Att våga ta ställning

Den 18 september så får vårt kära Göteborg celebert besök. Arkitekten Ola Andersson kommer hit och deltar i ett samtal om sin bok Vykort från Utopia. Samtalet arrangeras av arkitektnätverket Archileaks (som startades av det innovativa göteborgskontoret Okidoki) och är det första av en rad spännande seminarier som är på gång. Ola Anderssons bok känner säkert många till sedan tidigare från Yimbys studiecirkel, som vi drog igång förra året. Om ni inte redan läst den så gör det omgående. Det är en fantastisk bok. Det är också en ovanlig bok.



Det som gör den ovanlig är inte att den ifrågasätter och kritiserar rådande förhållanden. Det är det många som gör. Nej, det som gör Vykort från Utopia ovanlig är att den inte nöjer sig med att bara ifrågasätta och kritisera. Den vågar ta steget vidare och presentera ett konkret och empiriskt underbyggt alternativ till det den kritiserar. Det är något mycket ovanligt. Det är nämligen betydligt enklare att bara kritisera problem, än att försöka ge konstruktiva och sammanhängande förslag på hur man ska lösa problemen.

Det är det Yimby har handlat om ända sedan vi drog igång för mer än fem år sedan. Att inte bara kritisera utan även formulera konkreta alternativ. Att våga ta ställning. Det borde vara självklart. För i grund och botten är det ju omöjligt att kritisera något utan att, åtminstone implicit, föreslå något annat. Varje kritik bär det outtalade löftet om en annan och bättre lösning. Det avgörande är om man vågar tydliggöra och argumentera för detta underförstådda alternativ eller om man underlåter att göra det. Om man tar ansvar för att formulera ett koherent och praktiskt genomförbart alternativ, som andra kan utvärdera och kritisera, eller om man låter kritiken hänga fritt i luften.

Det är också svaret på den fråga som urbanforskaren Saskia Sassen nyligen ställde, efter att hon fått kritik för sin inblandning i stadsutvecklingen i Hamburg: Is our only option to live in fear of gentrification? Är vårt enda alternativ att leva i rädsla för gentrifiering? Att ängsligt undvika att göra något alls, eftersom vi riskerar att göra fel?

Sassens svar är naturligtvis nej. Vi måste våga försöka. Men det är obekvämt att ta ställning för konkreta alternativ. Man öppnar sig för kritik och för den som är ovan vid att själv bli utsatt för kritik så kan det förstås kännas obehagligt. Då är det lättare att sitta på alla stolar samtidigt och nöja sig med att ”problematisera” det ena och det andra. Forskaren Karl Palmås har skrivit bra om denna kritikens återvändsgränd här på Yimby.

Det här är frågor som följt mig under tiden med Yimby och jag får säkert anledning att återkomma till dem framöver, både på här och på andra ställen. Men inte som representant för Yimby. Efter mer än fem år som samordnare är det dags att gå vidare och med Patrik, Jesper, Hannes och Olof vid rodret känns det tryggt att ta det steget. Det har varit en spännande och oerhört lärorik tid, och jag ser fram emot att fortsätta delta i diskussionerna här på sidan, i facebookgruppen och på våra stadsvandringar. Tack för den här tiden! :)