Utopier och arkitekter

Stockholms innerstad håller sakta men säkert på att bli ett rikemansreservat. Är denna bok främst tillämpbar på Stockholm förhållanden eller är den relevant för Göteborg.

Jag inbillar mig att gentrifieringen gått längre i Stockholm men att att modernisterna lyckades komma längre i Göteborg med att hacka sönder den stad som fanns och splittra upp den (främst i ett väster/öster om Masthuggsterrassen men även på andra håll).

Om jag förstått det rätt så har genomslaget för modernismens idéer varit väldigt stort just i Sverige. Större än i de flesta andra jämförbara länder, d.v.s demokratier av väst-modell.

Är det något författaren funderat kring?
Om man vill motverka modernismen tror jag en förståelse för det stora genomslaget är en mycket viktig aspekt.

En nyckel-faktor tycks hur som helst vara att idén med funktionsseparering har ett "von Oben"-perspektiv. Centralt bestämmer man hur alla individer ska leva sina liv. Jobba där, handla där, bo där o.s.v. Det är en helhetslösning som läggs över hela samhället. Detta tänkande ligger nära den sociala ingenjörskonstens starka tradition i Sverige under framför allt mitten på 1900-talet.
Därmed inte sagt att alla idéer då var dåliga, men prioriteringen av kollektiva lösningar framför möjligheten till individuella val är tydlig.
De senaste årtiondena har en förskjutning skett. Mer fokus på individuell valfrihet.

Och här tycker jag ett av de starkaste argumenten mot modernismens dominans finns.
Den tar ingen hänsyn till individuella preferenser kring boendet.

Det är alltså orättvist att dom som gillar hus-i-park har ett enormt utbud, medan alla som gillar något annat har nästan inget alls att välja på. Innerstaden finns ju förstås, men som det redan konstaterats ovan är den miljön främst förbehållen de väl bemedlade.
Vill man t.ex bo i trång och gyttrig miljö (typ Gamla Stan eller Jakriborg) är utbudet i det närmsta obefintligt. Eller om jag vill bo väldigt högt upp eller varför inte i en husbåt?

Det finns alltså en moralisk svaghet i modernismens dominans. Vill man hårdra det kan man kalla den för osolidarisk, intolerant och hänsynslös.

Tack för det första vykortet. Malmö känns plötsligt inte alls så segregeirat.

Niklas: Min uppfattning är att vi i Göteborg är på väg i samma riktning men inte ännu nått "the tipping point" där mångfalden börjar utarmas (vilket man får intryck av sker i Sthlms innerstad). Det finns fortfarande billiga, dassiga lokaler relativt centralt etc.

Jon Cederberg: I Malmö är människor av olika ursprung och olika klass synliga på ett helt annat sätt än i Stockholm.

Ja, det är tack vare att Malmö INTE är så segregerat som Stockholm. Ändå används ordet ofta i den offentliga debatten.

Ja, och jag brukar påpeka det varje gång någon i min omgivning för frågan på tal.

Den liberale debattören Johan Norberg skrev nyligen i Expressen följande: "Där arbetskulturen bryter samman, föräldraauktoriteten försvinner och ungdomarna tar över gatorna skapas alltid otrygghet, var det än är och vilka grupper det än omfattar. Det vimlar av dem även i Stockholm och Göteborg. Men bara för att de utanförskapsområdena är på promenadavstånd i Malmö, och inte utkastade på en åker långt utanför city, så ser vi och uppmärksammar det på ett annat sätt. Och det är på sätt och vis väldigt bra." (http:​/​/​www.​expressen.​se/​kultur/​stad-​i-​rorelse/​)

Jag tycker att man måste nyansera vad man menar med segregation. De socioekonomiska gränserna i Malmö ligger betydligt närmare varann än vad de gör i till exempel både Stockholm och Göteborg, men det betyder ju inte att den fysiska segregationen är mindre uppenbar för det. Man brukar säga att det går en sylvass socioekonomisk gräns mellan östra och västra Malmö, vilket jag inte tror är lika uppenbar varken i Sthlm eller GBG.

Segregation betyder fysisk åtskillnad. Den är betydligt större i områden som består av enklaver byggda efter tanken att lika barn leka bäst än i östra/västra eller norra/södra delen av en sammanhängande stad. Att det överhuvudtaget finns socioekonomiska skillnader har inget med segregationen att göra.

I tvåan på arkitektskolan gick jag en kurs som hette just Utopier. I ett delmoment som hette Gränsland gjorde jag ett pussel av Stockholm Stads sammanhängande bebyggelse. Det illustrerar rätt bra att man byggt just segregerade öar även, eller speciellt, där staden inte begränsas av vatten.

Detta är segregation. Välkommen till förorten;

http:​/​/​malmo.​yimby.​se/​member/​AlbumImage.​aspx?​image=​6d4.​.​

Det är inte bara närhet, utan även centralitet. I en stad med bara en central nod (läs Stockholm City) så är det tydligt i vilken riktning man ska åka för att ta sig mer centralt, dvs i riktning in i stan.

När jag bodde i Vasastan åkte man "in till stan" när man menade centralen.

Ju mer centralt desto mer attraktivt.

I en stad med flera centrala noder (ex Berlin) är det mer otydligt åt vilket håll man ska ta sig för att hamna mer centralt. Det kan vara åt fler håll. Centralitetsgradienten blir mer otydlig och det torde motverka segregation. Attraktiviteten kan istället främst bygga på läge i kvarteret eller om det är intill en park/vatten.

Sedan skulle nog segregation ändå förekomma. Man tenderar att bo nära de man delar något med (värderingar, bakgrund eller etnicitet). Inget fel i det. Men är staden tät, utan barriärer, med genomgående stråk, är effekterna av denna typ segregeringen inte så allvarlig eftersom möten ändå spontant kan uppstå. Bygger man däremot upp stadsområdet i form av skilda enklaver så motarbetas istället denna typ av spontana, oplanerade möten. Då blir effekterna av segregationen istället värre (splittrat samhälle).

Jag känner att Årsta skulle kunna bli typ som Williamsburg, Brooklyn, om man började bygga faktisk stad där.

Skulle vara kul om Ola A. kunde komma hit och ge förslag.

På sidan 166 i boken ger han ett exempel på hur man kan bygga längs Örbyleden.

Jon:
Hear hear! Kan inte vänta tills jag får boken hemlevererad. Örbyleden och Huddingevägen är perfekta framtida stadsstråk.

Jon: Jävlar, det föreslår vi också i vårt kommande förslag som är ute från tryck om max ett par veckor. Tycks vara något som ger sig självt.

Beträffande modernismens orsaker framstår O.A. som idealist. Utglesnings- och funktionsuppdelningsmodellen var den gängse i alla länder, helt oavsett politiskt system och kulturella preferenser. Det tyder på materiella orsaker.

Vi har diskuterat detta tidigare. Varvid jag har framfört som en oerhört drivande faktor att bilismen gjorde det möjligt för markexploatörer att bygga på billig mark och skjuta över kostnaderna för utglesningen på samhället/stat och kommun/skattebetalarna.

Att modernismen kanske har varit mer framgångsrik i Sverige (och Norge! Finland!) än i t.ex. länder på den europeiska kontinenten kan ju möjligen hänga samman med att Norden är mer glesbefolkat och därmed har haft lägre markpriser än t.ex. Tyskland.

Byråkrater har alltid haft en von oben-mentalitet. På sätt och vis kan man säga att det är deras existensberättigande - de ska se till det generella och upprätthålla regler. Det finns inget utom ovanstående som förklarar varför en von oben-byråkrat som Albert Lindhagen konstruerade en sammanhängande blandstad medan von oben-byråkraten Göran Sidenbladh konstruerade ett glest utspritt och funktionsuppdelat förortssamhälle

Kan man låna boken på biblioteket?

@Emanuel
Jag har skickat ett inköpsförslag till GOTLIB, gör det du också!
https:​/​/​www.​gotlib.​goteborg.​se/​acquire_​web*swe/

Den dyker nog snart upp, jag har bara goda erfarenheter av inköpsförslag till bibblan :)

Boken kostade 149 kr inklusive frakt (jag tog gratisalternativet) från adlibris. Inte så farligt. Jag fick mitt exemplar idag.

Karl:
Som Jan nämner ovan så har vi ett förslag som snart kommer att prubliceras. Där finns det en (radikal) lösning på det specifika problem du nämner. Det handlar om att skapa flöden och att inte låta stråken bara ta slut, eftersom flödena minskar en bit ifrån ändpunkten.

Sibirien är nog ingen avkrok i dagsläget men Norrtull och kanske (till viss del Roslagstull) är det. Man ska frågan sig varför folk ska ha en anledning att vistas där om man inte bor eller jobbar där. När Hagastaden byggs kommer Norrtull att ligga i ett helt annat sammanhang (även om det kunde gjort många gånger bättre, trafikplatsen kommer till viss del cementera förhållandet). Den nya stadsdelen kommer skapa nya rörelse möster *genom* det som idag är en utkant. Samma sak med NV Kungsholmen: Kan man få stadsdelen att förlängas t.ex mot Västra Skogen (stråk från Fredhäll över området över till Solna) är mycket vunnet.

Rasmus: Märkligt nog slår zoneringen igenom ungefär samtidigt överallt. Och det är en massa liknande företeelser som slår igenom samtidigt överallt.

Jerker Söderlind har liknat modernismen med kommunismen. Samma von oben-byråkrater på båda ställena, säger han. Managementgurun Peter F Drucker har liknat båda med den "vetenskapliga arbetsledningen", a.k.a. taylorismen, dvs att arbetaren antas inte begripa nåntig, allting bestäms av en chef. Det senare fenomenet slog igenom i samband med att de industriella verksamheterna blev så stora att de inte längre kunde skötas så att alla hade hand om allt samtidigt.

Det kan vara så att de byråkratiska verksamheterna plötsligt blev mycket större och mycket mer avskilda från verkligheten ungefär 1900, på grund av att den samhälleliga arbetsdelningen just då tog ett mycket stort skutt framåt. Och att detta fick följder också för städernas utveckling.

Jämför med vad Jacobs skriver om städers natur, se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​12/​0​3/​vilken-​sorts-​problem-​en-​s_​.​.​ dvs att de administrativa strukturerna (och de problem dessa antogs ta hand om) utvecklades oändligt mycket snabbare än den förståelse som skulle ha krävts för att sköta verksamheten rationellt.

Fan vet, här behövs forskning och åter forskning...

Fast jag tror fortfarande att utan markspekulationen som drivkraft hade de negativa följderna blivit mycket mindre.

Så enkelt är det inte. Låt vara att särskilt miljöförstörande verksamheter lämpligen borde ha kunnat zoneras ut och förbjudas äga rum nära annan verksamhet - men enligt den funktionalistiska dogmen zonerade man ju allt! Så jag fortsätter allt (tillsammans med Jacobs!) att misstänka att de övertolkade och sorterade in stadsbyggnad under samma hierarkiska trädstruktur som de sorterade in allt annat under.

Alltså, det var inte en praktisk, pragmatisk åtgärd för att lösa konkreta miljöproblem, utan det var en tankefigur som gavs total räckvidd. Precis som den leninistiska kommunismen var en tankefigur som pressade det preussiska postverkets struktur över hela näringslivet. Eller den tayloristiska "vetenskapliga" arbetsledningen pressade arbetsdelningsprinciperna in i det absurda. Ett tankefel som är så vanligt bland intellektuella och som innebär att tendenser övertolkas, sånt som nätt och jämt har börjat talas om som om det dominerade hela verkligheten, och som ständigt bortser från alla andra tendenser som existerar samtidigt.

Återigen, det är Jane Jacobs som har beskrivit det bäst, se länken i min förra postning.

Rasmus: Jag pratar också om tiden före funktionalismen, runt 1900 så där.

Men du har rätt i att det är viktigt att förstå världen bara om man använder förståelsen för att påverka den. Materiellt sett är det lätt att veta vad man bör göra - ersätta detaljplanen med stadsplan à la 1800-talet, lägga ut gator och kvarter, ersätta funktionella zonerna med planbestämmelser (eller kanske de koder du nämner). Men hur får man byråkratin att begripa det? Det skulle ju såga av den gren de sitter på. Inte ens den starka arbetarrörelsen på 30-40-talen kunde besegra byråkratin i de frågor byråkratin hade ett starkt egenintresse. Hur ska då vi?

Just nu är i alla fall min huvudlinje att prata transaktionskostnader. Den glesa staden är dyr. Pengar är något både politiker och näringsliv begriper sig på.

Det stämmer säkert.

Men den stora stadsfientliga vågen började med Garden City-rörelsen och City Beautiful, sa Jane Jacobs. Ca 1900, eller kanske lite före.

Boken kom i Torsdags kväll o har slukats över helgen, läste precis ut den. Det här borde vara kommenderad läsning för alla politiker som har makt över stadsbyggnad på något som helst sätt...

1. Det enda seriösa förslag jag har sett är det som jag har refererat - att det blir störst markvärdestegring om man köper något snorbilligt långt ut, exploaterar, och får stat och kommun att fixa infrastrukturen under hot om bostadsbrist. Tanken är inte min, jag läste den i Pieter Terhorst & Jacques van de Ven: The economic restructuring of the historic city center, i Willem Salet & Sako Musterd (ed): Amsterdam human capital, Amsterdam University Press 2003. Boken handlade om, eller skrevs mot bakgrund av, den livliga stadsrörelse i Amsterdam från 60-talet och framåt som motarbetade den sortens verksamhet.

Men det är förstås närmast obegripligt att det kan byggas upp en sån rigid apparat runt en så cynisk verksamhet. Att hela den kommunala apparaten så ilsket försvarar en praktik som den själv förlorar på. Det för ju närmast tanken till genomkorrupta stater typ Kongo eller Rumänien.

2. En förklaring med mindre "djup" är förstås att trycket på stadsplaneringen var så extremt högt under den ifrågavarande perioden att man snabbt måste sno ihop något och då blev det dåligt. Hanlons rakkniv alltså. Fast det förefaller ju alldeles för extremt inkompetent eftersom traditionell stadsplanering à la Lindhagen skötte samma sak så mycket enklare.

3. Och då slutligen hänvisas vi vad man skulle kunna kalla Söderlind-Drucker-teoremet, dvs att det fanns en tankefigur i hela samhället om separation och byråkratisk organisation som slog igenom inom industrin med taylorismen, inom stadsbyggandet med zoneringen, och inom vissa länder som helhet med kommunismen. Och att denna i sin tur kom sig av den mycket snabbt växande arbetsdelningen som man inte visste hur man skulle hantera och därför råkade i panik inför. Det paniska visas ganska tydligt i debatten runt 1900 som hänvisar till begrepp som "smitta" när den beskriver tättbefolkade arbetarstadsdelar, se t.ex. Mats Franzén: Gatans disciplinering som finns upplagd på http:​/​/​www.​alternativstad.​nu/​Dokument/​gatansdiscipline.​.​

Det är ju inget helt ovanligt med samhälleliga panikreaktioner, som i vissa fall kan bli långvariga om de råkar sammanfalla med något betydelsefullt kotteris egenintressen. Se till exempel skräcken för muslimsk fundamentalism som får gamla stabila demokratier att åsidosätta de mest elementära krav på rättssäkerhet och t.o.m. legitimera tortyr...

Det finns för övrigt en parallell från 1100-talet då en närmast identiskt likadan diskussion fördes runt judar, kättare och pest som på något vis buntades ihop som en och samma sak. Egenintresset här var naturligtvis de präster som just hade börjat bli universitetsutbildade och värnade sitt lärdomsmonopol. Och det ledde också till ganska otrevliga saker, se R I Moore: The formation of a persecuting society, Basil Blackwell, 1987.

PS. 4. Det finns ju också en mer aktuell jämförelse i form av den förstörelse som har vållats av neoklassisk ekonomi de senaste 20-30 åren. Och av precis samma orsak - både stadsbyggnadsmodernism och neoklassisk ekonomi försöker tillämpa enkla linjära samband på ordnade komplexa system, se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​12/​0​3/​vilken-​sorts-​problem-​en-​s_​.​.​

Men, som någon sa apropå den neoklassiska ekonomin: "You can't beat a theory with no theory". Och det dröjde fyrtio år innan någon började utmana modernistisk stadsbyggnadsteori. Så under tiden hann dom ställa till en förfärlig massa skada.

Om man nu låter alla dom här orsakerna 1-4 samverka kanske man börjar nå en förståelse av fenomenet. Förhoppningsvis också av vägen bort från det.

@Jan Wiklund:

Intressanta tankar.
Säkert är det någon slags olycklig kombination av dessa olika faktorer som skapat denna "häxbrygd".

Min känsla är att den underliggande gemensamma faktorn är en överdriven tro på planering och behov av kontroll in i minsta detalj. En rädsla för att allt som inte utretts, planerats och kontrollerats i förväg automatiskt leder till totalt kaos och anarki.

Man kan se den levande staden som en komplex, levande organism. Den kräver vissa basala förutsättningar, en viss grundläggande ordning, för att frodas, men den kräver också ett mått av frihet, luft, för att inte skrumpna och dö. Alltså en balansgång mellan planering och restriktioner å ena sidan och utrymme för en lätt anarki och spontanitet å den andra.
Detta förutsätter acceptans för diverse avvikelser och inkonsekvenser. Tyvärr tycks det finnas en väldigt stor förkärlek för stora helhetslösningar som ska appliceras på allt och alla överallt, helst samtidigt. Och när kursen sedan är lagd så kör man för fullt. Och när man satsar så stort blir lusten för eventuella kursändringar på vägen minimal.

Om man väljer att betrakta staden, Stockholm, som en maskin i stället för en levande organism är det många gånger lättare att förstå mycket av det som format Stockholm.

Apråpå dina punkter:

1. "Men det är förstås närmast obegripligt att det kan byggas upp en sån rigid apparat runt en så cynisk verksamhet. Att hela den kommunala apparaten så ilsket försvarar en praktik som den själv förlorar på."

För att undvika den utvecklingen vore man tvungen att gå helt tvärtemot modernismens grundläggande tankar. Något man inte mäktat med då dess ideal till sin karaktär har stora likheter med den sociala ingenjörskonstens. Man skulle alltså tvingas gå emot hela tidsandan, inte bara någons tankar om stadsplanering.


2. "En förklaring med mindre "djup" är förstås att trycket på stadsplaneringen var så extremt högt under den ifrågavarande perioden att man snabbt måste sno ihop något och då blev det dåligt. "

Extremt inkompetent förvisso, men ganska mänskligt kanske? Som sagt var trycket stort.


3."...det fanns en tankefigur i hela samhället om separation och byråkratisk organisation som slog igenom inom industrin med taylorismen, inom stadsbyggandet med zoneringen, och inom vissa länder som helhet med kommunismen."

Överdriven social ingenjörskonst förutsätter uppdelning i mätbara enheter. Och att mekanismerna mellan dessa artificiella enheter följer en regelbunden logik. Här passar modernismen fint med sin funktionsuppdelning. Och här ser jag också en viss koppling mellan modernismen och ett totalitärt tänkande, t.ex kommunismens. Idéer där möjligheterna till individuell frihet inte har prio 1 direkt och därmed behövs stora mått av styrning för att behålla kontrollen.


4."både stadsbyggnadsmodernism och neoklassisk ekonomi försöker tillämpa enkla linjära samband på ordnade komplexa system"

Det är enklare att förutse och kontrollera vad en maskin kan tänkas ta sig för än levande organismer. Alltså ett önsketänkande att man ska kunna förklara extremt komplexa processer med enkla formler. Och tacksamt för makthavare som behöver argument för att driva en idé.

"Av drygt en och en halv miljon stockholmare bor minst åttio procent i förorter byggda för att samma sak som hände igår skall hända imorgon. Bristen på dynamik är ett mål i sig."
-Andersson

Man skulle kunna förtydliga meningen genom att att skriva; förorter byggda för att samma sak som INTE hände igår INTE HELLER skall hända imorgon.

På sid 22-23 skriver Andersson detta om det förortslandskap som är större delen av Stockholm.

"Med undantag för äldre villabebyggelse och någon enstaka stadskärna binds detta vidsträckta landskap inte samman av gator utan av spår- och motorvägar. Pendeltåg och tunnelbana är de enda gemensamma rummen. De valmöjligheter de erbjuder är begränsade: antingen åka inåt, mot centrum, eller utåt, mot periferin."

Det beskriver tydligt hur påtvingande segregationen är. Förorterna är inte ens skittråkiga ställen med kontakt dem emellan. De har bara en hierarkisk relation till innerstan i en nedåtgående skala ju längre ut spåret går. Detta gör varje träd och skogsdunge till en fiende, eftersom de ökar avståndet till det som är den riktiga staden.

För att avhjälpa det koloniala förhållandet varje förort har till moderstaden skulle det underlätta, eller vara helt revolutionerande, om Stockholm fick snabba tvärförbindelser som kompletterar tunnelbanenätet.

De flesta stora städer har ringlinjer och Malmö kommer snart att få en ringlinje utan att ens ha en tunnelbana till att börja med. Tvärbanan är ett steg, men det behövs fler och speciellt i ytterområdena där segregationen är som desperatast. Att tex dra ett spår mellan Skarpnäck, över Hökarängen/Gubbängen, Högdalen, Älvsjö, Fruängen, Skärholmen och Ekerö skulle ju skapa helt nya förutsällningar för alla dessa områden och befria dem från pendeltvånget.

@Rasmus:

"Så gott som alla andra mekanismer vi ser kan förklaras med att de hjälper till att få upp försäljningspriset på produkten det industriella byggandet levererar. Återkommer med en analys hur olika mekanismer hjälper till att få upp försäljningspriset samt vilka deras svagheter är som kan angripas. "

Ser fram emot detta. Återkommer du i denna tråd eller vid annat tillfälle?

Några frågor:
Varför dominerar de byggbolag som tillämpar det industriella tänkandet? Har det med miljonprogrammet att göra?

Stockholm lider av kronisk brist på bostäder. Detta medför att man kan bygga i princip hur trista hus som helst, de kom ändå köpas, p.g.a av den extremt dåliga tillgången.
Kan man tänka sig att byggbolagen medvetet inte vill bygga för mycket, eller för attraktivt, då detta skulle underminera den affärsmodell du beskriver?
Kanske allt för konspiratoriskt att tänka så? :)

Pawel: Miljonprogrammets finansieringsregler var avsiktligt och uttalat utformade för att ge ekonomiska incitament till en strukturrationalisering av branschen som skulle effektivisera bostadsbyggandet. Resultatet blev extremt stora byggprojekt (ofta omkring 1000 lägenheter åt gången) som i stort sett bara kunde genomföras av de allra största byggföretagen (=dagens byggjättar). Små byggföretag och små projekt fick inte del av samma förmånliga byggnadskrediter och slogs i många fall ut.

Det största problemet med zoning i USA har att göra med hur det användes strategiskt för att segregera staden. Zoning i USA bygger på en högst tillåtna grad av exploatering med industri högst (och allt annat tillåtet), sedan kommersiell bebyggelse (allt utom industri etc), sedan flerbostadshus och efter det olika storlekar av villor (i.e tomtor större än 1000kvm, 10000kvm etc). I USA så skapade kranskommuner medveted enbart zoner där bara extremt stora tomter var tillåtna, på det sättet kunde det vara säkra på att bara få extrema höginkomsttagare och hålla all flerbostadsbebyggelse borta. Detta var en av huvudmekanismerna som skapade 'white flight' och de amerikanska städernas förslummning.

En stor del av Stockholms segregering har skapats på samma sätt. Kranskommuner har konsekevent vägrat ge tillstånd för flerbostadsbebyggelse medan city-kommunen har fått bygga de största delarna av miljonprogram etc. Andra faktorer har dock gjort att Stockholm har behållit mer av sin attraktionskraft och att innerstaden inte på samma sätt utarmats somi amerikanska städer.

Yay! Aftonbladet har recenserat den här boken också.

http:​/​/​www.​aftonbladet.​se/​kultur/​bokrecensioner/​articl.​.​

Inte ens författaren väl?