Utskrift från gbg.yimby.se
....

Friktionens kreativa kraft

 
Inobi är ett spännande arkitektkontor i Göteborg som även driver sin egen blogg. Vi har fått tillåtelse att återpublicera ett inlägg därifrån, skrivet av arkitekten Erik Berg




Då det pratas om mötesplatser i arkitektur och stadsbyggande tenderar mål- och problemställningen ibland att fastna i en föreställning om mötesplatser som innebärande främst trivselorienterade målpunkter dit människor går med mål och avsikt att ”mötas”. Att ”skapa mötesplatser” handlar med det synsättet om att bygga och göra plats för caféer, krogar, auditorier, bibliotek, torg, scener mm.

Samtidigt ägnas många gånger en otillräcklig omsorg och eftertanke åt utformningen av de gemensamma platser där vi spenderar mycket tid av bister nödvändighet och oundviklighet; aktiviteter som att stå i kö, vänta på bussen, sitta på spårvagnen, besöka toaletten etc. Detta är också platser som potentiellt sett kan befrämja interaktion och kontakter mellan människor, men deras betydelse underskattas grovt.

Vilken är egentligen den viktigaste mötesplatsen på ett universitets/företagscampus? Kanske är det inte det påkostade auditoriet för en kvarts miljard utan snarare de strategiskt placerade toaletterna. Vilken är egentligen den viktigaste offentligaste platsen i Göteborg? Kanske är det inte det överstora blåsiga Gustaf Adolfs torg utan snarare spårvagnarna och bussarna.

Jonah Lehrer, författare till boken ”Imagine: How Creativity Works” berättar att när Steve Jobs köpte The Graphic Group av George Lucas och omvandlade företaget till Pixar Studios tvingade han fram en omorganisering av den fysiska miljön. I sin enkelhet är den följande historien en ganska god illustration av poängen med friktion och att ägna uppmärksamhet åt vardagsmiljöerna:

Den ursprungliga utformningen av Pixar studios bestod av tre separata byggnader med datorfolket i en byggnad, animatörerna i en byggnad och alla andra (regissörer, klippare osv.) i en tredje byggnad. Steve insåg att detta var ett fruktansvärt upplägg och den stora utmaningen var att få folk från olika kulturer – datornördarna och serietecknarna – att arbeta tillsammans, att verkligen samarbeta. Han insisterade därför på att hela Pixar skulle flytta in i ett enda stort utrymme.

Jobs argumenterade för att det bara skulle finnas två toalettutrymmen på hela kontoret och att dessa skulle placeras i det centrala området. Detta var naturligtvis ganska obekvämt - ingen vill behöva gå 15 minuter för att gå på toaletten.

Trots det insisterade Steve på att alla toaletten är den enda plats som alla människor måste besöka åtminstone någon gång varje dag. Nu kan man prata med anställda på Pixar och alla har de sin egen ”badrumshistoria” om de viktiga samtal som inletts vid handfaten medan de tvättat händerna.

Steve Jobs ville skapa blandning. Han visste att det är genom friktion mellan människor som det slår gnistor, och att varje kreativt projekt förutsätter att människor från olika kulturer kommer samman. Men man måste tvinga fram blandningen, eftersom vår naturliga tendens är att hålla oss på vår kant och prata med folk som är precis som vi själva, som talar samma språk och delar samma problem. Det är ett stort misstag. Jobs lösning var att tvinga folk att mötas, även om det så bara var på toaletten.


Denna lilla berättelse vittnar om betydelsen av att inte göra staden och arkitekturen alltför bekväm. Det existerar en motsättning mellan en funktionellt strömlinjeformad stad och förutsättningarna för interaktion, möten och aktiviteter.

En planering och arkitektur som medvetet vill skapa potential för ”kreativitet” måste därför utforma stadsrum och byggnader med målet att skapa friktion, att framtvinga interaktion mellan olika grupper som annars inte skulle välja att mötas – om de hade ett val. Allt annat lika kommer en stad med en hög andel resor i kollektivtrafiken ha bättre förutsättningar att vara kreativ och levande än en stad där de flesta tar bilen till och från sina arbetsplatser.

Ett konkret exempel kan hämtas från våra boendemiljöer. Hur vi rör oss den sista sträckan fram till den enskilda bostaden kan vara helt avgörande för förutsättningarna för att vi ska hälsa på och lära känna våra grannar. I bilden nedan illustreras skillnaden mellan två principlösningar.

Till vänster har varje hus sitt eget garage och passagen framför grannens hus – i bil - tar endast 1,7 sekunder. I bilden till höger nås entrén genom en promenad över gården, passagen tar 35 sekunder och förutsättningarna är betydligt mer gynnsamma för att ett samtal alls ska kunna uppstå med en granne som för en stund vistas i samma rum.



Visst är det bekvämt att kunna parkera bilen precis intill huset. Men i samhällsplaneringen måste ändå frågan ställas: vad blir konsekvenserna, i ett större perspektiv, för förutsättningarna för möten och interaktion om all friktion slipas bort för bekvämlighetens skull? Staden måste inse värdet med att hålla kvar människor lite längre i det gemensamma rummet. Där kan saker hända.

På ett plan är alla de bekväma mötesplatser som bygger på en självvald närvaro på en plats – som caféer – betydligt sämre på att bidra till spontan interaktion över gruppers kulturgränser än de ofrånkomliga platser där vi inte kan undslippa att interagera.

Bussarna och spårvagnarna drar varje dag ett stort lass för att bryta isolering och ensamhet och läka ihop de raviner som segregationen drar upp genom staden. Kollektivtrafiken gör mycket mer än att transportera oss, framförallt kan den föra oss samman, och fungera som en scen för det offentliga livet. Som, t ex, såhär:



Men: att skapa friktion i stadsrummet är inte i sig tillräckligt. När det enbart skaver slår det inga gnistor. Efter att vi tvingats ta oss till de gemensamma miljöerna – Steve Jobs toalett, tunnelbanan eller den ofrånkomliga promenaden över bostadsgården – måste miljön vara utformad med en omsorg om mänskliga behov som understödjer att vi inte bara ser varandra utan också pratar med varandra.

Att vi befinner oss i samma rum innebär endast en potential till interaktion. Det är först när miljön upplevs som trygg, trevlig och attraktiv, som vi känner oss bekväma nog för att inte skynda genom det gemensamma rummet fortast möjligt med hörlurar i öronen, rockslagen uppdragna och den bredbrättade hatten nerdragen över pannan.

Om Steve Jobs magiska toalett hade bestått av en stinkande pissoar hade den inte genererat några samtal överhuvudtaget. Toalettbesökarna hade gjort vad de måste göra och skyndat sig vidare fortast möjligt. Det bär emot att inleda samtal eller ens hälsa på andra människor i otrivsamma miljöer. En dålig miljö gör oss otrygga och illa till mods. Det är inget bra underlag för konstruktiv och utvecklande interaktion.

Men av just det skälet har vi så mycket att vinna på att se och ägna större omsorg i planeringen åt utformningen av de vardagliga och tvungna mötesplatserna. Där kan små investeringar ge utdelningar i stora sociala mervärden. Kanske kunde det vara en värdig utmaning och uppgift för Göteborg? Tänk om vår stad istället för nya jätteinvesteringar i materialtunga projekt bara helt enkelt skulle föresätta sig att ha Världens Trevligaste Kollektivtrafik.

Inte den snabbaste, inte den smidigaste, inte den största.

Bara den allra trevligaste.

Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
 0
Emanuel Alfredsson (10 April 2012 13:20):
Lite fel att ta in Pixar då det är Dreamworks SKG som har den bästa arbetsmiljön av dem alla. Pixar, pga Disneys närvaro, dras med svåra arbetsmiljöproblem av faktiskt kreativa skäl. Hierarikin är tydlig där. Bara Lasseter får skriva storys och bara Apples produkter får användas. Hur kreativt är det på en skala?
 0
Mats O. (10 April 2012 14:18):
Grannar, är det inte såna man vill undvika ?

Den påtvingade gemenskapen vid toaletterna eller kaffemaskinen, jag tänker mest på Solsidan-Ove på kontoret.
 0
Patrik Höstmad (10 April 2012 14:31):
Bra övergripande poänger.

...som faller i linje med det jag tidigare poängterat: Staden ska inte byggas med i första hand tanke på de temporära besökarnas upplevelse (möten) utan med tanke på invånarnas dagliga liv (möten) (livsmedelsbutiken, systembolaget, trappuppgången, gatan, torget, parken, bageriet, luchrestaurangen, blomsteraffären, garnbutiken, radiohandlarn, cykelrepratören, ...).

Däremot vänder jag mig mot den elitistiska helhetsplaneringsivern jag tycker mig se i inlägget. Planeraren tror sig vet vad som är bäst för de enskilda individerna. De ska alla tvingas till dessa otroligt viktiga möten. Målet kan inte vara att "att skapa friktion, att framtvinga interaktion" för de som inte vill.

Jag ser helre att vi pratar i termer om att ge människor möjligheter att lätt förverkliga sina drömmar (möten) i det vardagliga och tvugna än att det är något vi som vet bättre ska "framtvinga" ur massorna som inte vill.
 0
Cajsa (10 April 2012 17:15):
Precis! Världens Trevligaste Kollektivtrafik.
Hade en sån resa förra fredaN vid ett-tiden på natten från Chapmanstorg, byte vid Brunnsparken, kollektivt springande till 5an. Nästan full vagn, avslappnad stämning, ljus å lugn, så pass att jag hann somna. Trygg.
 0
Håkan Tendell (10 April 2012 22:36):
Ett förslag är att göra om hela Göteborgs centrum till ett enda stort diskotek: behålla de ordinarie verksamheterna inuti husen, men bygga bardiskar utmed husväggarna och sätta upp högtalare, ljusorglar och spotlights i lyktstolparna. Då kan man ständigt bolla galna idéer tillsammans med medborgare med osedvanligt öppna sinnen och då och då göra paus i tankeverksamheten med hjälp av frigörande dans. Samtidigt får dock några medborgare ha till uppgift att hålla sig nyktra flera timmar i sträck samt anteckna alla goda idéer som annars lätt skulle falla i glömska. Hur många genialiska affärsidéer eller filmmanus eller dylikt har inte kläckts på Valand, Park Lane, Gamle Port och Trägårn o.s.v, och vad blev det av dessa idéer? Nada! Förmodligen åtminstone beträffande de flesta av dem.
(hade jag kommit på denna idé vid bardisken hade den varit ännu bättre ...)
 0
Håkan Cullberg (11 April 2012 00:21):
Spårvagnen är en riktigt bra mötesplats för spontana samtal. Det gäller bara att vara tillräckligt öppen o nyfiken o bjuda på sig själv. Självklart blir det mer öppen stämning på kvällen.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6726 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter

Göteborgsregionens folkmängd
8 December 2020 19:27 av Matthias H.
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
VÄSTLÄNKEN OCH ALTERNATIVEN
15 Februari 2019 15:57 av Mikael Bigert