Subventionering av bostäder

Låter ju som ganska vettiga idéer. Fast jag undrar om inte ett subventioneringssystem som ständigt förändras kan skapa en viss förvirring och därmed bromsa istället för driva på bostadsbyggandet.

Jacobs nämner väl inte alls problemet med monopolistisk bostadsmarknad, dvs att fastighetsmarknaden alltid är i viss mån monopolistisk (det går inte att öka utbudet på mark), och att detta blir ett allvarligt problem i en växande storstad. Det blir, som man upptäckte i slutet av 1800-talet, alltid lättare och lönsammare att höja hyran än att bygga mer, vilket är det typiska sättet monopolistiska marknader yttrar sig på.

Det sätt man på de flesta håll löste det här var med kommunala bostadsbolag som fick order om att bygga och strunta i lönsamheten (upp till en viss gräns). Det systemet fungerade ganska bra i femti år. Sen gick det åt helvete på 60-talet, kanske lite tidigare i USA.

Jag tycker Jacobs tar lite för lätt på det faktum att det faktiskt fungerade utan stora problem fram till då. Dvs det svenska systemet där bostadssubventionerna var dels bostadsbidrag som Valter säger ovan, dels räntesubventioner till allt byggande. Det blev skit i USA och England just på grund av den obönhörliga diskrimineringen mellan människor, något som ju inte ligger i själva subventionerna.

Frågan är om förfallet på 60-talet hänger ihop med finansieringsformen eller om det bara hänger ihop med de tidigare kapitlen i serien, dvs enklavbygget och de plötsliga störtfloderna av pengar.

Jag tror Jacobs hade varit väldigt nöjd med hur den svenska bostadsmarknaden är (eller nuförtiden kanske var) strukturerad med subventioner mot stora allmännyttiga bostadsbolag med bostäder åt alla. Däremot hade hon nog varit väldigt kritiksk till planeringen av stora delar av miljonprogramet men det låg ju på en politisk nivå ovanför de allmänyttiga bostadsbolagen.

"Arkitekternas låga produktivitet/effektivitet är en betydande flaskhals i systemet."

Hur tänker du nu?

Jag upplever det som att vi alltid har haft subventioner av bostadsbyggandet då vi har byggt mycket. Så fort vi slutar subventionera byggandet verkar bristerna uppstå fort.

Groteska mängder hyreslägenheter byggdes i Göteborg mellan 1890 och 1910 i alla prisklasser. Inte bara i samma kvarter, som Carlsson-Klauzner framhäver som en nytta med blandstad, byggdes det samtidigt för fattig och rik, utan i stenstaden nästan undatagslöst i en och samma fastighet. Sjömän och fabriksarbetare delade hus med sjökaptener och grosshandlare. Hur fungerade marknaden då?

Det är ingen retorisk fråga eftersom jag saknar marknadsliberala böjelser. Jag är ärligt nyfiken.

Samtidigt fanns det ju utpräglade arbetarstadsdelar med landshövdingehus. Det vore intressant att undersöka hur segregerat staden var på den tiden. Spontant föreställer jag mig att de fina människorna bodde i stenstaden (med sommarboende i Örgryte osv) medan resten bodde utanför stadskärnan i landshövdingehus. Men att arbetarstadsdelarna var segregerade behöver ju inte innebära att stenstaden enbart beboddes av fint folk.

@ Mats O,

Nej, det stämmer faktiskt. Jag har råkat titta i en del mantalslängder från ca 20-talet. I gårdshus och andra smålägenheter med låg standard (inget badrum och i bästa fall WC på svalen) bor mekaniker, bageribiträden och sömmerskor. I samma fastighets genomgående och större lägenheter hittar du läkare, professorer och köpmän. Det finns även ett stort antal kvinnliga yrkesutövare som modister, affärsinnehaverskor och lärarinnor och liknande i gatulägenheterna.
Dåtiden var socialt skiktad, men inte geografiskt segregerad. Hembiträden bor för sin del i regel inhysta i de särskilda jungfrukammare som de flesta lägenheter fr o m 3 ROK var utrustade med.

Olof, eftersom min preliminära slutsats är att stenstaden var relativt socialt mixad (och vem skulle annars bebo alla dessa mängder med 6 vånings stenhus förresten? Så många rika knösar finns det inte.) så vore det inte minst intressant att se hur det förhöll sig med den sociala fördelningen i utpräglade landshövdingestadsdelar, där husen med lägsta möjliga boendestandard i 1 ROK tycks rada upp sig i all oändlighet. Kanske framträder rent av en socialt mer diversifierad bild än den vi förväntar oss även här?

@ Mats O,

Så en helt oreglerad marknad med totalt fri prissättning iz da shit då alltså? Ingen däremot?

Fast samtidigt skall det inte förglömmas att perioden före sosseriet drog på en endemisk bostadsbrist och trångboddhet av stundtals närmast episka dimensioner, trots det periodvis myckna byggandet. Denna motsägelsefullhet får man anförtro den omfattande urbaniseringsprocess som samtidigt verkade.
Vad kan det då finnas i kategorin externa faktorer som, på liknande sätt som inflyttningen till stan, påverkar bostadsutbud och byggande idag?

Förklaringen var att på den tiden fanns en enda stor stadsplan för hela stan som fick täckas in hus för hus av dem som byggde husen ifråga. Kommunen tog inga initiativ utöver planen och det som på planen betecknades som allmänning. Och byggbolag som var så stora att de ensamma kunde bygga en hel stadsdel fanns inte.

Idag gör man som bekant tvärtom - man gör hela områden med hyreshus av identiskt samma fabrikat och modell, eller hela områden med villor som är lika de också. Det är på det sättet segregation uppstår.

Och de relativt små byggbolag som byggde hus ca 1890 täckte in hela marknaden i samma hus. Det fanns lägenheter för rika och lägenheter för fattiga, dvs stora och små lägenheter. Det var antagligen ett sätt att sprida riskerna.

För övrigt har Ola H här ovan alldeles rätt. Byggande förutsätter subventioner. Monopolistiska marknader fungerar på det sättet - det är lönsammare att höja priset än att bjuda ut mer.

Jag vet inte om det finns så mycket att lära från andra länder, förutom att man har släppt marknadskrafterna lösa i större utsträckning än här och nu är man på väg att ge upp det experimentet.
För den franskspråkige finns exempel här, artikeln uppskattar bristen i Frankrike på någonstans mellan 600 000 och 900 000 lägenheter.
http:​/​/​www.​lemonde.​fr/​societe/​article/​20​12/​0​2/​0​1/​la-​cr.​.​

Jag tror att det handlar om att dra om gränserna mellan politik och marknad. På en ny ledd, så att säga.

Ett exempel:

Under hela 1900-talet har politiken släppt stadsplaneringen fri och låtit markägare, "marknaden", ta initiativet. Några färdiga tomter med byggrätt har inte funnits förrän en intressent har krävt detta från kommunen. Följden har blivit att det inte finns några tomter att bygga på. Vilket givetvis gör det svårare för den som vill bygga.

Ett till exempel, som Yimby har klagat bittert på:

Kommunerna behandlar de tomter som finns som marknadsvaror som ska säljas så dyrt som möjligt - exempelvis tar man mycket mer för tomter i centrum än för tomter perifert, och driver på det viset byggbolagen att bygga perifert. Kostnaden för detta handlar på ett annat konto så det struntar fastighetskontoret i.

Var det ska kunna byggas är givetvis en politisk fråga där kommunerna måste ta mycket mer aktiva initiativ än idag. Själva byggandet kan gott överlåtas åt byggbolagen (med såna byggbestämmelser som är rimliga utifrån helhetens intresse).

Däremot behövs någon form av pådrivning så att inte fastighetsmarknadens naturliga monopolism driver upp priserna. Utbudet måste hålla jämna steg med efterfrågan. Jag tror att kommunala bostadsbolag kan vara en bra metod, men är förstås också öppen för andra möjligheter - om någon har förslag.

Kan lägga till en brittisk artikel som handlar om just hur stort upplagda stadsprojekt har misslyckats genom decennierna!

http:​/​/​www.​guardian.​co.​uk/​commentisfree/​20​11/​nov/​23/​ca.​.​

Rasmus: Jag tror du skjuter in dig lite orättvist på just sossarna. Det är samma slags byggande oavsett vilka som har styrt olika kommuner. Och det ser ut likadant i Frankrike där gaullisterna har styrt, och i England där konservativa har styrt större delen av tiden. USA, som Jacobs skriver om, har dessutom haft samma sorts segregerade miljonprogramsområden, extra jävligt där på grund av deras subventionssystem som föste samman alla fattiga i samma hus.

Segregationen är en följd av tro på stordrift i byggandet, som är en konsekvens av den framgångsrika stordriften inom industrin. Planeringsprinciperna var likadana överallt, och avsågs gynna sådan stordrift. Möjligen blev det extra effektivt i Sverige på grund av en effektiv stat (sedan Karl XIs tid), men strävandena var desamma överallt.

Ja till och med i Spanien under Franco, där miljonprogramsområden byggdes av franquistiska fastighetsspekulanter som till och med struntade i att dra in vatten och avlopp. Detta kan man läsa mer om i Manuel Castells: The city and the grassroots. Även där gällde stordriftsprincipen.

Rasmus, coolt med "småindustrierna", och på fashionabla Östermamlm, dessutom! Stockholm är verkligen en underbar stad! :)

Den socialt mixade kulturgeografin i den svenska stenstaden är säkerligen inget specifikt utan den hittar man antagligenm mer eller mindre överallt.

Som sagt, landshövdingehus har inte funnits i Stockholm. Det är en specifik göteborgsk hustyp, ungefär som New Yorks "dumbbell" tenements (se min profilbild), och byggda för ungefär samma inkomstkategorier. För att en gång ha varit som träden i skogen så är de flesta tyvärr rivna idag, vilket gör att det ibland kan vara svårt att föreställa sig hur det riktiga Göteborg egentligen såg ut så sent som på 70-talet.

Carlsson-Klauzner, givetvis var landshövdingestadsdelarna till överväldigande del bebodda av en arbetarbefolkning som slet hårt och betalades blygsamt, påstår inte annat, men jag menar att våra föreställningar om den sociala segregationen i efterhand ändå lätt blir överdrivna. Som sagt, stenstaden byggdes med en mix av lägenheter för alla inkomstgrupper, som någon påpekade antagligen ett medvetet ekonomiskt tillvägagångssätt från byggmästarnas/fastighetsägarnas sida. Det gör att rik och fattig här bodde nära varann, även om du naturligtvis inte hittar samma mönster av stora och små lägenheter i landshövdingekvarteren.
Överhuvud var de geografiska avstånden dessutom mindre än idag. Från medelklassvåningen på Vasagatan går du genom trä- och landshövdingestadsdelen Haga till medelklassvåningen på Linnégatan på tio minuter.
Den förmodernistiska blandstaden var alltså som sagt socialt skiktad, men i geografisk mening går det inte att jämföra med exempelvis avståndet innerstan/Angered dit du inte ens kan ta dig till fots.
Sedan är det ju inte helt rätt att kalla dåtidens inflyttade landsortsbefolkning för "invandrare" heller eftersom segregationen idag handlar om skiktning på etnisk basis, inte social kategorisering. Dåtidens nyinflyttade kom exempelvis snabbt in i ett sammanhang av arbete och gemenskap med de som redan bodde i staden, något som inte sker idag.

Mats O: "Jag ogillar nyliberalismen lika mycket som vänstersosseflum."

Bra, det placerar oss i ungefär samma båt då.

Jan Wiklund (12 Februari 12:36):

"Kommunerna behandlar de tomter som finns som marknadsvaror som ska säljas så dyrt som möjligt - exempelvis tar man mycket mer för tomter i centrum än för tomter perifert, och driver på det viset byggbolagen att bygga perifert. Kostnaden för detta handlar på ett annat konto så det struntar fastighetskontoret i."

Detta låter kanske utopiskt, men hur vore det om kommunen bara "hyrde ut" tomten istället för att sälja den (inklusive möjligen för en engångssumma)? Om enligt leasing-kontraktet inlösen bara kunde gå tillbaka till kommunen, skulle inte det skapa central priskontroll och därmed kunna förhindra både prispress mot utlokalisering samt att tomten blir en spekulationsvara?