Anpassning till historien och anpassning till nutiden

Man ser och hör det så ofta när man studerar detaljplaner eller diskuterar med politiker och tjänstemän om stadsutveckling: Den nya bebyggelsen måste visa hänsyn till kulturhistoriska värden och den omgivande bebyggelsen. I realiteten brukar det innebära att husen - på grund av behovet av anpassning till omgivande stadsbild och struktur, tydligen - måste ha bra siktlinjer, bra solvinklar, bra parkeringsmöjligheter och mycket luftighet. Resultatet är oftast således hus-i-park, lamellhus, radhus och nyfunkis.

Det tycks egentligen inte spela någon större roll hur omgivningen ser ut. Glesa lamell- eller punkthus tycks vara bäst anpassat till i princip all slags omgivande struktur. Det räcker att ta en titt på aktuella eller antagna detaljplaner för att konstatera detta. Eller också kanske det är lamell- eller punkthusens fasadbeläggning som anpassas till omgivningen och områdets historia, att det är däri anpassningen ligger. Kanske tycker man att funkis är den gyllene medelvägen. I närheten av en tät kvartersbebyggelse är det en önskvärd anpassning neråt i skala, mot lägre exploateringsgrad och luftigare bebyggelse. Och i glesa områden är det en önskvärd anpassning i motsatt riktning, mot en något högre exploateringsgrad.

Titta bara på de två exemplen Stora Torp och Bjurslättsplan. I Stora Torp går man emot översiktsplanen som anger mellanstad, och lägger ut några radhus samt ett "kvarter". Detta anses ta hänsyn till områdets karaktär - en karaktär som tydligen omöjliggör tätare, funktionsblandad kvartersstruktur med anknytning till gatorna. Ja, förutom det monofunktionella "kvarter" som man tagit med, då. Förvisso utgör ju dessa radhus en högre bebyggelsetäthet än vad som skulle finnas utan att någonting alls byggdes, så man kanske anser att man därigenom även lyckats anpassa efter översiktsplanen som ju anger förtätning.

I planen för Bjurslättsplan har man också ansett sig tvungna att anpassa till omgivande bebyggelse, som ju består av lite allt möjligt, även om man då går emot översiktsplanen. I närområdet finns lamellhus, villor, kvartersstad och punkthus. Planområdet ligger också väldigt nära Östra Kvillebäcken och det nya Backaplan, som ju kommer utgöra en förlängning av Göteborgs innersta centrum i framtiden. Det ligger också ett grönområde i planområdet som man vill bevara i största möjliga mån. Man kan alltså tycka att det vore läge att bygga tätt på den befintliga parkeringen och därmed anpassa sig efter den kvartersstad som finns i närheten - och som det kommer finnas betydligt mer av i närheten inom en snar framtid - och samtidigt spara parken. Men nej. Anpassning måste ske i form av punkthus (hus-i-park) även denna gång.

Man kan göra listan med exempel väldigt lång. Punkthus och lamellhus tycks ha en otrolig förmåga att visa hänsyn till all slags omkringliggande miljö. Men måste det verkligen vara så? Om nybyggda punkthus anses "tala" eller "samspela" med äldre kvartersbebyggelse i så många fall, varför kan inte ny kvartersbebyggelse någonsin få "tala" eller "samspela" med äldre punkthus eller funkisbebyggelse?

Och en kanske mer fundamental fråga: Om det visar sig att äldre bebyggelsestrukturer i många fall inte är bra anpassade till de problem och utmaningar vi har idag, varför ska vi då anpassa den nya staden till strukturer som inte löser de problem och utmaningar vi har, i nuläget? Varför ska man cementeras i en struktur som inte är anpassad efter dagens behov? Göteborgs stadsutveckling prägalas ju bland annat av utmaningar som gleshet, stora avstånd, dåliga lufthalter, hög efterfrågan på stadsmässig bebyggelse i förhållande till tillgången på sådan, och funktionell såväl som social segregering. Är verkligen funkisbebyggelsen så väl anpassad till dessa behov och utmaningar?