22:a Yimbyvandringen: Lindholmen - Sannegården via Slottsberget

Torsdagkvällen den 23 augusti var vi 16 stycken som samlats vid Lindholmens busshållplats (några tillkom senare, och som mest var vi 18) för att promenera i denna mångfacetterade stadsdel på Hisingen. Det blev också extra intressant då flera av deltagarna bodde i området, och delade med sig av sin lokalkännedom. En av dem var författaren Maria Berggren, som passande nog precis skrivit en lokalhistorisk bok, ”Kära Lindholmen – från slumkvarter till riksintresse”. Hon hade med sig lösa blad ur boken (skulle precis gå i tryck) som hon visade upp medan hon berättade om viktiga skeden i stadsdelens historia.

 









Här på Lindholmsallén kan man bo i skyltfönster.




Notera de anskrämliga balkongerna på detta hus. Fullständigt fel dimensioner. I höger övre kant skymtar Aftonstjärnans biograf.






Vår expert på resan Maria visade upp äldre ritningar och många förvånades stort när hon berättade att man redan från början skissat på en inglasad innergård på Aftonstjärnan. Alltså långt innan dagens inglasning var byggd.



Skolgård med detta vackra pingpongbord.


Maria talar varmt om sin stadsdel med detaljer och anekdoter.




Här exempel på mer nutida arkitektur som med lagom respekt för omgivningen kompletterar snyggt.






När vi gått uppför backarna mellan den pittoreska bebyggelsen på gamla Lindholmen stannade vi till för att beundra det vita landshövdingehuset längst upp. Det är uppfört så sent som 1997, men vid en hastig blick är det snarlikt grannhusen från 1905 (vid införlivningen med Göteborg). Byggnaden är att betrakta som en sorts arkitektonisk kentaur, en blandning mellan de tidiga landshövdingehusens formspråk och moderna (ibland rent science fiction-aktiga) inslag i form av kvadratiska takkupor i glas, solfångare och en orgelliknande plåtgavel.



Anrik stadsmiljö. Här till höger om bilden planeras det för studentbostäder, vilket i sig är bra. Dock så är man nu orolig för att det ska bli alldeles för olikt den befintliga bebyggelsen. Här är väl ett ytterst bra tillfälle att komplettera stadsdelen med landshövdingehusbaserade byggnader kan man tycka. Arkitektbyrån Whites förslag påminner ytterst lite om det befintliga områdets karaktär, även om det inte är fullkomligt gräsligt.


Medan sällskapet står där nere tittar på huset öppnar en farbror nyfiket fönstret på översta våningen. Det är Ove Andersson, en urgöteborgare och aktiv i föreningen Gamla Lindholmspojkar samt flitigt anlitad guide i området. Han berättar bland annat att de återanvänt tegel från Alingsås när de byggde huset för 15 år sedan (föredömligt!). Maria frågar om han inte skall ta på sig en jacka och komma ner för att följa med på vandringen. En stund senare står Ove nere på marken och berättar för oss om hur varvsarbetarna själva byggde trähusen uppe på berget, om sin egen tid på varven och hur annorlunda ljudmiljön i stadsdelen blivit sedan den tiden.






Landshövdingehus byggt 1997. Varför byggs det inte ett enda hus i denna stil idag? De stora byggbolagen bryr sig inte, ska det bli ändring krävs handling från stadens håll.



Gammalt och nytt, sida vid sida.


Till mångas vrede har bostadsrättsföreningen nere vid älven låtit sätta upp detta staket...


...så att man inte längre kan ta trappan ned till den lilla båthamnen. Sorgligt. Vi nöjde oss med att titta ned över den gamla varvsdockan från Lindholmens varv.


Vandringen fortsatte upp mot Slottsberget. Här uppe liknar miljön ett bohuslänskt fiskeläge, och här satte vi oss en stund på Marias uteplats och beundrade den bedårande utsikten mot Älvsborgsbron och hamninloppet. Vi var nog många som hade kunnat tänka oss att bo så, men förr var det inte särskilt glamoröst berättade Ove. Då lastades det bland annat kol nere i Sannegårdshamnen, och när vinden låg på var det inte tal om att hänga ut någon vittvätt på tork.









Maria och Ove berättar den klassiska historien om när Evert Taube stod på Slottsberget med sin sjal och hatt och brandtalade. "Om detta berg sprängs för snöd vinning så blir det en internationell skandal som kommer att brännmärka göteborgarna för all framtid" - Evert Taube


Tiden går fort när man trivs och mörkret intog vår himmel i allt snabbare takt. Men promenaden fortsatte ned för berget och till Sannegårdshamnen. Detta nyfunkisparadis i ljusa färger ter sig faktiskt rätt vackert i kvällningen. Man tycker sig ana en något mer levande stadsdel här idag än sist vi hade vandring i området, men det är ytterst lite. Längs den västra av kajerna finns ett antal lokaler vilket bidrar till den lilla lilla stadskänsla som ändå finns. Annars är det egentligen ett renodlat bostadsområde och som vanligt frågar vi oss varför vi endast bygger i en stil. Varför ställer inte staden högre krav? 









"Sannegårdens centrum", som många gånger behandlats och diskuterats på Yimby, är under byggnation och vi kan inte förvänta oss något mästerverk här. Än en gång får vi konstatera att prio 1 när det byggs är lägenheterna som ska säljas, inte staden som ska levas. Byggbolag får i princip fria händer att smälla upp kataloghus, här i Sannegården precis som i resten av landet. Vi håller på att bygga bort vår identitet fullständigt.

Slutligen tog vi svängen runt ICA kvantums externhandelsområde som helt och hållet vänder sig ifrån bebyggelsen i Sannegården och har allt fokus mot parkeringsplatsen och Lundbyleden. Ännu en externhandel mitt i stan, 200 meter från ett annat. Man får ju ont i magen.

Tack till alla för en jättetrevlig och lärorik promenad! Vi planerar snart en ny spännande vandring.