Krönika: Låt invånarna skapa staden

Under rubriken Krönika lyfter vi ibland fram mer personligt hållna texter som inte nödvändigtvis håller sig inom ramarna för Yimby Göteborgs tvärpolitiska profil. Vi har tidigare publicerat krönikor av bl.a. Emmali Jonsson (mp), Erik Berg (v) och Rickard Nordin (c).

Idag publicerar vi en krönika av Adam Cwejman (fp), ordförande för Liberala ungdomsförbundet och ersättare i Byggnadsnämnden, som ofta skriver klokt om stadsplanering på sin blogg.

Mina föräldrar fick kort efter att de anlände till Sverige 1982 rådet av en vän att inte flytta till de nordöstra stadsdelarna. De ligger långt från stan och det bor bara andra östeuropéer där fick de höra. Med den insikten bosatte sig mina föräldrar i studentområdet Studiegången i östra Göteborg.



Valet som mina föräldrar fattade har kommit att prägla min bild av Göteborg. Studiegången var, med sina brister, en vackert exempel på en lyckad blandstad i miniatyr. Olika samhällsgrupper blandades eftersom boendeformerna var av olika sorter. Studenter, småbarnsfamiljer, ensamma pensionärer, nyinflyttade och rik villamedelklass trängdes i samma område, gick till samma affärer och skickade av bekvämlighet sina barn till samma skola. Det ligger något i idén att integrationen är en process som går åt två håll.

I 25 år har jag nu bott i Göteborg. Motvilligt har jag bosatt mig på annan ort vid ett par tillfällen. Mina idéer för Göteborg är egentligen mycket enkla: Det bör byggas mycket och tätt. Reglerna för alla inblandade aktörer, såväl privatpersoner som byggherrar måste förenklas och liberaliseras. Kommunen måste vara mer tillåtande. Som nykomling i byggnadsnämnden (som ersättare) förvånas jag inte över att det går segt med utvecklingen, processen är - på gott och ont - lång och mycket byråkratiskt nedtyngd. Mycket är lagt i händerna på politiker. En nödvändig demokratisk process som tyvärr lämnar lite över till civilsamhället.

Att ha en blandstad kräver reformer som inte enbart kan nås på kommunal nivå. Idag är lönsamheten i hyreslägenheter liten och därför premieras dyra bostadsrätter. Blandningen av boendeformer är liten och andrahandsmarknaden baserad på nepotism och kontaktnät. Det är inte för mycket marknad utan för lite. Bostadsköerna dominerar istället för en vital andrahandsmarknad med privatpersoner. De som föds in i bra bostadsbolag, dvs personer med svensk bakgrund och rediga besparingar flyttar utan problem hemifrån kort efter studenten. De utan kontaktnät och besparingar på banken driver omkring i en djungel av andra- och tredjehandskontrakt.

Små aktörer på den privata marknaden, specialistbutiker, kiosker, krogar och kaféer kräver tätbefolkade mijöer för att kunna vara ekonomiskt hållbara. Alternativet är en enfald av storköp och en stad fokuserad på bilismen. Den strikta uppdelningen mellan privat och offentligt, arbete och boende, kultur och konsumtion är nästan fullbordad i Göteborg.



Motrörelsen måste bygga på principen om att ingen enhetlig lösning eller plan för staden kan finnas och att en stor del av lösningarna kommer komma utanför den kommunala beslutsprocessen. Den levande miljön på Andra Långgatan är inte resultatet av ett kommunalt evanemangsstråk, det är en riktig miljö. Den kommer finnas kvar så länge det inte sätts upp hinder för utvecklingen.



Göteborg drivs av politikerna som ett företag, ett varumärke som man tror kan planeras fram. Men riktiga städer behöver inte grandiosa projekt, de behöver förutsättningar för riktiga stadsmiljöer, dvs god infrastruktur och stor mångfald av lokaler både vad gäller sort och pris. Sedan kommer invånarna att skapa det där så hett eftertraktade varumärket. Evanemangsstråk skadar definitivt inte men det går lätt till överdrift när politiker hellre bygger pariserhjul än spränger in oväntade bostadsområden centralt.

Den nuvarande tendensen i stadsplaneringen är problematisk.Ta Lindholmen som exempel. Det är en tyst och död sovstad som nu byggs. Det råder en skriande brist på kvartersbyggda stadsdelar. Det positiva är att man nu bygger på ytor som tidigare var stängda för bostadsområden, det negativa att man uppenbarligen inte förstått hur man ska bygga en stad där människor inte bara skyndar förbi undan blåsten på väg hem.

De absolut mest trivsamma miljöerna i Göteborg är de med mest utrymme för det spontana, en bakgård vid Magasinsgatan eller en marknadsdag på Olskroken. Den typen av miljöer är inte omöjlig att skapa i redan befintliga stadsdelar. En utgångspunkt för framtida byggande måste ta avstamp i de miljöer som göteborgarna uppskattar och gärna vistas i. Det behöver framöver byggas kopiösa mängder bostäder men det finns inget som utesluter att det byggandet sker med mer eftertanke än vad som tidigare skett.