggnadsmässig resurs? En intressant jämförelse kan göras med Sundsvalls stenstad, där stor kraft läggs åt att vårda det sena 1800-talets byggnader och rekonstruera takdetaljer som tidigare tagits bort.



Avenyn 37 - ursprungligt utseende. Gavelspetsar och torn skapar vertikalitet och markerar hörnbyggnadens viktiga roll i stadsbilden. Ett återskapande hade inneburit ett enormt lyft för Avenyn.



Avenyn 37 fram till i vintras. Takdekorationen togs bort på 1950-talet, vilket gav huset en anonym karaktär.



Efter ombyggnaden 2010. Istället för att återskapa ursprungligt utseende avslutas byggnaden med en horisontell och mycket iögonfallande takvåning. Tillsammans med gatuplanets okänsliga plåtinklädnad blir resultatet ett hus som förlorat mycket av sina ursprungliga skönhetsvärden.

Ett annat aktuellt exempel är några nya bostadsrätter som byggdes 2009 på andra våningen i Avenyn 14. Lägenheterna krävde nya fönster. De breda aluminiumpartierna skär sig mot funkishusets sandstenssockel och eleganta originalbalkonger. Lösningar av detta slag kommunicerar knappast att man befinner sig på en paradgata.



Nya bostadsrätter ovanpå 7-eleven, byggår 2009. Fönsteromfattningarna är som hämtade från Högsbo industriområde.

Exemplen ovan visar hur Avenyns byggnader behandlats under lång tid. Tillfälliga lösningar, baserade på enskilda verksamheters behov, har fått styra på bekostnad av helheten. Vad Avenyn behöver är att fastighetsägare, kommun och allmänhet enas kring en gemensam vision om att återställa byggnadernas värdighet.

Genom relativt små insatser kan arkitekturen återta kommandot över den rika floran av provisorier. Det är inte frågan om att ta den folkliga prägeln från gatan, Avenyn är och kommer att förbli ett av göteborgarnas viktigaste offentliga rum. Vad det handlar om är att skapa en situation (likt Linnégatan) där byggnader och gata trivs ihop, där trottoarernas olika zoner samspelar med bottenvåningarna utan att varje entré känns som en nödlösning.

Tillsammans med en strävan att skapa unika handelskoncept på vissa sträckor och bryta upp de strikta gränser mellan kultur, kommers och nöje som idag kännetecknar gatans olika delar skulle den urbana upplevelsen kunna bli mycket annorlunda jämfört med idag. Utan att vare sig folklivet eller vardagligheten för den saken går förlorade. Först i denna nya situation blir det meningsfullt att diskutera förtätningar, genombrott, tvillingtorn och nya handelslägen.