Friktionens kreativa kraft

Då det pratas om mötesplatser i arkitektur och stadsbyggande tenderar mål- och problemställningen ibland att fastna i en föreställning om mötesplatser som innebärande främst trivselorienterade målpunkter dit människor går med mål och avsikt att ”mötas”. Att ”skapa mötesplatser” handlar med det synsättet om att bygga och göra plats för caféer, krogar, auditorier, bibliotek, torg, scener mm.

Samtidigt ägnas många gånger en otillräcklig omsorg och eftertanke åt utformningen av de gemensamma platser där vi spenderar mycket tid av bister nödvändighet och oundviklighet; aktiviteter som att stå i kö, vänta på bussen, sitta på spårvagnen, besöka toaletten etc. Detta är också platser som potentiellt sett kan befrämja interaktion och kontakter mellan människor, men deras betydelse underskattas grovt.

Vilken är egentligen den viktigaste mötesplatsen på ett universitets/företagscampus? Kanske är det inte det påkostade auditoriet för en kvarts miljard utan snarare de strategiskt placerade toaletterna. Vilken är egentligen den viktigaste offentligaste platsen i Göteborg? Kanske är det inte det överstora blåsiga Gustaf Adolfs torg utan snarare spårvagnarna och bussarna.

Jonah Lehrer, författare till boken ”Imagine: How Creativity Works” berättar att när Steve Jobs köpte The Graphic Group av George Lucas och omvandlade företaget till Pixar Studios tvingade han fram en omorganisering av den fysiska miljön. I sin enkelhet är den följande historien en ganska god illustration av poängen med friktion och att ägna uppmärksamhet åt vardagsmiljöerna:



Denna lilla berättelse vittnar om betydelsen av att inte göra staden och arkitekturen alltför bekväm. Det existerar en motsättning mellan en funktionellt strömlinjeformad stad och förutsättningarna för interaktion, möten och aktiviteter.

En planering och arkitektur som medvetet vill skapa potential för ”kreativitet” måste därför utforma stadsrum och byggnader med målet att skapa friktion, att framtvinga interaktion mellan olika grupper som annars inte skulle välja att mötas – om de hade ett val. Allt annat lika kommer en stad med en hög andel resor i kollektivtrafiken ha bättre förutsättningar att vara kreativ och levande än en stad där de flesta tar bilen till och från sina arbetsplatser.

Ett konkret exempel kan hämtas från våra boendemiljöer. Hur vi rör oss den sista sträckan fram till den enskilda bostaden kan vara helt avgörande för förutsättningarna för att vi ska hälsa på och lära känna våra grannar. I bilden nedan illustreras skillnaden mellan två principlösningar.

Till vänster har varje hus sitt eget garage och passagen framför grannens hus – i bil - tar endast 1,7 sekunder. I bilden till höger nås entrén genom en promenad över gården, passagen tar 35 sekunder och förutsättningarna är betydligt mer gynnsamma för att ett samtal alls ska kunna uppstå med en granne som för en stund vistas i samma rum.



Visst är det bekvämt att kunna parkera bilen precis intill huset. Men i samhällsplaneringen måste ändå frågan ställas: vad blir konsekvenserna, i ett större perspektiv, för förutsättningarna för möten och interaktion om all friktion slipas bort för bekvämlighetens skull? Staden måste inse värdet med att hålla kvar människor lite längre i det gemensamma rummet. Där kan saker hända.

På ett plan är alla de bekväma mötesplatser som bygger på en självvald närvaro på en plats – som caféer – betydligt sämre på att bidra till spontan interaktion över gruppers kulturgränser än de ofrånkomliga platser där vi inte kan undslippa att interagera.

Bussarna och spårvagnarna drar varje dag ett stort lass för att bryta isolering och ensamhet och läka ihop de raviner som segregationen drar upp genom staden. Kollektivtrafiken gör mycket mer än att transportera oss, framförallt kan den föra oss samman, och fungera som en scen för det offentliga livet. Som, t ex, såhär:



Men: att skapa friktion i stadsrummet är inte i sig tillräckligt. När det enbart skaver slår det inga gnistor. Efter att vi tvingats ta oss till de gemensamma miljöerna – Steve Jobs toalett, tunnelbanan eller den ofrånkomliga promenaden över bostadsgården – måste miljön vara utformad med en omsorg om mänskliga behov som understödjer att vi inte bara ser varandra utan också pratar med varandra.

Att vi befinner oss i samma rum innebär endast en potential till interaktion. Det är först när miljön upplevs som trygg, trevlig och attraktiv, som vi känner oss bekväma nog för att inte skynda genom det gemensamma rummet fortast möjligt med hörlurar i öronen, rockslagen uppdragna och den bredbrättade hatten nerdragen över pannan.

Om Steve Jobs magiska toalett hade bestått av en stinkande pissoar hade den inte genererat några samtal överhuvudtaget. Toalettbesökarna hade gjort vad de måste göra och skyndat sig vidare fortast möjligt. Det bär emot att inleda samtal eller ens hälsa på andra människor i otrivsamma miljöer. En dålig miljö gör oss otrygga och illa till mods. Det är inget bra underlag för konstruktiv och utvecklande interaktion.

Men av just det skälet har vi så mycket att vinna på att se och ägna större omsorg i planeringen åt utformningen av de vardagliga och tvungna mötesplatserna. Där kan små investeringar ge utdelningar i stora sociala mervärden. Kanske kunde det vara en värdig utmaning och uppgift för Göteborg? Tänk om vår stad istället för nya jätteinvesteringar i materialtunga projekt bara helt enkelt skulle föresätta sig att ha Världens Trevligaste Kollektivtrafik.

Inte den snabbaste, inte den smidigaste, inte den största.

Bara den allra trevligaste.