Utskrift från gbg.yimby.se
....

På väg mot Utopia

Av Johannes Hulter 24 Maj 2012
20 kommentarer
 
*EXTRA* Läs Ola Anderssons debattartikel i DN *EXTRA*

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...

"Projekt till bostadsområde" - illustration ur acceptera (1931)
“
Den modernistiska arkitekturen kunde skapa bilder av moderniteten som speglade tiden. Men det modernistiska stadsbyggnadsprojektets försök att skapa en ny, en gång för alla bestämd, form för själva moderniteten var på förhand dömt att misslyckas. /.../ Modernismens dröm om den en gång för alla färdigbyggda staden är oförenlig med själva moderniteten.
”


I den tredje delen av boken tar Ola Andersson upp den modernistiska stadsplaneringen i Sverige under 1900-talet. Enligt Andersson är det ingen slump att dess genombrott sammanfaller med arbetarrörelsens maktövertagande i samhället i början av 1930-talet. Man sökte en ny form åt det nya samhälle som skulle byggas, det nya folkhem som skulle skapas.

“
Den allmänna platsen övergavs nu av arbetarrörelsen. Målet blev istället dess raka motsats: samhället som harmoniskt, konfliktfritt hem. Efter att socialdemokratin erövrat regeringsmakten 1932 blev gatan, där arbetarrörelsen kämpat och gått segrande ur de politiska striderna, snarast ett hot mot den nya ordningen. Viktiga frågor skulle nu avgöras i sammanträdesrummens nattmanglingar och slutas med ett handslag mellan företrädarna för arbete och kapital, långt från kampen på gator och torg.

Brukssamhället, den mest patriarkala av industrins miljöer, blev därför socialdemokratins ideologiska förebild. Per Albin Hansson lyfte 1929 fram ASEA:s brukssamhälle Surahammar som ett föredöme för hur den moderna industriledaren och den socialdemokratiska treenigheten facket, partiet och kooperationen kunde samarbeta.
”



Surahammar

“
Socialdemokratin hade en lång och levande svensk tradition att falla tillbaka på. Sedan sjuttonhundratalet hade arkitekter försett brukspatronerna med planer för bruken som inte bara innefattade fabriker och herremansbostäder utan även kyrkor, skolor och arbetarbostäder. Bruksorternas lokalisering styrdes av naturtillgångar och statlig brukspolitik, inte tillgång till arbetskraft eller närhet till marknaden. Denna tradition passade den modernistiska stadsbyggnadsideologin som handen i handsken.
”


Den traditionella svenska bruksorten, i kombination med Ebenezer Howards idéer om isolerade trädgårdsstäder, blev nu den planmässiga utgångspunkten för byggandet av nya områden. Detta var också en bidragande orsak till att man 1941 beslutade att Stockholm skulle skaffa tunnelbana. Det var en nödvändighet för att förbinda de utspridda modernistiska anläggningar som man planerade för. Inriktningen stadsfästes i utredningar som "Det framtida Stockholm" 1945 och "Generalplan för Stockholm" 1952. De nya stadsnära bruksorterna kom att kallas "grannskapsenheter".


Ur Generalplan 1952

För att förverkliga detta storslagna projekt genomfördes en centralisering på alla nivåer av stadsbyggandet. Enorma teknokratstyrda organisationer växte fram och kom att bilda det Ola Andersson kallar "det byggnadsindustriella komplexet". Allt större arkitektkontor, allt större byggbolag, allt större statliga och kommunala byråkratier med en gemensam grundsyn på stadsplanering som bottnade i modernistiskt anläggningstänkande. Detta byggnadsindustriella komplex blev allt mer en egen kraft med en egen rörelseenergi.

Industripolitiken under 1960-talet gav upphov till stora flyttströmmar mot de större städerna och som en följd av det en allt allvarligare bostadsbrist. Den arkitektoniska omsorg som man lagt ned på de nya bruksorterna under 1940- och 1950-talet försvann nu snabbt i ekonomiavdelningarnas tabeller. Allt mer "rationellt" utformade bostadsanläggningar staplades upp på billig mark utanför städerna. Samtidigt hade omfattande rivningar i städernas centrala delar inletts. Täta stadskvarter och smala gator ersattes av storskaliga anläggningar och breda motorleder anpassade för massbilismens tillväxt. Rivningsplaner för i stort sett all äldre bebyggelse togs fram.


Illustration ur acceptera (1931)


"Riksgropen" i slutet av 1960-talet

Kritik mot stadsförstörelsen och de modernistiska anläggningarna hade funnits länge men den kom att förstärkas kraftigt under slutet av 1960-talet. I början av 1970-talet exploderade det folkliga missnöjet med den dysfunktionella stadsplaneringen. Almstriden 1971 blev en historisk vändpunkt.



Samtidigt vändes bostadsbrist till bostadsöverskott, inflyttningen och efterfrågan vek nedåt. Nya planerade bruksorter lades på is, redan påbörjade anläggningar blev stående halvfärdiga.

“
År 1654 hade man kunnat vandra igenom staden utan att passera ett enda hus som var mer än femton år gammalt. Den som gick till fots genom den stads som växt upp utanför tullarna 1977 behövde knappt passera några hus överhuvudtaget. Istället för en sammanhängande stad bestod Stockholm av isolerade öar av bebyggelse, åtskilda av obebyggd mark och endast sammanhållna av tunnelbana, pendeltåg och motorleder. Stockholm utanför tullarna var en skärgård av separata anläggningar för boende, arbete, handel och trafik, skräddarsydda för de funktioner och värderingar som gällde vid nittonhundratalets mitt.
”

Den goda tillgången på bostäder gav individerna ökad valfrihet att själva välja boendemiljö. Det var en valfrihet som inte föll väl ut för de isolerade, modernistiska bostadsöarna. 1970-talets kombination av hög inflation, en avreglerad småhusmarknad och en skattelagstiftning som gynnade bostadsägare ledde till att många kapitalstarka hushåll flyttade till villor och radhus. De som inte flyttade till enbostadshus föredrog innerstadens gamla stadskvarter framför "rationella" bostadslimpor långt från service och arbetstillfällen. De moderna bruksorterna kom istället att fungera som buffertar dit de svagaste hushållen på bostadsmarknaden slussades.



Grannskapsenheterna var uppbyggda utifrån mycket specifika beräkningar. Så fort förutsättningarna förändrades (vilket de har en tendens att göra) blev den inflexibla strukturen snabbt föråldrad. Demografiska förändringar, som nya hushållsstrukturer, familjemönster och ökad bostadsyta per person, drog undan mattan för områdenas service, samtidigt som den rigida strukturen gjorde dem mycket komplicerade att förtäta.

Under 1970-talet omstrukturerades också ekonomin. Ett nytt tjänstesamhälle började växa fram som ställde mer komplexa krav på stadens fysiska strukturer än bruksortens tillverkningsindustri. I det framväxande nätverkssamhället var flexibla urbana miljöer som maximerade sammankopplingar av information, tjänster, kultur och nöjesliv mer attraktiva och tillväxtskapande än de separerade anläggningar som var anpassade till det tidiga 1900-talets maskinsamhälle. Fastighetspekulation och bostadsrättsombildningar tog fart. Så inleddes den utveckling som skulle leda fram till dagens gentrifiering av innerstaden. Det byggnadsindustriella komplexet tog dock inget större intryck av detta.



 

“
Det byggnadsindustriella komplexet hade byggts upp för att vara ett effektivt verktyg för de politiska visionerna och en lojal underleverantör till den svenska exportindustrin. Fram till mitten av sjuttiotalet fullgjorde det skickligt sitt uppdrag. /.../

Men teknokratin kunde inte hantera övergången från ett industrisamhälle byggt för att tillfredsställa grundläggande behov till ett konsumtionssamhälle byggt för att skapa begär. De mål som det byggnadsindustriella komplexet satte upp för stadsbyggandet stämde inte längre överens med den ekonomiska verklighet som politiker, företag, hushåll och medborgare i praktiken agerade efter.

Efter miljonprogrammet och omvandlingen av Sveriges stadskärnor blev det uppenbart att det byggnadsindustriella komplexet agerade efter helt egna värderingar. Allmänhetens förtroende för arkitekter, ingenjörer och planerare gick förlorat. Att nybyggda områden fungerade sämre än äldre och att gamla hus var lättare att leva i än nya sågs allt mer som en självklarhet.

Men det byggnadsindustriella komplexets självuppfattning var präglad av folkhemsbyggets och rekordårens bragder och strapatser på samma sätt som den svenska krigsmakten ända in på nittonhundratalet levt på minnena av stormaktstidens slag och fälttåg. Arkitekternas, planerarnas och byggnadsingenjörernas yrkesidentitet var präglad av de principer som lagts fast kring 1930, och deras kompetens baserades på modernismens axiom. Deras värderingar, metoder och inbördes relation, allt det som rättfärdigat det byggnadsindustriella komplexets makt i samhället, hela dess självbild var knuten till en epok som nu var avslutad. /.../

Det enda som fortfarande kunde locka köpare till nybyggda bostadsområden blev nu yttre faktorer. Byggandet av nya bostäder koncentrerades till lägen där de kunde parasitera på den urbana miljön eller på sjöutsikten i de gamla hamnområdena som övergivits efter den svenska handelsflottans kollaps. Trots detta förlorade inte det byggnadsindustriella komplexet sin makt, tvärtom. I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet stärktes dess grepp över byggandet i Sverige.
”

Enligt Andersson beror det byggnadsindustriella komplexets tilltagande makt på flera faktorer. Dels hade man uppnått en sådan storlek och ekonomisk makt att man effektivt kunde bekämpa nya och utmanande idéer. Dels gjorde den nya plan- och bygglagen 1987 att planprocessen blev mycket mer utdragen, vilket gynnade de stora byggföretagen gentemot de små aktörerna. Istället för strategiska och långsiktiga stadsplaner som lades fast av folkvalda politiker så fick vi närsynta och kortsiktiga detaljplaner som styrdes av byggföretagens vinstintressen och de kommunala förvaltningarnas ställningstaganden. Den nya lagstiftningen stärkte också enligt Andersson de som var välbeställda och redan hade bostad på bekostnad av  andra som behövde bostäder och lokaler, inte minst unga och resurssvaga.

Situationen förvärrades sedan av avskaffandet av räntebidragssystemet och höjningen av byggmomsen som förvandlade bostadsbyggandet till en kassako för staten. Dessutom slog fastighetsbubblan i början av 1990-talet ut en stor del av de mindre aktörerna i byggsektorn.

“
De stora byggföretagen, lätt räknade på ena handens fingrar, kopplade tillsammans med de stora privata och offentliga beställarna och de stora arkitekt- och ingenjörsföretagen byggsektorn i ett stadigt grepp. I mitten av nittiotalet, efter införandet av den nya plan- och bygglagen, fastighetskrisen och avskaffandet av bostadssubventionerna var det byggnadsindustriella komplexets ställning i det svenska samhället paradoxalt nog starkare än någonsin.
”



Plan för Märsta Port 2010

Trots den modernistiska stadsplaneringens uppenbara misslyckande och trots de enorma sociala, ekonomiska och ekologiska kostnader dess dysfunktionella struktur orsakar vägrar det byggnadsindustriella komplexet att överge dess grundläggande logik. De barriärer av trafikspaghetti, sly och överbliven mark som medvetet använts för att skilja grannskapsenheterna åt omdefinieras till omistliga "grönstrukturer" och "gröna kilar". Istället propagerar man för att exploatera industrimark, vilket i värsta fall medför att fungerande småskalig verksamhet ersätts med nya bostadsenklaver.

Motståndet mot att skapa sammanhängande stadsmiljöer i ytterstaden gör också att tillväxtkraften på ett många gånger skadligt sätt fokuseras på innerstadens begränsade mark. Konkurrensen om den lilla bit sammanhängande stadsväv som finns leder till en gentrifiering som hotar storstadens urbana dynamik. Allt fler områden i Stockholm drabbas av det som Jane Jacobs kallade "mångfaldens självdestruktivitet".

“
En utveckling av ytterstaden för att avlasta trycket på innerstaden hade kunnat hindra denna utveckling. Men stadens envisa fasthållande vid generalplanens intentioner gjorde detta omöjligt. Istället för att skapa möjlighet att bygga ut den urbana strukturen tvingade stadens myndigheter en allt större del av den svenska ekonomin och det svenska folket att konkurrera om det begränsade utrymmet i Stockholms innerstad. Istället för att se innerstaden som ett resultat av tidigare generationers medvetna byggande började den betraktas som en icke förnyelsebar resurs med närmast magiska egenskaper.
”


Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om "Vykort från Utopia"
Utopier och arkitekter
Medborgarnas stad och maktens anläggningar
Fallet Stockholm
Gå med i Yimby Göteborg

Yimby Göteborg om: , , , , , , , , , , , , , ,

Bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Skriv in kommentar
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm och Yimby Uppsala.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Karl (24 Maj 2012 12:55):
Kanske blir en längre kommentar om detta mycket intressanta kapitel senare, men först två korta saker:

Det är inte konstigt att innerstaden ses som en icke förnyelsebar resurs - i praktiken är den ju det, de inlåsningseffekter som har skapat dagens situation lär vi inte kunna rå på i första taget, och dessutom är ju nästan all mark runt innerstaden antingen redan bebyggd eller omöjlig att bebygga. Där man trots allt försöker blir det som byggs kvasi-urbana enklaver uteslutande avsedda för en mycket välbeställd medelklass.

Sen funderade jag på det OA skriver om att Hötorgscity har rivits och förvanskats. Vad avses där? En del av kontorshusen har väl byggts om och byggts på för att bl.a. få in mer bostäder, men det är ju närmast en positiv utveckling och inte alls så genomgripande som det han verkar tala om.
 0
Jan Wiklund (24 Maj 2012 14:35):
Jag ställer mig lite skeptisk till OAs skildring av arbetarrörelsen och förortsbyggandet.

Enligt Sten Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, doktorsavhandling om förortsstrukturens framväxt från 1993, var det här inget som socialdemokratin och arbetarrörelsen la sig i. De ville ha bostadsbyggande, men hur denna skulle se ut fick professionerna utforma bäst de ville.

Således var det Centralföreningen för socialt arbete, en organisation där högre kommunala ämbetsmän och välgörenhetsborgerskap samsades, som utformade förortsbyggandets ideologi i Sverige redan före 1920 enligt Karlsson. Sossarna jamsade med eftersom de behövde dessas kompetens i sitt bostadsbyggnadsprogram.
 0
Johannes Hulter (24 Maj 2012 14:42):
Jan: Mitt referat ger inte en heltäckande bild av OA:s beskrivning. Som jag läser honom menar han inte att S skulle varit den drivande kraften. Snarare att man hakade på och anslöt sig till redan befintliga strömmningar efter att man tagit makten.
 0
Jon Cederberg (24 Maj 2012 14:44):
Ja, och samförståndsandan är ju ett annat namn för vad Blå Tåget skrev om i Det Ena Handen Vet Vad Den Andra Gör.
 0
Olof Antonson (24 Maj 2012 14:52): Online
@Jan: Landskapsarkitekten Gunilla Lindholm tar upp detta ur ett skolbyggnadsperspektiv i sin avhandling, "Skolgården - vuxnas bilder, barnets miljö (1995)". Hennes granskning av normalritningar för skolanläggningar visar ganska tydligt hur det avskalade, modernistiska uttrycket gick väl ihop med idén om folkhemmet, likvärdiga bostäder för alla etc. De tidigare herrgårdsliknande skolbyggnaderna ansågs inte riktigt passa in i detta nya - och moderna - samhälle.
+1
Gluff (24 Maj 2012 15:18):
Det märkligaste är att det inte hänt mer sedan almstriden 1971.

Allt det här blev möjligt med bilen och det har rullat på. Redan Rinkeby skulle bli mer stadsmässigt och ett drygt årtionde senare Skarpnäck med flera projekt runt om i landet. Tankarna har funnits där, men... Det är som om viljan att fortsätta i samma spår har varit ett sätt att fjärma sig från det kontinentala. Minns EU-motståndet långt in på 80/90-talet.
1 person gillar detta
 0
Jon Cederberg (24 Maj 2012 16:06):
@Gluff. Att vi just behöver ordet "kontinentalt" för att beskriva det stadsliv vi hade innan rivningarna är ju väldigt talande. Socialdemokratin hade råd och makt att å ena sidan, med god vilja, göra slut på det eländiga villkor de fattiga levde under, å andra sidan bryta med traditionella klassamhället. Därför var både bourgeoisien och de fattigas stadsmiljöer oönskade. En grundläggande historiesyn var att nu har ett brott skett! Omedelbar minnesförlust krävdes. I den mån småstäder och kommuner har sina huvudgator kvar är de förvandlade till anläggningar genom gågator och parkeringar bakom konsumbyggnaden. I Italien och Spanien däremot som hade en mycket olyckligare politisk utveckling bevarades både det kontinentala samhället och traditionell kunskap kastades inte ut med badvattnet. Modernistiska arkitekter som Terragni och Coderch ritade tidigt urban modernism med bevarad kunskap från klassicismen samtidigt som den var avantgardistisk. Nu öppnas exklusiva bodegor och delis efter kontinentalt manér trots att det var just så mathandeln såg ut i de svenska städerna innan amerikaniseringen/ "avkontinentaliseringen".
 0
Karl (24 Maj 2012 18:07):
En annan intressant jämförelse är Aten, som var en helt obetydlig stad fram till 1900-talets början men som idag har 3 miljoner invånare i en tätort som till allra största delen är byggd efter kriget. Trots det sena datumet byggde man stad istället för enklaver och idag är Aten rimligtvis en av Europas tätaste och mest urbana städer. Ska man tro på OA finns det säkert också ett direkt samband mellan detta faktum och det mycket aktiva offentliga politiska engagemanget bland invånarna.
 0
Jon Cederberg (24 Maj 2012 22:06):
Vad spännande. Jag vet jack shit om Atens utbyggnad under 1900-talet. Låter som en bra förebild stadsplanemässigt.
 0
Jan Wiklund (25 Maj 2012 08:49):
Jon m.fl: Socialdemokratins/arbetarrörelsens makt var kraftigt begränsad, vilket Bo Rothstein har visat i sin bok om den socialdemokratiska staten. Man kunde påverka sånt som var av vital betydelse för väljarkärnan, t.ex. arbetsmarknadspolitiken. Men sånt som låg längre bort överlät man åt andra. I det här fallet - stadsplanefrågorna - åt kommunal- och byggbyråkratin vars medverkan man behövde för att bygga bort bostadsbristen vilket var av vital betydelse för väljarkärnan.

Det handlade alltså om en maktpolitisk kohandel, där olika grupper tilläts bestämma över sånt som de tyckte var viktigast för dem själva.

Och den funktionalistiska stadsbyggnadsmodellen - långa avstånd, arbetarklassen deporterad till periferin - var en käpphäst hos sekelskiftet 1900s liberala borgerlighet, enligt Sten Karlsson. De skrämdes av arbetarrörelsens frammarsch och ville ha dess deltagare så långt bort som möjligt. S gick med på detta, som en del av kompromissen.

Ungefär som man ungefär samtidigt skrev på Saltsjöbadsavtalet som reserverade arbetslednings- och investeringsfrågorna åt kapitalet. En eftergift, eftersom man inte ansåg sig klara av mer än man gjorde.

I efterskott kan man förvisso ogilla detta, även om jag tycker det ligger något förmätet i det. Men att skylla på den som bara ger efter är direkt orimligt. Förorten som idé - långa avstånd, grönska som ersättning för socialt liv, och framför allt "de farliga klasserna" så långt borta från stadens maktpunkter som möjligt - är ett påhitt hos 1800-talets välgörenhetsborgerskap och såvitt jag vet först uttryckt hos Pierre Le Play på 1860-talet.
+1
Jan Wiklund (25 Maj 2012 08:58):
Karl: Även i Spanien har man byggt mindre av förort och mer av stad, i alla fall på de ställen jag känner bäst till. Cerdanyola, ett katalanskt Södertälje, är en småstad som svällde ut till en Barcelonaförort på 60-70-talen, helt enligt kvartersstadsmodellen. Och i Lerida har man byggt kvarter på kvarter så att hela denna 150.000-stad är enkelt nåbar till fots på 20 minuter. se http:​/​/​www.​alternativstad.​nu/​Dokument/​spanien.​html

Detta antagligen för att man inte har haft någon planering alls. Franquismen var enligt Manuel Castells (The city and the grassroots) en fastighetsspekulanternas diktatur, men man brydde sig inte ens om att planera för manipulationerna, man bara byggde, hur och var som helst. Men eftersom man inte kostade på sig t-bana och folk var för fattiga för att ha bil tvingades man bygga nära. Den dåliga kvaliteten visade sig i dåliga hus istället.

Det kan förstås, både i det grekiska och det spanska fallet, vara en fråga om uråldrig stadskultur också. I Sverige var vi ju bönder som flyttade till stan efter kriget, och inte visste vad vi ville ha. Den generationen svalde förorterna för att dom inte kände till något bättre. Det gjorde både greker och spanjorer.
1 person gillar detta
 0
Erik Jungnelius (25 Maj 2012 10:22):
Visst finns det modernism i spanien också, men det är inte lika utbrett som här. Jag har bott två år i Spanien är att många även mindre städer känns stora, just eftersom de är väldigt urbana, och tätt bygda. Lerida/Lleida som Jan nämner är ett bra exemple på det.

Det offentliga rummet, och gatulivet är centralt i spansk kultur, man umgås verkligen på den lokal baren osv. Det tror jag också är en bidragande orsak till att man bygt tätt. Även väldigt små städer kan uteslutande bestå av kvartersbebyggelse.

En annan reflektion är förvisso att kvartersstad inte är en garanti för att det sprudlar av liv. Åk till de nordöstra delarna av Barcelona, som är även de inom de strikta rutnätet, så infinner sig sovstadskänslan snabbt.
 0
Jon Cederberg (25 Maj 2012 13:52):
Jag har också bott två år i Barcelona. En intressant sak där är att staden juridiskt slutar innan kvartersstrukturen slutar. Så Barcelonas Solna, Sollentuna och Nacka märker man inte när man går in i lika lite som man märker när man går från Norrmalm till Östermalm. Exemplariskt för bebyggelsen mellan kommungränserna i en storstad. Hagastan är ju på god väg att knyta ihop Vasastan med Solna. Jag hoppas Nackas bebyggelse mot Stockholmsgränsen också växer ihop med Södermalm. Nackastan skulle vara en helt logisk stadsdel öster om Södermalm.
 0
Karl (25 Maj 2012 15:27):
Jan Wiklund: De bilderna påminner mycket om hur det ser ut i Aten. Antagligen har du helt rätt i att man har byggt i princip utan stadsplanering. Och då ligger det nära till hands att det blir tät kvartersstad, det är ju rentav omöjligt att bygga grannskapsenheter utan att det centralstyrs, koordineras med en massa annat och åtföljs av en övergripande ideologi.

Det slår mig också nu att det rimligen kostar betydligt mer att bygga modernistisk förort, inte bara i löpande infrastrukturkostnader o.s.v., men också själva planerings- och uppförandeprocessen blir dyrare just eftersom det är så mycket koordination som ska till. Så i Sydeuropa hade man kanske inte råd att bygga så i samma utsträckning som i norr, även om man hade velat.
 0
Jan Wiklund (25 Maj 2012 16:14):
Karl: Ingen aning, jag kör bara på vad Göteborgs stadsbyggnadskontor sa 1978, att det är dubbelt så dyrt att bygga i perifer förort som i centrum pga de högre infrastrukturkostnaderna. Till vilket kommer driften, är klart. Samt transportkostnaderna för allmänheten.

Det kostar ju lite administration att klämma in gator och kvarter i dåligt utnyttjade halvcentrala lägen också. Men jag har ingen aning om hur mycket.
 0
Jan Wiklund (4 December 2013 17:32):
Askergren kompletterar min slutsats ovan att det var det liberala borgerskapet som stod bakom funktionalismen i Sverige: http:​/​/​www.​askergren.​com/​djursholmaren.​html
 0
Für Alle (11 December 2013 07:25):
Äldre tråd men...

Wikipedia: "Hagalund har inga efterföljare i Helsingforsregionen, eftersom den valda modellen med parker var dyr, medan 1960-talets efterfrågan på bostäder gjorde att man kunde bygga nästan var som helst så billigt som möjligt, vilket resulterat i "skogsförorter"."

Om det nu är pass höga kostnader att bygga helt nya förorter, vilket jag inte betvivlar, varför har då inte Stockholm (och Helsingfors) lagt mer energi under städernas tillväxtfaser på att integrera den nya bebyggelsen i redan befintlig infrastruktur? Har skogsmarken ansetts billig? Lite märkligt i så fall, eftersom den tydligen ändå var mer attraktiv att bebygga än mer centrala lägen...
 0
Für Alle (11 December 2013 07:30):
Klargörande: Hagalund (Tapiola) i Esbo någon mil v om Helsingfors centrum, omtalad för arkitektur och planering.
 0
Anders Norén (11 December 2013 09:50):
+1
Jan Wiklund (11 December 2013 11:10):
Tja, Für alle, det är den stora gåtan. Personligen tror jag det var så här:
- 1800-talets borgerskap var livrädda för "massan", den smutsiga, bråkiga, revolutionära, och ville ha den så långt bort som möjligt. Dels genom att själv flytta till villaförorter, dels genom att lokalisera ut densamma till townships (som i Sydafrika). Det finns många källor till detta, bl.a. en doktorsavhandling av Sten O Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, från 1993.
- Detta blev "sjunket tankegods" som togs för givet under 1900-talet, även om man säkert hade blivit förskräckt om man hade ursprunget klart för sig. Närhet sågs helt enkelt som suspekt.
- Dessutom trodde man pga den billiga oljan på allvar på att avstånd var mer eller mindre gratis och skulle bli ännu mer gratis i framtiden. Optimismen om detta på 50-60-talen var gränslös.
- Efterkrigstidens konsumism hade säkert också sin del i det hela. Staden som produktiv enhet som borde ha korta avstånd mellan allt för att vara ekonomisk försvann helt enkelt ur synvinkeln, och bostaden som konsumtionsprodukt hamnade i förgrunden. Givet den stora inflyttningen till städerna spelade det inte så stor roll var bostäderna låg, de kunde säljas i alla fall. Som bekant var det exploatörerna som hade initiativet, kommunerna med sin planering kom på efterkälken.
1 person gillar detta
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6739 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!

Mer information om oss
Gå med!

Yimby Göteborg på Twitter

Forum
Infrastruktur/Göteborg
Högbana i Göteborg?
2 Juni 20:05 av Hans Jörgensen
Allmänt
Uthyrningsdel
19 Mars 12:57 av Tom Keller
Arkitektur
Nytt hotell på Vasagatan 22
19 Januari 14:08 av Sebastian Dahl
Arkitektur
Welthauptstadt Germania vs. Berlin
6 Juli 2023 11:50 av Carl S
Allmänt/Göteborg
Göteborgsregionens folkmängd
10 November 2022 13:47 av Matthias H.
Forum

Andra bloggar
Andra Yimby-nätverk:
YIMBY Stockholm
YIMBY Uppsala
YIMBY Malmö

Andra bloggar:
Alliansen Göteborg (M, FP, KD, C)
Approximation (V)
Arbetsbok
Betongelit
Bios Politikos (S)
Cecilia Dalman Eek (S)
Christer Ljungbergs blogg (Trivector)
Chief Rocka
Ecoprofile
Hisingenftw
Inobi
Jagvillhabostad.nu
Jan Jörnmark
Jerker Söderlind
Levande Guldheden
Levande Staden
Min Vision
Operation Karlstad
Popvänster
Rickard Nordin (C)
Rödgrönt Göteborg (S, V, MP)
Självgod och Bitter
Stadsplanering.se
Stockholm Skyline
Super Sustainable City
Svensson
Sync Blog
Tidskriften Arkitektur
Urban Dynamic Planning Forum
Urbanisma
Viking Green
Öresundsbloggen

Observera att andra bloggar inte har någon koppling till YimbyGBG utan endast är länkade då de ofta har intressanta inlägg om stadsbyggnadsfrågor och/eller arkitektur.

RSS  RSS-flöde

 

Twitter Twitter


Politik Creeper