Krönika: Konsten att suga livskraften ur ett stadsrum

När jag för ungefär ett år sedan började samla bildmaterial till denna text, så hade jag för avsikt att belysa hur dialogen mellan grannar, medlare och skateboardåkare fortskridit. I somras hade platsen genomgått några sista finjusteringar, efter de önskemål som framkommit under medlingsprocessen, och jag minns att jag var mycket nöjd med resultatet.

Bland annat förbättrades sittmöjligheterna med nya träbänkar, och de omtalade metallhandtagen togs bort från de flesta av stenkanterna. Det placerades även ut en skylt med information om den avslutade dialogen, och de överenskommelser den lett fram till. Sedan beslöt sig någon för att rekonstruera ett medeltida trébuchetbombardemang mot platsen. Alla var uppenbarligen inte lika förtjusta i att kompromissa om herraväldet till detta stadsrum.



I augusti 2011 sjöd platsen ännu av liv, nu är den död.

Sommaren 2008 invigdes den stenlagda ytan vid Esperantoplatsen, och redan tre år senare hade den hunnit fullborda sin livscykel. Det är en bitvis sorglig historia, men tyvärr inte helt oväntad. Under våren 2010 kulminerade debatten (läs: kampen) mellan grannar och skateboardåkare, och på uppdrag av Park- och Naturförvaltningen påbörjades en dialogprocess, vilket Yimby tidigare uppmärksammat.

I samband med det skrev jag även en mer subjektivt laddad text om hur jag uppfattade det absurda i att tanken på samtal mellan de olika parterna var den absolut sista utvägen. Då hade jag en känsla av att jag kanske var lite väl hård i min kritik, men det de tankarna förefaller helt befängda i ljuset av vad som inträffat där den senaste tiden.



Handtagen hade egentligen aldrig lyckats hålla skateboardåkarna helt borta från platsen, men när dessa togs bort i våras (från officiellt håll denna gång), så innebar det en ökad aktivitet. På gott och ont.

Något som får ses som anmärkningsvärt var att grannarna först inte ens ville ställa upp på ett dialogmöte tillsammans med sina upplevda antagonister. Deras resonemang gick ut på att det var kommunen som hade ”orsakat problemet” genom att ha förändrat platsen så att den blev attraktiv för skateboardåkare.

Dessa hade inte funnits där tidigare, och därför skulle också kommunen lösa det, så att allting blev så som det tidigare hade varit. De sa sig inte ha något emot dem som åkte på platsen - bara de inte åkte där. De var inte intresserade av att föra någon dialog, utan ville enbart överlämna sina önskemål till komunen – de skyldiga – så att dessa skulle kunna åtgärda sitt misstag.

Eller som jag hörde en äldre man säga till en av medlarna: ”Vad var det för fel på det förslaget med en gräsmatta och en korvkiosk mitt på? Hade de byggt den istället så hade vi sluppit allt det här eländet!”



Den omtvistade platsen med husen längs Surbrunnsgatan i fonden (eller kanske snarare Surmunsgatan …)

Under ett möte med en av kommunens medlare blev jag utsedd till en sorts Yimby-representant i det fortsatta dialogarbetet. Min förhoppning var att parterna åtminstone skulle kunna träffas i samma lokaler. Helst utan blodutgjutelse som följd.

Men med tanke på den bitvis hysteriska stämningen som rått innan projektet drog igång, och de (inte sällan fullkomligt verklighetsfrånvända) resonemang jag hört grannar framföra i de utplacerade medlingshusvagnarna i dialogprocessens inledningsskede, så var jag minst sagt skeptisk: Hela projektet, det fina talet om demokrati och att lyssna till alla, framträdde i bästa fall som en välmenande fabrikation där allas röst skulle vara lika mycket värd, men som krasst sett betydde mycket lite i relation till kapitalstarka egenintressen.

Kampen som fördes var långt ifrån på lika villkor; det handlade om en stor, men oorganiserad, grupp av mestadels ungdomar, mot en välutbildad sammanslutning av medelålders människor, som visste precis hur de skulle genomdriva en process för att upprätthålla status quo. Det var egentligen ganska uppenbart hur det skulle sluta, och jag var säker på att de skulle blidka grannarnas samtliga önskemål om en knäpptyst tillvaro mitt i stadens centrum (att äta kakan och ha den kvar så att säga).

Min skeptiska inställning var heller inte direkt ogrundad, särskilt med tanke på metallhandtagen som tidigare snabbt och lätt satts upp på de boendes begäran (till en kostnad av drygt 70 000 kronor). Denna känsla stärktes ytterligare när de prompt skulle ha ett eget möte, eftersom det bestrider själva essensen i ordet dialog. De var helt enkelt inte intresserade av att möta någon alls, utan enbart framföra sina krav medelst envägskommunikation.



Förbättringar av platsen hade börjat ta form, med bland annat bättre träbänkar, hyrcykelställ och den nya papperskorgen med omdebatterat utseende.

En tid senare kom dock det överraskande beskedet om att ett möte - med samtliga inblandade parter – skulle komma till stånd trots allt. Utöver representanter från grannarna, medlare och skateboardåkare, så medverkade även olika yrkesgrupper knutna till staden, som till exempel arkitekter, planerare, parkintendenter och sociologer.

Mina farhågor om lynchstämning med fradgatuggande pensionärer bärandes högafflar och facklor besannades hör och häpna inte. Till min förvåning handlade det snarare om genomgående sympatiska människor, som gav ett genuint intryck av att vilja nå en lösning. Men huruvida det verkligen förhöll sig så, eller om det blott rörde sig om kalkylerande reptilmänniskor som infiltrerat medlingstillfället, kan jag dock inte svara på.

För att vara lite nyanserad: Det verkade finnas olika falanger bland grannarna, snarare än en ansiktslös homogen massa skrikandes okvädningsord åt ungdomen. Det är även möjligt att de som monterade fast mikrofoner på fasaden för att driva sin linje mot myndigheterna, och de som strödde ut diverse bröte på platsen likt mördarsnigelsbekämpande villaägare, inte nödvändigtvis närvarade vid samtalen.

På det slutgiltiga dialogmötet delades de närvarade in i mindre, blandade grupper (under viss översyn), för att på ett behändigt sätt kunna diskutera sin syn på platsen. När vi sedan återsamlades för att redogöra vad vi kommit fram till var det egentligen inga konstigheter. Många var eniga om att den solida marken kring ”stjärnan” utgjorde det största orosmomentet, och att ljuden när någon gjorde skateboardtrick där var allra värst.

Jag kan tänka mig att den typ av oregelbundna smällande ljud blir ansträngande i längden, och detta kändes som ett legitimt problem. Över lag fördes det vettiga resonemang, och jag hade egentligen inga invändningar, utan var snarare förbluffad över hur sansat allt gick till med tanke på de premisser som var grunden för samtalet.



Raderna av kullersten var ett försök till att styra bort åkningen från stjärnan, som för övrigt var ett typexempel på en intressekonflikt. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort.



När så väl dialogprocessen var slut hösten 2010 genomfördes en rad konkreta förändringar av platsen:

- Överenskommelse om att inte åka skateboard på platsen efter 22.00.

- Fler sittplatser med rygg- och armstöd.

- ”Skatestopp” av stjärnan med gatsten.

- Dimning av strålkastaren efter 22.00.



Under våren 2011 gjordes en utvärdering av dessa åtgärder, och bland annat visade det sig att överenskommelsen om att inte åka skateboard efter klockan 22.00 hade fungerat över förväntan. Det visade sig även att det behövdes fler sittplatser i solen, men också att skateboardåkning vid stjärnan fortsatt att skapa ljudproblem, trots inramningen av gatsten.

Det arbetades även fram nya förslag till åtgärder, och dessa innefattade bland annat att skylten med information om överenskommelsen kom på plats, samt att de flesta metallhandtagen (skatestoppers) togs bort. I gengäld försågs ett av de större stenblocken och den långa muren med träsitsar.



Träbänkarna byggdes om, men en av dem ”försvann” efter hand. Enligt rykten skall någon av ungdomarna ha slängt i den i älven, troligtvis som en reaktion mot - vad jag nu i efterhand förstår var - begynnelsen till det omfattande sabotaget av platsen.







Det var här som den systematiska nedmonteringen av platsen började: Först var det endast två hack i stenkanten, precis i närheten av där handtagen tidigare suttit. En del spekulerade i att det skett i hanteringen när dessa togs bort, eller möjligtvis som en konsekvens av vårdslös BMX-åkning på en redan försvagad yta. Vilket det naturligtvis inte var.











Perspektiv på medborgerliga initiativ i det offentliga rummet: Guerillaodling möter nimbyistiskt stenbrott.

Mellan torsdag 1/9 och tisdag 6/9 hade gärningsmannen ett flertal gånger för att mejsla ut sitt inre själsliv i stenkanterna. Nedanstående foton är från torsdag 8/9, vilket var den senaste gången jag var där, och i relation till de två dagar äldre fotona, så syns ytterligare landvinningar i missunnsamhetens namn…







För att förstå magnituden av dådet så får man ta i beaktning att Esperantoplatsen de senaste tre åren har varit en av de viktigaste platserna i Göteborgs skatescen (bland det bästa Sverige har att erbjuda), och en av ytterst få anledningar någon skateboardintresserad människa utifrån överhuvudtaget skulle vilja besöka vår skrovliga och kullerstensbeklädda stad.

Så vad kan vi lära oss av detta? Dels kan vi dra slutsatsen att platser av Esperantoplatsens karaktär är mycket ovanliga - och i Göteborg närmast att betrakta som en anakronism. Dessa blir därför omåttligt populära bland skateboardåkare när de väl dyker upp, vilket oundvikligen leder till konflikt i miljöer som domineras av nimbyistiska invånare. Konflikten riskerar även nå absurda proportioner när dessa är beredda att ta till våldsamma metoder för att få som de vill.

Att hänvisa till skateboardparker är inte lösningen på denna problematik, eftersom dessa varken brukar ha motsvarande innehåll eller några urbana kvaliteter. En av Esperantoplatsens främsta egenskaper, och en av anledningarna att det blev så attraktiv, är att den var integrerad i stadsväven (och varför den i slutänden tillintetgjordes av människor som hatar urbanitet). De som åkte där var deltagare i stadslivet, snarare än atleter förvisade till ett designerat reservat.

Skateparker är förvisso välbesökta, men dessa vänder sig främst till en annan typ av målgrupp, ofta med en mer atletisk syn på vad de håller på med. Dessa parker är närmast att betrakta som en modernistisk produkt av monofunktionell karaktär, där en viss plats - på välbehövligt avstånd från respektabla samhällsmedborgare - ges egenskaper som skall motsvara alla tänkbara behov, så att du aldrig behöver gå någon annanstans. Likheten med Backaplan är påfallande.

Lösningen ser jag i att bygga fler platser med liknande kvaliteter som Esperantoplatsen, särskilt på platser där man vill åstadkomma liv och rörelse, för en sådan yta blir garanterat livlig. Men man bör nog överväga att lösa ut en och annan stackare som tvingas bo mitt i centrala Göteborg först.