Krönika: Arkitektur - Moral eller kunskap?

Jag har varit intresserad av arkitektur och samhällsplanering så länge jag kan minnas och de sista decennierna har jag haft förmånen att kunna forska och skriva böcker och rapporter om dessa fängslande ämnen.

Under alla de här åren har jag fascinerats av att svensk arkitekur- och samhällbyggnadsdebatt liksom pågår i luften. Det har alltid saknats en analys av de ekonomiska förutsättningarna för byggandet, vilket gör att debatten blir en skendiskussion. Mest formas den till en serie viskningar och rop där olika aktörer önskar sig diverse saker som aldrig kan uppfyllas.

Eftersom diskussion inte utgår från de förutsättningar som finns, saknar den dessutom ett verkligt historiskt sammanhang. Analysen av efterkrigstiden, när större delen av de svenska städerna nybyggdes, inskränker sig till fraser om "rekordår", "folkhem" och "välfärd". Någon problematisering av begreppen finns sällan, utan är snarare en längtan till ett förgånget Shangri-La, när Hasse Tellemar fanns i etern och Tage Erlander regerade folkhemmet.



Stadsbyggnad är en svår konst, och på vägen till Brunnsparken i Göteborg...

I det senaste numret av Arkitektur återvänder man på ledarplats till sin längtan till det vagt definierade folkhemsidealet. Sven-Harry Karlsson och Håkan Juholt utnämns till


I Arkitektur nr 1/2000 skrev Claes Caldenby en intressant artikel som gör det möjligt att förstå varför den här klyftan mellan den svenska arkitekturkritiken och det omgivande samhället öppnades upp. Caldenbys inlägg handlade om just arkitekturens ställning i samhällsutvecklingen och skrevs ett kvartssekel efter att det svenska byggandet hade genomgått en grundläggande förändring. Artikeln är en reaktion på marknadens och den offentliga sektorns förändrade roller och den tar också upp de nya stilar som präglat arkitekturscenen efter 1970-talet.

Här finns tydliga ledtrådar till varför arkitekturkritiken utvecklats som den gjort under de senaste 35 åren. Ett påtagligt drag har ju varit den starka kulturkonservatism som präglat till exempel Arkitektur. Paradoxalt nog har konservatismen ofta klätts i en i extremt radikal språklig ram.

En viktig effekt av konservatismen har blivit att trögheter i planeringsprocessen sällan kritiserats i Arkitektur, vilket i nästa steg gjort att projekt som aldrig genomfördes eller som kapades/bröts ned knappt uppmärksammats. Debatten runt den här typen av snöpningar eller avbrutna planeringsprocesser har lyst med sin frånvaro, vilket med all sannolikhet lett till att de arkitektoniska uttrycken efterhand begränsats i vårt land. Den som går igenom de senaste 35 årens Arkitektur kommer snarare att se motsatsen: det är den vågade arkitekturen som oftast kritiseras på ledarplats. Vi har i decennier haft en ledande arkitekturtidskrift som pläderat för att begränsa uttrycksformerna i byggandet.

I essän tar Caldenby upp vissa av de snabba förändringstendenser som präglar Sverige under 1980- och 1990-talen. Byggandet har avsubventionerats, marknadens roll ökat, den offentliga sektorns ledande roll begränsats. Stadskärnornas roll har ökat och kapitalismens förändrade karaktär gör att processer ibland kan gå mycket snabbt. Som exempel på riskfyllda och snabba processer framhåller han särskilt Norra Älvstranden i Göteborg: "idag är Lindholmen på väg att hamna mitt i en dynamisk teknikparksutveckling med den risk för brådska som finns i sådana processer".



...passerar vi både ett övergivet milenniemonument och en övergiven teater..

Caldenby fortsätter sedan att diskutera institutioners roll i sådana här förändringsprocesser. I en intressant passage skriver han att
Han listar sedan de institutioner som han anser är centrala i byggandet: Beställarna, byggarna, byggmaterialindustrin, konsulterna, arkitekterna, forskningen, utbildningen och media. Man kan reagera på att marknaden nästan helt saknas här: "beställarna är, i princip, brukarnas representant", nöjer han sig med att konstatera, och man kan i än högre grad fundera över att lagsystemet (PBL) och politikernas roll utlämnas. För vår del är ändå det mest intressanta att Caldenby klassificerar media (inklusive fackpress) som en av de institutioner som bör befästa allt som hotar att försvinna. Det han gör är faktiskt att argumentera för att institutioner av den typen ska fjärma sig från den materiella utvecklingen: "...institutionerna där allt flyktigt befästs."

För här – tror jag – hittar vi nyckeln till de värderingar som gjort arkitekturkritiken till det den har varit de senaste decennierna.

Allt det som introducerades i mitten av 1970-talet hotade det existerande produktionsparadigmet. Funktionalismen och kollektivistisk hyreshusboende löstes upp, och inför hotet mot allt det man utbildat sig till, forskat och skrivit om reagerade man med massiv konservatism. En marxist skulle ha sagt att produktivkrafterna förändrades, men att delar av överbyggnaden (institutionerna) gjorde ett våldsamt motstånd. Sett över hela perioden kan man också säga att ju längre bort som institutionerna befann sig från marknaden (universitet, forskning, delar av media), desto större blev motståndet, och det gjorde också att det öppnade upp sig ett växande gap mellan teori och praktik redan på 1990-talet. Gapet har sedan dess vidgats och Caldenbys ord om de tröga institutionerna hjälper oss att förstå varför.



...Förargelsens Hus...

Det som skedde under 1970-talet var onekligen traumatiskt. Årtiondet såg en genomgripande omsvängning mot en mycket starkare roll för marknaden över hela byggsektorn: villor ersatte flerfamiljshus och bostadsrätter började konkurrera med hyresrätter. Innerstäderna hade tappat halva befolkningen mellan 1945 och 1975, men den onda cirkeln av förfall och rivningar bröts när nytt kapital tillfördes. Bostadsrättsomvandlingen tog snabbt fart, tillsammans med förtätningen av gamla industriområden.

Kontorsproduktionen förändrades också, inte minst genom att trendkänsligheten ökade. Det kontinuerliga utbyggandet av motorvägsnätet gjorde även att handeln förändrades. Det nya mönster som etablerades blev betydligt mer diversifierat än det gamla och det innebar att den produktionsanpassade funktionalismen drabbades av en kraftfull kris. Istället växte en mer beställaranpassad post-modernism fram. Problemet med hur man ska förhålla sig till de nya trenderna uppstår omedelbart och flera diskussioner från Arkitektur åren 1977-1981 pekar mot hur man skulle möta de nya villkoren.

En av de mest intressanta rör det hus som Johannes Olivegren ritade vid Brunnsparken i Göteborg. Trots att det var ett helt kvarter som nyexploaterades, delade Olivegren utseendemässigt upp fastigheten i delar.  Debatten runt huset inleddes i GP, GHT och Arkitekt Tidningen under hösten 1975. Sture Balgård sammanfattade debatten i AT: .
Balgård beskriver sedan hur den nya byggnaden hamnat i "ett moraliskt blåsväder" därför att man valt att dela fasaden i fem delar. "Enligt arkitektmoralen måste det synas i fasaden att det är ett hus... allmänhetens reaktion tycks vara förtjusning över... att fasaden fått ett något varierat intryck... Vem har rätt?".  I en central mening skriver han sedan: "När funktionalismen underkände formens funktion förföll successivt formutbildningen och formintresset. Nu står vi utan kunskap... Det är nödvändigt för oss som arkitekter att lyfta fram denna kunskap. Vi måste ha något mer än moral att komma med. Med moralen kan vi inte leka och kompromissa, med kunskapen kan vi det...".



...med kolonner och atlanter...

Arkitektur valde att skriva om huset hösten 1977. Boris Schönbecks recension mynnar ut i en tydlig kritik av Olivegren: "Flera lösningar hade säkert kunnat tänkas och diskuteras, om bara diskussionen väckts på ett tidigare stadium. Men om beställaren inte velat – av t ex personligt ekonomiska skäl? Då måste arkitekten stödd av en levande debatt och öppen yrkesanda, kunna stå stark – av samhälleliga skäl. Det är moral, det".

Det intressanta är att man sedan kan se en linje här under flera decennier. Arkitekter som ritar skyskrapor, hotell eller alltför inställsamma fasader kan alltid anklagas för att ha sålt sig till kapitalet (beställaren). Ett antal företeelser kommer relativt snabbt att kristallisera ut sig som anti-samhälleliga och/eller anti-ekologiska, och ritandet av dessa företeelser definieras sedan utifrån moraliska termer. Följer vi Balgårds resonemang förstår man varför valet får mycket stora konsekvenser, både för arkitekturutbildning och för debatt.

Villorna, nya stora externcentra och infrastrukturutbyggnaden var sammanhängande delar i det marknadsanpassade byggandet. Här finns en rak linje i Arkitekturs hållning. Nummer 1/1977 ägnades till stora delar åt ett omsorgsfullt avståndstagande mot den nya företeelsen. De negativa, moraliska effekterna var många: miljö, jämställdhet och solidaritet hotades av villamattorna, och allt framfördes sedan med en starkt radikaliserad retorik.

Olof Hultins analys av villabyggandets orsaker var rak och tydlig "Kriteriet för att bli ägare till en bostad för en kvarts miljon är ju inte att vara förmögen. Det räcker med ett bra fast jobb, att vara arbetsam, sparsam och framförallt skötsam. På så sätt har det varit möjligt för en stor grupp människor att bli husägare. Byggkapitalet har på ett listigt sätt exploaterat den svenska dugligheten ". Hans karaktärisering av normerna bakom förändringen är intressant: "... småhusideologins följsamma budskap är enkelt och frestande: Köp din egen värld! ... Skaffa ett eget hus och stäng den grymma omvärlden ute! Privatisera och lev ut det du annars aldrig får leva ut!"



...passager och utsmyckningar står som...

Motståndet mot infrastruktur i form av vägar och broar har fortsatt att vara stark. Kritiken av det tidiga 1990-talets vägbyggande och köpcentrum var ett återkommande tema under decenniet. "I Jönköping ber man till Gud, men litar till marknadskrafterna" inleddes en artikel som handlade om den starka expansion som hade öppnats upp i det gamla A6-området ute vid motorvägen: "Här finns en fläkt av storstaden kombinerad med småstadens charm, får vi veta. Smålänningen är flitig som en myra, och här är ständigt något nytt på gång, nya byggprojekt, nya idéer, nya etableringar, påstås det...". Senare i artikeln konstaterar Eva Eriksson att "det är kort sagt nya städer som håller på att växa fram, snabbvuxna EPA-städer helt planerade av handeln. Eller snarare av fastighetskapitalet...".

Något år senare konstaterar en ledare med rubriken "Vägar och villovägar" att: "Tittar vi i backspegeln framstår stora delar av vägsatsningarna som oöverlagda och frammanade av starka intressegrupper". Vilka vägsatsningar det här rör sig om redovisas inte.

Om tidskriften driver denna starka linje mot infrastruktur och utspridd bebyggelse (som möter mycket litet framgång) kunde man möjligen förvänta sig en annorlunda inställning till innerstadsexpansion. Här märks dock samma starka ambivalens. Caldenby uttryckte sig redan 1979 bekymrat om bostadsrättsomvandlingar och andra tvivelaktiga aspekter i omvandlingen fanns i hotellbyggandet ("Hotell Royal Viking: Tillrättalagt för dollarkursen"). Framförallt har dock energin inriktats mot trycket att bygga allt högre byggnader. I normalfallet intar man den folkhemskonservativa hållningen, gärna klädd i en anti-kapitalistisk språkdräkt.

Ingenstans är tidskriftens polemiska motstånd lika starkt som när det kommer till "skyskrapor". Caldenby och Hultin är drivande i anti-höjd rörelsen, och de refererar och stöttar gärna varandra genom åren. Inte minst är det Caldenbys skrift "Höga hus i Göteborg"  från 1990 som ofta korsrefereras genom åren.

Ska man sammanfatta argumenten ser de ut så här: skyskrapan är mammons och fåfängans tempel, det är symbolen för flyktighet och ytlighet och därmed artfrämmande för den svenska arkitekturen. Skyskrapor kan, kort sagt, aldrig accepteras. Riktig tydlig blir kritiken när den blandas med avståndstagande från andra omoraliska företeelser som infrastruktur och stadsutspridning. Olof Hultins recension av Öresundsbron "Bro till Himmelen" innehåller alla delar av den moraliserande samtidskritiken. Den inleds med konstaterandet att bron inte blev vacker, som "... kunde vara ett något skadeglatt kommenterande från en gammal bromotståndare". Han konstaterar sedan att brokonsortiet inte valde det vackraste förslaget, och att resultatet blir "... märkvärdigt torrt och stumt, fjärran från den elegans som den nya Stora Bält-bron har fått".

Det möjliga sambandet med att man i Sverige helt koncentrerat arkitekturkritiken på själva byggandet i stället för att diskutera formen är en fråga som aldrig blir ställd.

Sedan går Hultin över till att kritisera planerna på att bygga en ny stadsdel i Hyllie vid brofästet och att välja Västra Hamnen för Bo 01. Båda dessa områden kommer att bli isolerade enklaver, där politiker lurats in i en "Klondyke-stämning" av "flinka konsulter".  Resultatet kommer att bli ett elände:



...spön i backen...

Istället för att exploatera "enklaver" borde Malmö ägna sig åt att förtäta centrum, som är fullt av tomma tomter och "impediment", menar Hultin. Problemet med den linjen är bara att det inte är speciellt enkelt att förtäta innerstäder heller.

I nr 4/1996 recenserar Hultin Haglunds Pinne och Södra Stationsområdet i Stockholm på sitt vanliga sätt. Höghuset är en "oförfalskad katastrof" och "Stockholms onödigaste hus". Det kröner dessutom Södra Stationsområdet som rymmer
Hultin berättar att det aldrig fanns något behov av bostäderna, och att det en period kändes mer hoppfullt när man diskuterade tre låga runda kontorshus. Men egentligen hade han velat ha en "byggnad som återupprättade platsens värdighet efter de många jippon som dominerar Södra Station".

Inget av det som står i artikeln är egentligen tydligt, förutom att den är en bekännelse till enhetlighet och en återhållen skala på hus. Den visar också tydligt att den moraliska upphängning vid form som Balgård skrev om redan 1975 fortfarande fanns kvar två decennier senare. Jippon och skyskrapor är inget för den svenska stadsbyggnaden!

Eftersom de förtätande innerstädernas stora möjlighet (och problem) egentligen är att både den ekonomiska tillväxten och befolkningsutvecklingen är stark, går det däremot inte att förstå argument om enhetlighet och att höga hus inte behövs utifrån sakliga överväganden. Kapital dras till stadscentrumen, markpriserna stiger och ett ökat antal projekt blir möjliga. Att tvinga in alla dessa i samma 6-8 våningsskala med enhetlig arkitektur är både ohistoriskt och omöjligt.



...champagnen är urdrucken och Tiden flyr vidare.

Men det spelar egentligen ingen roll, för med tiden har Arkitekturs linje i praktiken blivit en linje för stadsutspridning och kompromissinriktad arkitektur.

Under 1990- och 2000-talet har argumentationen mot infrastruktur, villamattor och köpcenter klingat bort. Den fortsatta kampen mot dessa företeelser har visat sig hopplös, eftersom kranskommuner fortsätter att släppa fram det omoraliska byggandet, vad man än skriver i Arkitekturs ledare. Däremot har anti-skyskrapslinjen levt vidare, för i innerstäderna finns det naturliga grupper som det går att driva opinion tillsammans med. Grannar och allmänt kulturkonservativa opinioner har fungerat som naturliga allierade i kampen. 

Debatten mellan Gert Wingårdh, Claes Caldenby och Olof Hultin i Arkitektur vintern 2000/2001 får avsluta den här krönikan. Debatten utlöstes av att Wingårdh och Thomas Sandell hade fört fram ett höghus som en möjlig lösning på Sergels Torgs problem. Hultin angrep förslaget i en ledare med titeln "Dilettanternas lekstuga". Ledaren var ett rasande angrepp på "de privatpraktiserande arkitekterna" Sandell och Wingårdh, vilka uppenbarligen karaktäriseras av en "högljudd okunnighet" (op cit) och egocentricitet: "Att rita högt är häftigt och ger medieexponering… Så har också både Sandell och Wingårdh sina rötter i reklamvärlden". Hultin vet däremot att


Han driver istället en tes om att centrum ska fungera som en sorts turistmagnet, med olika offentliga nöjen och arbetsverksamheter för den omgivande landsbygden/utspridda stadssamhället. För denna teori söker han bland annat stöd i Jane Jacobs', vilket väl om inte annat antyder hur lite läst Jacobs’ varit i Sverige genom åren. Caldenby fullföljde sedan analysen i en artikel där han utnämnde Wingårdh/Sandell till "arkitekternas Bill och Bull". Bill och Bull hade fallit för den nya tidens locksånger: "Att säga ja är, som det heter nu för tiden, sexigare än att säga om och men. Och det går hem i tv:s Reform och andra av spektakelsamhällets magasin".

Wingårdh reagerade på det som skrevs, och i replikskiftena med Hultin och Caldenby kan man ovanligt väl se hur skiljelinjerna frysts i svensk innerstadsutveckling de senaste tre-fyra decennierna. Han var naturligtvis upprörd över att utnämnas till dilettant, och skrev sedan att
Olof Hultins svar är lika talande:
Wingårdh skriver också ett svar till Caldenby. Här framhåller han hur skyskrapan finns på mängder av platser i världen och ställer också den verkliga nyckelfrågan: "Vari ligger omoralen?". I artikeln framhåller han konsekvent blandningens betydelse för urbanitet och förespråkar "en stadsplanering med collaget som metod". Caldenbys svar är att höghusvågen bygger på ett "endimensionellt tänkande", där skyskrapor ses som en dogmatisk lösning på alla problem.

Han listar sedan två fall som exempel på dogmatism. Dessutom menar han att även resten av Wingårdhs argumentation måste ifrågasättas: "... collaget som Wingårdh använder som argument för att sätt gammalt mot nytt och högt mot lågt, alltså att göra som han vill, kan bli en dogm. Jag tror på planering i inkonsekvensens namn, det vill säga som motkraft till marknadens konsekventa godtycke".

Sture Balgård hade egentligen sammanfattat den problematik det nya markandsorienterade byggandet innebar redan 1975: "Vi måste ha något mer än moral att komma med. Med moralen kan vi inte leka och kompromissa, med kunskapen kan vi det..."  I ljuset av den analysen är det inte sällan en ledsam läsning att gå igenom några decennier av Arkitektur, där samma skyttegravsargument upprepas i all oändlighet. Å andra sidan blir det ändå något lite lättare att se varför svenska städer fortsatt att spridas ut samtidigt som de arkitektoniska uttrycken begränsats i en mycket hög grad. Dessutom är det kanske så att de materiella förutsättningarna nu förändrats i så hög grad att den institutionella överbyggnaden till sist är mogen att följa efter?