Utskrift från gbg.yimby.se
....

Medborgarnas stad och maktens anläggningar

 
Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...


 

Ingen anläggning kan åstadkomma en värdig eller fungerande miljö för det urbana livet. Anläggningen kan aldrig skapa det utrymme för det oförutsägbara som endast en urban struktur kan rymma. Perfekta, färdiga områden där ingenting oförutsett inträffar finns bara i de planerardrömmar som styr vår tids stadsplanering.


I det första kapitlet av "Vykort från Utopia" beskriver Ola Andersson de grundläggande beståndsdelarna i den urbana biotopen. Vi har alla en känsla av att det är något fundamentalt som skiljer de gamla stadskvarteren från de modernistiska grannskapsenheterna, men vad är det?

Andersson börjar med att lyfta fram täthet, utbredning och permanens. "Täthet" innebär att det finns många människor och verksamheter på en begränsad yta. "Utbredning" att det finns en tillräckligt stor sammanhängande stadsyta för att generera stadsliv och med "permanens" avses de lager av historia som fäster staden i tiden. Utöver detta så finns naturligtvis en stor mängd infrastruktur, byggnader och parker. Men det viktigaste av allt är något annat, nämligen förmågan att underlätta utbyte människor emellan.

Den urbana biotopen präglas av en ständig trafik av människor, varor, pengar, tankar, information och idéer; dag ut och dag in, år efter år, sekel efter sekel. Detta ständigt pågående utbyte människor emellan är det urbana livets kärna, dess syfte, förutsättning och viktigaste kännetecken. Det är utbytet som kräver tätheten, utsträckningen och permanensen.

Den modernistiska stadsplaneringen har strävat efter motsatsen: låg täthet, avgränsade enheter och separation av funktioner. Det finns exempel på planering i den modernistiska traditionen som är både tät, utbredd, permanent och präglad av trafik. Men resultatet blir ändå aldrig urbant. Urbaniteten kräver något mer. Husen, stadsrummen och butikerna är bara yttre kännetecken på det som är den grundläggande förutsättningen för det urbana livet: den underliggande urbana strukturen.

Den underliggande urbana strukturen utgår enligt Andersson från uppdelningen av allmän och enskild mark. I alla olika tider och i alla olika delar av världen har denna uppdelning följt den geometriska logiken hos rutnätet. Rutnätets logik innebär att den allmänna marken, där den viktigaste formen är gatan, genomtränger hela staden och förbinder all enskild mark. Rutnätet kan böjas och vinklas efter topografin men den grundläggande strukturen med ett öppet, integrerat gatunät som delar av den enskilda marken i tomter är sig lik från antikens Olynthos, över medeltidens Gamla Stan, till våra dagars Manhattan.



Olynthos



Gamla stan



Manhattan

Den modernistiska stadsplaneringen bryter helt med den urbana strukturens principer. Men modernismens planeringsideologi är egentligen inte någon ny företeelse. Enligt Andersson är modernistisk stadsplanering i grunden ett uttryck för en planeringslogik som är lika gammal som den klassiskt urbana och som han kallar "den programmerade anläggningen". Andersson nämner den antika staden Pergamon som ett exempel:



Pergamon

Här finns inget utrymme för olika viljor. Planen är en enda, mer eller mindre genomarbetad komposition av byggnader med specifika funktioner. Enskilda tomter och allmän plats saknas. Det är en anläggning, byggd efter ett program där kungamakten bestämt hur den skall fungera. Varje del har sin en gång för alla givna funktion. Det är i denna tradition modernismens stadsplanekonst arbetar.

Den programmerade anläggningen som plankoncept återkommer i Ebenezer Howards idéer om trädgårdsstadens strikt avgränsade grannskapsenheter i slutet av 1800-talet, idéer som skulle komma att få ett oerhört genomslag i byggandet av det moderna Sverige. Än idag dominerar anläggningstänkandet svensk stadsplanering.



Ebenezer Howards trädgårdsstad

Enligt Andersson inordnar sig modernismens anläggningar i en förtryckande byggnadstradtion. Han ser likheter med fängelsekonceptet Panoptikon där makten utövas genom att undersåtarna ständigt känner sig övervakade. Där den urbana strukturen ger utrymme för individerna att själva forma sina liv tillsammans så försöker modernismens anläggningar tvinga in individerna i vissa givna handlingsmönster och rörelsescheman.



Panoptikon

En stad har enligt Andersson flera olika lager som är mer eller mindre rörliga och föränderliga. Från de trögaste lagren, som topografin, över fastighetsstrukturen, till de mest rörliga - stadens invånare och deras gemensamma liv. Kännetecknet på en dynamisk stad är att stadslivet kan påverka de mer trögrörliga strukturerna i staden. En stad som istället styrs av de tröga nivåerna kommer att få ett mindre vitalt stadsliv. Just detta är fallet med modernismens anläggningar. De är så specialiserade och oflexibla att de förhindrar stadslivet från att växa och utvecklas.

Andersson avslutar kapitlet med att resonera kring den allmänna platsens betydelse. Enligt Andersson är allmänna platser, i form av gator där folket tvingas konfronteras med varandra, själva förutsättningen för ett demokratiskt styrelseskick. Den urbana strukturen har också visat sig oöverträffad när det gäller att hantera potentiella konflikter i staden.

 

Inget mänskligt är den urbana staden främmande. Det kan uppfattas som ett problem. Den misär och den rikedom som finns är inte dold. I staden möts tiggare och prinsar på gatan. Barnen leker vägg i vägg med porrklubben.

Den urbana strukturens förmåga att hantera dessa skillnader är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Den moderna stadsplaneringen, däremot, förutsätter konsensus och likriktning. Den tål inga konflikter överhuvud taget. Att blanda olika verksamheter, boende och trafik blir omöjligt. Inte ens de caféer och restauranger som ofta är lockbeten i nya projekt är möjliga i det moderna stadsbyggandets praktik, eftersom varutransporter och uteserveringar ger upphov till fler decibel än planerare kan acceptera.

I ett allt mer kosmopolitiskt samhälle blir den moderna stadsplaneringens oförmåga att hantera konflikter ödesdiger, och leder till segregation. Konflikter mellan olika grupper blir omöjliga att bemästra. De välbeställda drar sig undan i etniskt och socialt enhetliga områden. Andra får hålla till godo med det som blir över.

Ett demokratiskt samhälle som vill kunna hantera konflikter utan att lamslås kräver en urban struktur. Den är förutsättningen för att en mångfald av ekonomier, kulturer, idéer, varor och tjänster skall kunna samsas på samma plats. Utan den faller samhället sönder i separata världar där priset för oförmågan att hantera olikhter är likriktning och inskränkthet, både för de privilegierade och för de underordnade.

En porrklubb är kanske inte den ideala grannen för ett dagis. Men ett samhälle där de ytterligheter som finns tillåts existera sida vid sida är att föredra framför det samhälle som är alternativet.


Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om "Vykort från Utopia"
Utopier och arkitekter
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Jon Cederberg (10 Maj 2012 13:16):
Apropå politiska liknelser till den kosmopolitiska storstadens fördelar gentemot isolerade modernistiska "projects", kom jag att tänka på EUs motto; in variatate concordia, förenade i mångfald.
 0
Patrik Höstmad (10 Maj 2012 13:50):
Intressant jämförelse han gör av rutnätet bland villorna i Bromma och staden på Södermalm. Där han beskriver den strikta planen och låga tätheten och i Bromma som en "övergående fas". Finns det överhuvudtaget verkliga exempel på att befintliga villaområden med kvartersstruktur långsamt förvandlas till stadmiljöer de senast 20-30 åren? Jag ser inte någonstans i Göteborg där det ens skulle vara möjligt att diskutera en förtätning i villaområden trots att vi har mycket centralt placerade villaområden (tex söder om Johanneberg, Krokslätt, Örgryte, Kålltorp, Bagaregården, och Kungsladugård). Det enda som kommer in närheten av denna process är några få förtätningar med flerbostadshus i gränslandet mellan villor och flerbostadshus. Hur är det i Stockholm?

Hans åsikt om att bygga högt endast "... handlar om att manifestera stadens, personens, företagets, religionens eller familjens makt." låter väldigt förenklat. Eller har han en vidare definition av makt är än vad jag har? Dagens kontorsskrapor utmed lederna är ju till stor del reklampelare. Det var även Skanskaskrapan/Läppstiftet i Göteborg på sin tid. (Skanska själva huserade aldrig i högdelen men har kundat casha hem reklam en masse som planerat.)
 0
Anders Norén (10 Maj 2012 14:05):
Jerker Söderlind delar i Stadens renässans in stadsplaner i tre kategorier: de facto-planer, som beskriver det som redan finns och vuxit fram organiskt (t.ex. en "medeltida" stadsplan), a priori-planer som föreskriver formen men inte innehållet (klassiska stadsplaner) och pre facto-planer som föregriper innehållet (t.ex. modernistiska stadsplaner). Pre facto-planen är det som Andersson kallar anläggning. Jag vet inte om begreppen är Söderlinds egna eller om han lånat dem, men de är i alla fall användbara när man ska förstå olika plantyper.
 0
Birger (10 Maj 2012 22:48):
Ja Stockholms stadsnära villkvarter borde ha en stor förtätningspotential. Områden som Gamla Enskede och Bromma har en utbyggd infrastruktur och ett kvartersstruktur som skulle lämpa sig för en småskalig gradvis förtätning i likhet med äldre tiders förtätning av malmar och mellanstora städer. Jag tog upp frågan på en stadsbyggnadsworkshop med SBK på Färgfabriken häromåret men möttes av frågande blickar. Antar att planlagstiftningen i kombination med den moderna stadsplaneringstraditionen och synen på bevarandeintressen spelar in. Sen finns det stark nymbyism i en del av Stockholms rikaste villaområden.
 0
Karl (10 Maj 2012 23:14):
Bra poäng av Birger! I en mening är det kanske ingen större skillnad på Bromma eller Enskede och de malmgårdar och annan mindre tät bebyggelse som tidigare fanns inom ramen för en kvartersstruktur på exempelvis Södermalm, och som så småningom ersattes av stenstadskvarter.

I en annan mening är det tyvärr skillnad - de ytterst privilegierade villainnehavarna både kan och kommer sätta stopp för den typen av förtätning. Men det kan ju i bästa fall förändras i framtiden.
+2
Martin Ekdahl (10 Maj 2012 23:14):
Vilken teaser. Nu måste jag bara läsa denna bok!

Kul med jämförelsen mellan den moderna stadsplaneringen och historiska exempel som Pergamon. Modernismen kanske trots allt inte är så "modern", demokratisk och fräsch som dess försvarare gärna vill hävda.

Jag gillade för övrigt meningen: "Barnen leker vägg i vägg med porrklubben."

Faktum är att det ligger en bordell vägg i vägg med en kyrka och ett dagis en bit neråt min gata. Kontraster skapar dynamik.
+2
Rasmus (11 Maj 2012 09:32):
Vad gäller de äldre villaområdena i Söderort som Mälarhöjden, Älvsjö/Långbro/Herrängen, Enskede m.m. så är de ursprungligen planerade som gles blandstad. I Älsvjö/Långbro t ex så var hörntomterna i kvarteren reserverade för verksamheter som butiker och verkstäder. Det mesta av dessa byggnader finns kvar och en hel del används fortfarande som verksamhetslokaler.

De delar som bebyggdes efter andra världskriget, speciellt i samband med egnahems-rörelsen, saknar denna blandstadskaraktär. Och i samband med trafikomläggningar och nya stadsplanebestämmelser på 70-talet så förstördes de rörelsemönster som skapade kundunderlag för de mer publika verksamheterna.

Dock finns blandstaden kvar helt dold för utomstående genom det enormt stora antalet småföretag som fortfarande bedriver verksamhet i de kvarvarande verksamhetslokalerna och i andra villor som fungerar som blandade bostäder/kontor. Blandstaden hålls ihop av individer och organisationer som skapar nätverk mellan verksamheterna. Och skälet till att den är dold är att stadsplanekontoret systematiskt vägrar tillåta att man sätter upp skyltar om verksamheter på vad de betraktar som villatomter.

Gör man en sökning på t ex postort Älvsjö på www.ratsit.se så hittar man 1510 aktiebolag, 3151 enskilda firmor, 531 handelsbolag/kommanditbolag, 606 övrigt (vilket är ideella föreningar, ekonomiska föreningar och en hel del dödsbon).

En så enkel åtgärd som att kommunen inför ett generellt skyltningstillstånd i området skulle skapa en helt annan bild av området och dessutom starta igång en omvandlingsprocess.
+1
Rasmus (11 Maj 2012 09:54):
Jo, angående NIMBYismen i t ex Älvsjö så kan det var värt att påpeka att i samband med 70-talets trafikomläggningar så organiserade sig invånarna i Älvsjö enormt mycket genom en massa olika föreningar och la fram väldigt genomarbetade förslag på hur man ville ha det. T ex så efterlyste man att gatukorsningarna på de mest trafikerade vägarna skulle få riktiga övergångsställen och ljusreglaras från fyra håll som innerstadsgator för att göra gatorna mer säkra för fotgängare och för att få mängden fortkörningar. Däremot var opinionen splittrad kring frågan om man ville få bort genomfartstrafiken helt.

Vad som istället hände var att kommunen sa att det blev för dyrt med ljusreglerade korsningar. Och sen höjde man hastigheten på de trafikerade vägarna från 50 till 70 och skyltade upp dem som huvudleder. Man flyttade sen befintliga övergångsställen från gathörnen till kvartersmitt. Och stängde av alla vägar söderut från området så att den nord-sydliga genomfartstrafiken försvann, och därmed kundunderlaget för många verksamheter, samtidigt som man gjorde allt man kunde för att bygga ut kapaciteten för matartrafik till E4:an och Huddingevägen öst-västlig riktning.

Som sammanfattning kan man säga att i stora drag ville invånarna öka blandstadskaraktären, men minska en del av problemen med den, men kommunen ville döda blandstadskaraktären och få fram en stadsdel som fungerade mer som sovstad för bilpendling.

Så NIMBYismen i dessa områden är i stor utsträckning på blandstadens sida.
 0
Olof Antonson (11 Maj 2012 13:06): Online
@Martin Ekdahl: I Brämaregården på Hisingen finns ett intressant blandstadsexempel med en kyrka i trä där en skyltmakare huserar i bottenvåningen: http:​/​/​maps.​google.​se/​?​ll=​57.​716326,11.​94750​8&spn=​0​.​0​0​.​.​
 0
Jon Cederberg (11 Maj 2012 16:43):
När jag läser Anderssons beskrivning av den adresserade gatans betydelse för staden kommer jag att tänka på den konsekventa stadsutrotningen som var modernismens agenda, och hur det genomsyrade varje val i arkitekternas ritningar och språkbruk. I Malmö revs som bekant Davidshalls tvillingstadsdel Lugnet. Det positiva är att Stadsdelen fortfarande heter Lugnet. Stadsdelen Lugnet i Stockholm döptes helt sonika om till det mycket klumpigare Hammarby Sjöstad, med samma historieförakt som omdopet av Jakob och Klara till City. City betyder inte kommunens shoppingcentrum, som svenskar verkat tro. Det betyder Storstad.

Lugnet, i alla fall. Det heter fortfarande samma sak och är tätt bebyggt men gatunätet är upplöst och ersatt med en central säckgata, Lugna gatan, som tre gånger lyckas vara tvärgata med sig själv. Istället borde man behållt namnet Flodgatan (nu Lugna gatan) och åtminstone namnen från de utraderade Rörgatan, Stålgatan, Södra Långgatan (som förband Södra förstadsgatan med Kaptensgatan.), Västra långgatan, Östra långgatan, Gottfridsgatan och Lorentzgatan.
En (anti-)stadsplanering som avspeglar att det som Andersson skriver faktiskt inte är så självklart som det låter.

"Adresserade gator är ett av den urbana strukturens tydligaste kännetecken, ett grundläggande villkor för den utrbana sociotopen." (sid. 32)

Den centrala parken har inte ens ett namn. Det är bara en allmänning på samma sätt som en refug inte har ett namn.
 0
Jan Wiklund (11 Maj 2012 22:00):
Nån här som har läst Mats Franzén, sociolog i Uppsala? Hans Gatans disciplinering tycker jag är en föregångare till det här kapitlet i Anderssons bok. Den lyfter fram det repressiva, övervakande i modernismens utopi.
Upplagt på http:​/​/​www.​alternativstad.​nu/​Dokument/​gatansdiscipline.​.​
 0
Martin Ekdahl (12 Maj 2012 00:41):
@ Olof Antonson: Tack för tipset. Det måste jag kolla upp nästa gång jag är i krokarna.
 0
Gunnar Einarsson (12 Maj 2012 10:29):
Ola Andersson: "Den urbana strukturens förmåga att hantera dessa skillnader är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Den moderna stadsplaneringen, däremot, förutsätter konsensus och likriktning. Den tål inga konflikter överhuvud taget."

Det märkliga är förstås att progressivismen inom pedagogiken, det demokratiska genombrottet och den modernistiska stadsplaneringen, som onekligen "inordnar sig i en förtryckande byggnadstradition", alla framstår som ungefärligen samtida och åtminstone delvis förbundna fenomen. Vilken besynnerlig dialektik i förening mellan ytterligheter var egentligen verksam här?
 0
Jon Cederberg (12 Maj 2012 12:59):
Ja, läsande är en process som innefattar förmågan att tillgodogöra sig textens information, inte bara titta på bokstäver och förstå att dessa bildar ord. Andersson visar med överdriven tydlighet skillnaderna mellan den urbana strukturen och anläggningen, samt dess möjligheter till förändring över tid. Där den urbana strukturen med gator, adresserade tomter har en inbakad dynamik och förutsättning att stadsbilden förändras är det betydligt svårare att förändra en modernistisk stadsplan. Just för att den är designad för att vara färdig. Man kan sätta sadeltak på byggnaderna i en förort men det förändrar inte det faktum att det är en enklav utan eventuella strökunder och förbipasserande som krävs för att skapa ett stadsliv.

Närheten i tid mellan det demokratiska genombrottet och den modernistiska stadsplaneringen kan bara röra till det för en läsare av texten om man inte förstår vad man läser. Liberalismen och arbetarrörelsens födelse var bara möjlig i städerna, men när man i Sverige hade möjlighet att bygga ett nytt samhälle vände man sig emot det gamla. Varken det rika eller det fattiga stadslivet ansågs önskvärt. Bourgeoisien var politiska motståndare och proletariatet dem man ville ge bättre levnadsvillkor. I en samförståndsanda skapade man folkhemmet med anläggningens struktur som grund för varje utformning. Man fick det Sverige som danskar kallar "den goda viljans diktatur". Franska ord fil och trottoar ersattes med körfält och gångbana och det byggdes gångtunnlar med allsköns social osäkerhet som följd.

"Det sätt på vilket staden är planerad orsakar inte inkomstskillnaderna, men det sorterar omsorgsfullt stockholmarna efter social, kulturell och etnisk tillhörighet." (sid. 24)

Förhoppningarna att skapa ett drägligare liv för hela folket var ju på inget sätt fel. Segregationen blir bara mer akut i en stad av enklaver. I Malmö ser vi varandra i stadsrummet, rika som fattiga, tack vare att staden hänger ihop.
 0
Jan Wiklund (12 Maj 2012 13:58):
Jon: Jag tror du förenklar. Det var inte vem som helst som ville bygga förorter. Projektet föddes i och drevs av Centralförbundet för socialt arbete, en organisation för det välbeställda välgörenhetsborgerskapet, och huvuddrivkraften var att de ansåg städernas arbetarstadsdelar födde omoral och brist på respekt (för att inte tala om farliga politiska rörelser).

Dock var det precis dom kretsarna som besatt yrkeskunskap och kompetens, och den segrande arbetarrörelsen var tvungen att vända sig dit för att beställa när den ville bygga bort trångboddheten. Såvitt jag förstår är det också teknikerna och byråkraterna som Andersson anklagar, inte de politiker som yttest gav dem order. De senare anklagas bara för att ha avhänt sig makten till folk som inte förtjänade den.

Man kan läsa mer om den här processen i en doktorsavhandling, Sten Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, Symposion 1993.
+1
Jon Cederberg (12 Maj 2012 20:39):
Det Andersson skriver på sid. 38 om artonhundratalets brukssamhällen gäller i högsta grad för de modernistiska förorterna också;

"Att ge utrymme för olika viljor var inte aktuellt, tvärtom. Ett viktigt syfte med att förbättra arbetarnas levnadsvillkor var att undvika att de själva organiserade sig i syfte att styra sina liv och därmed förändra relationen mellan arbete och kapital till det sistnämndas nackdel.".
+3
Rasmus (12 Maj 2012 23:02):
En intressant parallell till den adresserade gatuadressen som visar på den enorma effektiviteten och flexibiliteten för detta paradigm är att hela Internet är uppbyggt på exakt samma grundläggande idé. Det skiljer internet från t ex telefoni och kabel-TV som istället har samma grundläggande struktur som den modernistiska infrastrukturen.

Telefoni och kabel-TV blir genom sin struktur centralstyrda nätverk där den som bygger infrastrukturen också kontrollerar dess användning, inga nya tjänster kan lanseras utan tillstånd från den som byggt nätet.

Internet däremot kontrolleras inte av de som bygger nätverket, istället så kan man sätta upp nya tjänster lite hur som helst och skicka trafiken genom många alternativa vägar till samma adress. Den som bygger nätet kontrollerar det inte, det gör de som använder det genom sina handlingar.
+1
Jon Cederberg (13 Maj 2012 03:49):
@Rasmus: Precis, staden bygger till skillnad från förorten på användarvänlighet.
 0
Jan Wiklund (13 Maj 2012 09:07):
Jon: Helt riktigt! Le Corbusier var själv inne på den idén: http:​/​/​www.​uky.​edu/​Classes/​PS/​776/​Projects/​Lecorbusier.​.​

Det är därför man har sett den modernistiska stadsplaneringen och den vetenskapliga arbetsledningen som två utslag av samma auktoritära impuls. Mats Franzén <http:​/​/​www.​alternativstad.​nu/​Dokument/​gatansdiscipline.​.​ och tidiga europeiska kritiker av modernistisk stadsplanering typ Alfred Lorenzer och Heide Berndt på 70-talet var också inne på det. Men tyvärr skrev dom så akademiskt att inte en jävel brydde sig...
 0
Erik Westberg (13 Maj 2012 14:01):
När det gäller stad kontra förort finns det två frågor man bör skilja på. Den ena handlar om när man slutade bygga stad och övergick till att bygga modernistisk förort. Den mer intressanta är väl den andra frågan, varför fortsätter man bygga modernistiskt trots att nackdelarna vid det här laget torde vara så uppenbara, liksom det borde vara tydligt att människorna hellre bor i staden än i förorten. Jag kommer just från den gemensamma visningen i Barkarbystaden. Där finns det åtskilligt som en nyurbanist kan sucka över, vilket får mig att undra lite hur det kunde bli så. På broschyrens förstasida står det ?naturnära boende med stadspuls?. Nu kan man undra om inte det är att äta kakan och ha den kvar, naturnära boende och stadspuls är inte enbart lätt att kombinera. Ändå borde en sådan slogan vara hoppingivande, man har fattat att allt fler människor vill bo i staden och inte i ett förortsområde långt från all service, man har en ambition att bygga stad.

Ändå klarar man inte av det.

De tillkortakommanden som finns i planerna har diskuterats förr på särskild tråd. Det för mig nya den här gången var ICA:s planer: http:​/​/​www.​ica.​se/​PageFiles/​60​125/​Barkarbystaden%20​28%.​.​ där man tänker bygga en salulada omgiven av väl tilltagna parkeringsplatser. Man talar om skärningspunkten mellan handelsplatsen och den nya Barkarbystaden, fast det är tydligt att man blir en del av handelsplatsen, inte av staden. Man vill bli ?hjärtat i Barkarbystaden? men det hjärtat verkar bli nåt gallerialiknande.

I övrigt vill man bygga Barkarbystaden i kvarter, men det är tydligt att man skiljer mellan bostadskvarter och kvarter för handel och service samt kvarter för verksamheter. Varför gör man så om man vill skapa stadspuls? Inte duger det att skylla på politikerna heller. De har tillgång till stadsplanerare, stadsarkitekter samt byggbolag, och är väl ofta i händerna på alla dessa.

Många kunskaper har försvunnit genom seklen när de har blivit omoderna. Ytterst få vet numera hur man tillverkar stenredskap, inte många kan segla vikingaskepp. Hur man bygger stad verkar också vara en kunskap som har dött ut.
 0
Niklas Öhrström (13 Maj 2012 15:06):
Erik W:
Fast kunskapen verkar inte vara helt bortblåst. Man verkar ju vara på det klara på att blanda verksamheter och bostäder.. Åtminstone i Stockholms översiktsplan. Men tillämpningen blir i många fall en stadskuliss. Man försöker få något att likna stad men man missar de bakomliggande orsakerna till att stad uppstår.

I Solna verkar man också förstått det men man bygger stadsdelarna som enklaver. Det finns ännu inga nya stadsdelar med sammanbindande Sveavägar/Götgator/Valhallavägar. Det beror nog till stor del att vi har orimliga bullerkrav och att de leder som skulle kunna vara nya Sveavägar har kapats för transport av farligt gods.

Att kunskapen försvunnit tror jag inte. Däremot infördes konsekvent regler för att främja modernism och motarbeta stadsuppkomst. Nu har ju PBL precis omarbetats men med tanke på Stockholms nya översiktsplan så menar jag att PBL ändå behöver göras om. Annars är målen i ÖPn oöverstigliga.
+1
Jan Wiklund (13 Maj 2012 19:55):
Bara att det finns en sån sak som detaljplan motverkar stadsbyggande. Ingen kommun gör en detaljplan förrän det finns en exploatör som vill genomföra den. Vilket innebär att allt detaljplanerande blir på exploatörens villkor. Vilket innebär enklavplanering - ICA vill bygga butik, Svenska bostäder vill bygga bostäder. En detaljplan som rymmer båda blir därför omöjlig. Översiktsplanen kan rabbla "promenadstad" så mycket den vill, när den sen ska förverkligas med ett juridiskt bindande dokument blir det enklavplanering i alla fall.

Och den enda översiktsplanering som är juridiskt bindande är den som trafikingenjörerna står för. Och deras enda intresse är att man ska kunna köra så fort som möjligt.
 0
Niklas Öhrström (13 Maj 2012 20:01):
Jan W:
Jag har hört att det finns kommuner som gör detaljplaner utan att exploatörer tar initiativ. Men de kommuner med stort tryck, typ Solna och Stockholm har alltid en time-lag och ligger efter. Då har man inte tid till att ta fram egna planer.
+3
Jon Cederberg (13 Maj 2012 22:37):
För några år sen var det en massa snack om vad spännande det skulle vara med tredimensionell fastighetsindelning. Jag tänkte att det skulle vara bra om man började med tvådimensionell fastighetsindelning överhuvudtaget.

Stycka upp all kommunal mark som består av impediment mellan förorterna och analysera bit för bit; exakt hur mycket är vi beredda att betala för att just dessa 600m2 ska vara sly och inte stad. Jag är säker att även det oginaste nimbot skulle hitta ställen att bebygga.
 0
Jan Wiklund (14 Maj 2012 12:59):
En annan sak som slår mig - hör inte de "märkesbyggnader" som många yimbys ivrar för just till de maktens "anläggningar" som Andersson sätter som motsats till staden?

Och om inte - vad är skillnaden? Eller, om man vill vara mer öppen, var går gränsen?

Niklas: En del kommuner har förstås resurser att göra så. Stockholm exempelvis - Norra Station-området är ju planerat på Stockholms stads initiativ. Men mindre kommuner har mindre resurser. Kanske ett skäl till att Stockholms stads planer brukar vara åtminstone lite bättre än de flesta förortskommuners.
+1
Jon Cederberg (14 Maj 2012 13:23):
Malmö har ju som vanligt bra exempel. Här är Malmös stadsbyggnadskontors ambitiösa program för en centralt gammalt industriområde med många ödetomter:

http:​/​/​www.​malmo.​se/​Medborgare/​Stadsplanering-​-​trafik/​.​.​
 0
Martin Ekdahl (14 Maj 2012 22:02):
Jon: Jag gillar vad jag ser!
 0
Pawel Flato (15 Maj 2012 11:40):
Jan Wiklund:
"En annan sak som slår mig - hör inte de "märkesbyggnader" som många yimbys ivrar för just till de maktens "anläggningar" som Andersson sätter som motsats till staden?

Och om inte - vad är skillnaden? Eller, om man vill vara mer öppen, var går gränsen? "

En märkesbyggnad/anläggning behöver ju inte vara fel i sig. Den kan ju vara funktionell och även fungera som ett trevligt avbrott, en variation, i stadslandskapet. Den kan också ha en symbolisk funktion.
Kanske som Globen, en kyrka med tillhörande begravningsplats eller ett campus av något slag.

Det är väl först när man tror att anläggningar/märkesbyggnader utgör basen för en stad som problemen uppstår.
Men jag har svårt att föreställa mig en stad UTAN anläggningar.
(om jag nu förstått hela resonemanget rätt vill säga....)

Men man kanske inte ska sätta likamedtecken mellan anläggning och märkesbyggnad. En märkesbyggnad kan mycket väl vara "osynligt" integrerad i en levande stadsväv, som t.ex många skyskrapor på Manhattan. Svårare är det väl med anläggningar, men som sagt inte principiellt fel.
 0
Jan Wiklund (15 Maj 2012 17:11):
Det här kan vara intressant att utreda.

Jag föreställer mig att det är så här: I en stad är det strukturen som kommer först, och som bör planeras först. Först gator och kvarter, så att det flyter bra. Sen kan man placera in vilka byggnader som helst i och underordnat denna struktur. Gärna byggnader som har något särskilt - "märkesbyggnader". Observera till exempel att Katarina kyrka är så integrerat i sin stadsstruktur så att den inte märks förrän man är alldeles inpå, vilket ger en häftig effekt, i alla fall om man kommer norrifrån.

Modernismen har varit om inte unik - jag tycker det verkar som gamla maktcentra som Angkor Vat eller Teotihuacan fungerade likadant - så åtminstone speciell såtillvida att allt har setts som solitärer, monologer och sig selv nok. Inget har relaterat till något annat eller ingått i någon annan gemensam struktur än motorvägsnätet. Resultatet har blivit ganska asocialt.

Resultatet av det här är att märkesbyggnader funkar om stadsstrukturen gör det. Inte annars. Då blir de maktmonument och inget annat.
 0
Pawel Flato (15 Maj 2012 17:32):
@Jan W:

"I en stad är det strukturen som kommer först, och som bör planeras först."

Låter absolut som en önskvärd kronologi.


"Sen kan man placera in vilka byggnader som helst i och underordnat denna struktur."

Beror lite vad du menar med "underordnat". Jag ser inga problem med att den underliggande strukturen kan brytas upp här och där. I lagom dos förstås.
Däremot får avbrotten/avvikelserna aldrig göras så, eller i sådan omfattning, att de hotar den underliggande ordningen/funktionen i grundstrukturen.

"Resultatet av det här är att märkesbyggnader funkar om stadsstrukturen gör det. Inte annars. Då blir de maktmonument och inget annat."

Håller med.
+1
Jon Cederberg (21 Maj 2012 22:37):
Apropå Ebenezer Howard satt jag just och läste i Vykort från Utopia på en bänk i Mäster Eriks plan i Västra Sorgenfri med koltrastar kvittrande i den lugna bersån. Då slog det mig att detta område är precis en trädgårdsstad och den är möjlig i den urbana strukturen. Mitt i staden, granne med Möllevången och Rörsjöstaden.

http:​/​/​malmo.​yimby.​se/​member/​AlbumImage.​aspx?​image=​c52.​.​

Vidare att i Howards konceptskiss är alla enheter integrerade med varandra, inte som Stockholms förorter väntande i ett hierarkiskt kösystem.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6713 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter