Utskrift från gbg.yimby.se
....

Krönika: Politik + Gestaltning = Stadsbyggande

 
Idag återpublicerar vi Tomas Lundbergs artikel, som publicerades av GT den 22 juni, angående Centrala Älvstaden och Göteborgs 400-årsjubileum år 2021. Tomas är verksam på Cullberg Arkitektkontor och presenterade visionen Viking Green City, som vann delat förstapris i Uppåt Framåt, den idétävling om Göteborgs framtid som GT och TV4 drev tidigare under året.

Förnya den tradition av socialt byggande som gjorde Sverige världsberömt under efterkrigstiden då politik och gestaltning samverkade till en vision. Den nya Älvstaden kan bli en plats för grön teknik, design och arkitektur som skapar jobb, framåtanda, nya bostäder och som därmed motverkar segregationen. Det hela visas upp vid Göteborgs 400-årsjubileum 2021.

För nio års sedan, 2002, arrangerade jag tillsammans med konstnären Stefan Karlsson en utställning om Södra Älvstranden med stöd från Kultur Göteborg. De inbjudna arkitekterna och konstnärerna visade förslag eller kommenterade den frilagda ytan i och med tunnelbygget. Utställningen kallade vi Tunnelseende och den ägde rum på den inglasade gångbron till Lilla Bommen. Vi trodde förstås att den skulle starta en debatt eftersom det endast var fyra år kvar till tunnelns invigning. Tyvärr fick den ganska lite utrymme i media vilket gör att få känner till den. Två år senare presenterade GP tre arkitektvisioner, därefter genomfördes Ävstrandsdialogen 2006 och sedan en inbjuden arkitekttävling. Idag är Södra Älvstranden i stort sett oförändrad fem år efter tunnelns invigning. Visionerna har nu tagit ny fart i och med projekt Centrala Älvstaden, som i dagarna genomfört en internationell workshop. Där framkom bland annat att den strategi som man väljer mot den globala vattenhöjningen kommer att få en avgörande betydelse för hur staden möter Göta Älv.


Viking Green City - en av många visioner för framtidens Göteborg.

Göteborg har en unik möjlighet att bygga hållbart ur ekologiskt, socialt och ekonomiskt perspektiv då kommunen äger marken kring Göta Älv. Förnya och gå vidare med de idéer som gjorde Sverige världsberömt under efterkrigstiden, då arkitektur och politik samverkande till ett samhällsbygge. Bland annat bildades då HSB för att bygga bostäder utan vinstintresse, sida vid sida med de privata bolagen. Idag ska de konkurrera på samma villkor, för att ge ett effektivare och billigare byggande. I vår tid har folkhemsidén på nytt förts fram av både Fredrik Reinfeldt och Göran Persson utan att den utvecklats eller fått genomslag.

För att bygga den gröna blandstad som efterfrågas av många och som motverkar segregationen krävs en politisk vision med en ekonomisk/juridisk modell för en rad frågor. Bland annat att åstadkomma och - bibehålla över längre tid - en blandning av hyresrätter och bostadsrätter. För att få fler lokaler i gatuplan som kan hyras till rimligt pris är 3-dimensionell fastighetsbildning en lösning. All nybyggnad ger förhållandevis dyrare bostäder men frågan är hur mycket dyrare det behöver vara, fler aktörer bör släppas in i byggprocessen.

Av vikt är också att ge Göteborg en unik gestalt som bygger på nytt grönt tänkande, teknik och dess själ som hamnstad i Norden. Det i motsats till exempelvis Hamburgs HafenCity och andra nya projekt i Europa, som kan kritiseras för en torftig miljö med likriktad lådarkitektur och som endast är förbehållen de mest bemedlade. Göteborg ska utvecklas till en unik stad kring älven att besöka som turist och för oss Göteborgare att vara stolta över.

”Alla ska vara med” är en paroll som tillsammans med miljörörelsen växte fram under 70-talet. Båda ser idag en renässans. Medborgardialogen har växt fram som ett viktigt instrument vid sidan av representativ demokrati. Den måste utvecklas för att bli meningsfull. Bland annat genom att de gestaltande arkitekterna deltar i dialogen utöver forskare och planerare som tenderar att enbart ha ord och rapporter som uttrycksmedel. För att föra processen framåt måste orden kompletteras med bilder och modeller där slutprodukten även är utställningar. Allt för att inspirera fler att delta och tycka att det är meningsfullt och roligt. Viktigt är att alla är medvetna om spelreglerna, att planering kan ta tid och därmed kräver tålamod. Lika viktigt är naturligtvis hur materialet används av kommunen.

Vid paradigmskiften gäller det att ”acceptera den föreliggande verkligheten”, idag de globala miljö- och energiproblemen, och finna lösningar, politiska såväl som gestaltade, och presentera dem i ord och bild. En jämförelse kan dras till modernismens Stockholmsutställning 1930 som fick ett stort genomslag. Vi kan idag börja arbetet för vår tids motsvarande utställning i Göteborg, där den nya Älvstaden kan bli en plats för ny grön teknik, design och arkitektur. Bjud in alla globalt att vara med i utvecklingen så bildas en smältdegel av kreativitet som kommer att skapa många nya företag och jobb lokalt. Vi brukar ju säga att vi är världsbäst på evenemang i Göteborg. Låt oss nu visa alla det med två utställningar: en 2016 som samlar och visar idéer och för att knyta kontakter internationellt, och en till 400-årsjubileet 2021, där idéer genomförs och visas i sitt sammanhang i det nya Göteborg. Parollen ”Think global, act local” är åter igen aktuell.

Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Gunnar Einarsson (27 Juni 2011 12:33):
Jag kan inte hålla med om anslaget i den här artikeln. Efterkrigstiden var en bra period på många sätt, men arkitektoniskt var det en oöverträffad katastrof. Jag ser inget skäl att återvända till detta och om det finns något att ta vara på, exempelvis inom själva planprocessen, så får det faktiskt förklaras bättre och mer i detalj.
Och givetvis skall byggande inte vara ett förplanerat resultat av en gemensam "vision" om "ekologi", "integration", "hållbarhet", "grön teknink" eller vilken klyscha som nu är mest gångbar för tillfället, eftersom det är just den typen av sammanhållna visioner som skapar likriktning och torftighet!

Att bebygga centrala älvstaden borde inte vara några problem. Först framlägger stadsarkitekten en klassisk stadsplan med kvarters- och tomtindelning. Därefter avyttras tomter till byggmästare vilka i sin tur anställer arkitekt för att utforma fastigheten. Ritningarna måste dock först godkännas av stadsarkitekten, vilken, förutsatt att rätt person innehar ämbetet, är en idiotsäker garanti mot ointressant lådbyggande. Givetvis skall han bara låta förslag i nyrenässans, nybarock och snirkeljugend m.m. gå igenom, kort sagt byggande från ca 1880-1920. Lägg till detta lite skyskrapedrömmar och voilà, vi är framme!

Resultatet skulle inte kunna undgå att bli ett oerhört attraktivt, tätt, varierande och levande tillskott till centrala stan. Varför så nu inte sker är vad som behöver förklaras och sedan ändras på och det gäller hela synsättet på stadsbyggande och planering.

Är det kanske till med så att sedan alla har tvingats att investera i dyra bostadsrätter som en följd av ickeexisterande hyresrätter, så kämpar vi egentligen med näbbar och klor för att slippa bygga något överhuvudtaget? Ökas utbudet borde väl rimligtvis priset på borätter falla och hur går det då med medelklassens efterfrågan och ekonomin? Motsvarande öde för en spekulativ låtsasekonomi som bygger på värdestegringar inom bostadssektorn som i USA? Nej, så enkelt kan det väl inte vara?

Slutklämmen fick mig för övrigt att höja ögonbrynen något:

"Låt oss nu visa alla det med två utställningar: en 2016 som samlar och visar idéer och för att knyta kontakter internationellt, och en till 400-årsjubileet 2021, där idéer genomförs och visas i sitt sammanhang i det nya Göteborg."

Menar författaren att vi fortfarande bör befinna oss i visionerandestadiet vid tiden för 400-årsjubiléet om 10 år?
 0
Patrik Höstmad (27 Juni 2011 13:45):
Håller med Gunnar i kritiken mot Tomas Lundbergs artikel.

Spontant, för att undvika likriktning och för att komma igång nu skulle man gjort så här:
1. Låt en stadsarkitekt dra upp huvuddragen: Stad här, park här, krav på lokaler, krav på funktionsblandning, större trafikströmmar här, mm.
2. Dela sedan upp de delar av centrala Älvstranden som ska bebyggas med stad i delar.
3. Lotta sedan ut en del till varje av de nu visonerande arkitektkontoren där de får stort frihet att förverkliga en vision, ett koncept och en mer deltaljerad stadsplan som är unik varje del.
4. Arkitektkontoret (kanske till samman med stadsarkitekten) måste godkänna gestaltningen av enskilda fastigheter inom sin del (främst för att undvika likriktning på fastighetsnivå).

=> Variation! :)

(Cullberg ska få vara med och kan ta hand om en betydande del av Frihamnen.)
 0
Max (27 Juni 2011 16:41):
Gunnar: Jag tolkar det som att skribenten associerar till Acceptera för att han idag vill utföra samma brott mot det rådande byggandet som Acceptera gjorde på sin tid, och för att han vill göra det utifrån samma retoriska utgångspunkt (att acceptera den rådande verkligheten, snarare än att försöka smyga sig ut ur sin egen tid bakåt). Om han också vill upprepa funktionalismens estetik som den såg ut på Stockholmsmässan 1930 vet jag inte. Jag kan inte se någon klar koppling mellan den och Viking Green City, så jag tror att du kan vara lugn.

Jag skulle också vilja påstå att det är en skillnad mellan arkitektur som försöker lösa ett socialt problem (säg utglesning) och arkitektur som har ett "förplanerat resultat". Det är svårt för enskilda byggnader att förändra samhället, men med en långsiktig syn på stadsbyggande kan vi faktiskt skapa förutsättningar för att en förändring ska kunna äga rum.

På 30-talet var problemet trångboddhet. Idag är det utglesning. Om stadsbyggandet inte angriper dessa frågor, vem ska då göra det?
 0
Krister (27 Juni 2011 17:58):
Med för många alternativa lösningar blir det bara en massa käbbel utan att något blir byggt. Varför inte börja i någon ände, t.ex. vid Stora Badhusgatan som legat för fäfot alltför länge. Den stora p-platsen framför den gamla "skyskrapan" från 30-talet borde väl vara rätt lätt att ge bygglov på.
 0
Daniel (28 Juni 2011 11:26):
Samtidigt som man bygger projekt såsom Kvibergs terasser, ett projekt som för mina tankar till den "stadskänsla" arkitekterna sa att dom skapade när dom byggde Gårdsten.
 0
Håkan Cullberg (28 Juni 2011 11:55):
Daniel:
det är ju det som vi ska ändra på - med gemensamma krafter
 0
Daniel (29 Juni 2011 12:06):
1936 är ett viktigt år inom stadsplaneringen i Göteborg. Det var det året Stadsplanechefen Uno Åhrén sade att tiden är mogen för att bryta med det gamla byggsystemet (med kvarter) och att dylika hus inte skulle tillåtas på nyplanerade områden.

Detta gäller tydligen fortfarande.
 0
Max (29 Juni 2011 13:32):
Daniel: Som jag ser det finns det två olika sätt att tolka den anspelning på funktionalismen som finns i artikeln. Antingen anser man att all modern arkitektur per definition är människofientlig, eller så anser man att det är frånvaron av modern arkitektur som gör våra städer människofientliga. Det hela handlar väldigt mycket om vad man lägger i ordet modern: för artikelförfattaren verkar det vara en positiv identitet, medan det på YIMBY kan tyckas florera en uppfattning om att vissa eviga principer aldrig får tummas på när man bygger stad, oavsett vilken historisk kontext man befinner sig i. Med denna implicita värdering i ryggen blir det självklart svårt att omfamna moderniteten som koncept.

Tittar man emellertid på de modeller och renderingar av Viking Green City som finns förstår man att det har väldigt lite med Uno Åhrens mfl:s byggnadspolitiska paradigm att göra. Om det är modernt är det alltså modernt idag och inte på 30-talet. Att man väljer att göra den anspelning på funktionalismen man gör tolkar jag snarare som att man vill vara en omvälvande kraft i sitt historiska presens på ett sätt som liknar det som skedde under och efter Stockholmsmässan: man vill helt enkelt åstadkomma en (radikal) anpassning av byggnadspolitiken efter de sociala behov som råder idag, samt förbereda den för de (i det här fallet ekologiska) "utmaningar" (=katastrofer) som framtiden kommer att bära med sig. Det är upp till var och en att avgöra om sättet på vilket man vill göra detta är modernt eller inte. Avfärdar man däremot alla funderingar kring sambandet mellan ideologi och gestaltning som postmodernt politiskt korrekt bjäfs riskerar man i min mening att gå miste om ett viktigt perspektiv.
 0
Max (29 Juni 2011 13:33):
Förlåt - "Stockholmsutställningen" ska det givetvis vara, inte "Stockholsmässan". ;)
 0
Daniel (29 Juni 2011 14:22):
@Max. Jag tror att du tolkar in lite för mycket i min text. :)

Men jag vill kanske också säga att om saker och ting ska vara "grönt" och "modernt" så finns det en risk att arkitekter råkar läsa detta bokstavligt i ordens faktiska betydelse och därmed ritar moderna hus med grönt runtomkring, och vips så har vi "hus-i-park".

Förr uppstod samhällen i vägskäl (både land och vatten), numera så finns det inget i vägskälen då det är det som är modernt för tillfället. Man är tyvärr inne på att om man bor i ett villaområde i skogen och har en bensinslukande bil så är man grön och miljövänlig.
 0
Max (29 Juni 2011 14:57):
Daniel: Håller med dig om att det finns en påfallande ytlighet. Hus ritas idag för att se moderna och gröna ut. När de sedan byggs har gestaltningen tämjts avsevärt och allt som finns kvar är ytterligare en stadsfientlig skolåda.

Själv tycker jag att det är ett beundransvärt drag att eftersträva det moderna, och därigenom riskera att misslyckas katastrofalt. Vi lever i en känslig tid där allting måste förankras demokratiskt och i gemytlig konsensus. Resultatet blir ett byggande i marginalen - ett husbyggande utan samhällsbyggande.

Jag tror att människor idag ofta upplever samtidens besatthet av medborgarinflytande som en slags mjuk makt. Ansvaret för stadens utformning läggs över på specifika intressenter och sker i god postpolitisk anda "via negativa", snarare än genom positiv identifikation med en helhetlig politisk vision. I ett sådant klimat kan det vara frestande att vara kärring mot strömmen och vilja "skippa skitsnacket", men jag tror att resultatet av en sådan hållning lika lätt kan bli att man blundar för tidsspecifika problem, vilka de nu kan vara. (Personligen tror jag inte att man kan åstadkomma någon betydelsefull social blandning utan att avskaffa klassamhället, vilket är en utmaning långt utanför stadsbyggnadskonstens ramar...)

På sätt och vis tror jag därför att Yimby står för mycket av det som är modernt på riktigt idag, även om man inte alltid vill kännas vid begreppet i sig. Vilket kanske är ett sundhetstecken, vad vet jag... :-)
 0
Johannes Hulter (29 Juni 2011 15:42):
Man får väl skilja på modernitet och modernism. Inom arkitektur/stadsplanering var modernismen en speciell stil/planparadigm. Planideologiskt formulerades tydligt i bla Athenchartan 1933. Stilen modernism fanns inom arkitektur precis som litteratur, konst etc. Moderniteten, tillståndet alltså, har naturligtvis förändrats sedan dess. Inom arkitekturen har man gått vidare genom postmodernism, dekonstruktivism osv, även om bruksarkitekturen (som alltid) lever sitt egna pragmatiska liv och blandar lite av allt. Inom stadsplaneringen blev det ju mycket snack om tätt/lågt efter modernismens kris. Och efterhand alltmer Jane Jacobs inspirerat rent retoriskt. Tyvärr inte så mycket verkstad dock...

Så visst kan man säga att Yimby är moderna, men modernister blir vi ju inte bara för det. Däremot fanns det, precis som Max beskriver, mycket gott i modernisternas ambitionsnivå. Att det går att förändra saker, att grundläggande samhällsstrukturer är påverkbara. Och att man ska planera rationellt och vetenskapligt. Men kallar man allt det modernism så tänjer man så mycket på begreppet att det inte blir särskilt användbart.
 0
Max (29 Juni 2011 15:59):
Johannes: Självklart finns det en skillnad mellan modernism och modernitet. Jag har ju inte heller skrivit någonting om modernismen, bara att det finns olika sätt att förhålla sig till det moderna som begrepp. Det jag föreslog var helt enkelt att om det finns en släktskap mellan Viking Green City och Stockholmsutställningen så är det inte ett rent estetiskt släktskap så mycket som en gemensam nämnare i att man identifierar sig som modern, och det moderna som någonting i grund och botten människovänligt och uppbyggligt. I diskussionen på Yimby vill man ofta separera gestaltning och ideologi, ett i mina ögon inte särskilt modernt synsätt. Artikelförfattaren gör anspråk på att ge utformningen av sitt stadsbyggnadsprojekt en ideologisk underbyggnad, och oavsett hur väl underbyggt man anser att det är så tycker jag att det är ett lovande anspråk.
 0
Johannes Hulter (29 Juni 2011 17:31):
Visst Max, jag menade inte att du hade fel eller var inkonsekvent. Mer att ni kanske talade förbi varandra. Jag håller med dig i tolkningen av inläggets andemening. Men det är å andra sidan inte konstigt att många instinktivt ryggar tillbaka om funktionalismen framhålls som ett föredöme.

Jag var för övrigt invecklad i en liknande snårig diskussion om "modernism" för ett tag sedan på God Bostad: http:​/​/​www.​godbostad.​org/​artikel/​f%C3%B6nster-​och-​h%C3.​.​ (omvänd ordning på kommentarerna). Skulle säkert intressera dig.
 0
Max (29 Juni 2011 19:32):
Johannes: Intressant diskussion. Jag tror inte att man ska blunda för det faktum att alla försök att modernisera samhället - oavsett om man gör det genom att koncentrera fler människor på en mindre yta eller bara genom att tvinga dem att källsortera - kommer att betraktas som en våldsam handling av stora delar av befolkningen. Min inställning är här helt enkelt att all relevant förändring av samhället är inherent våldsam och att man som urbanist därför, paradoxalt nog, ska akta sig för att allt för häftigt positionera sig mot funktionalismen och modernismen. YIMBY:s släktskap med trettiotalsfunktionalismen består trots allt av att man ställer ett specifikt planparadigm över enskilda intressenters (o)vilja, med en övertygelse om att detta paradigm i slutändan leder till ett bättre samhälle - oavsett om man ser förbättringen som att det blir mer varierat, jämlikt, ekologiskt hållbart, eller vad det nu kan vara. Kort sagt: för att göra omelett måste man knäcka några ägg!
 0
Johannes Hulter (29 Juni 2011 20:08):
Max: Jo, men det är nog fel att sätta etiketten "modernism" eller "funktionalism" på just det. Det är ju tvärtom omöjligt att göra något alls utan att "knäcka några ägg" och har alltid varit så - före funkisen, under den och efter den. I praktiken kommer det alltid att vara så. Det är snarare något unikt med dagens "postpolitiska" stadsbyggande där alla ansvariga försöker låtsas som om de inte har någon makt (vilket de naturligtvis har).
 0
Max (29 Juni 2011 23:12):
Johannes: Ja, där har du förstås rätt. Det är ingenting unikt för varken funktionalismen eller urbanismen (kan man kalla det för det?) att försöka tolka och uppfylla mänskliga behov. Men är det därför rimligt att kritisera funktionalismen för att den behandlade (behandlar?) mänskligheten som en totalitet med vissa primära behov? Man kunde lika gärna hävda att urbanismen gör samma sak när den ställer värden som stadsmässighet och social hållbarhet i centrum.

Snarare än att instinktivt skygga för denna totala behandling av mänskligheten och dess behov bör man i min mening riskera ett totalitärt misslyckande. Funktionalismen har i många avseendet visat sig vara ett sådant, men som Samuel Beckett skriver: "Ever tried? Ever failed? Try again. Fail again. Fail better". Ett citat som i min mening förkroppsligar modernitet så till vida att det inte erkänner nostalgi som en utväg ur "den rådande verkligheten" (för att citera Åhren mfl).
 0
Johannes Hulter (30 Juni 2011 00:01):
Max: Jag skulle inte kritisera funktionalismen för att den behandlar mänskligheten som "en totalitet med vissa primära behov". Människor har ju vissa primära behov gemensamma. Inget konstigt med det. Och nostalgi är precis som du och Uno säger inte rätt väg.

Problemet med funktionalismen var snarare att den inte var tillräckligt vetenskaplig och rationell, den försökte bara ge sken av det. Jfr Anders Hagsons avhandling. Bostaden forskades det mycket på, men de teorier som låg till grund för stadsplaneringen var rent estetiska, det handlade om att visualisera "maskinåldern", scientific managment, fordism etc, allt det där som funktionalisterna byggde sin självförståelse på. Funktionalismen vara ju i grunden rationalistisk, inte empirisk.Trial and error-resonemanget passar alltså inte så bra på funkisen, som ju var mer utopisk än piecemal engineering i Poppers mening.

Det är därför som "urbanismen", eller Jane Jacobs-paradigmet, eller Yimby-staden eller vad man nu ska kalla det, skiljer sig markant från funkisen. Den har, enligt mitt sätt att det iaf, ingen uppfattning om att det finns en God Stad som passar alla. Men givet att man vill uppnå vissa mål så finns det ju mer eller mindre rationella sätt att göra det. Vill man ha social, funktionell och estetisk blandning, stadsliv etc, finns det mer eller mindre rationella sätt att bygga på för att uppnå det. Precis som det finns mer eller mindre rationella sätt att bygga på för att uppnå gles segregerad bilsprawl - om det nu är det man vill ha.

Idén om Den Goda Staden (som optimerar allas önskningar) är dock fast förankrad i arkitekt- och planerarkåren och det ställer till en massa krångel när man ska diskutera. Det finns ju även ett inte oansenligt antal nyurbanister som hävdar att de hittat formeln för Den Goda Staden. Personligen tror jag inte på Den Goda Staden (det är en typisk postpolitisk idé). Men jag tror att hur man planerar och bygger får sociala, ekonomiska och ekologiska effekter. Och därför tycker jag att man ska planera och bygga så att man får de effekter man vill ha.
 0
Max (30 Juni 2011 00:21):
Johannes:

"Jag skulle inte kritisera funktionalismen för att den behandlar mänskligheten som "en totalitet med vissa primära behov". Människor har ju vissa primära behov gemensamma. Inget konstigt med det."

Aha! Då övertolkade jag dig nog när du i diskussionen du länkade till skrev:

"För trots att modernismen så tydligt förklarat för oss vad som är antropologiskt korrekt ("mänskliga behov" etc) så finns det ju faktiskt vissa avarter av homo sapiens som vägrar acceptera det."

Alltjämt finns det vad jag kan se ett släktskap mellan funktionalismen och urbanismen (nyurbanismen?) här. Men jag tror jag böjer mig för mina bättre vetande denna gång och tackar för en givande diskussion. :)
 0
Johannes Hulter (30 Juni 2011 09:14):
Max: Det här är en mångfacetterad, komplex fråga - det blir lätt missförstånd.

Att homo sapiens har vissa primära behov gemensamma (äta, sova, etc) är en sak. Det är saker vi måste göra. Sedan finns det saker som många människor mår bra av eller som vissa tycker är trevligt och de kan förstås också beskrivas som "behov". Men då får man vara medveten om skillnaden. Det var det som min kommentar handlade om. I just det fallet "direkt solljus i bostaden".

Funktionalisterna (och många av dagens arkitekter och planerare) talar om direkt solljus i lägenheten som om det var ett primärt mänskligt behov. Men det är det ju inte. Direkt solljus är något som många tycker är trevligt men vi klarar ju oss med indirekt solljus (en stor del av året är det också det enda vi har - om det är molnigt). För vissa är det oerhört viktigt att få in direkt solljus i bostaden - även om de flesta sällan är hemma dagtid). Det kan dessutom komma i konflikt med andra "trevliga saker", som funktionsblandning, stadsliv etc. Jag har skrivit mer om just det här: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​0​9/​0​2/​kronika-​kvarteren-​som-​spr_​.​.​

Naturligtvis finns det "släktskap" mellan nyurbanism och funktionalism, det finns det ju mellan allt och alla. Men det handlar kanske mer om att det finns vissa gemensamma drag, som är gemensamma för alla rörelser som försöker förändra och omforma samhället.

Jag är dessutom inte "bättre vetande", jag försöker bara fundera och resonera kring de frågor du tar upp. Det är intressanta spörsmål. :)
 0
Emanuel Alfredsson (30 Juni 2011 10:07):
Kort sagt, Urbanisterna har en mer vardaglig och demokratisk syn på stadsbyggande, eller?
 0
Daniel (30 Juni 2011 10:28):
Sedan finns det oerhört många människor som inte vill ha in direkt solljus i lägenheten. Markismarknaden hade ju varit stendöd om alla hade velat ha solljus jämt. Dom flesta nöjer sig med indirekt solljus och att kunna se en blå himmel.
 0
Tomas Lundberg (30 Juni 2011 14:18):
Det är intressant att ta del av diskussionen kring debattartikeln.
Jag har varit lite otydlig i artikeln i vad jag menar ska utvecklas ur efterkrigstidens svenska sociala byggande.
Det är inte gestaltningen och de planideal med funktionsseparerade städer som man ska ta fasta på och utveckla, utan mer att det finns en politisk vision som visar en vilja från politiker, arkitekter m.fl. hur man vill bygga idag. Då främst hur man åstadkommer den blandstad som många ser som ett ideal idag. En stad som har en egen och mångfasetterad gestalt efter dagens förutsättningar och utmaningar.

I dagens dominerande ”frimärksplanering” på initiativ från byggare fortsätter vi bygga funktionsseparerat och med trist nymodernism eftersom samma ”följejohn” arkitekter anlitas. Idag borde politiker ta tag i det på allvar eftersom det råder akut bostadsbrist!

Apropå samtidsarkitektur är det intressant är att jämföra bilar och byggnader idag. Bilindustrin står idag inför en radikal omvandling med nya drivmedel etc. vilket kommer att påverka designen mycket de närmaste åren.
Idag ser alla bilar i stort sett likadana ut oavsett bilmärke vilket är riktigt trist, det kan man också säga om byggnader. Vad jag är säker på är att framtidens bilar inte kommer att se ut som kopia en T-Ford från 1910-talet, men det är just det som många på allvar efterfrågar när man diskuterar byggnader – historiska kopior från 1900. Idag finns det t.ex. andra sätt att uppnå inslag av nutida ornamentik med digital laserskärning olika material etc. Det är bara att sätta igång.
Hoppas att bilindustrin utvecklar dagens design till något mer intelligent än gräsgrön metallic som modefärg. Det gäller även byggandet/arkitekturen.
 0
Max (30 Juni 2011 16:32):
Johannes: Jag tror vi håller med varandra i sentiment, men skulle ändå vilja tillägga att vurmen för solljus och närhet till naturen för de tidiga funktionalisterna hade ett väldigt praktiskt syfte, att motverka spridningen av tuberkulos och andra sjukdomar i befolkningsmassan. Att vara frisk kanske inte kan påstås vara ett "primärt behov", men det är i vilket fall inte ett partikulärt intresse hos ett fåtal av stadens människor. Att den samtida vurmen för solvinklar bottnar i ett mer sekundärt och specifikt begär efter ökad livskvalitet hindrar inte 30-talsfunktionalismen från att vara besläktad med urbanismen så till vida att den bortser från sådana partikulära intressen i sin (utopistiska?) strävan efter universell samhällsomvandling. Det var egentligen bara det jag ville få fram.
 0
Max (30 Juni 2011 17:34):
@Tomas, Håkan: Får passa på och tacka för de senaste bilderna ni la ut på facebooksidan (http:​/​/​www.​facebook.​com/​media/​set/​?​set=​a.​10​150​22824780​.​.​). Känns som att det ligger mycket skaparglädje bakom dem. Keep up the good work.
 0
Johannes Hulter (30 Juni 2011 18:29):
Max: Ja, det är en viktig poäng. Det kan vara svårt att förstå idag hur mycket tuberkulosen påverkade samhällslivet. Dessutom var ju både barn och kvinnor i större utsträckning hemma dagtid jämfört med idag. Tbc är viktigt för att förstå ljus och luft-mantrat (jag tar upp det i texten jag länkade). Medicinerna utvecklades under andra världskriget (PAS, streptomycin) och det var ju egentligen först efter kriget som funkisen satte igång men då satt redan planideologin på plats, dessvärre...
 0
Max (30 Juni 2011 23:22):
Johannes: Se där ja, det visste jag inte. Funktionalismen var i det avseendet alltså *inte tillräckligt* modern för sin tid. :-)
 0
Jan Jörnmark (1 Juli 2011 08:05):
Naturligtvis kan man aldrig skilja byggande från ideologi. Produktivkrafterna och överbyggnaden kan aldrig separeras.

Men en intressant del av det där är att det funktionalistiska byggandet nästan alltid behandlas fritt från sin samhälleliga kontext. Funktionalismens höjdpunkt 1930-1980 var i princip över hela Europa en tid av hyresreglering och politiskt skapad "bostadsbrist". I nästa steg leddde det till en stenhård kontroll av kapitalmarknaderna och en centraliserad ekonomi som vi knappt kan föreställa oss idag.

"Bostadsbristen" ledde t ex i Sverige till att bostadsköerna ökade från 100 tusen till 600 tusen personer mellan sent 40-tal och sent 60-tal. Samtidigt ökade bostadsproduktionen från ca 50 tusen till 100 tusen lägenheter/år. Den remarkabla situationen gjorde naturligtvis att arkitekter och samhällsplanerare fick en helt central roll i den samhällspolitiska debatten. Den gjorde också att människor under en period tvingades acceptera nästa vilka monstruösa huskonstruktioner som helst för att få tak över huvudet. Dessa områden -som fortfarande är starkt politiskt laddade, se t ex Isitt-debatten i GP i våras- uppfyllde både en ideologisk diskurs om "funktionalism" och "kollektivism", samtidigt som de ansågs ekonomiskt och produktionstekniskt effektiva av dominerande delar av den politiska överbyggnaden (framförallt finansdepartmentet).

Sedan föll allt det där ihop när marknadslösningarna tog över efter 1970. Ända sedan dess har byggsektorn och för den delen arkitekturkritiken, (se min artikel häromsistens om arkitektur och moral) famlat runt i en ideologisk kökkenmödding. Det olyckligaste med den utvecklingen är att vi då skapat en ideologi som legitimerar ett litet byggande och som fungerar på ett sådant sätt att den stärker monopoltendenser och likriktning.

I diskussionen om modernismen är det där ett perspektiv jag saknar. Men jag tror vi är på väg dit, om än långsamt.
 0
Jan Wiklund (3 Juli 2011 10:12):
Jan J: Det är ett perspektiv som passar som hand i handske med nuvarande samhällsklimat. Dvs att "allt var sossarnas fel".

Jag har ett par tre andra tolkningar.

1. Den tekniska fix som tog oss ur 20-30-talens bubbelekonomi var bilen och hushållsapparaterna (Carlota Pérez: Technological revolutions and financial capital, 2002). Bilen och hushållsapparaterna bildade grunden för en investeringsvåg på samma sätt som den mekaniska textilindustrin runt 1800, järnvägarna och ångan runt 1850 och elektriciteten, stålet och kemin runt 1900. Detta ställde stora krav på byggande, som ju var en del av denna investeringsvåg.

2. Det fanns också ett oerhört stort behov av byggande, särskilt i Sverige, eftersom vi hade så dåliga bostäder samtidigt som på ett par decennier en majoritet av teknologiskt outvecklade småbönder skulle förvandlas till stadsbor och delta i ovan nämnda investeringsvåg.

3. I denna situation av mycket stort strukturellt tryck gavs ett mycket stort utrymme för branscherna att diktera villkoren. Således är jag övertygad om att modernismens/funktionalismens förkärlek för utglesning var ett uttryck för markspekulationsintressen. Ju glesare man bygger desto mer mark kan man spekulera i. Och förkärleken för monokulturer var givetvis ett uttryck för byggindustrins önskan om billiga produktionsrutiner - man ville förstås efterlikna löpandebandindustrin för bilar och hushållsmaskiner så mycket som möjligt eftersom denna var hegemonisk under epoken. Man talar om fordism som gemensam överideologi för såväl liberaler som stalinister.

Politikernas roll i det hela var att 1, satsa på något som lovade att göra slut på bubbelekonomin och arbetslösheten, och 2, när detta var igång, koordinera så gott de kunde. Att de var utvecklingens fångar visas bäst av det såg likadant ut i hela världen, oavsett politisk regim. Lite mer enfamiljshus i USA, lite mer flerfamiljshus i Sovjet, men ändå samma monokultur och samma utglesning.

Men hellre än att grotta ner sig i hur det kunde bli så fel skulle jag vilja ställa frågan varför så många inom apparaten fortfarande kör på med en modell som är femti år efter sin tid. Nu är det faktiskt dags för nästa teknologiska fix som ska ta oss ur den här bubbelekonomin och arbetslösheten. Och det är inte bilen. Och därmed inte heller de utglesade monokulturerna.
 0
Olle Jansson (3 Juli 2011 12:08):
Carolta Pérez igen, du har inte läst Lennart Schön än? Mer Sverige-anpassad om du nu vill angripa situationen från en utvecklingsblocks-ansats.
 0
Jan Wiklund (4 Juli 2011 20:05):
Olle: Jag har över huvud taget inte föreslagit något angreppssätt. Bara försökt förklara varför dom byggde så förbannat opraktiskt under perioden från 1930. I hela världen, faktiskt, inte bara i Sverige. Tänk bara på Brasilia, Chandigarh, Paris' grands ensembles, Marzahn ... ...
 0
Olle Jansson (4 Juli 2011 23:06):
Nå, du tar upp en venzueliansk neo-schumpeterian när det finns en tradition av svenskar som arbetat i schumpeters anda eller på annat sätt tagit till sig en evolutionär infallsvinkel på ekonomisk utveckling. Sen skall det finnas någon Janne Jörnfelt eller något sådant som är väldigt Schumpetersk också som kanske skrivit någon bok.
 0
Johannes Hulter (4 Juli 2011 23:15):
Olle: Kul att ha dig tillbaka - och i gammal god form märker jag... ;) Har du flyttat hem nu eller? :)
 0
Jan Jörnmark (6 Juli 2011 13:48):
Jörnfeldt här, är i Almedalen, så jag har inte riktigt haft den tid jag velat sista dagarna för att skriva.
Men Jan W har helt rätt i att det såg likadande ut över hela den hyresreglerade världen - Sovjet som i princip saknade privatbilism och hushållsmaskiner byggde samma monstruösa kaserner som Erlanders' Sverige och de Gaulles' Frankrike. Den gemensamma faktorn var de reglerade hyrorna, som skapade ett efterfrågeöverskott ("brist") som ledde till att man fick bo hos sina föräldrar till barnen var tre-fyra år och man fick sin lägenhet med plastlister och 2.05 i takhöjd.
Det gemensamma för Sverige och Frankrike är också att den friare kapitalmarknaden gjorde slut på mönstret i början av 1970-talet: medelklassen försvann till villor, och sedan skapades något som ingen ville ha i det som var tänkt som "framtidsstäder".
 0
Håkan Cullberg (6 Juli 2011 14:14):
Bara för att funktonalismen eller industialismen inom bostadbyggandet slog igenom i Sovjet, Frankrike, Sverige m.fl. länder utesluter ju inte att vi här i Sverige kan ta initiativet till ett nytt stadsbyggande. Vi kan faktiskt bli till ett föredöme internationellt precis som det svenska "sociala" byggandet blev till en förebild internationellt. Asplund, Lewerentz m.fl. blev internationella förebilder. En arkitektur som var känd över hela världen och sen gick allt snett när entreprenörerna och projektledarna tog över. Arkitekterna i Sverige bör ta tillbaka sin roll som byggherrens främste företrädare. Arkitekterna kan faktiskt ta initiativet och skapa något nytt och då menar jag inte kartonger som i Hammarby Sjöstad. Yimby har på ett markant och postivt sätt vänt trenden mot ett nytt tänkande. Vi är på god väg. Nu gäller det bara att genomföra det hela.
 0
Mats O. (7 Juli 2011 19:46):
@ Cullberg, Jörnmark mfl.

Tony Judt skriver lite om bostadsbyggandet i "Illa far landet" , kapitel 3.
Tursamt nog är en hel del av miljonprogrammets svenska bostäder ganska hyggligt byggda, medans hyreskasernerna i städer som Krakow, Glasgow, Paris och Moskva vittnar om de styrande (socialisternas) totala ointresse för sina proletära väljares behov.
I det kommunistiska Ryssland var bostäderna i imperiets kärna, Moskva någorlunda funktionsdugliga, men ju längre bort från kärnan man kom, i landsortsstäderna, desto sämre var bostäderna; hissschackt utan hissar, livsfarliga elledningar som hängde fritt, dörrar som aldrig gick att stänga, fönster som inte gick att öppna.... Läs Richard Kapuscinskis reportagebok "Imperiet".
 0
Emanuel Alfredsson (7 Juli 2011 22:48):
Fast Compton, Harlem, Bronx och resterande amerikanska förortsghetton är ju byggda efter samma teknokratiska principer som de i forna Sovjet. Detroit vittnar just nu om kapitalismens kollaps. Kan Herr Jörnmark intyga, eller?
 0
Gunnar Einarsson (8 Juli 2011 02:41):
Emanuel, Compton kan jag inte, men Harlem och The Bronx är förvisso inga "förortsghetton", ritade av efterkrigstidens betongteknokrater (dvs förutom de brottsgenererande public housing-husiparkerna som du hittar överallt i New York). Vi snackar tät innerstad från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet här. Det enda alla tre ställena har/hade gemensamt är den omfattande svarta och latinamerikanska befolkningen.

Mycket att kommentera i tråden i övrigt, men det är sent.

Mats O, vissa länder och kulturer kanske helt enkelt är bättre på socialism än andra. Överhuvud torde socialistiskt präglade statsapparater kräva så kallade high trust societies. Följaktligen kan det vara en statsform som funkar (eller kanske funkade) relativt bra i länder som Tyskland och Sverige, men sämre i Ryssland, Italien eller på Haiti.
 0
Mats O. (8 Juli 2011 07:10):
@ Emanuel

Självklart hade inte socialisterna monopol under efterkrigstiden att bygga jävliga bostadsområden åt sina medborgare, konservativa i England (Council House Estates) och gaullisterna i Frankrike är lika skyldiga dom.
Le Corbusier var lika synlig i väst som i öst.

Men det finns undantag. Schweiz lär vara ett land med hög boendestandard. I Schweiz byggs till exempel inga hus med putsad fasad utan det är sten eller tegel som gäller. Bästa möjliga kvalitet är det som gäller. Mer än 70% av schweizarna hyr sina lägenheter och det är uppenbarligen ett boendesystem som fungerat bra.
 0
Gunnar Einarsson (8 Juli 2011 11:11):
Nu vill jag inte påstå att funkishusipark är en nödvändig följd av statsintervention eller ett socialt medvetet byggande, och det var väl bl.a det som var innebörden av Tomas Lundbergs klargörande kommentar till artikeln ovan. Tack för den! Givetvis kan politisk styrning utformas på många olika sätt och kanaliseras mot helt olika stadsideal.

Ser man på 1900-talets husiparkbyggande så har det väl åtminstone tre rötter:
1) Ett progressivt stadshat från 1800-talet (Radiant Garden City) i vilket både en radikal vänster och en litterat överklass kunde enas i myten om den ursprungliga pastorala idyllen före den helvetiska ångmaskinen och fabriken.
2) Modernismens revolt mot utsmyckning och skönhetsprinciper (LeCorbusier/Bauhaus/Åhrén), som huvudsakligen tycks ha motiverats av mentalt förvridna borgarsöners önskan att bryta sig loss ur sexuellt frustrerande uppväxtmiljöer. :p
Givetvis finns i det omhuldade husiparkidealet man får på köpet även här mycket av stadshatspastoralism och "mental nudism".
3) Bilsamhällets "krav" samt nya ekonomiskt rationella tekniker för massbyggande, exempelvis produktstandardisering, armeringsjärn och lättbetongelement.

Mycket lite av detta har - såvitt jag kan se - med socialistisk statsintervention i byggprocessen som sådan att göra, men det är klart att givet utgångsläget kom den att fungera som en mäktig amplifier av preexisterande tendenser och Zeitgeist.
Det går heller inte att utan kvalificering "skylla allt på vänstern". Visst är vänstern till sin kärna djupt besläktad med moralistisk naturdyrkan, idealiseringen av den ädle vilden och alla (naturligen stads- och civilisationshatande) "back to nature"-svärmerier genom historien (det naturliga = det goda), men man bör exempelvis inte glömma bort att de som först på ett effektivt sätt vände sig mot rivningsvågen i Sverige och tog strid för de gamla stadskärnornas bevarande, faktiskt också var sextioåttorna.
 0
Jan Jörnmark (8 Juli 2011 11:39):
Kul diskussion det blev... Själv får jag väl säga att det vore skam, lögn och elände att påstå att något politiskt system haft momopol på att bygga bedrövliga bostadsområden under 1900-talet. Det är därför man alltid ska förhålla sig kritisk till information om den här sektorn.
 0
Krister (9 Juli 2011 11:57):
Om folket får bestämma hade aldrig Norra Älvstranden sett ut som den gör nu!
YIMBY behövs i dagens opersonliga byråkrati. Politikerna verkar inte vara på alerten.
Varje gång jag kontaktar en myndighet eller politisk organisation, oavsett ärende, får jag alltid samma svar, "Det är inte mitt bord" eller "Jag ska koppla dig vidare" och sedan blir man bortkopplad. P.g. av Yimby kan man inte längre helt strunta i opinionen.
 0
Gunnar Einarsson (11 Juli 2011 17:35):
"Om folket får bestämma hade aldrig Norra Älvstranden sett ut som den gör nu!"

Krister, absolut! Vanligt folk hade nämligen utgått ifrån att syftet var att skapa riktig stad. Det räckte att leka lite med tanken på högbana genom Hisingen för att börja upptäcka hur beslutsfattare formligen har undvikit att stadsplanera. Tanken borde ha varit: "Hur får vi fram en tät och spännande kvartersindelning med maximalt genomflöde, inte minst i nord-sydlig riktning, och som är fritt från motorleder?" Istället blev det: "Hur kan vi locka företag, stormarknader och universitetskluster att etablera sig samt ordna parkeringsplatser och motorvägsanslutningar åt dessa?"

Det första de borde ha gjort hade varit att undersöka möjligheterna att överdäcka Hamnbanan så långt det var möjligt och sedan planerat gatu- och kvartersnät utifrån detta. Istället har vi av någon anledning fått malörer som det monstruösa Eriksbergsmotet, gator vars enorma girlangsvängar tränger ut möjliga tvär- och parallellgator, enorma parkeringsplatser (avskaffa parkeringsnormen nu!) samt stora tomrum, inte minst som Hamnbanan skapar en död zon på 30-80 meter innan bebyggelse får förekomma.
 0
Tomas Lundberg (12 Juli 2011 08:36):
Det har varit mycket pajkastning på modernismen i den här diskussionen. Och visst finns det skäl när man tittar på många av de förortsområden som byggdes både här i Sverige och i världen.
Man får se det i sitt sammanhang som tidigare framförts, då större delen av befolkningen vid den tiden flyttade från landsorten in till städerna pga jobben.
Jag tycker det är viktigt att se skillnaden på den tidiga modernismen i Sverige från 1930 – 50-talet då ett flertal fina bostadsområden planerades och byggdes (utifrån sina planideal förstås), jämfört med det senare 60- talets miljonprogram, då allt blev för storskaligt och enformigt.

Här lite sommarbio - ett tidsdokument från Filmarkivet´s 40-tal:
”Sveriges port mot väster” (1946) 36min– om Göteborgs som stad och nybyggda stadsdelen Guldheden.
http:​/​/​www.​filmarkivet.​se/​sv/​Film/​?​movieid=​110​
”Tak över huvudet” (1943) 9 min -filmen visar strävanden att skapa bra bostäder, egnahemsrörelsen, HSB.
http:​/​/​www.​filmarkivet.​se/​sv/​Film/​?​movieid=​134&returnu.​.​://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dtak%2b%C3%B6ver%2b
 0
Emanuel Alfredsson (12 Juli 2011 09:24):
@Tomas Lundberg:

Guldheden är IDAG ett reservat för förändringsfobiker, precis som hans syster uppe i Stockholm; Årsta. Syns bl.a. i diverse tidningsartiklar från i år där invånarna vägrar en förtätning av deras områden. Detta förändrar inte det faktum att samma tänk även existerar i Miljonprogrammsområdena. Fast då i en mer extrem form, där modernismen ironiskt nog lagt grunden för dagens nykonservativa grupper, som Sverigedemokraterna t.ex.

TÄNK LÅNGSIKTIGT, FÖR BÖVELEN!
 0
Johannes Hulter (12 Juli 2011 10:00):
Thomas: Visst finns det många "fina" modernistiska områden. Jag skulle tom vilja hävda att även många områden från miljonprogrammets tid är "fina". Ljusa och gröna, mycket natur och lekplatser, funktionella lägenheter etc etc. Men det är samma planideal oavsett om du tittar på Guldheden eller Bergsjön och det är det planidealet - inte arkitekturen, som ju är oändligt mycket mer genomtänkt i den tidiga funkisen - som är det som gör det till dåliga stadsmiljöer. Men som bostadsmiljöer kan de vara fantastiska (för de som gillar husipark). Precis som många välmående villaområden, där folk trivs vid sina hoppmattor. Det går dock inte att bygga fungerande städer med dem.

Tyvärr finns det en stark fantasi bland många arkitekter om "den goda funkisen". "Om vi bara kunde bygga som på 50-talet så skulle allt bli bra". Jag tror den fantasin, som jag mött hos så många arkitekter, är en bidragande del till våra stadsproblem.
 0
Gunnar Einarsson (12 Juli 2011 11:03):
Tomas Lundberg,

Jag hade faktiskt tänkt att kontra en del som har skrivits i den här tråden, men det kanske har skällts tillräckligt på modernismen för en krönika redan? :)

Jag vill bara säga att 1900-talets urbaniseringsvåg verkligen inte är något argument för den utglesade solstaden. Om det nu handlade om att få plats med alla som anlände från landsbygden så hade det gått lika bra (mycket bättre faktiskt!) att fortsätta bygga den täta kvarterstaden där den dåvarande staden på 30-50-talet slutade (och den slutade i allmänhet väldigt tvärt). Tänk om Sandarna idag hade kunnat få bli en ren fortsättning på Majorna och Kungsladugård? Absolut överlägset ur ekonomisk, kulturgeogfrafisk, ekologisk och framförallt estetisk synpunkt! Långt fler än dagens människor hade kunnat bo där och ytterligare bebyggelse hade i sin tur kunnat placeras närmare staden än de förorter som blev. Det går bara att förklara 1900-talets antiurbana och antidekorativa arkitektur- och planeringsideal om man ser till den tidens idéklimat och styrande myter, för det finns helt enkelt inget rationellt med modernismens massrivningar, avsky för krusiduller, lågdensitetsbyggande och motorleder.

Det är sedan populärt att peka på 30-50-talsfunkisens föregivna överlägsenhet och humanitet jämfört med 60-70-talsbyggandet. Ibland kan det väl ligga något i det, men för mig utgör Sandarna, Gråberget, södra Johanneberg och Guldheden döda zoner av idel arkitektonisk tristess för att inte säga bedövande mänsklig livlöshet. De är som fula ärr av fördärvad potential mitt i stadsväven som hindrar det urbanas organiska expansion. Man är tvungen att bygga runt dem. Detta, eller, vilket sannolikt vore det enda raka, att till stor del utradera dem och börja om från början är vad som står till buds, ty de är i sina stelnade strukturer, sin "färdighet" för ett evigt 1930, ytterst svåra att förtäta och förändra inifrån på ett sätt som undviker upphovet till alltför mycket fulhet och disharmoni.

Då föredrar jag nästan brutalismen, för 14-våningshuset med loftgång utgör åtminstone en tydlig fiende som man kan ta på jämfört all denna materiellt amorfa ambivalens som någonstans härstammar från Åhréns och Louis Campanellos nedlåtande välvilja.
 0
Johannes Hulter (12 Juli 2011 11:20):
@gunnar: Jag är inte lika pessimistisk som du när det gäller att förtäta och förbättra våra funkisområden. Deras gleshet är i detta fall en tillgång. Det skulle ofta gå alldeles utmärkt att dra några fler gator, bygga urbant (gathus med lokaler i botten) längs med stråken och koppla ihop med omgivande stadsdelar. Åtminstone i de mer centrala funkisområdena. Det skulle kanske inte uppnå den klassiska planestetik som du eftersträvar (a la Kungsladugård) men det skulle bli bra.

Men ett aber är förstås den utbredda, aggressivt konservativa synen på strukturella förändringar bland många närboende, planerare, arkitekter och politiker.
 0
Gunnar Einarsson (12 Juli 2011 11:52):
Johannes, jag överdrev litegrann för sakens skull.

Visst går det att komma rätt långt med förtätning av dessa områden, men det finns ändå vissa begränsningar som ges av att husiparken en gång för alla har angivit grundtakten. Det största problemet härvidlag utgörs nog av punkthusen. Det mesta av lamellerna går ofta nog att bygga in och infoga i kompletta kvarter, antingen som de är eller genom ombyggnad, men man måste ha känsla för vad man gör. Eftersom områdena en gång har skapats som ett fullkomligt helt är det lätt att störa balansen och orsaka ett skräpigt helhetsintryck.
Ett någorlunda logiskt gatunät förutsätter dessutom nästan alltid en viss mängd rivningar då områdena ifråga inte har gator i egentlig mening utan snarare ett slags landsvägar i rollen som förbifartsleder.

Annars har jag tänkt en del på hur man kan förtäta och/eller omstrukturera stora delar av Guldheden t.ex och skulle gärna vilja ta del av andras invändningar och idéer rörande detta. Kanske ämnet för en ny tråd på forumet? :-)
 0
Johannes Hulter (12 Juli 2011 12:05):
Gunnar: Vi har diskuterat det at length här - http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​forum/​thread.​aspx?​id=​28 Tråden har varit inaktiv ganska länge men vi är några som fortsatt spåna på det, så hoppa gärna in i diskussionen där. Tanken är ganska enkel: bygg blandstad (gathus med lokaler) utmed stråk och noder. Förhoppningsvis kan vi ta fram ett förslag inom kort... :)

Arkitekten Albert Svensson har för övrigt tagit fram ett förslag för Norra Guldheden som jag tror passar just dig som hand i handske: http:​/​/​stad.​arkitektalbert.​se/​#post2
 0
Tomas Lundberg (12 Juli 2011 20:22):
@ Johannes och Gunnar:
Ojdå, inte så populärt att på Yimby säga något positivt om modernismen.
Kanske är just det svagheten hos ”Yimbyiter” att man - i stort - förkastar modernismen och presenterar sitt planideal – kvartersstaden - med en liknande förenklad typologi. Vad jag kunnat uttolka är Yimby´s idéer detsamma som 80-talets postmodernism eller för att tala klarspråk - tillbaka till 1800-talets stenstad. På samma sätt som funktionalismen lade ut kranbanor för sitt lamellhus så stämplar Yimby ut sina slutna kvarter i vilken omgivning som helst.
Kanske måste man idag driva en så förenklad bild av blandstaden när det som byggs idag till stor del är funktionsseparerade ”förorter”. Där gör Yimby ett stort och viktigt jobb för att påverka dagens byggande med en omedvetenhet hos arkitekter m.fl. när det gäller stadsplanering.

Nu lever vi på 2000-talet! Varför då ha 1800-talets stenstad som ideal? Är det inte dags för något som speglar vår tid och dess behov? Ja, en blandstad med lokaler i bottenvåningarna, men hur ser den gröna och hållbara staden ut som nu efterfrågas och hur ser processen för att komma fram till den? Hur bygga kvartersstruktur med inslag av park och grönska utan att hamna i ”hus i park” ?
Det är dags att börja rita utifrån olika platser för att komma vidare från de enkla verbaliserade modellerna. Gå från workshop till verkstad Yimby!

Vi har presenterat en vision över Frihamnen – Det nya Göteborg eller Viking green city. Mer info och modellbilder finns på www.vikinggreen.se
Där har vi presenterat en vision om 2000-talets stad där vi har tagit intryck från olika tider stadsbyggande från den medeltida staden, över 1800-talets kvartersstad till modernismen. Från den medeltida staden en organisk struktur som växer och som tar hänsyn till befintliga byggnader och topografi som ger variation i stadsbilden. En grundstruktur av kvarter där offentliga och halvprivata rum är uppdelade på olika sätt. En blandstad med lokaler i bottenvåningarna. Staden har en kvartersstruktur som till huvuddel är fem våningar där de platta taken rymmer koloniträdgårdar bland annat. Ur kvarteren skjuter höghus upp av varierad höjd upp till 30 våningar i den bakre delen av Frihamnen. Kortedala har t.ex. varit inspiration. Genom att omorganisera dess lamellhus och triangulära punkthus(ark. Wallinder/Brolid) till en kvartersstruktur med höghus som del av kvarteret. På så sätt kan man säga att staden har två horisontella skikt, en nedre kvartersstad och en övre ”hus i park”stad när man står och tittar ut från femte våningens gröna terrasser.
Visionen är en första skiss som vi vill att alla ska vara med och utveckla och kritisera!
 0
Johannes Hulter (12 Juli 2011 20:53):
@ Johannes och Gunnar:
Ojdå, inte så populärt att på Yimby säga något positivt om modernismen.
Kanske är just det svagheten hos ”Yimbyiter” att man - i stort - förkastar modernismen och presenterar sitt planideal – kvartersstaden - med en liknande förenklad typologi. Vad jag kunnat uttolka är Yimby´s idéer detsamma som 80-talets postmodernism eller för att tala klarspråk - tillbaka till 1800-talets stenstad. På samma sätt som funktionalismen lade ut kranbanor för sitt lamellhus så stämplar Yimby ut sina slutna kvarter i vilken omgivning som helst.


Tja, om det är en "svaghet" att förkasta modernismen så är jag väl skyldig. Men jag ser det mer som en styrka, en styrka som tyvärr saknas hos vissa. :)

Den generella modell som jag vill se och som Yimby vanligtvis förespråkar - öppet gatunät, slutna kvarter, gathus, lokaler i botten - kan man väl gärna kalla "förenklad". Men jag ser det inte nödvändigtvis som en svaghet. Det finns inget empiriskt samband mellan graden av komplexitet i en plan och dess funktionalitet. Men motbevisa mig gärna. I en situation där vi har så fruktansvärt lite av den typologi vi förespråkar - http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​0​2/​mangfald-​eller-​enfald_​985.​.​.​ - ser jag inga som helst problem med vår ensidighet.

Men du verkar ha missförstått oss. Det handlar inte nödvändigtvis om att kopiera 1800-talets stenstad (jag har dock svårt att förstå varför det a priori skulle vara fel). Din och Håkans plan för Frihamnen, som du refererar till, är ett utmärkt exempel på modern kvartersstad. Vill du kalla det för "inspirerat av Kortedala" får du väl göra det även om jag tycker det låter konstigt. :) Kortedala var en typisk grannskapsenhet. Ert förslag för Frihamnen - så som jag förstått det - är inte en grannskapsenhet. Om nu orden ska ha någon betydelse.

Hade ni verkligen planerat ett nytt Kortedala på Frihamnen, med Kortedalas typologi, lokalstruktur, gatunät, osv osv, ja, då hade jag tyckt att det var ett dåligt förslag. Men nu har ni istället ritat en modern kvartersstad. Alltså får ni blommor och applåder! :)
 0
Johannes Hulter (12 Juli 2011 21:19):
För att förekomma de vanliga missförstånden bör jag väl tillägga att mitt avståndstagande från modernismen bara rör planideologin, vars uttalade mål var att förinta de stadskvaliteter som Yimby kämpar för. Estetiken, den lite autistiskt asketiska, har jag inga problem med (så länge andra stilar tillåts). Jag är faktiskt väldigt förtjust i allt från mysig 50-tals funkis till betongbrutalism (Östra Sjukhuset är ett av Göteborgs vackraste områden i min mening). Modernistisk bostadsplanering och produktion har jag inte heller något emot. Det är just modernismen som stadsplaneringsideologi som jag motsätter mig. Den är tyvärr helt misslyckad om man vill åstadkomma gång- och cykelvänliga, täta och blandade stadsmiljöer. Vilket ju inte är så konstigt eftersom det var precis det modernisterna ville utplåna med sin ideologi.
 0
Håkan Cullberg (12 Juli 2011 21:43):
@Johannes- håller helt med Tomas om att t.ex Norra Guldheden är av exceptionell kvalitet. Området är ett resultat av en arkitekttävling, där arkitekterna skapat ett föredöme vad avser arkitektur, stadsplan och boende och att ta hänsyn till platsens landskapliga förutsättningar. Senare gick allt snett när massproduktionen satte igång med att fortsätta bygga folkhemmet. Skalförändringen blev katastrofal och Sveriges arkitekter ställde upp och ritade efter dessa produktionens kranbanor. Arkitekterna kan inte skylla på att det var någon annas fel. Svenska arkitekters världsrykte försvann. Dock försökte Erskine att hålla ryktet uppe, men sen blev det inte mycket mer. Idag har vi några få arkitekter som lever upp till en kvalitetsnivå med ansvar för både arkitektur och funktion. Få är de arkitekter som vågar stå upp för vad de egentligen tror på, de allra flesta följer snällt med när byggentreprenörerna dikterar villkoren, för man vill ju ha även nästa jobb.

Betr Kortedala så är de triangulära höghusen av Wallinder en bra förebild, precis som Tomas menar.
 0
Johannes Hulter (12 Juli 2011 22:08):
Håkan: Jag håller med om att husen i Norra Guldheden (som ritades för en välbeställd medelklass) håller exceptionell kvalitet. Oerhört fint detaljarbete osv. Men själva planen - gatunät, allokering av bebyggelse/lokaler etc. är helt enkelt inget föredöme. Om man nu vill uppnå de stadskvaliteter som Yimby eftersträvar.

Ett Norra Guldheden gör väl varken från eller till. Men en stad av stadsdelar planerade som Norra Guldheden är en stadsmässig katastrof. Och det är tyvärr precis vad vi har...
 0
Håkan Cullberg (12 Juli 2011 23:55):
Johannes@ det är just det. Utformningen av N Guldheden är resultatet av ett kvalificerat arkitektarbete som är så sällsynt idag o då menar jag inte bara byggnaderna som sådana utan även stadsbild rumsligheter landskapanpassning gatudragning m.m. .Med andra ord det hade inte gått att lägga in Yimbykvarter här om man inte hade plansprängt hela berget.
 0
Emanuel Alfredsson (13 Juli 2011 00:30):
Fast Håkan, vi befinner oss i Göteborg, Sveriges andra stad. Dessa byggnader skulle vara acceptabla i t.ex Kungsbacka eller Stenungsund, där stadskärnan är ganska liten och rural.
Tyvärr har ju rollerna blivit ombytta, då t.o.m Mölndal, Partille och Kungälv sysslar med intressantare projekt som är väldigt stadsmässiga.
 0
Johannes Hulter (13 Juli 2011 00:47):
Håkan: Nja, topografiskt är det väl inte mer komplicerat än t.ex. Övre Masthugget? Det hade säkert blivit fina "rumsligheter" även om man byggt fler hus bredivid varandra, integrerat gatunätet mer med resten av stan och spridit ut lokaler i husen istället för att koncentrera ett fåtal vid torget.

Som sagt, jag har inga problem med att låta NG stå där det står - som ett friluftsmuseum över en besynnerlig tid. Men det är inget föredöme för vår stadsplanering. Bara det.
 0
Jan Jörnmark (13 Juli 2011 08:34):
Kul med den här tråden, eftersom det blir så tydligt vad vi vill med modernismen. Ofokuserat tyckande och letande efter kompromisser är just det som har lett oss ned i den återvändsgränd som GP skriver om idag på sid 4-5.
http:​/​/​www.​gp.​se/​gpplus/​1.​673787

När det kommer till modernismen är en sak till intressant här i tråden. Norra Guldheden var ett av de sista bostadsområden som byggdes i landet innan 1942års hyresreglering började bita på allvar, och de trekantiga och helt fantastiska höghusen i Kortedala var bland de sista husen som uppfördes innan 1956års lånebegränsningar infördes.

Skulle kunna skriva länge om det här, men den debatt om estetik och funktionalism som fördes i branschtidningar mellan (cirka) 1948-1960 är hyperintressant. Den sida som "vann" var den extremt produktionsorienterade, vilket också var en historisk nödvändighet sett till de materiella förutsättningarna ("bostadsbrist", begränsade resurser, hyresreglering, lånetak, finansministeriets beslutande roll). Det som kan kännas tråkigt är att vi idag fortfarande sitter och diskuterar utifrån det paradigm som skapades av dessa betongfetischister under 1950- och 1960-talen.
 0
Tomas Lundberg (13 Juli 2011 08:38):
@ Johannes Visst överensstämmer grunderna i vår vision i Frihamnen med Yimby´s idéer om att bygga blandstad. Så på så sätt har vi också tagit ett steg tillbaka till den gamla stenstaden. Men jag vill med mina frågor och kanske kritik mot Yimby ta ett steg framåt och göra tillägg till den kvartersmodellen efter det som speglar vår tid och dess behov. Kort sagt forma 2000-talets stadsbyggande.
 0
Tomas Lundberg (13 Juli 2011 09:08):
@ Jan J. Intressant med den sammanställning av tomma centrala tomter som GP har gjort. Visar tydligt den tröghet som finns i Göteborg. Man får nästan konspiratoriska tankar om att det finns intressenter som håller bostadsbyggandet nere för att priserna på bostadsrätter mm ska skjuta i höjden. Trots den stora bostadsbristen. Det hela styrs ju av tillgång och efterfrågan.
 0
Matthias H. (13 Juli 2011 09:12):
Låt mig nämna ett område till där kvartersstaden funkar mycket bra trots att det ligger på kullar och berg, Lunden.

Håkan och Tomas, för mig känns husiparkområden som Norra Guldheden dystopiska när få människor rör sig i dom. Jag får aldrig den känslan i kvartersstadsområden. Möjligen under några semesterveckor på sommaren eller om Göteborg skulle gå Detroits öde till mötes så skulle den känslan uppstå för mig även i kvartersstadsområden. I o f sig tycker jag att dystopiska och nedgångna miljöer också kan vara vackra men som Johannes säger, det får aldrig mer bli det stadsplaneringsideal för Göteborg som det var och har varit under en lång tid. Levande stad är vad vi måste eftersträva till 100 pct och det får vi aldrig med husiparkområden hur vacker än arkitekturen må vara.
 0
Johannes Hulter (13 Juli 2011 10:24):
Thomas: Och det har ni gjort på ett utmärkt sätt! :)
Återigen, det enda som krävs är ett öppet gatunät, slutna kvarter (i bottenplan), gathus och lokaler. Det finns tusentals sätt att variera sig inom den ramen. Ert förslag för Frihamnen t.ex. är jättefint och får guldstjärna. :)

Vancouver-modellen, med ett enstaka höghus i ett lågt, slutet och funktionsblandat kvarter är en bra modell för modernt kvarterstadsbyggande. Men en klassisk stenstadsplan med mer jämn höjd (8-10 våningar med dagens våningshöjder) funkar ju också utmärkt.

Och arkitektoniskt kan man ju göra vad som helst numera. :)

Det viktiga är vad som funkar, inte om det är en "pastisch" på 1500-tal, 1800-tal eller 1950-tal. Allt vi gör är "samtida", av den enkla anledningen att vi själva är "samtida". Följaktligen blir våra handlingar uttryck för "samtiden".
 0
Gunnar Einarsson (13 Juli 2011 11:13):
@ Tomas Lundberg och Håkan Cullberg,

Låt mig bara få påpeka att när jag angriper funkisen och talar mig varm för förfunktionalism så är det mina privata åsikter jag ger uttryck åt. I och för sig delas de säkert av större delen av den svenska befolkningen, men ändå. Yimby, som pläderar för en viss form av stadsbyggnad (funktionsblandad tät kvartersstad), har givetvis inget program för den rent estetiska utformningen eller byggnadstekniken rörande enskilda fastigheter.
Sedan må det förvisso vara så att förfunktionalism passar den funktionsblandade kvartersstaden perfekt. Trots allt har ju en överväldigande del av funktionsblandade urbana miljöer genom historien varit just förfunktionalistiska, eller förmodernistiska. Om vi vill ha en levande stadsmiljö som invånarna dessutom uppskattar och ofta blir djupt fästa vid så vet vi alltså på förhand att nämnda kombination av utförande och stadsplanering "fungerar". Därmed inte sagt att man inte skulle kunna bygga funktionsblandat även i strikt nyfunkis, galen Eero Saarinen-rymdretro, kontinental skyskrapestil eller vad som helst.
 0
Gunnar Einarsson (13 Juli 2011 11:39):
@ Johannes,

Så ni har redan diskuterat Guldheden en längre tid? Spännande! :-)

Tack för länken till Albert Svenssons sajt. Absolut, helt i min smak! Väldigt speciellt att se en sådan ambition drivas av en riktig arkitekt.
 0
Gunnar Einarsson (13 Juli 2011 12:08):
@ Tomas Lundberg:
"Vad jag kunnat uttolka är Yimby´s idéer detsamma som 80-talets postmodernism eller för att tala klarspråk - tillbaka till 1800-talets stenstad."

Personligen anser jag att 80-talets postmodernism var ett steg i rätt riktning, men tyvärr var den inte tillräckligt radikal. Dess misstag bestod inte minst i tron att den måste vara "ett uttryck för sin tid", vilket gjorde att den inte vågade ta steget fullt ut och en gång för alla göra upp med modernismen. En byggnad är ett uttryck för sin tid, det är inget man kan försöka bli. Att dessutom eftersträva detta fantomartade tidsbundna uttryck som ett egenvärde anser jag vara ett typexempel på ytterligare modernistiskt paradigmtänkande, vilket naturligtvis är synnerligen ironiskt för en stil som kallade sig "postmodernism".

"Nu lever vi på 2000-talet! Varför då ha 1800-talets stenstad som ideal? Är det inte dags för något som speglar vår tid och dess behov?"

Det du kallar att ha 1800-talets stenstad som ideal (vilket jag med stolthet förvisso gärna understryker att det stämmer in på mig!), skulle även kunna beskrivas som att företräda en samlad europeisk byggnadstradition med rötter ända ner i antiken. Detta i motsats till det väsensfrämmande modernistiska felsteget som har fått härja runt de senaste 80 åren. När jag propagerar för det förra sekelskiftets arkitektur så är det helt enkelt detta modernististiska misstag som jag vill rätta till.
 0
Jan Jörnmark (13 Juli 2011 13:38):
Gunnar, ingen kan hålla med dig mer än jag. Postmodernismen var ett stort framsteg, men i Sverige fick den egentligen förhållandevis liten betydelse och missförstods dessutom i hög grad. Själv skulle jag lägga delar av skulden till det på det filter som utländska ismer fick passera igenom i form av en elit (överbyggnad) som ägnade sig åt att hylla det jag kallade betongfetischismen i mitt inlägg kl 08.34 idag.

Apropå TLs inlägg kl 09.08 idag är ju konspiratoriska tankar intressanta att utveckla, sådär bara som hjärngymnastisk. I Göteborg blir dessutom konspirationsteorierna enkla att utveckla, för kommunen har ju i princip ett ägarmonopol till marken genom de fem bostadsbolagen, Älvstrandens Utveckling, Energibolaget, P-bolaget, HIGAB med mera. Dessutom kontrollerar kommunen den institutionella processen genom planmonopolet.
I enlighet med tankarna i inlägget 09.08 skulle då denna fullständigt dominerande aktör hålla nere byggandet för att hålla uppe efterfrågan och hyror i de 75 000 lägenheter som den också äger. Så är det naturligtvis inte, för vi lever ju i den bästa av världar. Men tankeexperiment kan man ju alltid göra.

En intressant fundering om man nu gör det där experimentet är förstås att titta på Stockholm. Där är ägandet mer utspritt, deras HIGAB (som gick under namnet HIBY) är sålt sedan länge. Energibolaget är sålt, och de kommunala bostadsbolagens har en mycket mindre dominerande ställning. Någon motsvarighet till Älvstrandens Utveckling finns inte.

Man kan då konstatera att det byggs överallt längs stränderna i Stockholm, och att energibolagets gamla anläggningar har förvandlats till ett stort stadsutvecklingsprojekt. Ett av HIBYs gamla jättehus -Lustgården, som var på 70 tusen kvadratmeter och byggdes 1979- förvandlades förra året till landets största rivningstomt och ger nu plats för nya kontor och lägenheter. Så där kunde jag fortsätta, men naturligtvis här det här ett skenresonemang: den jättelika skillnaden kan väl absolut inte ha att göra med den skilda ägarbilden i Stockholm och Göteborg???
 0
Håkan Cullberg (13 Juli 2011 13:53):
Jan@ postmodernismens hus och byggnader är inget vi längtar tillbaka till.

Intressant jämförelse mellan Göteborg o Stockholm.

Låt fler blommor blomma!

Johannes@ Tomas o. jag: Tack för alla guldstjärnor, blommor o applåder
 0
Lasse Kongo (13 Juli 2011 14:40):
Visst Jan Jörnmark, men vi kan ju inte montera ner dom kommunala bolagen. Då försvinner ju alla trevliga styrelseplatser för den politiska klassen.

En styrelseplats i nåt av dom kommunala bolagen ger ett finfint tillskott på politikerlönen.
 0
Hans Jörgensen (13 Juli 2011 21:59):
Många intressanta uppslag i tråden.
Exempelvis spännande att få veta lite om idén och bakgrunden till Frihamnen Viking Green City. (kornsing av Kortedala och kvarterstad :)

Receptet för blandstad enligt Yimby har ju påpekats ofta tidigare och det är väl känt sedan decennier tillbaka (Jacobs m.fl), men uppenbarligen behöver det ständigt påpekas för idag verkar det vara väldigt lätt för stadsplanere/arkitekter att halka in på något som går åt funkisplanering. Oavsett vilka intressen som nu leder fram till modern icke-stad eller halvmesyrer (de mekanismerna är förvisso också intressanta), så behövs en ideell kraft i form av Yimby som ger exempel på vad som kan göras respektive varningsflaggar.
Egentligen har vi ju sett blandstad (som yimby vill se den) på plan-pappret innan det här forumet startade, till exempel SBK:s plan för Gamlestadens utvidgning från 2006, eller varför inte det äldsta av "nya Eriksberg". Men om inte alla ingredienser kommer med (Eriksberg igen) blir det inte blandstad fullt ut i verkligheten.
Jag skulle vilja lägga till en ingrediens i "receptet" (som antagligen har nämnts någonstans här tidigare) efter en veckas vistelse längre söderut i Europa; trotoarer och promenader.
Bland mycket annat så är detta något man verkligen märker skillnad på jämfört med hur svenska städer i regel ser ut.
Jag tycker mig också se skillnader mellan stadsdelar eller områden i sverige. Jämför t ex trotarbredd och utformning (kanter, material etc) i Kungsladugård/Majorna med Guldheden.
Jämför hur lätt det är att spontanpromenera i dessa områden, fast där har återigen kvartersstrukturen i gatunätet en stor roll.

Angående möjgligheter till "förstadning" i funkisplanområden så tror jag det lokalt finns goda möjligheter även om trafikstrukturen antagligen är svår att komma åt utan lite större förändringar.
Men åtminstone i 40-50-talsområdena finns ett antal obebyggda gatukorsningar som skulle vara utmärkta för hörnhus, givetvis med gedigna lokaler i botten. Ett solklart exempel är Kabelgatan-Stortoppsgatan på Gråberget.
Ibland får man en känsla av att planeranra/arkitetkerna för dessa områden medvetet har sparat sådana luckor just för att det skulle finnas möjligheter att förtäta där i framtiden (dvs idag), och på så vis få en varierande ålder av bebyggelsen. Vore intressant om någon känner till mer om det.

Om man ser möjligheterna med alla stora och små luckor som finns i vår stad, så är det väl att vi har möjlighet att skapa något efter behoven i dessa områden idag och vad människor uppskattar.
 0
Tomas Lundberg (14 Juli 2011 10:04):
@ Gunnar Fredriksson. Gunnar, jag kan inte göra annat än att hålla med dej om att postmodernismen är ett steg i rätt riktning. Och tittar man på vår vision för frihamnen- Viking green city- så kan den ses postmodern både i sin grundidé om ”tillbaka till staden”- som det rent estetiska, då vi återinför sadeltaket i som viktigt element i uttrycket av staden.
Men vi vill inte riktigt erkänna det:). Dels för att postmodernism (lite felaktigt) förknippas med pastischer, alltså ren estetik. New urbanism är ju ett begrepp idag där Jakriborg http:​/​/​www.​jakri.​se/​ kan stå för ett svenskt exempel på rörelsen. Vi har väl en inbyggd rädsla att förknippas med den rörelsen då vi inte tycker att folk ska bo i ett ”museum”.

Haga här Göteborg kan ses som ett exempel på postmodernism. Jag jobbade själv en tid på Arkitektlaget under mitten av 80- talet då stadsdelen återuppbyggdes med sitt ursprungliga gatunät. Pietro Raffone berättade då om att de fick kämpa väldigt mycket, bara för att bygga kvartersstad. Både representanter från kommunen och byggbolag hävdade att det var omöjligt att bygga på det sättet, utan skulle genomföras mer på modernismens grunder. Det är svårt att förstå idag, men det låg nog inte långt borta att det blivit en stadsdel i Uno Åhréns anda.
Postmodernismen fick som sagt inte riktigt ett genombrott i Sverige. En av anledningarna är tror jag att den av arkitekter sågs mer som estetik med klassiska pastischer i rosa ”Miami vice”färger än de viktiga stadsbyggnadsidéerna - En annan anledning kan vara att arkitektutbildningen här i Sverige är svag, där viktiga idéer och strömningar helt enkelt inte diskuteras. Vad jag minns av mina två första år på Chalmers-Arkitektur under början av 80- talet så ”studerade” vi endast fiskebyar och sjöbodar i Bohuslän. Det med en lärarkår som till stor del av bestod av en gestaltningsfientlig 68- generation. En generation som nu idag går i pension, så det har inte förändrats nämnvärt under 30 år. Vid ett seminarium i 2003 uttryckte arkitekten Peter Cook,då professor vid Bartlett School of Architecture i London, sin syn på Arkitektskolan i Göteborg: ”Chalmers är den tråkigaste skola jag varit på”.
 0
Jan Wiklund (14 Juli 2011 14:13):
Postmodernismen är väl i och för sig också fetischistisk. Det byggdes en massa på 80-90-talen som "såg ut som stad" på ritbordet men lik förbannat inte blev det. Man körde med sina fyrkantiga kvarter men det blev förort ändå. Funktionaliteten saknades.

Och funktionaliteten i det här fallet är närhet.

Själva poängen med städer är att det är nära till dem som man har ekonomiska relationer till. Då kan man nämligen ägna sig åt avancerad arbetsdelning med ett minimum av transaktionskostnader. Ökade avstånd, som ingår som en dogm i den modernistiska stadsbyggnadspraktiken, innebär att man får en massa extrakostnader, i termer av energi, tid och pengar. Ju omedelbarare, desto bättre, desto mer utbyte.

Sen finns det olika knep att tillgodose närhetskravet. Täthet är ett. Blandade funktioner är ett annat. Stråkbildning är ett tredje. Men de är bara medel. Kvartersstaden är också bara ett medel - bygger man tätt, blandat och efter stråk är det en nästan oundviklig form (fast kan någon hitta på något bättre är det fritt fram...).

När det gäller gestaltningen finns det andra tumregler som har lyfts fram av Jan Gehl. Där är huvudpoängen att människor rör sig i 5 km/h och tycker det är trevligt med nya sinnesintryck sådär var femte sekund. Ska man tillgodose detta måste man variera, med något nytt var tionde meter. Detta anser sig Gehl ha kunnat belägga genom att kartera var folk stannar till och därmed markerar var de trivs.

I övrigt får jag konstatera att Jan J och jag verkar eniga i att modernismen var global och därmed inte kan förklaras med strikt svenska modeller. Möjligen kanske vi inte är eniga i vilka de globala förklaringsmodellerna är. Jag vill lyfta fram bilindustrins mycket stora betydelse, tekniskt, ekonomiskt, ideologiskt och politiskt under 1900-talet för varför det blev så illa som det blev. Förhoppningsvis kan vi få något bättre nu när bilindustrin håller på att gå i putten.
 0
Jan Jörnmark (14 Juli 2011 17:01):
Jan W: jag skulle snarare säga att det var villaförorterna (suburbia) som byggde på bilismen. De stora sammanhållna kasernförorterna av 1950- och 60-tals typ byggde däremot på utbyggnaden av kollektivtrafiken, med t-bana eller central spårvägsstation av Hammarkullesnitt i centrum.

Apropå Tomas L:s reflektion om arkitekturutbildningarna var det naturligtvis så. Det fanns ett elitskikt som kontrollerade utbildningar och opinionsbildning efter 1975 var en -som du skriver- gestaltningsfiemtlig 68-generation. När jag skrev min krönika om de här männen gick jag ju igenom en stor mängd Arkitektur. Begränsingarna i sättet att behandla postmodernismen och arkitekturutvecklingen under 1980-talet var påtagligt. Det (på den tiden) viktigaste opinionsorganet fungerade som ett ideologiskt filter som skyddade Sverige mot de trender som pågick i omvärlden.
Krönikan: http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​0​5/​kronika-​arkitektur-​-​moral_​.​.​
 0
Nekav (14 Juli 2011 17:17):
Jag vill se Göteborg i Hong Kong Stil :D då blir jag nöjd woooo.

Titta på denna med 720p resolution!!! wow !
http:​/​/​www.​youtube.​com/​watch?​v=​asZnrGlOMOU&feature=​rel.​.​

Är möjligt även i Göteborg , så varför inte :P
Syftar Mest på ljus-spelen på husen som skulle lysa upp perfekt i mörkret i Sverige och dels fler högre hus tack tack.
 0
Tomas Lundberg (17 Juli 2011 17:29):
@ Jan Jörnmark. Jag har nu läst din krönika ”Arkitektur: Moral eller kunskap” från i maj. http:​/​/​gbg.​yimby.​se/​20​11/​0​5/​kronika-​arkitektur-​-​moral_​.​.​ Att du har lyckats plöja igenom tidskriften Arkitektur sedan 70-talet är en bedrift i sig. Själv sa jag upp min prenumeration på Arkitektur för över tio år sedan. Du ser i krönikan viktiga tendenser i det svenska arkitekturklimatet och arkitekturkritiken sedan slutet av 70 talet fram till idag. Delar av din bild bekräftade jag (14 juni) ,med att undervisningen under 80-talet på Chalmers var svag, närmast provinsiell och inte tog upp viktiga strömningar. Det startade trenden att ett flertal elever valde att studera sista året på danska arkitektskolor istället.

Man kan i mycket hålla med Caldenby och Hultin i sin kritik av mycket: externa köplador, gigantisk infrastruktur, villamattor, höghus(på vissa platser) mm, som alla är globala fenomen. Men som du påpekar är det avsaknaden av kritiken mot kommunala och statliga instanser- planerare och politiker som är påtaglig. Alla de här fenomenen kan ju motverkas med planering! Det är synen på ”kapitalet” som det onda som dominerar resonemangen.
Tyvärr har den gestaltande kompetensen när det gäller stadsbyggande urholkats under lång tid vid stadsbyggnadskontor runt om i landet. Att i huvudsak med ord beskriva program och visioner kommer man inte långt med. Lika viktigt är att ta ett första steg och gestalta visioner eller åtgärder direkt på olika platser.

Du tar upp Caldenbys och Hultins kompakta motstånd mot höghus. Vår vision på Frihamnen http:​/​/​www.​vikinggreen.​se/​ har också fått en släng av det. Caldenby avfärdar i en annonstidningen ”Framtidens Stad” juni 2011: http:​/​/​doc.​mediaplanet.​com/​all_​projects/​7556.​pdf
vår vision med -”Arkitektvisionerna hittills visar ett mini-Manhattan i Frihamnen”. Caldenby går inte vidare in på vilken vision han pratar om. Ett medvetet och nonchalant sätt att inte ge andra möjlighet att vidare studera vår vision eller för oss att svara på kritiken. Caldenbys generaliserade resonemang går i stort ut på att höghus är en symbol för kapitalism och tillväxtekonomi och därför av ondo. Vi ser vår vision i Frihamnen som ett allvarligt inlägg för att utveckla stadsbyggandet in i 2000-talet bland annat med en kvartersstruktur som till huvuddel är fem våningar hög med variationer. Där har vi placerat in höghus på ett medvetet sätt som en del av kvarteren. Höghus ser vi som en boendekvalitet som säkert uppskattas av många – i Frihamnen med en utsikt över Göteborgs hamninlopp. Punkthusen på Föreningsgatan är ett exempel på där jag själv skulle vilja bo - centralt och med utsikt över stan. Därmed kan man inte placera höghus överallt i staden men Rosenlund och Frihamnen är två exempel där det går.

I din krönika tar du också upp att ”det är den vågade arkitekturen som oftast kritiseras på ledarplats” vilket går helt i linje med vad Caldenby framfört i ett flertal kröniker under åren: Arkitekter ska syssla med den vardagliga bruksarkitekturen och inte ikon-byggnader. Det första är underförstått moraliskt och det andra omoraliskt och kapitalismens symbol. Genom att ställa dessa två mot varandra generaliserar han och ”lägger en våt filt” över studenternas kreativitet på Chalmers men även utanför skolan. Istället borde han bejaka båda sidorna som viktiga i samhällsbygget. Investerar man mycket i en stor gemensam byggnad i staden bör den ha kvalitet och poetisk kraft. Jag är för övrigt övertygad om att Jörn Utzon tyckte det var lika intressant att arbeta med sina enkla och poetiska byggsystem för bostäder som med Sidneyoperan.

Frågan: Varför är svensk arkitektur så tråkig? har vid ett flertal tillfällen ställts. För svensk arkitektur kan faktiskt karaktäriseras av kombinationen: medelmåttig, tråkig och självgod. För att jämföra oss med arkitektkollegor i Danmark och Norge, så deltar de ofta på den internationella arkitektscenen. Här hemma är samtliga svenska arkitektkontor ”världsberömda” i ankdammen Sverige. En slutsats kan vara att utbildningen och media har en viktig del i det svenska medelmåttiga arkitekturklimatet, där Claes Caldenby och Olof Hultin innehar viktiga positioner: professor på Chalmers/redaktionen Arkitektur respektive avgående chefredaktören för Arkitektur.

Jan Jörnmark: gå vidare med det här arbetet du påbörjat, det visar på viktiga samband!
 0
Jan Jörnmark (21 Juli 2011 13:11):
Tomas L, ska jag vara ärlig hade jag haft koll på de båda männens tyckande länge. Var det något jag velat skriva i mer än tio år var det den krönikan.

I vilket fall som helst har inte jag något till övers för någon av deras ståndpunkter. Villafientligheten var bara ett sätt att försöka detaljreglera männikors boende, främst för att det hade brutit paradigmet runt monsterbyggandet ("miljonprogrammet"). Det de önskade var totalitära lösningar, eftersom valfriheten hade lett till att det som byggts i decennier hade valts bort, svårare var det inte.

Allt det där visas sedan tydligt av det de fortsatte att argumentera för i tre-fyra decennier. De har varit mot höghus, bostadsrätter, förtätning . you name it. Deras motstånd har egentligen bara en gemensam nämnare: de har varit mot heterogenitet och i stort sett all gestaltning som inte har sitt ursprung i det sena 60-talet/tidiga 70-talet.

Caldenby når den logiska slutpunkten i den där annonstidningen som du skriver om, där han hävadr icke-byggandet för själva icke-byggandets skull: "låt stadens gleshet bli dess styrka..." (op cit) utan att på något vis förklara varför. Låt den bara förbli gles, bygg inte de höghus som aldrig har byggts, gör för guds skull ingenting - "lagt kort ligger". som han definierade omgestaltningen vid Götaplatsen.

Det logiska slutet för alla dessa resonemang blir förstås att man hyllar noll-tillväxt smahället. Då byggs det ju ingenting, och hushållsinkomsterna blir dessutom så låga att folk till sist får bo i de hus som anvisas av Storebror.
 0
Jan Wiklund (28 Augusti 2011 15:08):
Jan J: ursäkta att jag tar upp tråden så här mer än en månad efteråt, men det har ju varit semester...

Jag menar att det var själva tänket - "avstånd betyder inget" - som byggde på bilismen eller mer specifikt på den billiga oljan. Man antog att transport var gratis. Det gjorde därför inget om nybyggen låg flera kilometer bort. Sen insåg man i storstäderna att inga vägar skulle klara bilfloden om alla körde bil så man ordnade med någon form av kollektivtrafik. En plan B.

Dessutom har bilismen skapat hela utformningen, även av Stockholms t-baneförorter - med bullerzoner, utifrånmatning, p-platsnormer och hela skiten som omöjliggör en integrerad stad.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6715 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter