Krav på kvartersstad

Utvecklingen av Göteborgs egen Karl Marx Allé, 90 meter breda Lindholmsallén, fortsätter tuffa på. Det senaste tillskottet som planeras är ett kvarter mellan det nya hotellet och Götaverksgatan. Föga förvånande kom Älvstranden Utveckling fram till att det bästa sättet att uppnå översiktsplanens mål om tät, levande blandstad var anlägga ytterligare ett söndertrasat bostadsområde ovanpå ett parkeringsgarage. Lika oklanderligt ifråga om att leverera fina siktlinjer åt byggbolagens bostadsannonser som olämpligt för att skapa goda förutsättningar för stadsliv.



Inget konstigt med det. Det har hänt oräknerliga gånger förut och kommer säkert hända många gånger framöver. Byggbolagen får sina höga, jämna kvadratmeterpriser och arkitekterna får "utforska nya rumsligheter". Om inte annat så slipper de utsätta sig för risken att bli kallade "kvartersstadstraditionalister", vilket jag har fått lära mig är något fruktansvärt hemskt och fult. Det ekonomiska och det symboliska kapitalet sitter här i samma båt, och styr åt helt fel håll.

Det som dock gör just detta projekt speciellt var att våra folkvalda satte ner foten. När projektet var uppe i Byggnadsnämnden togs ett tilläggsyrkande i bred majoritet (MP+V+S+FP+M) som ställde ett tydligt krav på ett alternativförslag med sluten kvartersbebyggelse. En mycket klar signal minst sagt.



Det är oerhört glädjande att våra folkvalda värnar översiktsplanens intentioner om levande blandstad och riktiga stadskvarter. Vi är många som är trötta på att byggbolagens kvartalsrapporter och arkitekternas typologiska trauman så länge tillåtits hindra byggandet av ny sammanhängande kvartersstad. Det finns naturligtvis mycket mer som behöver bli bättre, slutna kvarter är bara en liten del av en fungerande stadsplanering, men det är ändå outsägligt uppmuntrande att våra politiker nu tagit detta steg. De förtjänar en eloge.

Frågan är förstås om tjänstemännen kommer att finna sig i detta eller om de kommer att fortsätta insistera på sönderbrutna kvarter även i fortsättningen. Tyvärr lär det behövas många tilläggsyrkanden framöver för att få bukt med de mentala låsningar och ångestfyllda komplex som verkar göra det stört omöjligt att helt enkelt sätta sig ned och rita vanliga, hederliga stadskvarter.