Krönika: Stadens ekonomi

Varför finns staden? Varför bildades den? Vad var det som gjorde att vi valde att bosätta oss tillsammans med främlingar och göra dem till vår egen flock? I själva verket är skälen bakom stadens framväxt benhårt rationella och ganska enkla att förstå.

Staden växte fram därför att man kom på att det går att göra bättre grejer snabbare om man samarbetar och drar nytta av varandras styrkor. Och då är det bra mycket lättare att bo nära varandra än att bo isär. Särskilt när inte internet, bil och flygplan finns. Utan man måste promenera till varandra för att kunna samarbeta. Jordbruket var den faktor som möjliggjorde städers framväxt och sen dess har vi varit bofasta i städer och byar. Tillsammans. För att dra nytta av varandra.

Städers syfte har genom historien alltid ytterst varit att samla produktionsresurser. Med det ordet menar jag inte bara råvaror, utan även människor, kunskap, idéer och teknologi. Allt som krävs för att skapa välstånd. Strävan har varit att minimera transaktionskostnaden, kostnaden för att leta upp och anskaffa produktionsresurser som behövs. Det är en stor vinst för samhället om transaktionskostnaden kan hållas nere, för då kan mer resurser, varor eller tjänster, läggas på det verkligt värdeskapande. Transaktionskostnaden är bara resurser som i praktiken slängs i sjön för att flytta på andra resurser.

Det är detta som är stadens syfte, mål och existensberättigande. Det kan låta väldigt hårt och kallt. Det kan uppfattas som en väldigt funktions-orienterad analys. Ja, staden kan vara trevlig, mysig och charmig också, men utgör den ingen hotspot för utbyte så är allt egentligen mer eller mindre kuliss som man sätter upp för turisterna på sommaren. Städer som fylls med verkligt liv har alltid detta yttersta syfte. Det är därifrån detta med att kalla städer för "tillväxtmotorer" kommer. Det är en naturlig följd av att vara en stad. En stad måste vara en tillväxtmotor för att berättiga sin existens. Och det är ytterst det som gör att den växer. Människor kommer alltid söka sig till platser där det finns möjlighet till arbete och söka sig ifrån regioner där det inte finns möjligheter.

Det är en enkel logik som ligger bakom det som idag uttrycks som "innerstad", "kvartersstad" och "blandstad". Det handlar om att sammanföra produktionsresurser. Hålla transaktionskostnaderna nere. Det har historiskt varit dyrt att transportera saker. Dyrt att ha människor som reser långt för att hitta resurser. Dyrt med avstånd.



Korsningen Mårten Krakowgatan och Kilsgatan

Sedan kom mirakelmaskinen bilen och all gammal logik upphörde. Eller så trodde man i alla fall. Nu blev det tidsmässigt nära till allt. Energin som krävdes var billig. Nu tyckte man att det var förlegat med gamla täta städer. Där fick ju inte trafikleder för de snabba bilarna plats. Inte heller fick det plats med parkeringar i bästa läge. Det här är skälet till att det knappt finns stad i Sverige idag. Runt 1960-70 drabbades Sverige av rivningshysteri.

En annan effekt blev det som populärt kallas "urban sprawl", "utglesning" på ren svenska. Stora mattor av gles bilberoende bebyggelse. Vi fick renodlade och ofta segregerade och funktionsseparerade förorter. De är idag utan konkurrens den vanligaste platsen att bo på i Sverige. Byggda på diskret avstånd och ofta byggda in i ett enormt bilberoende. Byggda för och runt bilen. Ett intressant sätt att visa detta är att titta på kollektivtrafiken. Kollektivtrafiken gick med vinst när den servade den täta blandstaden. Sen när staden plötsligt började glesas ut så har det gått till att det idag krävs att halva biljettpriset subventioneras. Men bilen var här och allt skulle fungera för att serva de bilburna medborgarnas behov.



Det är bara det att "naturlagar" inte slutar gälla bara för att det kommer en mirakelmaskin. Avstånd kostar. Nu som då. Och utglesning har blivit en enorm kostnad för samhället. För 30 år sedan räknade Göteborgs stadsbyggnadskontor på hur mycket en genomsnittlig bostad kostade samhället i innerstaden kontra ute i periferin. Resultatet blev att den i utkanten kostade dubbelt så mycket. Denna kalkyl gjordes när oljan var billig. Min gissning är att det ser värre ut idag. Kostnaderna handlar om exempelvis infrastruktur och samhällsservice som måste finnas och byggas ut. Att etablera ännu en ny förortsenklav är en stor apparat och handlar om alltifrån närsjukvård och skola till nya motorleder. Om man bygger enligt utglesningsparadigmets principer.

Sen får vi då alltså in mer trafik in i city eftersom de bilberoende förortsenklaverna är just bilberoende, folk tar bilen till jobbet. Alltså måste vi bredda vägarna inne i city för att klara av situationen. Den som bosätter sig i innerstaden får närmare till jobbet och har lättare att ta kollektivtrafik eller cykla. Och kräver hur som helst inga nya trafikleder.



Partihallsförbindelsen

Sen har vi kostnaderna för själva transporterandet. Först och främst har vi energikostnaderna. Oljan som bränns helt enkelt. Sen kommer också kostnad för tiden. Högkompetenta människor sitter länge i bilköer och kör runt på långa omvägar och ringleder för att ta sig till jobbet. Istället för att bo nära jobbet och släntra in på en tiominuters hälsosam promenad. Tiden i bilen är för de flesta ren och skär dötid. Tänk om den kunde användas till något bättre, såsom att få en hälsosam promenad eller ge tid över till mer rekreation eller tid med barnen. Det hade samhället tjänat mycket på.

Dessutom får man göra avdrag på skatten om man har långt till jobbet. Man gynnar alltså personer som väljer att bostätta sig där samhället har det som dyrast och svårast att ge den service som efterfrågas. Detta sker på bekostnad av dem som bosätter sig smart, nära sin arbetsplats, på cykelavstånd exempelvis. Under paroller som "hela Sverige ska leva" och "värna landsbygden" så premieras en ekonomiskt vansinnig och miljömässigt ohållbar livsstil. Jag missgynnar ingen att leva i villa på landsorten. Men jag tycker att den som vill leva ett sådant liv kan betala vad det kostar istället för att stjälpa över den kostnaden på andra. Landsbygden får för min del gärna leva. Men inte genom att parasitera.

Det är ju omvända världen! Det som är dyrt för samhället premierar man och det som är billigt bestraffas. I själva verket borde vi istället för en landsortspolitik föra en politik som gynnar dem som gör det för samhället bra valet att bosätta sig nära jobb och samhällsservice. För dem som belastar samhället mindre. Istället för reseavdraget skulle man kunna ha ett urbanavdrag. Nu har jag fokuserat främst på privatpersoner, men detsamma gäller ju perifiera industriområden och framför allt externhandel. Allt byggande ute i periferin kostar samhället massor med resurser men det gynnas av låga markpriser, trots att det blir dyrare för samhället. Även det måste adresseras.



 ICA Maxi Torslanda

För vi har börjat nå den punkt då utglesningen inte längre går att hantera rent ekonomiskt. Vi har fått städer som motarbetar sitt syfte och som snarare ökar än minskar transaktionskostnaderna. Vi har istället för en mötes- och bytesplats fått genomfarter och parkeringsplatser. Istället för att träffa varandra och utbyta idéer och därmed skapa innovation kapslar vi in oss i isoleringsceller och undviker all mänsklig kontakt. Transaktionskostnaderna skenar.

Vi måste tillbaka till den täta, funktionsblandade kvartersstaden. Där människor möttes, där det var nära. Inte bara för att den staden är den mest attraktiva, pulserande och urbana, utan för att det är den stadsstruktur som fungerar. Det är den stadsstruktur som till fullo tar till vara på vad det är att vara stad. Som adresserar problemen och som också tar tillvara fördelarna. Det är inte för inte som alla historiska städer följer den strukturen. Det handlar om stadens ekonomi.